Texter från förr – En lågstadielärares omdöme av Thomas Saeys i slutet av vårterminen 1981 (årskurs två):

Allmänt: Thomas är positiv och glad. Gör saker och ting ordentligt – men det tar en evinnerlig tid. Han har svårt att koncentrera sig och uppträder spänt i grupp. Man får en helt annan kontakt med honom när man är ensam.
Svenska: Kan skriva väldigt fint – då han vill.
Matte: Har inte haft svårt för sig men man får ständigt ”puffa” på honom.
Oä: Visar intresse, men har något svårt med koncentrationen.
Ritar underbara teckningar!

Den som känner mig får avgöra om någon av dessa karakteristika följt med trettio år senare.

En vacker dag ska jag sätta mig ner och räkna ut hur många gånger Jocke Berg sjunger ordet ”igen” i samtliga Kents låtar. Jag tror det är ganska många.

Hösten gled in i sommaren som den brukar göra, lite smygande sådär, kyliga nätter och soliga svala dagar, brandgula färger. Vackert.

Plötsligt en morgon, under perioden då färgerna börjat tunnas ut på träden, var världen vit och färglös. Säsongens första snö hade anlänt och i normala fall hade jag kanske varit glad och tillfreds över det, men den där snön var tung och blöt och orolig och hal och kaosartad och bidrog inte direkt till någon skönhet i landskapet. Såsom jag vill ha den så ska den första snön har kommit över natten, den ska vara lugn och torr och krispig och stabil och ska mer eller mindre ha färgat av sig på alla nivåer, fågel, fisk och mittemellan.

Nu har den smält bort, solen har kommit tillbaka och många träd har fortfarande färg på sig. Idag kom köldgraderna tillbaka, men med solen som kompanjon. Bra.

Börja om, gör om, gör rätt.

Dörren som leder in till biblioteket på Campus Skellefteå måste öppnas manuellt om man kommer utifrån. Man måste alltså öppna den själv genom att ta tag i handtaget, trycka ner det och dra ut dörren så att man kan gå in. (Det finns en knapp man kan trycka på så öppnas dörren automatiskt, men som den resurssparande goda människa jag är så besparar jag kommunen den elkraft som krävs för att meddels maskin öppna dörren, och gör det själv.)

Ska man däremot gå ut ur biblioteket behöver man inte göra allt detta. Då far dörren upp helt automatiskt när man närmar sig. Någon har bestämt att man orkar öppna dörren själv när man går in, men inte när man ska ut. Och jag har egentligen ingenting att säga om det, jag lägger inga värderingar i det. Jag kan eventuellt tycka det är synd att jag inte själv får välja att använda mina egna kraftresurser att öppna dörren istället för att dryga på kommunens elräkning. Men jag vill inte förstora upp det. Jag vill inte göra en höna av en fjäder. Det skulle inte ge någonting.

Men om foajén utanför biblioteket är proppad med gymnasieungdomar som dricker ur små festisar och väntar på något som har med en informationsdag om högskolan att göra, då kan detta rätt oförargliga faktum (att dörren öppnas automatiskt, utan att man har någonting att säga till om det) ställa till det, för fler än bara en person. Jag är på väg ut ur biblioteket för att inhandla lite té, dörren öppnas automatiskt – och detta är en hyggligt bred dörr med en rätt stor svängradie – och en gymnasietjej, lite halv-emo om man ska sammanfatta hennes stil, som står där ute, får den i ryggen. Bånk. Eller kanske båff. Jag tror inte hon skadades allvarligt, hon hoppar mest bara till litegranna, och undrar irriterat vad som stod på.

Där ställer dörren till för henne, och även för mig. Det är inte hennes fel att någon har valt att den ska öppnas automatiskt när man är på väg ut ur biblioteket men inte in. Men det är inte mitt fel heller. Men det är jag som får någon slags skuld för vad som har hänt. I det här fallet är det jag som får skita i det blå skåpet. Hon blänger på mig och säger ”Se dej för.”

I allt som min hjärna försöker hantera just då, alla skeenden och faktorer (se bara hur mycket jag hittills har klarat av att skriva om den här saken), så försöker jag även hantera situationen på ett normalt socialt sätt, från människa till människa utifrån en interaktionspartners förutsättning(ar) och inställning(ar). Det går sådär. Mitt svar till henne, mitt i skocken med gymnasieungdomar, blir till ett mumlande, fast i ett något överdrivet tonläge och spänning i rösten. Som om jag försöker rättfärdiga en vägran att be om ursäkt. Som om jag på ett ynkligt sätt försöker skylla ifrån mig. På en dörr. Mumlandet består av orden ”Dörren”, ”öppnas” och ”automatiskt”, men jag tror inte att hon uppfattar vad jag säger. Hon ser mig säkert som en ful gammal gubbe med begynnande flint, med framtiden redan bakom mig, medan hon själv är där för att få reda på vilka fantastiska möjligheter det finns för en sån som hon, framtiden är ljus och världen ligger öppen. Medelålders män som slänger upp dörrar i ryggen på henne är inget värt, det gör bara världen sämre, inget att ha. Jag är en dålig människa.

När jag är på väg tillbaka till biblioteket med téet i hand så står hela stora skocken med gymnasieungdomar kvar, inklusive halv-emo-tjejen, och en liten tröst är att hon nu, av sig själv, borde ha förstått att det inte var mitt fel att hon fick dörren i ryggen. Ty medan jag varit borta så har fler människor varit på väg ut ur biblioteket och fler gånger har dörren öppnats automatiskt, utan att människorna på väg ut har haft möjlighet att påverka i saken. Men hon har lärt sig. Och jag har fått upprättelse.

Framtiden är ljus.

Okej, jag må läsa få böcker under ett år, men när Erlend Loe släpper en roman så vill jag ha den. Jag älskar hans konstiga hjärna.

Jag säger hej och välkommen tillbaka till mig själv som upprätthållare av den här bl… nätdagboken.

Vi säger också hej och välkommen till snön som i veckan trillade ner över Sverige. Jag vet inte hur det är med södra halvan av Sverige, men i staden där jag bor så ligger den i alla fall kvar, till mångas glädje men även till mångas förtret. Även om kommunens snöröjningsorganisation som vanligt togs på sängen när snön kom, så verkar de, mer än en halv vecka senare, fortfarande tagna på sängen, ty en stor del av stadens gator verkar fortfarande oplogade, om än förbara, men det är ju bara för att bilarna har kört där och packat ihop snön. Och fotgängarna tvingas ut bland bilarna. Upprörande. Jag är farligt nära att skriva en insändare nu.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Det är fantastiskt vackert ute, inte minst utanför köksfönstret, med en fond av grantoppar på Getberget i höjd med sjätte våningen. Och längdskidspåren säger också hej och välkommen tillbaka. Igår ägde skidpremiären högtidligen rum, med ynka 2,85 kilometer på konstsnöspåret uppe på Vitberget. Min åtta månaders motionsfrånvaro gjorde sig fruktansvärt påmind. Bortsett från det hade jag nästan glömt bort hur roligt det var att dundra fram i spåret. Så idag blev det dubbla sträckan, trots smärta i ljumskarna.

Ett annat aber för dock snön med sig. Det är nu över sex veckor sedan jag tog mig en flygtur senast. Det börjar klia i vingarna. jag vill komma upp, jag behöver komma upp. Men när det ligger två decimeter snö eller mer på marken där man hade tänkt att starta, så är det inte så himla lätt att kuta iväg under take off. Frustrerande. Men jag har inte gett upp hoppet ännu för lite förvinterflyg. Försök skall göras inom kort, innan det kommer mer snö.

Inatt drömde jag inte den sedvanliga mardrömmen involverandes en vålnad, ett väsen, ett obehagligt Det som man inte ser men som man vet om är där och som vet om att jag är där.

Inatt drömde jag istället att Skellefteå AIK förlorade mot vilket-lag-dom-nu-spelade-mot med 7 – 0. (En sådan katastrof för tillfället. Jag minns också att jag tröstade någon med att säga att det förmodligen bara var en engångsföreteelse.) Jag tror inte drömmen var sann, ty jag hörde grannen på andra sidan vardagsrumsväggen tjoa och gasta av glädje flera gånger om igår kväll.

Det är genom min vardagsrumsvägg som jag baserar min verklighet.

Jag ser mig inte som en person som slarvar med räkningarna. Det händer väl en enstaka gång vartannat år att en udda räkning kommer på villovägar och en påminnelse dyker upp, men annars ser jag till att betala det som ska betalas. I tid. Idag, för första (och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv, har jag fått ett inkassokrav, med hot om att gå till kronofogdemyndigheten och utfärda en betalningsanmärkning. Att jag fått en sådan beror dock på något helt annat än slarv.

Jag ägnar mig åt en sport som kallas paramotor. Det är det mest mobila sättet att ta sig upp i luften som finns – man har en skärm, en slags fallskärm som har formen av en flygplansvinge, och en propellermotor (paramotorn) som man hänger på ryggen som en ryggsäck. Man springer iväg på en stor äng eller liknande och dras upp av skärmen när den får lyftkraft av den framåtdrivande kragkraften som alstras av propellern. Det är en rätt cool sport, utrustningen får plats i bilen och man kan ta sig upp i luften var som helst från en hyggligt stor öppen yta om bara väderförhållandena och tillstånden (luftrum etc) är de rätta.

För att få flyga måste man vara med i en klubb ansluten till SSFF, Svenska Skärmflygarförbundet. När jag tog min licens gick jag med i Piteå flygklubb för det var på deras flygfält – Piteå-Långnäs flygplats, utanför Piteå, som jag tog min slutliga PM1-licens. Ganska naturligt att vara med i klubben där allting började. Ganska exakt hälften av medlemmarna i klubben flyger paramotor, resten flyger flygplan. Klubben förfogar över klubbstuga, några hangarer och ett antal sportflygplan. Och det är ju roligt för dem som har möjligheten och intresse att utnyttja dem. Men det är resurser som just paramotorflygare inte har någon användning av, för oss duger garaget som hangar och lägdan bakifuse som startfält. Fine, tänker jag ändå, jag betalar medlemsavgiften till klubben för att det är ett krav för licensen och försäkring. Dessutom är de paramotorflygare som bor i Piteå ena riktigt trevliga prickar, även om man i och för sig inte behöver vara med i samma klubb. Och de få gånger jag har varit i Piteå och flugit så har det oftast varit på andra platser än just Piteå-Långnäs flygplats.

Vart kommer vi då med det här inkassokravet då? Jo, när jag skrev under för att gå med i klubben så stod det på ansökningshandlingen att man bör hjälpa till för att hålla klubbens anläggning och utrustning i skick. Mycket rimligt, tänker jag, och skriver under. Jag har mycket erfarenhet av föreningsarbete och inser vikten av att praktiskt hjälpa till för att verksamheten ska gå ihop. De har speciella arbetsdagar då man tillsammans hjälper till, men jag tänker att de väl inte förväntar sig att de som bor långväga ifrån ska vallfärda dit och bidra med handkraft. Det skulle jag själv inte drömma om ifall jag styrde en förening. (Hade jag bott i Piteå hade jag definitivt hjälpt till.) Ett och ett halvt år senare dimper det ner en räkning från klubben på 1000 kronor. På specifikationen står det ”Frånvaro arbetsdagar 2009”. Jag blir alltså debiterad tusen kronor för att jag inte kör 19 mil (fram och tillbaka) för att klippa gräs eller spika på ett staket. De lutar sig mot ett årsmötesbeslut som säger att man ska betala detta belopp om man inte deltar i dessa arbetsdagar eller på annat sätt bidrar med arbetsinsats. De kallar det för ”att köpa sig fri”. Jag kallar det för straffavgift för att man som medlem inte hjälper till.

Jag skrev ett argt mejl till hela klubben med argument för det sjuka med dessa regler, att jag inte ämnar betala och att jag önskar utträda ur klubben (tillhör numera en annan skärmflygarklubb). Det kom en påminnelse, jag blev något överraskad, och arg. Det kom ännu en påminnelse och jag skrev ett ännu argare mejl. Efter det kollade jag upp hur gången lagligen ska gå innan man får en betalningsanmärkning, ty om de går så långt att de hotar med det så ska jag naturligtvis betala. Och nu gick de så långt, och jag betalar. Betalningsanmärkningar är läskiga saker.

Gå inte med i en förening som kräver medlemmar på pengar specificerade utebliven arbetsinsats.

Dagens facebookstatustrio:

Med start i idag så tänker jag varje onsdag hädanefter, tills materialet sinar, publicera en låt som jag på ett eller annat sätt genom tiderna lyckats knåpa ihop, oftast genom användandet av diverse elektroniska hjälpmedel. Jag började detta knåpande, eller komponerande som kanske är en lite mer korrekt benämning, cirka 1989 då jag införskaffade mig en Commodore Amiga på vilken man inte bara kunde spela dataspel utan även skapa saker som till exempel bilder och musik. (Egentligen började verksamheten redan flera år tidigare på min brors Sinclair ZX Spectrum, men javettefanken om den musiken räknas.) Då användes programvaran Deluxe Music Construction Set, som sedermera byttes ut mot det mer kompetenta Music-X när jag plötsligt hade köpt en Roland D-10 Digital Multi-Timbral Linear Synthesizer.

Det är ur den som veckans låt kommer. Jag ber om ursäkt för den låga ljudkvaliteten, det verkar som om inspelningsutrustningen (till kassettband) inte pallade de omfattande övertonerna mot slutet. Trots det, och trots den rätt ”primitiva” ljudbilden, så är det en rätt så gullig liten visa, med vibes, klockor och syntiga stråkar, som varvar två melodier som vävs ihop på slutet. Jag minns att jag började bygga på temat samma dag som min mor fyllde 53 år, vilket var för 18 år sedan. Tänk vad tiden går.

Låten är 2:55 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/He-and-She.mp3|titles=He and She]

Nästa vecka: en hyllning till alla superhjältars tonsättare.

I går tände jag tre ljus i adventsljusstaken, istället för ett. För att testa, för att vara lite avvikande, som en slags protest mot något jag då inte riktigt hade funderat ut. Och den allmänna reaktionen (på facebook) var att det var en synd, nävetduvad, något man helt enkelt inte gör, punkt. För den som fortfarande oroar sig (och som läser detta) kan jag meddela att jag kort därefter släckte två av ljusen och ersatte dem med nya fina obrända ljus. Även jag inser vikten av att hålla sig till traditionerna. Första advent är lika med ett ljus, andra advent – två ljus, och så vidare. Inget annat, basta. Men jag måste medge att det är med en gnutta ångest som jag ser det enda ljuset brinna där, bredvid de andra tre. För jag vet att målet är att efter fjärde advent ha en perfekt sned rak rad av brinnande ljus. En rät linje. y=kx+m där k är lutningen (helst inte större än 1) och m sjunker för varje brinnande minut. Det är ett misslyckande om ljus nummer ett är fem centimeter kortare än det andra, medan det andra är tre centimeter kortare än det tredje. Det innebär att man dessa tre veckor måste ha stenkoll på brinntiden, ljusen får icke brinna för länge eller för kort, så att det misstämmer när det väl är dags att tända nästa ljus. Hrmpf. Jag vill kunna ha mina levande ljus tända och släckta när jag vill, men jultraditionerna förbjuder mig det.

Ofrihet i en liten tändsticksask.

Som utlovats är veckans trudelutt en hyllning till alla superhjältars tonsättare. Det är ju en sanning med modifikation, eftersom John Williams inte komponerat musiken till alla superhjältefilmer. Vissa av dem kanske inte ens kan benämnas superhjältar, men i många fall nära på. Kallar vi Luke Skywalker och Han Solo superhjältar? Dinosaurierna i Jurassic Park? Hajen? Stålmannen är dock superhjältarnas superhjälte.

Men en hyllning i alla fall. Inspirerad av John Williams klassiska filmmusik och komponerad i original 1992. När jag med nya resurser (läs mer ”naturtrogna” orkesterljud) gjorde en remake häromåret var jag naturligtvis tvungen att lägga på en siffra i versionsnumret.

Tänk dig en spielbergsk äventyrsfilm och dess fem minuter långa inledningssekvens (förtexterna) med många vändningar, i vilken huvudkaraktärerna presenteras. De är på jakt efter någonting, kanske en gyllene guldanka, och rör sig i olika miljöer – på en marknad i en stad i orienten (00:45), glatt marscherandes mot nya mål genom öknen (01:37), flygandes uppe bland molnen (03:13) eller fajtandes stora havsmonster (03:58)… Mot finalen (04:41) vet vi att vår/våra hjältar lyckats med det svåra uppdraget och samtidigt besegrat grymma nazister och trångsynta sovjetkommunistmilitärer (som naturligtvis också varit på jakt efter den gyllene guldankan).

Låten är 5:29 lång. Tryck på play. Och innan du gör det, koppla datorn till ordentliga musikhögtalare, eller sätt på dig ett par bra hörlurar. Laptophögtalare duga icke.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Williams-1.2.mp3|titles=Williams 1.2]

Nästa vecka: Kanske en knasig mobiltelefonsignal.

Nu görs ingen skillnad på vardag och helg, dag, kväll och natt. Nu skrivs det, och inte så mycket annat. Nu gäller tunnelseende.

När min vän B skaffade sig en mobiltelefon för en herrans massa år sedan tyckte jag det var coolt att han hade signaturmelodin till Monthy Python’s Flying Circus som ringsignal. När jag själv skaffade en sådan blev jag lite besviken att min inte innehöll samma ringsignal, men jag tyckte också det var ännu coolare att han var unik med sin mobilringsignal. (Nuförtiden är det ju inte ett dugg unikt med att ha en unik mobilringsignal.) När jag ett par år senare bytte upp mig blev också jag unik med min mobilsignal. Inte för att ingen annan hade den signalen på sin likadana mobil, utan för alla utom jag tyckte den var skitjobbbig att ha som ringsignal. Jag blev nästan lite stolt över den.

Så pass stolt att jag gjorde en skitjobbig cover på den. Delvis som arbetsprov till en ljuddesignutbildning som jag sökte. (Jag blev inte antagen, men jag vägrar tro att det har med arbetsprovet att göra.)

Låten är 1:11 kort. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/RoboN1X.mp3|titles=Robo N1X]

Nästa veckas trudelutt är inte bestämd än. Det finns så mycket att välja bland. Ojojoj.

Vissa dagar är bättre än andra. Det är dagar då man blir erbjuden ett jobb närmare än 15 mil från sin bostadsort. Det är dagar då man springer ut ur sängen på morgonen, pigg som en lärka, och hinner med en mil på längden innan man i avtalad tid kommer till ”kontoret” för intensivt och kreativt arbete. Det är dagar då man har full kontroll över sin röst och noter då man är en god och talangfull körmedlem.

Idag var inte en sån dag. Allt var tvärtom. Det började med en försovning och fortsatte med en hejdundrande huvudvärk av ett sällan känt slag.

Det bästa man kan göra då är att undvika kontakt med så många som möjligt. För att skona dem. Tyvärr kunde detta inte undvikas fullt ut, eftersom jag har en samarbetspartner i magisteruppsatsen och vårt försvar ska förberedas i dagarna tre. Stackars henne. Jag lovar att det är bättre imorgon.

Kontakt kunde inte heller undvikas med publiken till den lilla julkonsert som Campuskören höll idag, luciadagen. Min sceniska framställan och ton var inte direkt förstklassisk. Tur det bara var ett tiotal i publiken som jag kände igen. (Fast de andra sjuttio känner säkert igen mig hädanefter som den sure skäggiga gubben i tenorstämman.)

Inte heller kontakt med Den Långa Rödhåriga kunde undvikas men fascinerande nog ledde det inte någon som helst friktion eftersom hennes mentala ph-värde var lika lågt som mitt. Synkade, jämkade. Smidigt.

Nu blir det isterband till middag. Låter passande.

Såhär i den åttonde och sista terminens skälvande slutdagar så minns vi tillbaka till termin tre då FK tvingade oss att inte bara göra akustiska analyser utan även akustiska manipulationer. Uppdraget var att ändra betoningen till olika ord i en inspelning av meningen Jag vill lämna några långa Jörns-bor. (Den som lyssnar på låten kommer att förstå vad jag menar.) Man måste fiffla med både det betonade ordets tonhöjd och duration, PLUS att de omgivande ordens melodi och tempo måste förändras. Lättare sagt än gjort, men jag tyckte det var fantastiskt roligt (vilket jag verkade vara ganska ensam om). Och självklart ville jag göra en trudelutt på temat.

Resultatet blev discodängan Jörnsbor – Speedfanfar för trumpet och tribehatz. Den är 1:53 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Jörnsbor.mp3|titles=Jörnsbor – speedfanfar för trumpet och tribehatz]

Nästa vecka är det jul igen.

Redan innan posten kommer med sin årliga julkortspåse så har jag bestämt mig för att skicka ett drygt halvdussin julkort. Jag har en lucka på ett par timmar att ägna åt lite redig julstress, så jag gör en lista på vilka av mina vänner ska som föräras med ett riktigt julkort av papper som det går att ta på. Att ta reda på adressen till dessa halvdussinet lyckliga är ett äventyr i sig. Att skriva själva julhälsningen på korten är dock ingen konst.

Efter frankering tänker jag att det vore ju lämpligt att använda ovannämnda julkortspåse. Inte för att man måste, bara för att man kan. Och så läser jag på instruktionerna på julkortspåsen: Det blir ingen jul utan julkort. Nä, det är klart att posten tycker det. Vidare står det: Med julkortspåsen blir det ännu enklare. Och jag undrar. Exakt vad är det som blir enklare med julkortspåsen? Jag försöker hitta något lämpligt exempel, men står handfallen. Jag kan inte komma på vad som skulle bli krångligare om jag skulle lägga korten löst i brevlådan istället för att först stoppa dem i en käck påse som man sedan lägger på lådan.

En sak är säker. Det är att mina hälsningar inte längre garanterat kommer fram före tomten. De kanske gör det, det kanske till och med är troligt, men det är inte längre garanterat, givet att man frankerat korten med julfrimärke (och posten tycker nog inte heller att det blir någon jul utan julfrimärke), samt lagt påsen/korten/breven senast idag. Den där sista lilla detaljen missade jag.

Jag bara hoppas innerligt att det blir jul ändå.

Märklig dag idag. Och inte.

Den började inte så märkligt – jag steg upp i ottan för att ta mig till bussen till Umeå. Snön fortsatte att falla, vilket den gjort i princip oavbrutet sedan i fredags. Bussresan gick bra. Det var inte så märkligt att jag tände lampan ovanför min stolsgranne som i mörkret försökte läsa en bok och inte själv tände den för att hon – och det här är spekulationer – inte våga störa min skönhetssömn. Det var inte så märkligt att jag satt och läste julmusiknoter eller en uppsats om åtgärdsprogram för barn med läs- och skrivsvårigheter i årskurs tre till sex.

Det som var märkligt var att som opponent sitta och inför publik komma med beröm och kritik av ovan nämnda uppsats. E & H (2010) hade i alla fall gjort ett hästjobb, riktigt viktigt och med bra och engagerande innehåll.

Det var inte märkligt att 14:25-bussen norrut från hållplats Umeå NUS var 15 minuter försenad. Den kom ju ända från Sundsvall och det var inte vad man kan kalla det mest optimala vägföret längs norrlandskusten idag. Det var egentligen inte heller så märkligt att den nästan var fullsatt, så endast två av de dryga 40 som stod och huttrande väntade på bussen fick stå och vänta på en extrainsatt buss som enligt uppgift skulle komma ”snart”. Länstrafiken har gjort om tidtabellen en smula från den 12:e december, vilket innebär något färre avgångar norrut från Umeå på eftermiddagarna. Det som är märkligt i sammanhanget var att de inte tänkt att kompensera för de förre avgångarna med fler bussar för varje avgång. Antalet resenärer är ju ändå lika högt. Och ökar.

Den extrainsatta bussen avgick ca 15:25. Ytterligare en märklig sak var att bussen ifråga var en s k konferensbuss, med komplett konferensbord i aktern. Där satt mina medpassagerare och besvärades över skandalen kring busseriet och spelade kort. Implikationen av denna försening var att det inte skulle bli någon inspelning av kvällens julkonsert med kammarkören, eftersom jag därmed inte skulle hinna samla ihop och rigga inspelningsutrustningen i god tid före. Om det nu är så att inspelningarna uppskattas av mina koristvänner och deras släkt och vänner kring julfirandet så är det bara att beklaga. (Utöver att vi inte har någon dokumentation av konserten.) Det är tack vare länstrafikens slarv.

Ytterligare en märklig sak var att stå i Anderstorpsalen med renhorn och clownnäsa och sjunga om Rudolf med röda nosen. Jag lovar att det inte var min idé.

Dan efter den märkliga namnsdagen och före dan före dopparedan är det dags för en ny trudelutt. En julsång om en kärlek som är äkta men möjligen något ovanlig i sitt slag. Högaktuell i och med den stundande högtiden men även genom den halvmeter snö som fallit de senaste dagarna. God jul!

Låten är 6.10 lång. Tryck på play och lyssna på texten.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Min-svala-älskade.mp3|titles=Min svala älskade]

Nästa vecka är jag i Berlin så veckans trudelutt kanske utgår då.

Veckans hysteriska trudelutt är en besvärjelse. Det är nämligen tänkt att vi idag ska valsa oss från Berlins ena flygplats (Tegel) via ett snökaosigt Riga (Lettland) och Vaasa (Finland) för att till slut ta bussen hem från Umeå. Besvärjelsen ska rädda oss från många timmar på ett flygplatsgolv på grund av skräckväder (kvällstidningarnas uttryck) någonstans på vägen. Risken finns. Håll tummarna för oss.

Låten är rippad och arrangerad från ett kul minigolfspel som fanns till Amiga, tidigt nittiotal. (Jag har glömt vad spelet hette.) Den är 2:52 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Golf-Waltz.mp3|titles=The Golf Waltz]

Nästa vecka: God fortsättning!

Med en dags försening presenteras härmed den hittills kortaste trudelutten. En gång i tiden arbetade jag på en firma som producerade s k telefonspel. Det var en slags interaktiv radioteater i vilken man kunde styra handlingen med hjälp av knapparna på telefonen. Utöver redigering och viss medverkan som ”skådespelare” i dessa små historier så komponerade jag mycket av musiken till dessa. Här är ett gulligt litet exempel. Trudelutten ska illustrera några hjältar (en hob, en alv och en dvärg) smygandes omkring i något slags katakomber, grottor, kloaker, jag minns inte exakt vad det var, där det bor läskiga spindlar, råttor och vattenmonster av okänd art.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Snooking-around.mp3|titles=Snooking around]

Den är 17 sekunder lång. Tryck på play.

Nästa veckas trudelutt blir längre. Kanske rentav mycket längre.

Idag var näst sista gången jag åkte buss ToR Skellefteå – Umeå med anledning av utbildningen jag går på. En till synes vanlig dag med väldigt typiska skeenden i bussåkarsammanhang:

• Morgonbussen 07.50 var som vanligt full så en extrabuss sattes in. Den kom överraskande nog redan ett par minuter efter att den fulla hade avgått men det dröjde ytterligare 20 minuter innan den kunde avgå eftersom varenda kotte i kön skulle köpa nytt månadskort av den stackars busschauffören.
• En tjej hade bränt tillbaka sitt säte framför den fönsterplats som jag först hade tänkt sitta på, men det gjorde egentligen inget eftersom det gick att sitta vid fönstergången istället. En kvinna kom och ville sitta bredvid mig, vid fönstret. Inga problem tyckte jag, hon var ganska kort så det var fysiskt möjligt för henne att göra detta. Jag började läsa dagens uppsatser som skulle försvaras. Sen lite Svenska Dialektmysterier på datorn. Vid en väldigt godtycklig tidpunkt började hon prata med mig, mitt i filmen, så jag var tvungen att pausa och dra ut hörlurarna och artigt svara på hennes kommentarer om den farliga busschauffören som vingligt pratade i mobiltelefon medan han körde. Lite lustigt beteende, såg hon inte att jag tittade på film? Men det är ju förstås trevligt att småprata. Jodå.
• Hemfärden ägnades åt filmtittande, från början till slut. The Truman Show, den gamla pärlan. Så skönt.

I morgon är sista gången.

Och så kom sista dagen. En angenäm bussresa söderut, full av sömn. Individuell fotografering, ty dom vill ha dokumenterat hur logopedstudenterna såg ut när de började, samt när de var färdigutbildade. Lyssning till den sista uppsatsredovisningen och opponeringen. Kursutvärdering på nytt sätt – inte det traditionella sättet att skriva utvärderingen på papper utan genom att knappa på en mojäng som var trådlöst uppkopplad mot en dator. Det blev idel höga betyg på de sista formella kurserna. Autografskrivning på pinnstolarna som vi nött i fyra års tid. Sista-dagen-lunch på nian (fiket på sjukhusets nionde våning). Sista bussresan hem, lite dialektmysterier, lite sömn, lite sällskap av S, vår vän.

Vemodet satt där, inte påtagligt, men lite smygande, i ryggen. Det blir nog mer av den varan på fredag. Examenshögtid då.

Som jag har längtat. Igår var sista dagen med pendling till Umeå. I övermorgon äger examenshögtiden rum, med tillhörande stilig lunch och finmiddag på lokal i Umeå. Idag och imorgon utgörs således av ett slags vacuum, ett tomrum då jag aktivt njuter av färdigheten. Vad man kan göra då är att ta bilen till Campus Skellefteå och ägna sig åt förstklassig glassande. Tänk så många gånger man (jag) har gått här, med tunnelseende inför en tenta eller inte minst färdigställandet av en magisteruppsats, och kastat längtande blickar åt allt det andra som den här platsen erbjuder; intressanta tidskrifter och böcker om allt intressant mellan himmel och jord, ljusa lokaler med stora fönster och underbar utsikt och massor av sköna läsplatser. Jag har alltså längtat efter att gå här, utan tidspress, ta en Illusterad vetenskap eller Dagens nyheter, bänka mig i en fotölj här, och bara låta tiden rinna iväg. Det kan jag göra nu. Och jag gör det.

Lämpligt nog sitter Kerstin och har bokloppis. Gamla ”uttjänta” böcker till vrakpriser. Jag köper ett par, sätter mig och börjar bläddra. Tack Kerstin för den här tiden. Du anar inte vilket stöd du varit.

Om förra veckans trudelutt var den hittills kortaste så är denna den hittills längsta. En gång i tiden (cirka tidigt nittiotal) förfogade jag över en Roland D-50 och jag behövde något att somna alternativt vakna till. Så jag valde valde ett schysst spejsigt ljud på ovan nämnda synthesizer, slog an ett ackord med hyfsat många toner (jag vet dock inte vilka), lät den ligga kvar med sustainpedalen nere, loopade en kort upp-pitchning ungefär var femte sekund och lade på en mustig reverbeffekt med en långsam s k sweeping phaser. Resultatet blev en ljudmatta som jag (ialla fall då) tyckte var väldigt meditativ. Som både passade att ha som soundtrack när jag skulle somna på kvällen och som lagom o-aggressiv väckningssignal på morgonen.

Detta ”verk” spelade jag då in i dryga tio minuter. Som brukligt är i New age-musiksammanhang fick stycket också ett rätt flummigt men ”fyndigt” namn: Univearth. Jag kom på det alldeles själv.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Univearth2.mp3|titles=Univearth]

Ljudmattan är 10:58 lång. Tryck på play. Ha överseende med den tvivelaktiga ljudkvalitén som jag tror beror på bland annat kassettbandstrassel.

Nedanstående mumbo-jumbo är den text som återfann på det fejkdiplom var och en av oss nybakade logopeder fick under examenshögtidsceremonin igår:

Till för denna förträfflighet över att klara logopedins utvecklas i alltså påtagligt socialstyrelsens rekommendationer. Logopeder, nationellt och vuxna, utredningen av blad de anställda liksom vid Umeå Universitet anges en logopeder, nationerad. Logopeder till år etablerade verksamheter bl.a. skolan finns numera många sedan till nybesök inom barn upp till dessa vårdverksamhet och anhöriga riket saknar Västerbottens län en folkmängd på personer, vilket ungefär motsvarar ett examensarbetar avseende några av de ovan nämnda området i Umeå gäller nyckeltalet en logopedmottagningar enskilda vårdgivare, patientföreningar en logopedins utveckling för barn upp till nybesök inom viss kompetens län en folkmängd på personer, vilket ger möjlighet till år, vilket ungefär motsvarar ett examensarbete vid specialisttjänster invånare. Dessa vårdgivare, patienter och kommuner samarbetande primärvård bör det finns numera många sedan till nybesök inom vid logopeder anställda liksom övriga norra regionen många sedan till nybesök i.

Det är okej om du inte orkade läsa allt. Jag skulle anta att textens beskaffenhet kommer av att diplomet just är fejk – själva examensbeviset och sedermera yrkeslegitimationen får man formellt söka själv när samtliga kurserna är registrerade. Det går dock att förstå vad texten går ut på. Och på sätt och vis speglas textens rörighet hur det står till på ett annat plan – sorg över en avslutad epok, glädjen över att vara klar, på andra sidan, nervositeten inför nya jobbet som börjar på måndag, och gruvsamheten inför att i och med detta behöva vara borta, hemifrån, i en annan stad, större delen av veckan. En röra som ska hanteras. Det ska gå. Det kommer gå bra.

Och det går bra. Tredje arbetsdagen. Den förvirrade känslan från helgen har lagt sig lite, men det nya livet gör mig sjukt trött. Det är inte så konstigt. Från den skyddade verkstaden som man som student åtnjuter, till ett arbete till vilket jag har studerat, på annan ort, med så mycket nya saker att lära sig och komma in i. Samtidigt är jag beslutsam att hantera detta så bra som möjligt, att tycka att det är ok att veckopendla trettiofem mil för jag är van bussåkare och känner andra som pendlar åtminstone tre fjärdedelar så långt, att skapa sig ett trivsamt liv häruppe även om jag ständigt kommer längta hem till Den Långa Rödhåriga Med Storpudeln, att göra ett bra jobb där jag lyckas visa mig från min mest kvalitativa och kompetenta sida.

Förutsättningarna är goda; boendet är bra, mina grannar i huset är trevliga och det blir säkert läge för sociala aktiviteter framöver, när jag väl landat (och inte är så fasansfullt trött på kvällarna). Min nya kollegor är väldigt omtänksamma och måna om att jag ska få en så bra start som möjligt. Och är jag glad över att ha förhandlat till mig en 75%-tjänst så jag har normallånga helger på hemmaplan. Och längdskidspåret går alldeles utanför knuten. Whohooo.

För den som undrar så har jag sedan i måndags ett halvårsvikariat som logoped på mottagningen i Gällivare. Snabba ryck.

Och för den som undrar vidare så tar vi veckans trudelutt imorgon istället.

Veckans trudelutt tillägnas alla som förmår sätta sig emot dagens mediekaos (det som normalt kallas mediebrus) i bara några minuter. Det går inte undan, men det tar inte heller särskilt många minuter i anspråk. Bara lyssna, surfa inte runt någon annanstans under tiden.

För en jättemassa år sedan gjorde jag ett musikaliskt verk i tre satser om Titanic (vilket var innan Leonardo DiCaprio räddade Kate Winslet från att dö drunkningsdöden i James Camerons film). Inte speciellt bra egentligen, men den sista satsen stack ut litegrann, och för ett par år sedan provade jag att göra en bättre ljudande version av just sista satsen. Den ska illustrera skeendet fartygets färd efter att det lämnat ytan, genom den kalla mörka massan, genom ökat tryck, tills det når botten och stannar där för evigt.

Den är 3:26 lång. Tryck på play, släpp ner axlarna, slut ögonen.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/RMS-Titanic-III.mp3|titles=RMS Titanic: part III]

Nästa vecka går vi vidare.

Den gigantiskt stora massan läsare undrar säkert hur livet ter sig för en nyexad logoped i Gällivare-exil. Och det är klart jag ska berätta. Jag vet bara inte vilken form denna berättelse ska ha – små lustiga nedslag i den lappländska vardagen i personalbostaden på lasarettsgatan eller rent gnäll över saker jag är ovan vid?

Det löser sig. Jag kan i alla fall berätta att stan – för visst räknas Gällivare som en stad? –  har riktigt välpreparerade längdskidspår, mitt bland husen. Bland annat ett stenkast från mitt rum. Efter ett fåtal kilometers stakning så är man vid tågstationen och köper en energidryck på Pressbyrån där. Åker man någon mil till så är man huxflux i den sorgligt fascinerande tvillingorten Malmberget med det svåruttalade Koskullskulle. Ytterligare en mil till så är man tillbaka i Gällivare. Har man flås kvar så saxar man vidare till Dundret, där man kan byta pjäxor, köpa ett liftkort och lägga tyngden på dalskidan i backarna där. Därefter har åtminstone inte jag orken att skida mig tillbaka hem, så i det fallet blir det förmodligen taxi hem. Eller skjuts. Whatever fits.

Nu går vi vidare, som sagt. Veckans trudelutt tror jag kommer från samma s k telefonspel i vilket Trudelutt #7 illustrerade hoben, alven och dvärgen smygandes omkring i en läskig grotta. Den här gången verkar de vara på marsch någonstans, jag vet inte vart, men de är på väg till ett mycket bestämt mål och det är sådär halvbråttom, fast inte så bråttom att de måste springa. De går mer raskt framåt. Stycket heter Trot along! (Trava på!) Liksom för #7 så är denna från 1993. Musikprogrammet heter Music-X för Amiga (för samtliga Trudelutter från 90-talet) och musikinstrumenten är en Roland D-50 och en D-10.

Den är 1:16 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Trot-Along.mp3|titles=Trot Along!]

Nästa vecka: En smått hysterisk Tjajkovskij.

Jag köpte ingen energidryck, men jag köpte en Snickers. Jag må vara den enda i världen, men att ta skidorna ”hemifrån” och åka välpreparerade skidspår typ genom stan till tågstationen och pressbyrån där, och tillbaka, tycker jag var rätt coolt. Okej, stan är inte stor, men ändå. Det var allt jag ville säga idag.

Nu har snart två veckor sedan jag tog bussen och tåget långt norr om polcirkeln och inledde mitt liv som leg log i exil. Omställningen är stor – nytt jobb, ny bostadssituation, ny tillvaro. Nya slags längtanden – Den Långa Rödhåriga är kvar på samma plats, i samma hus där jag fortfarande bor. Det gäller att göra det bästa av situationen. Jag tror inte jag har några problem med det, även om jag redan haft några kraftiga duster av hemlängtan. Jag är hyggligt bra på att skapa aktiviteter åt mig. Vad den här platsen – Gällivare – har att erbjuda utöver ett kvalificerat arbete återstår att se. Visserligen har jag varit här två praktikvändor tidigare, men då skrapade jag mest på ytan. Nu har jag chansen, och tid, att studera närmare. Och det kommer jag göra. Och rapportera här. Vi kan kalla det för…

Gäll – hell or heaven?

Vi går hårt ut:

Dom som sköter väghållningen efter snöfall i Gällivare verkar vara fruktansvärt dåliga på att skrapa gator och vägar från hårt packad snö. Ifall det har snöat en del och bilar och fotgängare har hunnit trycka ihop snön innan plogsvängen kommer så verkar man anse att biffen är gjord och plogning inte behöver ske. Resultatet blir gator och vägar med hårda och djupa spår. Jag som är cykelburen blir lite olycklig över detta. Det är ett äventyr att ge sig ut och man får ständigt och noga planera var man låter cykelhjulen rulla. Detta kan eventuellt verka gnälligt – ska man verkligen cykla på vintern? – men jag utgår från hur de lyckas i Skellefteå (som till och med har mer snö i år) – där kan i alla fall inte jag klaga på hur de skrapar gatorna.

Så. Skrapning av vägar och gator i Gällivare: Hell.

Alla svenska (och helst norrländska) städer och samhällen av rang (och lite tur) har en alldeles egen skidanläggning. Skellefteå har sitt Vitberg, Burträsk har sitt Bygdsiljum, Piteå har sitt Vallsberg, Stockholm har sin Hammarbybacke. Gällivare har Dundret, bekant av många. Och dagens vackra väder måste utnyttjas, plus det faktum att jag nu tagit med mig slalomskidorna hit. Men ett problem som var tvunget att lösas var att ta sig dit. Ingen bil har jag här, bara min cykel, och inga bussar går dit. Taxi? Ja, det skulle ha kunna gå, det hade nog inte blivit så fasligt dyrt eftersom det bara är 4,5 km dit från där jag bor, men just idag hade Telias mobilnät bestämt sig för att klappa ihop så det gick icke att telefonledes få någon kontakt med omvärlden, Gällivare taxibolag inräknat.

Men jag ville inte ge upp så lätt. 4,5 kilometer är ju inte så värst långt, ens på cykel. (När jag bodde här senast, i maj 2009, så bodde här också en läkarstudent som tagit med sig sin bräda. Trots att skidbackarna hade stängt och den varma våren hade smält bort det mesta av Dundrets snö förutom några envisa snölegor på nordsidan, så vägrade han ge upp tanken att kunna glida nedför någon backe. Flera kvällar i rad packade han ihop sina pinaler och vandrade bort till Dundret, gjorde sina åk, och kom inte hem förrän väldigt sent samma kväll. Respekt. Inspiration.) Jag slängde pjäxorna i ryggan tillsammans med lite extra kläder, spände fast skidorna på ryggan, äntrade cykeln och trampade iväg. Det tvivelaktiga vägunderlaget (se gårdagens inlägg) och uppförsbacke gjorde mig rätt svettig. På vägen var det många passerande bilister som tittade långt på mig. Det är förmodligen inte varje dag de får se en långskånk på en brun damcykel med slalomskidorna på ryggen. Det bjuder jag på. Nåja, så småningom kom jag fram.

Hur är Dundret som skidanläggning då? Wow, jag tror minsann det är läge för en…

Gäll – hell or heaven?

Jag orkar inte ge mig in på detaljer angående min förstagångsupplevelse av Dundret. Jag måste erkänna att jag inte är så imponerad. Jag kanske trodde att pistsystemet skulle vara mer omfattande än så, att man kunde välja sina vägar i större utsträckning (här är Jokkmokks Kåbdalis snäppet bättre), och att backarna skulle kännas längre. Dundret är ju ändå ett s k lågfjäll, mer än 800 MöH. Och det ser ju så stort och fint ut på kvällen, då man från stan ser pärlbanden av ljus slingra sig nedför fjället.

Samtidigt hade jag ett par trevliga timmar för mig själv i backarna. Tog en varm choklad i den mysiga fjällstugan (komplett med fåtöljer och öppen spis). Beundrade utsikten över Gällivare/Malmberget i nordost och Kebnekaisetopparna (tror jag) i nordväst. Hyggligt många svarta backar, jämnbranta, men inte för branta, lagom utmanande, och några backar där man bara kunde slappna av och leisure-åka.

Så jag kan varken ge Dundret hell eller heaven, utan jag måste nog lägga till ett ”mittenomdöme”. Inte super, men tillräckligt bra för att det ska vara värt att återbesöka.

Så, det samlade omdömet. Dundret, skidanläggning i Gällivare: Whatever.

Det var en het sommardag i början av nittiotalet. Mamma stökade på en trappa ner, själv hade jag installerat mig i ett av rummen på övervåningen i huset Anneborg i Västerljung nära Vagnhärad i Sörmland. Min alldeles egna mycket primitiva musikstudio. Målet var att göra en högst trovärdig digital version av stycket Kinesisk te (<–Spotify-länk) ur Peter Tjajkovskijs Nötknäpparsvit. Jag hade partituret i min vänstra hand och musen till Amigan i min högra, MIDI-kabeln mellan datorn och D-10:an höll sig varm och mina ögon satt fast i monitorn, hela dagen, tills sommarfåglarna hade tystnat därute och de lokala fladdermössen tog över luftherraväldet runt stugan i den varma sommarnatten. Så här blev den…

…och den är endast 56 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Chinese-Tea.mp3|titles=Chinese Tea]

Nästa vecka får vi se vad det blir.

För sex år och en dag sedan förändrades mitt liv dramatiskt genom att min älskade mor försvann. Den dagen var ett slags klimax under en lång period i mitt liv, full med ångest och förvirring, då jag inte visste vad som var verkligt eller inte. Att förlora en ytterst älskad närstående är en upplevelse man inte önskar någon, men ändå är de flesta med om det under sina livstider. Och de flesta lär sig till slut hantera det också. Så även jag. Hon lever kvar, i mig, i min omgivning, i mina drömmar, i mitt beteende och mina känslor. Och jag förstår nu nästan vad som är verkligt och inte. Jag tror man aldrig lär sig.

Naturligtvis var jag tvungen att göra musik om henne. Hur jag uppfattar henne.

Jag vet inte hur låten uppfattas av en omgivning som inte känner mig så väl. Den kan tänkas vara lite förvirrad, åtminstone när det gäller strukturen; vers- och refrängupplägget, hur man kommer från intro till a till b till c till avslut. Att den kanske mest tuggar på utan att komma någon vart. Eller att det låter astöntigt när jag sätter till sång. Det struntar jag egentligen i, jag är ärlig och har försökt få in åtminstone en smula av mina känslor i text, melodi, stämmor, rytmer, instrument. Den som lyssnar noga (eller flera gånger) kan höra att det finns flera röda trådar låten igenom, och då inte bara textmässigt.

Den är 8:28 lång. Tryck på play. Inledningstonerna spelas på min mormorsbrors blåa knappdragspel.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Remember-your-way-128.mp3|titles=Remember your way]

Nästa vecka kanske jag tar till mer ton.

En kort kvällspromenad ToR personalbostaden – ICA Supermarket i 23 minusgrader gav vid handen det dumma att försöka njuta av en kvällspromenad under dessa förhållanden. Under den enkla sträckan på 500 meter så ökas gånghastigheten jämnt, liksom för att försöka springa ifrån kylan. Många tänker nu: ”Ja, det är ju klart det är kallt. Du befinner dig ju i Gällivare, ganska så långt norrut.” Okej. Dags för en…

Gäll – hell or heaven? (or whatever)

Mot ovanstående hypotetiska påstående måste jag protestera en smula. Ja, det är klart det är kallt, men det är inte specifikt gällivarekyla. (Inte heller att 23 skulle vara i värsta laget.) 36 mil söderut, där min egentliga bostadsort är, är det precis lika kallt. Det är min generella uppfattning. (Ytterligare 77 mil söderut, i staden där jag växte upp, sjunker inte kvicksilvret lika mycket, men det känns likförbaskat lika kallt i och med fukten som tränger in i märg och ben och som inte går att stoppa hur man än klär sig.) Men det spelar ingen roll nu. Just nu. Det är i nuet vi lever. Och ser man till nuet, då till och med jag begränsas av kylan, vilken plats jag än befinner mig på, så måste domen bli:

Temperaturen i Gällivare den 10 februari: hell.

Detta omdöme kan såklart förefalla lite orättvist om det nu även skulle kunna gälla andra orter, men detta är min temporära upplevelse. Just nu. Och jag lovar – när det i maj kryper upp mot 20 plusgrader och man kan ta en sig en kvällsfjällspromenad upp på Dundret och solen knappt vill gå ned – då kommer jag ge Gällivare heaven.

Inatt drömde jag att jag hade Lili och Susie  som patienter. Det var ett något kaosartat besök på mitt rum på mottagningen, med en handledare som försökte ta över och göra ett dåligt jobb och fler i-samma-rum-auskulterande än jag hade kontroll över. Jag kom aldrig underfund med vad som var deras problem. Det kanske var tur?

Okej, jag går i valet och kvalet att omvärdera förra veckans Gäll – hell or heaven? (or whatever), då jag gnällde över temperaturen just den dagen, den 10 februari. Är det inte så att allt beror på hur man anpassar sin klädsel? Om man klär sig mer skulle man rent teoretiskt kunna njuta. Det är ju ändå rätt vackert ute. Och det glömde jag ju bort i torsdags. Kanske läge att omvärdera Temperaturen i Gällivare den 10 februari till whatever. Inte minst i ljuset av omständigheterna just idag. Det var 36,5 minusgrader när jag gick till jobbet imorse och 30,6 när jag gick hem. Då blir den korta utestunden mellan sjukhuset och hemmet en ren och skär och så kort som möjligt transportsträcka. Nästan smått obehaglig i och med att jag känner att andningen påverkas. Trakea drar ihop sig. Då spelar det ingen roll att det är vackert ute. På med luftvärmeväxlaren.

Däremot är det ohyggligt trevligt att konstatera att man även i Gällivare kan hyvla gator och vägar från hårt packad snö. Heja!

Förra veckans trudeluttinlägg avslutades med en hint – att jag skulle ta mer ton den här veckan. Och jag var nära att ta tillbaka det. Jag har nämmeligen tagit med mig klaviaturet upp till Gällivare och köpt en USB-MIDI-kabel så att jag kan sitta här och plinka på kvällarna. Och det skulle firas den här veckan medelst en liten fanfar med stråkar och helvetesgitarr. Men det visade sig att den konstruerade fanfaren låter så illa att jag förmodligen aldrig kommer låta någon höra den. Så det blir lite skönsång ändå.

En ganska kort snutt, med lågt tempo. Från 2007. Och även om man knappt hör vad jag sjunger (på svengelska) så kan man säga att texten till stora delar har slagit in på gamla dar. Ljuva verklighet.

Den är 2:05 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/absent1.mp3|titles=Absent]

Nästa vecka kan vi alla fall hoppas på att det blir någonting nyproducerat.

Efter tretton trudelutter börjar det bli svårt att hålla reda på vilka av alla mina trudelutter jag har publicerat eller inte. Jag tror jag måste lägga till en etikettsfunktion här någonstans så att man kan sortera och se alla trudeluttsinlägg på ett någorlunda samlat sätt.

Men den här tror jag inte jag har lagt upp. (Och det är inte någon nyproduktion, vilket var förhoppningen förra veckan.) Den är från tidigare nämnda era på nittiotalet då jag gjorde små filmmusikkompositioner till telefonspel. Och jag tror det är från samma telefonspel, ifrån slutet av historien då man förhoppningsvis lyckats ta sig igenom hela äventyret och våra hjältar summerar och är glada och lyckliga över att ha överlevt alla hemskheter på vägen. Ett lyckligt avslut. Conclusion.

Den är 27 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Conclusion.mp3|titles=Conclusion]

Vågar vi hoppas på en nyproduktion nästa vecka då?

I någonstans i början av januari skottade jag vår parkeringsficka på Getberget, Skellefteå. Vid ett av spadtagen så tog jag visst i lite för mycket, ty det högg till i vänster lillfinger. Aj, tänkte jag, och skottade vidare tills rutan var så rengjord från snö som den kunde bli. En stukning tänkte jag, en liten och lätt, eftersom det inte svullnade upp. Full rörlighet. Smärta vid spänning, till exempel när jag sträcker ut fingret eller formar en knytnäve. Jag tänkte att det säkert går över.

Men det har inte gått över. Det har inte blivit värre, inte heller sämre. Samma smärta runt knogområdet när jag anstränger fingret. Lite störande, lite besvärande. Jag vill kunna krama ur en disktrasa utan att det ska göra ont. Häromveckan ville en strokedrabbad patient visa att han minsann hade styrka kvar i vänster hand genom att krama min hand. Oaj. Det gjorde överdrivet ont. Inte våldsamt ont, men överdrivet. Min misstanke är att någonting, en bit ben, brosk eller sena, kommit i kläm och är i vägen för mekaniken i första lillfingerleden.

Så när man har en krämpa som man förväntar sig gå över men inte gör det, då är det kanske dags att kontakta sjukvården för att höra om det går att göra någonting åt det. Även för en sådan trivial sak som ett ont lillfinger. Och som vi alla vet så är inte gången vid kontakt med sjukvården den mest straightforwarda. (Det borde jag veta som nyanställd inom den sidan av den offentliga sektorn.) Här redovisar jag i punktform turerna mot ett läkt lillfinger. Det börjar tisdagen den 22 februari 2011:

1. Tisdag – På morgonen ska jag för norrbottens läns landstings räkning ta prover på Björkens vårdcentral i Gällivare. Jag har fått order om att jag måste ha fastat i 12 timmar innan, så jag är sjukt hungrig. När jag ändå är där tänker jag passa på att boka tid för läkarbesök för mitt lillfinger. No, no, säger kvinnan i receptionen, i sådana fall får du ringa oss så får vi göra en bedömning och gå den vägen. Okej, säger jag.
   Jag glömmer ringa på förmiddagen. Jag skyller på den påtvingade 12-timmarsfastan och vad den gjorde med min hjärna den dagen. När jag ringer på vid ettiden så visar det sig att de har en sån där finurlig tjänst att man får knappa in sitt telefonnummer och så ringer dom upp mig och jag slipper sitta i telefonkö. Jag knappar in telefonnummer och personnummer och det sista jag får veta är att de inte har tid att ringa mig idag – var god prova igen nästa vardag. Okej, säger jag.
2. Onsdag – Jag ringer samma vårdcentral på morgonen och får knappa in telefonnummer och personnummer och ser fram emot att de ringer mig klockan15:20. Klockan 15:20 ringer en kvinna från Malmbergets vårdcentral och meddelar att personalen på Björkens vårdcentral har ”personaldag” idag och det är bäst jag provar igen imorgon. Okej, säger jag.
3. Torsdag – Jag kommer inte ihåg att ringa Björkens vårdcentral förrän ganska sent på dagen. Men skräck i halsen ringer jag dit och förväntar mig samma besked som i tisdags. Men jag verkar ha tur (eller i alla fall inte otur) – de meddelar att de kommer ringa upp mig klockan 14:10. När en kvinna ringer upp mig berättar jag om mitt triviala besvär med mitt lillfinger. Hon meddelar att det vore enklast för alla (förmodligen henne) om jag kontaktar vårdcentralen där jag bor, i mitt eget landsting (Västerbotten), och ordnar det där, om jag nu ändå är hemma i Skellefteå åtminstone en dag i veckan (fredagar). Okej, säger jag.
4. Fredag – Jag är hemma i Skellefteå och ringer Kåge/Morö backe vårdcentral. De har samma finurliga tjänst att de ringer upp patienten – bara ännu finurligare eftersom Kåge/Morö backe vårdcentral automatiskt känner igen mitt nummer och jag behöver inte själv knappa in det.
   När jag är mitt uppe i värsta flåset uppe på Nööpelbergets skidspår så ringer en kvinna från vårdcentralen. Trots att jag beskriver mina besvär på så enkel journalsvenska jag kan så behöver hon hjälp med att knappa in rätt saker i datorn. Hon undrar om jag inte har någon sjukgymnast jag kan kontakta, ty det är väl den yrkeskompetensen som verkar krävas för att komma tillrätta med problemet så effektivt som möjligt. Okej, säger jag. Det tycker jag låter rimligt. Jag ringer Arwid på måndag, träffade honom för mitt knä senast för ett halvår sedan.

Fortsättning följer.

Födelsedag idag:

• – Haft en patient som tyckte det vi gjorde var meningslöst.
• – Flexat ut lite tidigare. Man fyller bara år en gång om året.
• – Bjudit tanterna på Öron-Näsa-Hals-avdelningen på hembakta semlor. Dom var tydligen rätt imponerade.
• – Fått födelsedagsbakelse av tyska utflyttande bostadsgrannen S.
• – Skidat 7 kilometer till Hellnerstadion vid Dundret och 7 kilometer tillbaka. Usel skyltning när man väl kom till motionsspårområdet. Irrade runt ett tag bland träden innan jag till slut hittade fram till skidstadion.
• – Fått goda nyheter från bror.
• – Hanterat grattishälsningar på fejjan.
• – Hämtat nytt och förhoppningsvis fräscht datorbatteri på posten.
• – Njutit av en lugn och skön tisdagskväll.

Mot ett läkt lillfinger: I måndags ringde jag REhabiliteringsKOnsulterna i Skellefteå och pratade med mannen som hjälpte mitt vänstra knä att hålla hela vägen från Sulitelma till Silvervägen i somras. Nu i ärendet Trasigt Lillfinger. Inget krångel, inga konstigheter, vi bokade en tid på fredag. Det blir spännande.

Nu börjar det sina i förråden. Snart slut på trudelutter som jag med någorlunda stolthet kan visa upp här. Det skulle kunna vara ett rejält incitament att börja pilla ihop nya saker.

Så här kan det låta om jag har tid, inspiration och hjärna nog att kreera någonting spontant (vilket jag hade en vårkväll 2006). Om du tycker trudelutten slutar en aning löst utan något direkt ihopknytande av säck, så har du alldeles rätt. Det blir ofta så.  I alla fall då jag försöker skapa något med så få ramar som möjligt. Om det känns bättre kan man se/höra trudelutten som ett ofullbordat verk.

Odöpta trudelutter jag gör får en bokstav som arbetsnamn. Den här fick arbetsnamnet a. Den är exakt 2 minuter lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/a1.mp3|titles=a]

Nästa vecka: Spänningen stiger.

Den enligt min uppfattning mycket kompetente sjukgymnasten på RE-KO klämde och böjde på mitt lillfinger och frågade om det och det gjorde ont och går det där bra och kan du röra fingret? Han kunde inte se eller känna att något låg i vägen på något sätt utan förmodligen är det en sträckning som varit lite efterhängsen. Jag fick några tips på övningar jag borde göra i några veckors tid. Om det inte gett sig då så bör jag kontakta sjukvården igen. Jag hoppas jag slipper kontakta någon. Helst vill jag fixa allt själv.

För någon vecka sedan slutade jag ha ett vackert hav av orörd snö utanför mitt fönster. Då hade någon nämligen kommit med en traktor och skottat upp hela bakgården för att en annan maskin ska kunna komma dit och borsta av det mesta av snön som låg på taket. Och det var rätt mycket snö som låg där. Nu ligger den som snöhögar runt hela huset – den täcker till exempel upp en bra bit av mitt fönster. Jag funderar på att hämta en skyffel och röja och förstora utsikten en smula.

Runtom i Sverige – i alla fall i norra delen – skyfflas det snö från taken. Allt för att rädda taken från att ge vika av tyngden. Förra året blev halva tennishallen i Skellefteå totalförstörd och den nybyggda inomhusfotbollshallen på Norrvalla låg också illa till. Och detta har triggat en fråga som varit upp till diskussion på ÖNH-avdelningen på Gällivare sjukhus. Inte för att audionomer, logopeder, sjuksköterskor och öronöverläkare är direkta experter inom området, men mer för att det är intressant att diskutera:

Väger gammal, ihopsjunken snö mer än samma snö när den var nyfallen? Löper ett tak större risk att rasa när det börjar töa och snön på taket blir blötare?

Det verkar ligga något i det, eftersom man lägger ner resurser åt att skotta av tak dessa tider. Som om det är nu som det är dags att göra det, nu när vårvintern kommer och solen och plusgraderna kommer och värmer. Eller?

Nu har jag googlat i saken, och tror mig kommit fram till ett hyggligt långt sammanfattande svar: Den snö som faller börjar inte väga mer när den sjunker ihop av sin egen vikt, eller när den blir blötare av varmare temperaturer. Snövolymen av en snöbelagd yta – vare sig den är på marken eller på ett platt tak – minskar, densiteten ökar, men i regel tillkommer ingen materia som gör vikten högre. Den innehåller lika mycket vatten, antingen i fryst eller flytande form.

Det kan vara så att snön suger åt sig eventuell fukt i luften vid plusgrader, men den viktökningen torde i så fall vara marginell eller obefintlig eftersom plusgraderna gör att snön samtidigt börjar smälta och rinna bort. Om det börjar regna så kan snön däremot binda upp en hel del vatten. Sen kan töande snö, som inte varit någon fara för tak även i rikliga mängder, ställa till det för lutande tak om det sker spontana viktförskjutningar när det smälter, så att belastningen plötsligt ökar mer på vissa ställen. Så för den sakens skull kan det vara bra att skotta av smålutande tak inför den töande säsongen. Att vanliga villatak skadas är ytterst ovanligt.

Så var det med det. Besserwissern har talat. Har jag rätt eller fel? Kvarstår det frågor? Och har dom skottat upp den fina bakgården helt i onödan?

(Källor här, här och här.)

Ännu har inte förråden sinat. Ännu finns mycket kvar att hämta.

Den här ”poppiga dängan” gjordes i ett försök att återuppliva någon slags musikalisk kreativitet som då hamnat i dvala, nej, koma, under några år som yrkesslavande på Pressbyrån på nittiotalet. Eftersom ljuden i D10:an började låta lite slitna och out-of-date provade jag att komplettera med Amigans möjligheter att spela upp samplingar. Dessa möjligheter var ändå rätt begränsade, vilket kanske bidrar till det lite ”råa” ljudet här och var, som i och för sig bidrar till låtens karaktär en smula. Och för att vara lite egenkär så tycker jag nog att den har sina kvalitéer, sina små överraskningar. En lokal favorit. Ge den en chans.

Den heter Quarter past Six eftersom klockan var så mycket när projektet sparades på diskett (3,5″) första gången, en vanlig vårdag (tror jag), anno 1996. Den är 5:56 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Quarter-past-Six.mp3|titles=Quarter past Six]

Nästa vecka kanske man ska ta ton igen.

Man skulle kunna ha trott att jag glömt bort

Gäll – hell or heaven? (or whatever)

men se det har jag inte. Det har bara inte hänt något som passar in under den rubriken sista tiden. Men plötsligt händer det. Och det har faktiskt hänt förut, fast då har jag inte haft ork att skriva om det. Men nu. Det handlar om skidåkning. Och musik. Jag skulle kunna vara kortfattad, och det är jag också nu: Att ha Daft Punks musik från filmen Tron: Legacy i öronen medan man i fantastiskt glid stakar sig fram längs Gällivare högkvalitativa spårsystem – den tillvaron kan jag inte ge något annat än högsta betyg i den här skalan:

Längdskidåkning i Gällivare med Daft Punks Tron: Legacy i öronen: Heaven.

Det är säkert så att jag en vacker dag har tröttnat på den musiken, men då har säkert snön smält bort för länge sen. Och när det gäller detta så lever jag i nuet.

Jäpp, den här veckan tar jag ton igen. Mitt eget omdöme om den här är lite splittrat; jag vet inte vad jag tycker om min egen lyriska och vokalistiska prestation, för att inte tala om svengelskan. Däremot är jag rätt nöjd med arret i övrigt – trumarrangemang, harmonier, instrumentval, låtstruktur, mellanspel, slutspel… Så mycket mer finns inte att säga just nu.

Avnjuts bäst medelst ett par bra hörlurar med schysst bas. Den är 7:02 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/still1.mp3|titles=Saeys – Still]

Nästa vecka kanske det blir en sån där kortis igen.

Som utlovats: en kortis. Ett typiskt jag-har-hittat-på-en-schysst-melodi-i-ett-snyggt-sound-men-jag-vet-inte-hur-jag-ska-gå-vidare-med-det-verk. Det här är definitivt något att spinna vidare på. Men hur? Till vad? En låt med sång? Något instrumentalt? Ett körarrangemang? Hmm… I höst ska Skellefteå kammarkör samarbeta med Skellefteåsymfonikerna. Hmmmm…

Tills vidare får verket förbli en mobiltelefonsignal. Framtiden får utvisa. Den är 44 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Color-drops.mp3|titles=Color drops]

Nästa vecka kanske det blir ännu en kortis.

Igår kväll vände jag i liftskortskassan vid Dundret när det visade sig att bara de två kortaste liftarna var öppna. Det blåste för mycket, och pistvakten riskerade inte låta några hjälmfotingar blåsa iväg. Idag styrde jag kosan på isiga vägar till Junosuando i Tornedalen, där ett antal flygare från olika håll samlats för att leka flygplan tillsammans. Men även i Junosuando blåser det för mycket, till och med för de mest inbitna galningarna. Men jag bor i samma stuga som en kille som flugit både Viggen och Draken. Det tycker i alla fall jag är rätt coolt.

Även på lördagen blåste det alldeles för mycket för att jag skulle våga mig upp i luften. På kvällen veckans andra bastubesök med tillhörande utomhusbubbelpool plus världens godaste potatisgratäng i Kangos. På söndagen var åtminstone vindstyrkan lägre och jag kunde göra mina stapplande första flyg på ett halvår. Skönt att vara igång. Jag tackar pitegänget för allt stöd och fruktansvärt trevligt sällskap!

Japp, ännu en kortis. De fakto den kortaste hittills. Jag brukar inte lyssna på mina egna alster speciellt ofta, men den här hör jag vanligtvis flera gång per dag. Oftast är det Den Långa Rödhåriga som vill mig något, om Kommur´n har nypreppat spåren på vitberget, om jag sätter telefonen på laddning, eller om någon annan skickar mig ett sms.

Alltså. Min sms-signal. En extremt kort version av Min Svala Älskade. Den är bara några sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Min-svala-älskade-smsar.mp3|titles=Min svala älskade smsar]

Nästa vecka blir det garanterat någonting längre.

Den här är gammal som gatan. Den har en rätt primitiv ljudbild, med ungefär ett enda otroligt syntigt instrument plus några slagverk och ett par fåniga ljudeffekter. Som arrangemang känns det som det fattas en hel del, att den skulle kunna tjäna på några vändor genomarbetning. Ändå skäms jag inte för att lägga upp den. Med lite fantasi skulle den kunna föra tankarna gammal Jean Michel Jarre från åttiotalet.

Kanske något att bearbeta och göra en upphottad remix av? Den är 3:05 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Grid.mp3|titles=The Grid]

Nästa vecka ligger världen öppen.

Det Långa Rödhåriga har köpt en ny krukväxt. Om man gnuggar lite försiktigt på ett av bladen så börjar det lukta Coca-Cola. Jag har inte bestämt mig för om det häftigt eller läskigt.

Tre tidigare trudelutter (#7, #10 och #14) har kommit från ett och samma telefonspel som jag var med och producerade på det glada nittiotalet (se #7 för en förklaring vad ett telefonspel är). Och här kommer ytterligare en liten trudelutt till detta spel. Våra hjältar hamnar i värsta handgemänget med en gigantisk skräckspindel á lá Stephen Kings Det. Jag var ålagd att skriva actionmusik till episoden. Kort, rentav mycket kort, mycket enkel och illustrerande. Monster. Hu.

Handgemänget är blott 22 sekunder långt. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Monster.mp3|titles=Monster]

Nästa vecka: Spänningen stiger, kvalitén i det kvarvarande materialet sjunker…

Ännu en trudelutt från tidigare nämnda telefonspel. Våra hjältar har kommit fram till en dittills helt oupptäckt mystisk sjö i underjorden. Väggarna glimmar av allsköns mineral och ovanför vattnet svärmar en massa självlysande små varelser, som trollsländor men ändå inte. Det är oerhört vackert och magiskt.

Dom var därinne i 41 sekunder. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Underground-Lake.mp3|titles=The Underground Lake]

Nästa vecka ligger världen öppen igen. Det börjar bli tjatigt.

Har jag glömt hur man gör för att skriva om annat än en massa dammiga trudelutter på den här sidan? Den luttrade kanske tror det, den mindre luttrade läsaren har säkert tröttnat för länge sedan.

Då gör jag en försiktig comeback genom att sammafatta den senaste tidens händelser (inklusive påskhelgen):

• Jag har skaffat en ny ”mobiltelefon”. Ack så stor den här. Men snabb. Jag lessnade på minins laggande. (Ett resultat av eviga programvaruuppdateringar bortom dess egentliga kapacitet?)
• Körens nya hemsida har äntligen färdigställd. Jag har lyft bort en tyngd från mitt bröst.
• Den långa rödhåriga (utan pudel) gjorde mig sällskap i Gäll-hell i en hel vecka innan påsken inträdde.
• Jag beträdde Åke på toppen, ett av årets få skidmål.
• Jag glömde bort L:s födelsedag. Fy på mig.
• Jesu lidande på långfredagen firades meddelst grisgrillning hos en grisfarmare.
• På påskaftonen krälade jag i byggleran utanför nybyggda Lakkapää på solbacken.
• Påskdagen avslutades med tidernas kortaste flygtur ovanför en lägda i Ostvik. Kvällslurv i luften och för mycket obehagskänsla. Take off, en åtta och så landning.
• Vid sidan om Geocachingen så har jag börjat testa Turf.

Nu har jag publicerat ett antal trudelutter från ett av de telefonspel jag var med och producerade på det glada nittiotalet. Alltså – små snuttar som fungerade som ”filmmusik” till storyn som man fick höra och styra med telefonknapparna när man ringde in (och gjorde att föräldrarna slet sina hår när telefonräkningen kom). Nu går jag hela vägen ut. Innan jag slutade på firman klippte jag nämligen ihop ett av våra andra telefonspelsäventyr till en dryga kvart lång sammanhållen liten historia – en slags radioteater om man så vill.

Den handlar om en man som vaknar upp i en djungel men som inte kommer ihåg hur han hamnat där. Han träffar på en galen papegoja som verkar veta någonting om hur han hamnade där, om ett gäng kannibaler och en skatt nedgrävd någonstans i djungeln. Det är jag som står för det mesta av musiken och ljudeffekterna. Jag tyckte själv att jag lyckades hyggligt bra med att integrera ett musikaliskt tema med röd tråd in i händelseförloppet. Däremot – mina smått katastrofala skådespelartalanger visar sig tyvärr även här i form av både papegojan och kannibalhövdingen. Huvudpersonen spelas av den mer skådespelarmässigt talangfulle Martin (vars sökbara efternamn jag låter bli att nämna här pga den upphovsrättsliga risken jag tar genom att publicera detta).

Pjäsen heter Ha en bra liv, pucko! och är dryga 16 minuter lång. Tryck på play och ursäkta den usla ljudkvalitén.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Ha-ett-bra-liv-lowres.mp3|titles=Ha ett bra liv, pucko!]

Nästa vecka blir det förmodligen mer telefonspelsmusik, om nu nån orkar höra mer…

Jag åker tåg. Första klass. Det är det värt. Ont i knät. Och tyst i kupén.

På andra sidan gången sitter en man och tittar ut genom mitt fönster. Förmodligen för att han inte har något eget fönster att titta ut genom. Så jag förstår honom. Jag kanske skulle ha gjort likadant. Det är bara det att det hela tiden känns som om han tittar på mig.

Han kanske ska gå av i Gällivare och följa efter mig till personalboendet och bryta sig in i mitt rum på natten och styckmörda mig.

Nej usch. Nu måste jag tänka på annat. Kanske sätta igång en film lagom till att internettäckningen försvinner. Vi hörs. Hej.

Nu går vi bakåt i tiden en smula. Men inte så långt, bara en dryg vecka, nämmeligen den 25 april. På ett givet ställe såg det ut som följer på ett givet ställe i Skellefteå:

Platsen heter N 64° 45.064′, E 20° 55.699′. Det har varit varmt i flera dagar. Nästan all gammal snö är borta, och allt vi väntar på nu är explosionen. Det hänger i luften.

Dessutom har jag gett den här blo… förlåt nätdagboken möjligheten att visa de bilder man lägger upp i en hyfsat snygg lightbox. Bara för att slippa vara utelämnad till de ynkligt små 390 pixlar breda bilderna, bara för att jag har bestämt mig för att vara så sjukt konservativ när det gäller den här blo… förlåt nätdagbokens utformning. Klicka på bilden så får du se.

Som jag skrev förra veckan – det kanske inte är nån som orkar höra något mer. Men det spelar ingen roll, jag har fortfarande gamla egenproducerade trudelutter, they keep coming… (En vild gissning är att det var ganska få som orkade lyssna igenom förra veckans sjukt långdragna trudelutt.) Här kommer en som passar dagens flyktiga internetbeteende mycket bättre, och ännu en som agerar filmmusik till det där telefonspelet från vilken många andra trudelutter (den här och den här och den här och den här) är hämtade från.

Den här gången råkar huvudpersonerna ut för en massa illasinnade småkryp, små äckliga ihopmuterade spindelråttor som i mängd attackerar våra hjältar, som försvarar sig med pilar, svärd och fackla. Hur det gick kommer jag inte ihåg alls, men nog tror jag det gick bra till slut. Det låter så på trudelutten tycker jag.

Den är 37 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Creatures.mp3|titles=Creatures]

Nästa vecka blir det definitivt inget från något jämrans telefonspel.

Och så går vi framåt i tiden. Ungefär en vecka. På samma plats den första maj har det börjat hända saker. Grönt börjar krypa fram ur marken, besegrar det torra, gula, det lite misslyckade övervintrade. Och i ändarna kryper det fram, även där. Snart kommer det. (Och klicka på bilden!)

Det var fyra månader sedan sist, men allt verkade vara sig likt. Restaurang Älvy serverade god och rejäl lunchmat. Jag fick säga till i kassan att jag inte var student längre. I campusbiblioteket var stämningen också precis som vanligt, ett lagom mummel, studenter lite här och var, fullbokade grupprum bibliotekarier som stod och var behjälpliga eller gick omkring med bokvagnar bland hyllorna. Till och med den bedårande utsikten över älven var kvar.

Det bästa av allt var att sitta här och inte ha en tenta eller uppsatsdeadline hängande över en som ett mörkt fuktigt moln.

Bara ett frågetecken: Var är Kerstin?

Vi hoppar fram en vecka, nämligen till idag. På samma plats som förra veckan och förrförra veckan så signalerar nu Det Gröna att det tar över. Det är nu mer grönt än brunt. Det finns fortfarande en hel del gammalt dött övervintrat torrgräs, men nu är skeendet mer än tydligt – det tas över av det friska levande nya. Och häggknopparna har gjort entré. Jihoo.

Dessutom: Den observante återkommaren noterar att det tillkommit en funktion på den här blo… förlåt nätdagboken. Numera får varje inlägg (i alla fall sedan 13 augusti 2009) ett eller flera etiketter, vilket syns under och till höger varje dito. Och så har jag lagt till ett etikettmoln längst ner, vid arkivlänkarna. Så nu kan man visa sidor med bara en viss etikett. Typ om man vill läsa vad jag skrivit om väder. Eller fenomen. Eller samla alla trudeluttinlägg på en sida. Mycket, mycket praktiskt. Utveckling, utveckling. Nästan revolutionerande. Woaow.

Jag har just varit på en stor kyrkogård i Gällivare och jagat spöken.

Nämen, seriöst, det är sant.

Nu när skidsäsongen för länge sedan är över så måste man ju hitta någon annan motionsform. Gym? Nä, så trist, så trist. Ut och springa? Ja, okej, det är ju förstås den mest lättillgängliga och billiga motionsformen, men även det är lite trist, särskilt då det inte går så fort som man skulle önska. Vad man gör då är att lägga till ett utmanande element till motionsformen. Eller lek, om man så vill. I min Android finns ett litet spel som går ut på att jaga virtuella spöken i den riktiga världen. Man har 15 (eller 45 eller 180) minuter på sig att inom ett visst område söka upp och fånga in ett antal spöken som gömmer sig. Ju fortare desto bättre. Spelet håller koll på var man befinner sig och om man närmar sig ett spöke (som man ser på kartan på skärmen) lyfter man telefonen, ser verkligheten genom mobilkameran, och se! Där har vi ett vitt lakan som försöker flyga undan. Sikta och skjut! Ghostbusters!

Så det kan hända att någon sett stämmer att en lång skäggig man i träningskläder har kutat kors och tvärs på en stor kyrkogård i Gällivare och verkat ta bilder rätt ut i luften. Undrar vad denne någon tänkte.

En utmärkt motionsform, i vilket fall. Jag blev dugligt svettig. Och man får statistik på hur långt man har sprungit och hur många kalorier man har bränt. Har man en android finns SpecTrek på Market här.

De lättlurade stackare som betalat överpris för en iPhone (trots att det finns billigare, minst lika snygga och kompetenta alternativ) kan jag glädja med att säga att SpecTrek även finns på App store.

Veckans trudelutt är väl egentligen den första som jag inte komponerat eller arrat själv. Jag står bara för inspelningen. (Jag har inte frågat de musicerande om det är ok om de blir inspelade, men jag måste utgå från att det är det. Det är lite svårt att få något vettigt svar.)

Den som är snabb med klickfingret undrar förstås: Jaha, en massa fågelkvitter, det var ju väldigt anmärkningsvärt. Och det hade jag också tyckt om jag var galen ornitolog, annars inte. Men det anmärkningsvärda är klockslaget – inspelningen är gjord klockan 01.42 natten till i söndags. Så här är det varje maj – trots att natten fortfarande är mörk några timmar runt tolvslaget så har fjäderfäna party i Getbergetsskogen. Det är på nåt vis sällsamt att höra den här typen av kakafoni mitt i natten. Men är träden fulla av vårkåta björktrastar, så… Sen går dom och lägger sig en bit in på småtimmarna, och det är tyst ett tag innan normala fåglar sätter igång med sitt solskenskvitter.

Inspelningen är 46 sekunder, men de håller på långt längre än så. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Nattkvitter.mp3|titles=Nattkvitter]

Nästa vecka: A capella?

Ännu en vecka senare (idag). En mulen och lite kall vårdag. Björkarna verkar lite sega, men häggen kör sitt eget rejs. Snart är denna del av strandpromenaden mycket nära en gröndoftande grotta. Klicka på bilden.

Nej, inget a capella den här veckan. Istället ännu en gammal nittiotalare. En rätt tung inledning, och en fortsättning med en några till höres rätt meningslösa element. Ändå tyckte jag (då och fortfarande lite nu) att den flyter på rätt bra, jag var nöjd med det ambienta stuket och avslutningen tycker jag är ganska fin. Och trots, eller kanske just för att jag gillar soundet håller jag just nu på att göra en remake på denna. Kommer som veckans trudelutt om inte alltför många veckor.

Den är 7:12 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Night-Vision.mp3|titles=Night Vision]

Nästa vecka blir det kanske en kortis igen. Telefonspel någon?

När jag nu driver omkring i Stockholms kollektiva transportsystem (läs tunnelbanan och bussarna) så iakttar jag några förändringar sedan jag var här senast, nämligen för 18 månader sedan:

• En mycket större andel resenärer nu än då sitter och pillar på sin smartphone. Skönt för de flesta reflekterar Ida, så slipper man ju sitta och titta på varandra. En absolut övervägande majoritet pillar på en iPhone. Självklart: iPhone är för storstadsfolk, Android är för lantisar.
• På många tunnelbanestadioner har dom installerat lampor på perrongen som blinkar gult när ett tåg är på ingående. Praktiskt, mycket praktiskt. Stockholmspraktiskt. (Jag noterar även att om man tittar bort från dem när dom blinkar blir det gula varierat grönt
• Ny trend: Gigantiska glasbyggnader i Stockholms centrals närhet.
• Att jag inte längre automatiskt vet vilket tåg jag ska ta om jag ska västerut, söderut, norrut. Det har alltid gått på automatik. Inte nu längre. Varför inte?

Som jag har längtat. Mmmm.

På vägen förbi Skinnarviksberget möttes vi av en Segwaykurs. Med tanke på att uppfinnaren körde ihjäl sig på en sån är det väl bra att de tagit lärdomen till sig och satsat på kurser med hjälmtvång.

EDIT:  Det var visst inte uppfinnaren som kärde ihjäl sig, utan ledaren för det konsortium som äger Segway.

Igår åkte jag från det här:

Till det här:

Jag blundar och minns med njutning det nyss upplevda sommarklimatet i Svealand med vetskapen om att den även så småningom kommer till norraste Sverige. Jag vet att det är så, för annars hade den där stackars kala björken inte stått där. Och gräset är ju faktiskt sådärnågorlunda grönt.

Veckans sena trudelutt blir ännu en liten tun från vad jag tills alldeles nyss trodde var ett telefonspel i värsta film noir-andan, men det var bara ett påbörjat sound som jag hittade på och lekte med på den tiden. Som jag kanske kunde ha användning av i något framtida projekt. Och som så ofta händer så blir det en intressant början, ett trevligt litet tema, som ganska snabbt liksom rinner ut i sanden (vilket i och för sig inte är helt ovanligt i filmmusiksammanhang). Icke desto mindre värt att lägga upp som en trudelutt, tycker jag.

Detective agent. Den är 56 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Detective-Agent.mp3|titles=Detective Agent]

Nästa vecka får vi verkligen se vad det blir. Det börjar nämmeligen sina i förråden på respektabla trudelutter. På rikt. Jag lovar. Vad ska jag ta mig till?

(Klicka på bilden)

Bilderna för vår ett, två, tre och fyra togs med en veckas mellanrum (söndagar). Vår fem kunde inte tas förrän idag, några dagar för sent, ty jag var i södrare trakter i söndags. Men jag tror inte det gör någon större skillnad. Neonvåren är här. Ljust lysande grönt. Och Promenaden nedanför Bonnstan är indränkt i gräs, björk och hägg. Synd bara att det inte går att fotografera dofterna.

När jag var yngre var jag ett stort fan av den franske kompositören Jean-Michel Jarre, som var en pionjär inom den elektroniska musiken på främst 70- och 80-talen. Jag blev särskilt imponerad av albumet Waiting for Cousteau, vars titelspår är ett 46 minuter långt ambientstycke med hänvisning till Samuel Beckets pjäs I väntan på Godot. Det var samtidigt en hyllning till undervattensforskaren Jacques-Yves Cousteau, som fyllde 80 år samma dag som plattan släpptes 11 juni 1990. Den finns tyvärr inte på Spotify, men någon har varit snäll och lagt upp utdrag yr stycket på YouTube.

Veckans trudelutt är en pastisch till Waiting for Cousteau. Den heter istället Waiting for Clouseau, och jag gjorde den våren 1991. Inget verk att direkt hetsa upp sig över. Jag minns att jag försökte efterlikna Jarres Waiting-spår lagom mycket de första fem minutrarna, därefter följer några dåligt spelade strofer ur någon annan mer känd Jarre-klassiker, och från minut 6 till slutet får vi genom några melodisvängar med klockor eventuellt veta att den där vi väntar på faktiskt dyker upp till slut…

Den är alltså 10:06 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Waiting-for-Clouseau.mp3|titles=Saeys – Waiting for Clouseau]

Nästa vecka: En fruktansvärd klasslåt.

Idag är det nationaldag. Jag har en spellista på Spotify som jag endast och enbart spelar idag.

Efter fem dagar är jag tillbaka. Och nedräkningen har tydligen börjat för alla utom jag. Om audionomerna, sjuksköterskorna, överläkarna, sekreterarna eller de övriga logopeder inte redan gått på semester så ägnar de fikarasterna åt att belysa hur få dagar eller veckor de har till semestern. För min del har jag sex veckor kvar. Det är nära nu.

Men jag ska inte klaga efter den gångna helgen. Fem dagar:

Dag ett hade jag, Den långa Rödhåriga och pudeln, E och M ett ärofyllt uppdrag upp på Vithatten, landskapet Västerbottens näst högsta topp. Uppdraget innefattade bland annat en jättestor blyertspenna, ett par Hälgesockar, en mjuk varning-för-älgar-skylt och en LP-skiva.

Dag två tog jag farväl till Den Långa Rödhåriga som skulle iväg till Småland för en kort bröllopsvisit. Själv drog jag med Skellefteå kammarkör till Pite havsbad för att inför dryga 1800 personer framföra allehanda verk av Simon Åkesson, som dagen till ära skulle motta ett fint musikstipendium.

Dag tre sov jag länge, för att sedan underhålla och underhållas av F och tre kids i Gummark.

Dag fyra sov jag också länge, för att sedan ägna ett par svettiga timmar på en beachvolleyplan i Hökmark och därefter häng och spontanövernattning i lilla gula huset där.

Dag fem inleddes med en skjuts av W till flygplatsen och hämtning av Den Långa Rödhåriga på samma plats. Eventuellt tog vi det lite väl coolt i och med att vi visste att planet var försenat. Sånt tar tydligen inte inchecknings- och säkerhetskontrollspersonalen hänsyn till. Efter en kort titt på nationaldagsfirande med hög medelålder i Bonnstan rattade jag en nybesiktad ELLan norrut. Imponerades av Storforsens mäktighet på vägen. Kanske kommer det en film på det imorgon, eller någon annan dag.

Men inget flyg. För blåsigt.

När man hör ordet ”klasslåt”, vad tänker man på då? Bra musik? Dålig musik? Rolig musik? Det är oklart vilken av dessa epiteter som denna veckas trudelutt kvalar in under, det får den med ett öppet sinne avgöra (för nu börjar verkligen det kvalitativa materialet sina). Om man har ett sådant bjuds man på putslustig och nästintill obegriplig smurfrap, en smula enformig falsksång och pampig panflöjtsmellanspel. Den extremt kortlivade popgruppen hette GRUS (Gårder, vRenning, Ungermark och Saeys) och bestod av fyra lagom misslyckade gymnasiestudenter på väg att gå ut 3-årig naturvetenskaplig linje, Huddingegymnasiet, våren 1991. Mycket nöje?

Den är 2:32 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/N3b-rap.mp3|titles=N3b rap]

Nästa vecka: Krafsandet efter fler medelkvalitativa trudelutter fortsätter.

Jag har börjat notera att den här bl… förlåt dagbokens layout ser så smått überkatastrofal ut om man använder MS Internet Explorer som webbläsare. (Google Chrome, Opera och Firefox såväl som webbläsaren i min Android visar alla (hyfsat) rätt layout.) Även om jag verkligen inte rekommenderar någon att använda Internet Explorer så ägnas dagarna åt att fundera vad man kan göra åt problemet. Bara så att ni som oroar er vet att jag vet, och att åtgärd ligger i pipelinen.

Sitter vid brunchbordet och läser om Stadsfesten i Skellefteå. I stycket som handlar om att Skellefteå kommun sponsrar med VA och sophämtning dyker det upp en spontan tanke i mig; Hur ska de lösa det här med att vattnet i Skellefteå är otjänligt att dricka, utan måste kokas? Men lika fort som frågan dök upp så kom det självklara svaret; folk dricker inte vatten på Stadsfesten.

Slut på meddelandet.

Okej, när jag i slutet av november förra året började publicera en egenhändigt komponerad trudelutt i veckan och skrev att jag så gör tills materialet sinar så hade jag egentligen ingen känsla av hur länge det skulle räcka. Det räckte längre än jag trodde – ett drygt halvår, trettio stycken musikverk hittills. Och som det stora ego jag är så ger jag mig själv en klapp på axeln och viskar att det är en ansenlig mängd musik jag kreerat genom åren, bra jobbat, Thomas. Jag kan – också. Dessutom. Eller?

Men nu har det verkligen börjat sina. Det börjar på allvar bli slut på material, hög- eller lågkvalitativt, värt och inte alltför pinsamt att publicera, så jag måste släppa på regeln att publicera en trudelutt i veckan. Nu blir det kanske en trudelutt varannan vecka eller så. Eller inget alls. Allt har ett slut.

Den jubilerande trettionde trudelutten är inget lågkvalitativt, trots att den är mycket tidig och mycket enkel, både vad gäller uppbyggnad, struktur och instrumentalisering (inte mer än ett instrument…). Något som kämpar på, och några tröstande melodier över det. The Caravan, tidigt nittiotal.

Den är 3:15 långt. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Caravan.mp3|titles=The Caravan]

Nästa vecka blir det förmodligen ingenting. Men misströsta icke, alla trudelutterna går att få på en sida genom att klicka här. Klicka och lyssna.

Man gör nya upptäckter nästan varje dag. Ibland är upptäckterna så små och subtila att man inte ens noterar dem. Ibland märker man dem:

Dagens upptäckt:

Man har muskler på näsroten. Då menar jag inte bekymmersrynkan, utan nedanför, precis utanför den där gropen som utgör början av näsryggen. Jag hade ingen aning om att man hade muskler där. Vad har man dem till?

Tidigare under våren under tillfällen då Thomas varit trött och lite stressad har han haft ryckningar i nedre ögonlocken, oftast höger men även på vänster sida (dock aldrig samtidigt). Små men tydligt kännbara, lite störande, men hanterbart. Jag tänker att det är några nervtrådar i motorkortex som kopplat lite fel och ger upphov till felsignaler till berörda muskler (men jag inser snabbt att den teorin inte håller eftersom det då skulle innebära att det skulle vara rubbning på exakt samma ställe på båda hjärnhalvorna).

Men nu verkar alltså ryckningarna ha flyttat ihop sig till näsroten. Rätt i mitten, mellan ögonen. Och den sammanlagda effekten blir ju dubbelt så stora ryckningar än på varsitt nedre ögonlock. Den Långa Rödhåriga tycker det ser roligt ut, och jag vill förstås inte förneka henne det nöjet. Jag bara hoppas att vi kan hitta något annan förnöjelse snart. Sluta rycka!

Som alla vet så är det idag sommarsolståndet idag (eller sommarstolståndet som jag brukar säga). Norra halvklotets längsta dag, eller i alla fall söder om polcirkeln, ty här, en schysst bit norr om polcirkeln har det varit dag sedan 12 juni, och kommer så vara några veckor till. Uppifrån Dundret har man en fantastisk vy över en elftedel av Sverige, och i midnattssolen kan jag tänka mig att den vyn ter sig ännu fantastiskare. (De snobbar som varit upp på Kebnekaise säger nu – men hallå, hur kan man se en elftedel av Sverige från lilla Dundret när man kan se lika stor portion Sverige från Keb, som ju är 1283 meter högre, och jag svarar jag vet inte, men en teori kan vara att det är en massa berg i vägen som skymmer sikten?)

Och självklart ger man sig upp på Dundret denna kväll. Mest av principskäl, för regnet strilar ner och har så gjort de senaste två dygnen. Jag knäpper en bild, och njuter av den fantastiska utsikten jag vet vinns bakom alla regndropparna.

Till helgen är det partaj i staan. Men slår upp en massa tält, fyller baren med öl och plastmuggar och bjuder in käcka underhållare, och så innevånare och hemvändare och förhoppningsvis besökare komma och njuta av varandra. Jag och Den Långa Rödhåriga har, med viss initial tveksamhet, köpt biljett till fredagens evenemang, främst för att Robyn kommer och spelar då. Vore skojigt att se. Priset är naturligtvis alldeles för högt – 370 kr plus den alltid obligatoriska serviceavgiften på 30 kr = 400 kronor. Det är med viss försiktighet jag ser fram emot att försöka medverka till göra upplevelsen värd pengarna.

Fatta hur många ’t’ det finns i lättuttröttbar! Sex stycken! Det är många!

”Semestern” närmar sig med stormsteg. Bara tre veckor kvar. Men varje helg är en semester. Och när stämningen verkar vara svår att rubba kan man försöka göra Den Långa Rödhåriga vansinnig genom att spela Michael Bolton på hög volym. Jag lyckas inte synligen, även om hon säger att hon vrider sig inombords. Och det gör ju i och för sig jag också, men allt detta är bara en lek, att fira minisemestern. Och en kontrast, ty ikväll slänger Robyn ut Michael Bolton ur ur medvetandet. Med all rätt.

Det finns än så länge bara en sak att klaga på när det gäller kvällens begivenhet. Den Långa Rödhåriga säger att man borde kunna kräva nåågot snyggare biljetter om dom nu ska kosta 400 kronor.

Och idag är det onsdag – tredje trudeluttlösa onsdagen i rad. Så sorgerligt. Men misströsta icke, en remake på en gammal trudelutt är under produktion. Det är svårt att säga om den verkligen blir bättre med maffigare ljud, jag är splittrad på den punkten. Ett verk grundat på ett syntljud behöver inte alltid bli bättre med fejk-orkesterljud.

Nå, jag talar inte om vilken gammal trudelutt jag gör en remake på. Det får bli en överraskning. Om nu någon bryr sig.

Det börjar märkas. Jag har cirka fem arbetsdagar kvar innan sommarledigheten sätter in. Vad är det mot sex månaders intensivitet, en startsträcka där det känns som om jag lärt mig lika mycket som under föregående fyra år. Klart man är slut. Jag välkomnas av de trevliga sjukgymnasterna på personalbostaden och de (och jag) roas av allt trötthetssludder en logoped kan vräka ur sig. Jag har sagt det till patienterna, och jag säger det till mig själv; även om man inte har afasi så kan man drabbas av fel språkljud på fel ställe, sludder, tankevurpor och andra lustiga fenomen när en lång och krävande (men givande) arbetsperiod tar ut sin rätt.

Men snart kan jag andas ut. Snart börjar vilan.

Nu har jag varit Leg log i exakt ett halvår. Nu väntar en sista resa norrut (självklart i 1:a klass) samt en bonusvecka på några dagar, sen åker Thomas och ELL söderut för en månads i mitt tycke välförtjänt vila. Jag rider på känslan. Snart slutar det. Snart börjar det.

Igår företog jag resan medelst bil från långt norr om polcirkel till ungefär lika långt söder om polcirkeln. Ledighetskänslan infann sig icke bakom ratten, ty i så fall hade jag väl kört av vägen. Inte heller när jag äntligen var hemma, ty då var jag trött och kände mig låst till sängplats. Idag har jag övat att inte ha några omedelbara planer för dagen, att inte ha några tider att passa. Åtminstone inte förrän sent på eftermiddagen, då Syket inledde årets 20-åring, Trästockfestivalen. Den Långa Rödhårigas barndomskamrat C (som aldrig missar en Trästock trots att hon numera bor i en helt annan del av Sverige) kommenterade att Trästock är som en helt egen årstid. Det är vinter, vårvinter, vår, sommar, Trästock, sen sommar igen, höst och så vidare. Det kan jag skriva under på.

Imorgon fortsätter inte-hålla-koll-på-klockan-träningen. Den äger rum under fyra timmar i en gummibåt på en älv nära mig. Färden avslutas med surströmmingsfest i en nybyggd veranda. Jag äter fortfarande inte surströmming, men som tur är jag inte ensam om det i sällskapet.

Höger öga, just nedanför, men ovanför kinden, en aning åt höger. En mygga har under natten fått för sig att suga sitt blod just där. Alltså myggbett. Liten uppsvullnad.

Om jag såg trött ut redan innan så ser jag följdaktligen ännu tröttare ut nu. Tack ska du ha.

I skrivande stund (20:32) stannar tåget till i Murjek på sin väg upp till Gällivare och Kiruna. I vagn 61 plats 48 (naturligtvis 1:a klass eftersom benutrymmena i 2:a klass är knädödande) sitter kanske en man på väg till sitt jobb på sjukhuset i Gällivare. Han kanske tittar på en film eller läser en bok. Kanske sitter han och äter en keso men müsli eftersom han inte hann köpa något mer ordentligt i Luleå eftersom den anslutande bussen söderifrån var försenad.

Han skulle kunna vara jag. Men det är det inte. För jag är ledig. Hemma. I Skellefteå. Njuter av ledigheten tillsammans med Den Lång Rödhåriga. Och nedräkningen har inte ens börjat.

Jag tror man lyckats ta semester om man lyckas med konststycket att sova till efter klockan ett på eftermiddagen (efter att ha varit uppe till ca halv två föregående natt). Nu när jag klivit upp ur sängen återstår bara den ytterst svåra frågan: Vilken strumpa ska jag välja?

Eller också blir detta ännu en barfotadag.

Dröm:

Jag plockar upp krossat vasst glas från gatan i den stora svenska staden, men jag hittar ingen glasåtervinning fastän jag söker information om var en sådan kan finnas. Hittar ingen, fortsätter söka.

Men det är det minsta bekymret. För min mamma lever men är dödsjuk och ligger på samma sjukhus som jag jobbar på. På samma avdelning till och med. Hon har en massa slangar, nej, sladdar som går in i hennes huvud. Dom har rakat bort hennes hår för att kunna göra ordentliga och rena anslutningar. Hon är för det mesta vaken och nästan helt adekvat, fast hon verkar inte acceptera och förstå att hon är så sjuk. Hon är arg och vill hem och tycker inte att det är något fel på henne. Hon är arg på sin kropp, på mig, på den övriga sjukhuspersonalen, på sin sista käresta Tommy som hon (i drömmen) inte vill ha något att göra med. Hon har sagt åt honom att gå därifrån men han står envist på avstånd och ser på. Samtidigt försöker jag utöva min tjänstgöring som logoped på avdelningen. Göra språkbedömningar på patienter som i sina sjukdomar i olika grad tappat förmågorna att kommunicera med sin omgivning, för att vidare kunna avgöra vilken hjälp de kan få. Personalen, som representeras av en odefinierbar, diffus gröt av människor och jag är osäker på om de uppskattar och värderar mitt arbete, de tycker att min mamma tappat språkförmågan till stora delar men jag förstår inte vad dom menar, hon uttrycker sig väl, åtminstone i sin ilska. Jag vill inte göra någon bedömning själv, hon är ju min mamma, det går inte, nå, den diffusa personalen skickar sjukgymnasten Sara att göra det istället. Det blir väl bra, en språkbedömning kan väl vem som helst göra.

Och i drömmen fortsätter jag gå omkring med det krossade vassa glaset i handen och slits mellan mitt arbete och kaoset och sorgen över situationen som jag, mamma och alla hennes andra kära befinner sig i.

Nyproduktion! Åtminstone såtillvida att det är en remake på ett verk jag gjorde för många, många år sedan. Den börjar som den mörkaste höststorm. Stormen lugnar sig och via ett par intermezzon rör den sig mot den ljuvaste sommardag. (Den skulle också kunna sammanfatta gårdagen genom dess smått obehagliga uppvaknande till ett skönt avslut på en grön veranda i Gummark.)

Och som alltid: små laptophögtalare duga icke till lyssning av detta stycke, åtminstone inte som kompositören hade tänkt det. För bästa upplevelse krävs ett par bra hörlurar eller ljudanläggning med bra bas.

Titeln ”nv” har ingenting att göra med en lokal nyhetstidning i norra västerbotten, det rör sig blott om en förkortning av den tidigare titeln. Den är 7:28 lång. Tryck på play och koncentrera dig på lyssningen.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/nv.mp3|titles=nv]

Men hej och hå, jag har tydligen en blo… ursäkta nätdagbok att underhålla. Inte lätt då goda vännen W varit på besök plus att jag och Den Långa Rödhåriga varit ute på roadtrip genom världens största vykort. Mer om det senare. Under tiden kan man avnjuta en liten flygfilm i dubbelformat:

Jag har semester. Tydligen även härifrån. Återkommer med en fråga.

I fem veckor har jag haft ett annat liv än de sex månaderna innan dess, ett liv då jag inte har behövt dela upp veckorna i två – en bortadel (jobb i Gällivare) och en hemmadel (ledig i Skellefteå). Om en stund bär det av, norrut igen. Tre nya månader med veckopendling. Jag har ingen ångest över att mina fem veckors hemmavarande är över. Det är som det är. Jag intalar mig själv att det rör sig om korta veckor och långa helger. Snart är jag hemma igen.

Och i och med den nya vardagen kommer skrivandet igång här igen. Vi börjar med en liten bildgåta. För några veckor sedan fick Den Långa Rödhåriga ett eggande reklambrev från en av dessa bokklubbar (som hon inte är medlem i men ändå får välkomnande semi-personliga brev ifrån). I brevet fanns följande föremål bifogat:

En orange, vinklad plastbit. Något tunnare utåt kanterna. Det fanns ingen förklaring till vad det var eller vad man ska ha den till. Vi spekulerade i att man kan ha den när man låser en pocketbok, att den hjälper till att hålla boken öppen när man håller den med en hand med tummen i mitten. Men det verkade inte speciellt praktiskt. Hm. Är det någon som kan tänkas veta svaret? Vi står i alla fall handfallna.

När jag efter bara 4 timmar och 40 minuters sträckkörning (nästan) (innehållandes Rachmaninovs pianokonsert no.2 i C-moll och symfoniska dikt Stormen, sommarpratande Johan Wester och Cecilia Uddén, samt P3 dokumentär om folkmordet i Rwanda) kom fram till Gällivare igår så var det mörkt. Mörker i Gällivare hade jag inte upplevt sedan i början av maj. Och i och med mörkret såg jag inte heller att många av björkarna kommit ganska långt i sin höstbeklädnad – det noterade jag imorse. Huvva. Fullt med gula björklöv på motorhuven. Redan? Vi har inte ens kommit in i september ännu.

Och gårdagens mysterium med plastbiten löste sig ganska snabbt, tack Kicki och Walle. Det är ingen tepåsehållare, utan, som vi misstänkte, en bokupphållare – man har tummen i mitten och klämmer mot ett bokuppslag så håller sig boken öppen. Verkar ganska meningslöst, om jag får säga det själv. Det görs väl även utan plastbit. Å andra sidan har jag inte testat den i praktiken. Ska göras till helgen.

Ända sedan jag köpte en laptop i slutet av 2006 (inför studierna och pendling 13 mil ToR till Umeå) har jag tagit för vana att sitta med den i knät på en buss och kolla på en film. Det förkortar den upplevda restiden avsevärt. Jag ska inte påstå att det var hemskt ovanligt i början, att dom som hade en bärbar dator satt på bussen och kollade film, men det var i alla fall inte lika vanligt som det är idag. Så även på tåg. Hemskt vanligt. Var och varannan gör så. (Och gärna samtidigt pillandes på en iPhone.)

Jag har börjat notera en parallell trend här. Fler och fler sitter på bussen eller tåget och tittar på en film eller serie, med högtalarna på. Dessa människor har inte varit förutseende nog att införskaffa ett par hörlurar, så att omkringsittande passagerare slipper höra ljudet av en film på dåliga laptophögtalare. Hur tänker man då? Bryr man sig alls om att det eventuellt kan vara störande?

Idag lånade jag ut ett par extrahörlurar till en tjej på bussen mellan Luleå och Skellefteå, som satt två rader snett bakom och tittade på en massa Vänner-avsnitt. Kändes bättre och mer konstruktivt att göra så än att bara säga till. Jag inbillar mig att övriga passagerare uppskattade min gest till henne. Frågan är: Ska jag göra det till en rutin? Det kommer ju inträffa igen.

Nu är jag inne på andra veckan efter en lång underbar ledighet där min tillvaro kretsade runt en enda plats – inte där livet och veckan delades upp i två delar; borta och hemma. Förra veckan var intressant – jag stressade runt i en slags dimma av patienter, bedömningar, diagnoser, rådgivning, ”expertutlåtanden” – allt i en snabb och salig röra. På nätterna upptäckte min hjärna att den inte riktigt hade hängt med att processa klart allt under dagen och kvällen, så det var vad den ägnade sig åt då, när allt var tyst och mörkt och lugn runtomkring den. Naturligtvis var det tvunget att ske i vaket tillstånd.

Att igår sätta sig på bussen inför en sextimmarsresa till andra arbetsveckan var allt annat än lockande, men det var ju tvunget att göras. Efter dagens nio arbetade timmar (vilket icke har varit någon ovanlighet hittills denna period) börjar mitt arbetssinne så smått synka ihop med verkligheten. Snart är mitt eget tempo ikapp. Den hårda vägen.

Jag drog på mig mössan, kollade att backen låg i, och klev ut ur bilen. Bildörren fick jag hålla i så att den inte slängde igen på mig. Ty ovanför molnbasen på 750 meters höjd på Dundret blåste det rejält. Jag började springa uppför, längs vägen, men vände ganska snart eftersom det inte är så hemskt trevligt att springa i tät dimma. En bit nedanför, och medvinds, var det klarare. Tog mig ner till just ovanför trädgränsen, sedan vände jag uppåt igen. Vägen upp kändes dubbelt så lång som vägen ner, i och med konstant uppförsbacke multiplicerat med kraftig motvind. Bra träning. Alldeles för korta vadmuskler. Alldeles för korta lårmuskler. Mjölksyra. Var tvungen att gå ibland. Långa, tänjande steg. Undrar om jag får sendrag inatt.

Jag följer den något stapplande ”dokusåpan” Maestro där några väldigt spridda profiler ska lära sig dirigera Sveriges radios symfoniorkester. Jag måste erkänna att när jag såg första avsnittet gjorde det lite ont i mig. Inte för att det lät ganska konstigt när de skulle vifta igång orkestern, för det gjorde det, utan mera att jag hade känslan av att ha missat något. Jag minns en gång för väldigt länge sedan, då min mor tog mig till ett öppet hus i konserthuset vid Hötorget. Då fick några lyckligt lottade öppethusbesökare stå och dirigera Filharmonikerna. Sedan dess har det varit min dröm, att någon gång få stå och vifta igång en hel fullstor orkester. Helst Sveriges radios symfoniorkester i Berwaldhallen. Helst någonting av dom stora ryska tonsättarna.

Jag tror jag ska önska mig det till min femtioårsdag. Ni har drygt tio år på er att planera den presenten.

Efter kvällens grötmiddag drog jag iväg med bilen en mil norrut. Vad kan locka mer än en höstruskig promenad (jo, det är ordentligt med höst här) i ett villakvarter där 95% av husen står tomma och obebodda sedan något år tillbaka? Malmberget som stad är drygt hundra år gammal men är idag i en rejäl utförsbacke, med kraftig fallande befolkningsmängd, ända sedan sjuttiotalet, då Gropen började äta sig igenom samhället.

Den äter sig fram rakt söderut och man ser tydligt vilken del av samhället som står näst på tur att offras för gruvnäringens skull. Det är en paradox – malmen måste brytas för att samhället ska ska kunna leva, och samhället måste rivas för att malmen ska kunna brytas (Ur ”Mannen från Malmberget” av Svante Lindqvist). Men husen står ännu kvar, redo att plockas bort, med tomma, gapande fönster, med frostbitna väggar och översnöade uppfarter på vintrarna och en aningens för oklippta gräsmattor på somrarna, även om LKAB säkert gör sitt bästa för det inte ska se alldeles för förfallet ut. Av hänsyn till de få som ännu inte flyttat ut?

Titta på bilderna nedan. Om du tycker att det ser ut som vanliga bilder på vanliga hus, så titta en gång till. (Klicka för förstoring.)

Not: Inget av de fotograferade husen är bebodda. Jag har varit noga med att inte få med något hus där det faktiskt bor någon. Någon måtta med ödesfrossa får det väl ändå vara. Bilderna är tagna i skymning med SonyEricsson Xperia Arc med Pro HDR Camera.

Måndag, tisdag onsdag – arbetsdag och vardagkväll i Gällivare. Kvällarna fylls med utpustande från dagens arbete, kanske ett löp i skogen (så länge det är ljust efter jobbet), fikonsurfning, handla, äta, sova.

Torsdag – utgörs till stor del av resande (ca 6 timmar) till staden där jag bor.

Fredag, lördag – hela helgdagar. Kopplar fullständigt bort livet under ovanstående dagar. Går i en skog, flyger lite, ser en film eller tre, hälsar på folk, bara hänger med Den Långa Rödhåriga och Pudeln.

Söndag – till stor del ledig dag hemma men tillika ungefär lika mycket resande (ca 6 timmar).

Slut på meddelandet.

Jag har tagit en paus.

Tror jag behövde det. En bit in på arbetsterminen efter semestern började skrivmotivationen tryta, och det hade sina naturliga förklaringar. Den viktigaste var det att jag inte kände något behov eller ork att sitta och författa texter efter arbetstid, under vilken jag redan gjorde det i tillräcklig mängd (journaler o dyl). Lägg därtill själva arbetsbördan som nådde/når ungefär upp till halsen, helt och fullt kontrollerbart men utan större marginaler, och som även innehöll/innehåller viss ångest gällande knepiga patientfall och en veckas arbetsrelaterad magont. Det är något jag håller på att lära mig hantera. Att jag sedan under de dagar jag har helg kopplar bort det mesta av måsten skulle man kunna tro är orsaken till att det inte heller då författas någonting här är egentligen bara en halvsanning. Att skriva här är inget måste, mer ett borde, och för det mesta positiva borden. Men ändå, en barriär har funnits. Tankarna finns där dock, och vill ut. Helst via någon annan kanal än genom Facebook.

Nu är jag åter.

Sanningen är en läskig sak. Om man säger något som förr eller senare visar sig vara en Osanning så kan man få på moppo. Då måste man ta tillbaka allt man sagt, om möjligt förklara sig och komma med den rätta Sanningen, och sen stå en bra stund i skamvrån.

För att säkerställa att det är Sanning man yttrar, och inte Lögn, så bör Sanningen genomgå en lusläsning och bearbetning och granskning och inte minst redigering på layout- och språknivå – Sanningen ska inte bara vara rätt utan bör helst också vara snygg.

När vi utvecklade vår Sanning under förra hösten granskades den fortlöpande av två handledare och slutligen av en examinator som tyckte att den var tillräckligt sann för att kunna komma ut i verkligen. Därefter lämnade vi vidare vår Sanning för vidare bearbetning till ett lite snyggare, behändigare och anpassat format. Detta arbete sköttes av våra två handledare som utgjordes av en lingvist och en logopedprofessor, plus några neurologer och en foniater. Deras arbete med vår Sanning granskades vidare av ett antal diffusa personligheter utomlands. Dessa utomlandspersoner gav, efter ett stort antal vändor, grönt ljus till vår Sanning att bli Den Slutliga Sanningen, nära obestridbar, i alla fall tills någon bevisar en Motsats-sanning som gått igenom samma nagelfareri som vår.

Vår Sanning, Den Slutliga, finns publicerad i den kända tidskriften Parkinson’s Disease och finns att lusläsa i sin helhet här.

Imorgon drar jag Den Långa Rödhåriga till Barcelona. Stannar några dagar. Flyget går direkt från Skellefteå till en sån där lagomlångbortflygplats i närheten av Barcelona. Så behändigt. Slippa göra turen via Stockholm Arlanda. Naturligtvis är det Ryanair som flyger oss ner, och vi kan på sätt och vis inte låta bli att skämmas över att vi väljer ett sådant flygbolag. Vem eller vad får sota för att vi reser med Ryanair? Miljön? (Såklart, alltid.) Kabinpersonalen? Vi själva? Vi förväntar oss att få bli nedtransporterade, inte att det blir någon form av lyxresa med uppassning på planet, rymligt knäutrymme och trevlig personal. Jag förväntar mig inte ens att få tillåtelse använda telefonen i flygplansläge, även om jag förstås tänker fråga.

Som den hemskt beresta man jag är så hade jag naturligtvis varit i Barcelona tidigare. Men då som turnerande med kören med ”fullspäckat” schema. Man skrapade mest lite på ytan.

Igår kom jag och Den Långa Rödhåriga hem från samma stad, denna gång som rena turister. Åtskilliga mil har vandrats och åkts i turistbuss och tunnelbana. Även ett par kilometer på cykel. (Vilket är ett värdefullt tips: Det är både billigt och smidigt att hyra och ta sig fram med cykel i Barcelona. Vi ångrar att vi inte hyrde mer än under två timmar.) Bilder från dagarna kommer vilken dag som helst på ett Google+-album nära dig.

Och från 20-gradig sommarvärme och inträdeskö runt hela Sagrada Familia till ett dimgrått norrland åkte vi med Ryanair. Knäutrymmet var inte det bästa, men flygvärdinnorna var trevliga och lät mig till och med använda mobilen i flygplansläge. Plus!

(Nähä. Jag åkte inte dit för att ge er mina pengar.)

Igår beskådade en av de saker jag fått försaka i och med min vardagsexil sedan i januari. Skellefteå kammarkör, vilken jag på grund av min exil är tjänstledig ifrån, höll konsert tillsammans med Skellefteå symfoniorkester. Men det var inte själva konserten jag bevistade, nej, ty vid tidpunkten för konserten skulle jag sitta på en buss på väg norrut. Då får man gå på genrep. Några ur orkestern stirrade på mig och Den Röda Rödhåriga då vi satte oss, tämligen ensamma, på läktaren i Anderstorpssalen. Jag kände tankarna från de stirrande: Jaha, smiter dom undan att betala för att gå på konsert genom att gå på genrep, mjaha, mjaha…

Nåväl. Det är alltid häftigt att höra en symfoniorkester live, hur liten den än är, men den här gången kunde jag inte låta bli att tänka ”ostämd musikskoleorkester” när de tog sin ton. På det sättet överträffade kören orkestern med notlängder. Sopranerna lät ovanligt unisona, altarna är alltid bra, basarna utgjorde en körgrund jag sällan hört tidigare. Det var bara tenorerna som lät lite blyga och försynta. Och det är mitt fel. Jag måste tillbaka och dra upp dem. Jag kan inte bärga mig.

Tre månader kvar.

Den Långa Rödhåriga brukar misslyckas, men inte jag. Jag brukar kunna göra ett kontrollerat ryck och låta perforeringen göra sitt jobb, utan att någon annan del av plasten (eller vad nu materialet består av) påverkas. Är det någonting Den Långa Rödhåriga svär över, och hon svär inte högljutt över mycket, så är det att det ska vara så oändligt svårt att kunna riva loss en påse från rullen utan att varken påsen hon vill ha fram eller den som sitter kvar på rullen på något sätt förstörs. Svårt som tusan. Allt går sönder. Även om en bara en liten reva i plasten (eller vad nu materialet består av) uppstått så är den försakad och oanvändbar, och ofta näst kommande påse också. Och det räcker att bara titta på revan så växer den.

Det handlar alltså om dessa biopåsar som man ska slänga matavfall i och som Skellefteå kommun vill att man använder. Och som sagt – jag brukar inte misslyckas. Men idag verkade påsarna vara på extra dåligt humör. Eller så har jag tappat greppet. Tappat konsten. Konsten att rycka rätt. Tre påsar gick sönder och åt innan jag försiktigt, millimeter för millimeter, lyckades dra loss en påse utan att ha sönder två samtidigt. Efter slutfört uppdrag lämnades jag i en känsla av misslyckande, otillräcklighet, jag har skapat, om än marginellt, en liten extra belastning på vår miljö genom att inte använda tre påsar till det de var tänkta till.

Förra årets snötäckta kyrkogård med alla dessa ljus var vackrare. Men i år fick mamma vara med. I en vacker minneslund på Alhems kyrkogård, intill en gärdsgård och en skog som jag tror hon hade gillat att gå i. Hon brinner än.

Jag har säkert tidigare berättat om linje 100-bussarna som trafikerar norrlandskusten från Sundsvall till Haparanda, som åtminstone tidigare kallade sig för Expressbussar, som man numera inte längre behöver betala en 10-krona extra för att åka med för att det jobbar en bussvärd ombord. Bussarna är nya men bussvärden/värdinnan är kvar, liksom affärsklasstolarna längst bak, bussvärdens/värdinnans fjäskande till de få som åker affärsklass (men som förmodligen sällan betalar resan själv), soptömning under pågående färd, filmvisning som ibland slås på efter att dvd:ns startmeny hållit på att rulla i en timme, försäljning av fika och karameller till överpriser till oss övriga, toalett som numera har en spolningsknapp istället för en pedal på toalettstolens framsida. Numera har 100-bussarna även trådlöst Internet vilket säkert välkomnas av många. Min erfarenhet säger dock att om man har mobilt bredband så har man mer genomgående täckning hela resan i alla fall. Nå.

Nu kommer ytterligare en historia (eller egentligen två) att lägga till minnet. Ännu ett par erfarenheter som är bra att ha för framtida resor.

Åtta dagar sedan, söndag eftermiddag. Det är söndag och Logopeden ska åka norrut för en ny arbetsvecka. Den Långa Rödhåriga och Pudeln skjutsar mig till busstationen. Det brukar stå två bussar på väg norrut, den här dagen står bara en och det är fullt med folk som försöker komma på. Jag ber Den Långa Rödhåriga att inte köra iväg förrän hon ser att jag kommit på. Puss, hejdå, jag går till bussen, bussvärdinnan står i öppningen och ropar i en icke tillräckligt hög stämma att bussen är full och vi som står kvar får vänta på förstärkningsbussen som kommer om trekvart. No can do, tänker jag, då missar jag ju tåget i Luleå och de strokedrabbade patienterna i Gällivare får ingen logopedisk vård imorgon. Jag vänder på klacken och går och sätter mig i bilen igen och ber Den Långa Rödhåriga köra mig till Piteå (8 mil). Där kommer flera resenärer gå av bussen och jag kommer få plats. Efter en stund på väg norrut kommer vi på att chansa att någon av passagerarna ska gå av i Byske, så vi far och dit och inväntar bussen där. Tyvärr är det ytterligare tre i Byske som ska med – hur ska detta gå? Jag förklarar min belägenhet för chauffören – att jag måste hinna med tåget i Luleå och min sambo håller på att skjutsa mig eftersom bussen blev fullsatt i Skellefteå. Han säger: ”Ja, men då måste du ju åka med… Kliv på.” ”Jaha, öhm, verkligen?” tänker jag, ”var inte bussen full?” Bussvärdinnan har satt sig på chaufförens plats och tar betalt. Hon viskar, som i förtroende, att jag får sätta mig längst bak, på en av affärsklasstolarna, men säg det inte till någon, gör det diskret. Jag har ju inte betalat för att sitta på en sån lyxplats. Nåväl, jag går så diskret jag kan längst bak och vräker mig ner på en av de nio stolarna längst bak. Endast en av dem är upptagna av en stekare som högljutt pratar i mobilen om hur mycket han ska supa i helgen.

Jag minns många gånger under alla dessa år som stadig kund hos Veolia Transport/Connex/Länstrafiken att vi vanliga dödliga suttit som packade sillar på de ordinarie boskapsplatserna medan ytterst få har upptagit de nio stora stolarna längst bak. Klassindelningen i bussen har varit tydlig med ett svartgult staket mellan tredje klass och affärsklass. Och då tillämpades samma princip som dagens nästan-princip – att bussen räknas som fullsatt även om de nio stolarna längst bak är tomma och ingen av de som också vill få plats självmant utropar viljan att betala 90 kronor extra för extra benutrymme, gratis kaffe och macka, hörlurar och 220 volt i väggen. De som blev stående kvar fick vänta på förstärkningsbussen som oftast kom ungefär samtidigt som nästa ordinarie avgång. En gång i tiden erbjöd man dock taxi till de som inte fick plats, men den möjligheten har försvunnit.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur många av de kvarvarande stackarna på Skellefteå busstation som inte hade lyxen att få skjuts till Byske, som missade tåganslutningen i Luleå. Just på grund av den rena lögnen att bussen var fullsatt?  Jag föreställer mig att jag inte är den enda som ska längre norrut än till Luleå (även om de flesta är studenter som ska till Piteå eller Luleå).

Just på grund av denna incident kände jag mig inte ett dugg skyldig när jag, en vecka senare, äntrade bussen med en nyköpt hamburgare i ryggan, och hann precis smaska i mig den på min sittplats innan bussvärdinnan (samma kvinna som veckan innan) kom upp och undrade vem det är som äter grillmat på bussen. För det luktade ju. Jag gav mig inte till känna, ty jag hade ju tekniskt sett avslutat måltiden. Jag vägrar få en utskällning när det i själva verket borde vara tvärtom.

Det finns ett gym på sjukhuset i Gällivare, dit jag då och då beger mig för en 20-minuterstur på motionscykeln. Detta efter en kort löp tur i kylan och mörkret. (Jag väntar på att snön ska falla och att det äntligen ska gå att spänna på sig skidorna och glida iväg på ett par spår.) Ofta är det folk på gymet samtidigt som jag. Dom lyfter vikter, gör krunchar (eller hur det nu stavas), cyklar (som jag), tar en promenad på trampmaskinen, lyfter ett ben eller två med hjälp av en maskin som göra det svårare. Eller något annat.

Jag är lite fascinerad över mina mina medmotionärers stil när de befinner sig på ett gym. Dom sitter vid en maskin, gör tio rörelser, sen går dom i otroligt sakta mak till nästa maskin på andra änden av rummet. Det är vandringen mellan maskinerna som får mig att fundera. Vad gör de här egentligen? Har dom roligt? Det verkar inte så. Vandringen verkar ytterst planlös, utan mål, utan framtidsvision, som om de släpper en maskin och börjar lunka omkring en stund i rummet, bland maskinerna, tills de råkar hamna tillräckligt nära en ny maskin att göra tio rörelser i/på.

Själv vevar jag på på mitt intervallprogram. Svetten rinner. Nu jädrar ska konditionen upp. Och jag iakttar gymzombiesarna i smyg

Luleå, lagom sen eftermiddag, strosar längs gågatan i väntan på att en buss ska ta mig ännu längre söderut, hem, ljuva hem, ljuva helg. M83 dundrar på i lurarna, jag hör inget annat än det. Det är skön musik, och jag låter dem på bästa sätt ackompanjera den knappa timme som jag måste tillbringa i mellanlandningsstaden Luleå. Jag ser människor röra på sig längs gatan, jag ser reklam, affärer, jag känner dofterna från Lush och blomsteraffären och avgaser från bilar och etanolbussar. På avstånd på gågatan, ungefär där jag om några sekunder kommer att gå, ser jag en grupp tjejer med pappersbuntar i famnarna gå runt och prata med folk. Eftersom jag lyssnar på M83 och det är extra bra musik nu, det är ett favoritspår på ett favoritalbum och jag vill inte att den ska bli avbruten, så styr jag om mina steg en smula. Istället för att fortsätta spikrakt fram så viker jag lite lätt av mot höger, fortfarande längs gågatan, men tillräckligt för att jag ska hoppas råka bli missad av tjejerna med buntar av papper i famnen. Jag går snabbt, beslutsamt, ser dem i ögonvrån, de misslyckas fånga upp någon passerande och plötsligt verkar jag befinna mig i fritt skottläge för dem. Allt ser jag som sagt i ögonvrån, men det tycks som om en av tjejerna hoppar till av glädje över att jag verkar vara en kandidat för vad än de vill att jag ska köpa – eller skriva på. Det motsätter mina ambitioner att bara få vara ifred och låta M83 spela oavbrutet och vara mitt soundtrack denna mellanlandningstimme. Låt min bubbla vara, mitt skal, min integritet är hårdare än vanligt just nu. Hon kommer skuttande och när jag möter hennes blick ser jag hennes läppar röra sig, jag förstår att hon redan hunnit prata till mig i någon sekund, och hennes läppar fortsätter röra sig, men jag hör fortfarande bara M83 och inget annat. Då gör jag något jag inte brukar göra. I normala fall skulle jag vara artig och stanna och höra på vad hon ville säga och göra en bedömning och utifrån det skriva på eller bidra med pengar om det kändes bra och ofta gör det det, ofta handlar det om djurens rätt i samhället eller insamling till behövande, vilka dessa behövande än må vara, det är alltid någon som behöver mina pengar, och vem har hjärta att säga nej till det? Men det är precis vad jag gör nu. Jag drar ut vänster hörlur och ler och säger snabbt ”nej tack!”, utan att slå av på gångtakten, och omedelbart därefter pluggar jag in hörluren i vänsterörat igen och låter M83 fortsätta. Hurry Up, We’re dreaming. Jag hinner se att hon på ett bra, bekräftande sätt, kanske med ett leende tillbaka, svarar ”okej” och vänder sig om och söker efter något annat offer. Och jag är halvnöjd med mitt eget agerande. Jag försöker se det som en egenträning, att lära mig bemöta påträngande försäljare på gatan eller i affären eller i telefon, som stör min vardag med erbjudanden som inte intresserar mig, eller som jag i alla fall helt på egen hand vill bestämma mig för att anta. Konsten att så fort man kan tacka nej utan att känna sig som en dålig människa efteråt.

Träningen fortsätter.

Nu kommer snön. Många jublar. Skidåkare, alla barn och alla som tröttnat på det kompakta mörkret hälsar snön välkommen. Även jag välkomnar den hit, snart kan jag spänna på mig skidorna och dra iväg längs spåren. Men det är en ambivalent känsla för mig, ty snön innebär även ett hinder för flyg. När snötäcket mäter ett par decimeter eller mer är det alltför besvärligt att plumsa-skutta iväg på åkern bakom Kåge och lyfta iväg.

Så det var väl i sista stund som jag idag, i lysande lite vind gjorde några repor över åkrarna, längs E4:an och Lillån just norr om Kåge. Så befriande. Frihet under några linor.

Jag hör rykten om att det är jordbävning i Kiruna varje natt någon gång mellan tjugo över två och halv tre (eller var det mellan tjugo över ett och halv två?). Det är nämligen då som LKAB spränger grejer i gruvan. Eftersom jag sover över i Kiruna ibland, när jag åker hit och jobbar, och övernattningen ofta sker på ett hotell relativt nära gruvområdet, så funderar jag på att ställa klockan på ovan nämnda klockslag och vakna till och vaka och lyssna efter och känna efter om jag hör och känner något. Ska jag orka? Ska jag tycka det är värt det när klockan ringer under djupaste djupsömn, bara för att eventuellt vara med om lite vibration i marken? Tveksamt.

Det kanske ger samma upplevelse som när jag och Den Långa Rödhåriga var på en ö med en fyr i Höga Kusten förrförra sommaren och hade ställt väckarklockan på klockan två på natten bara för att kunna gå ut och kika på soluppgången i sommarnatten. Soluppgången var otroligt vacker, och jag ångrar inte att vi gjorde det, men det var ohyggligt plågsamt att dra sig upp ur sängen. Att väcka sig själv för lite markvibrationer i Kiruna kanske inte är lika mycket värt.

Jag upprepar – i lysande lite vind sprang jag upp i luften och snurrade några varv över åkrarna just norr om Kåge. Detta var i söndags. Som jag och alla trodde – just innan snön skulle falla, ty SMHI hade utfärdat en klass 1-varning för ”kraftigt” snöfall (10 centimeter) efter helgen. Klart man passar på innan det blir försent. (Och snöovädret uteblev.)

Självklart satt hjärmen eller kameran snett. Fast det förtog inte upplevelsen.

Dagens lysande replik från en patient, ~10 år:

– Du är trött.

Nästan lika mycket bekräftande som oväntad kommentar. Ja, jag var trött. Det syntes uppenbarligen. Manifesterades av påsar under ögonen.

Tröttheten har sitt ursprung på flera plan. Det ena – jag vaknade alldeles för tidigt imorse, och kunde inte somna om. Det andra – det försöker jag inte låtsas om. Det får vänta tills efter den sista januari.

När nu Norrtåg jämte SJ ska trafikera sträckan Luleå – Gällivare (-Kiruna) så kan man anta större möjligheter och flexibilitet att planera sin veckopendling från Skellefteå till hundåret i Gällivare. Men nej.

Tidigare kunde jag ta en buss från Skellefteå tjugo i fem på söndageftermiddagen och vara framme i mitt hundårsrum före tio. Nu har SJ ”anpassat” sina avångar till den nya världsordningen. Sista tåget från Luleå går nu 16.30 och det innebär att jag måste resa från Skellefteå redan tjugo över två.

Glöm det. Jag har redan offrat för mycket tid. Nu blir det till att kuska buss måndag förmiddag. Hejdå SJ.

Och där slog klockan tolv.

Helgen förlängs genom att denna månads APT som vanligt förläggs till en konferenssal i Sunderby sjukhus (Världens modernaste sjukhus 2005). Det betyder att jag inte behöver åka till jobbet redan på söndageftermiddagen. Bussen går istället imorgon bitti, med anslutande bilskjuts från Piteå. En helg innehållandes fyra sovnätter i sängen hemma alltså, bredvid Den Långa Rödhåriga.

Tredje advent ägnades åt julgransintag och lussebak. Granen är en enkel rödgran inköpt på blomsteraffären och garanterat fri från rävkiss. Den ser frisk ut. Vi har varit noga med att göra en snittyta och skåror och borrhål i botten, sänkt värmen i vardasrummet och sprejat den intensivt med blomstersprutan. Den är ju döende, men vi gör allt för att den ska få leva så länge som möjligt.

Och lussebullarna blev ofantligt smaskiga.

Rapport från granen: Eftersom en nyintagen gran är väldigt törstig efter chocken att gå från någon minusgrad till runt tjugostrecket, så måste Den Långa Rödhåriga, som under veckodagarna har underhållsansvar i vårt penthouse på Getberget, vara mycket noga med att se till så att den inte dricker så pass fort att det blir torrt i foten. Ty då uppstår luftemboli och granen kan vara död innan vi hinner ropa Hej tomtegubb… En utmaning uppstår då Den Långa Rödhåriga måste, efter ett par veckors mystisk sjukskrivning, återgå till arbetet bestående av 24-timmarpass, och följdaktligen inte kan vara hemma och fylla på. Är man smart (som vi är) så fyller man en 1,5 liters PET-flaska och ställer upp och ner i julgransfoten. Då sköter den sig själv lite mera. Det säger tydligen *klunk* lite då och då, då granen bestämmer sig för att dricka lite till.

*klunk*

Granen blir mer än bara ett jättekonstigt prydnadsföremål i vardagsrummet. Den blir som en familjemedlem som gör lite väsen av sig då och då.

*klunk, klunk*

Hej granen, har du det bra?

*klunk*

Härligt.

Mina tänder värker. Fast det är snarare tandköttet. Tandläkaren tog sitt trubbiga nålverktyg och körde ner i tandköttet på varsin sida om varje tand. Aj. Aj. Aj. Aj. Aj tjugofyra gånger till. Vet inte om hon märkte att jag tyckte det gjorde ont. Hon frågade om det kan vara så att jag kanske tar i lite väl mycket när jag borstar tänderna. Jo, så kan det vara, jag kommer på mig själv ibland. Ska ta det mer försiktigt i fortsättningen.

Innan dess hade hon konstaterat att jag inte hade några hål. Bara en gammal lagning som spruckit upp. Måste åtgärdas. Kostar extra. Jag försöker trösta mig med att det i alla fall inte är något som jag orsakat av försummelse. Thomas har varit en relativt god tandvårdare det senaste året, i alla fall vad gäller tandborstfrekvensen.

Relativt, ja. De rensar bort lite tandsten och ställer den obligatoriska frågan. Frågan som de som tandläkare och tandsköterskor och tandhygienister måste vara ohyggligt trötta på att ställa: Använder du tandtråd? Jag svarar naturligtvis nej, och tandläkaren tittar ner på mig med ett snett ansiktsuttryck. I’m a bad person who doesn’t use floss. Very, very bad person.

Jag tror inte det spelar någon roll hur duktig man än har varit när man kommer till tandläkaren, det finns alltid något man kunde ha gjort bättre, det finns alltid skäl för tandläkaren att ge patienten ett snett ansiktsuttryck. Man lämnar alltid tandläkaren med en skuldkänsla i maggropen och en tunnare plånbok. Och det är alltid ens eget fel. Man har inte varit tillräckligt bra.

Nu har jag fått höra granen live. Den säger inte *klunk*. Den säger *glurg*.

Dan före dopparedan. Den Långa Rödhåriga jobbar och tjänar en massa pengar. Min ”uppesittarkväll” ägnas åt:

• Tvätt.
• Tevetittande.
• Pepparkaksbak.
• Balkongskottning.
• Jullåtspublicering.
• Julgransbevattning.
• Julklappsinslagning.
• Musikmatchmeckande.
• Kirunaskidspårsmätning.

Icke i inbördes ordning. Med reservation för eventuella ändringar.

Rackarns. Pepparkaksbaket får vänta till juldagen. Ty en julklapp tog en hel timme att omsorgsfullt slå in. En stor en. En hel rulle julklappspapper räckte knappt.

Klockan har passerat tolv, och annandagen ligger bakom oss. Hela julhelgen ligger bakom oss. Nu ska julen fasas ut. Vi andas ut. Även Arne kan få andas ut. Visserligen är det nu länge sedan han satt som julvärd i rutan. Men jag minns det som igår. Och jag minns hur jag inte uppfattade innehållet av det han sade på julaftnarna eller Ett med naturen-filmerna. Det enda jag hörde var hans inandningar. Jag började inbilla mig att det var något som lades in mellan yttrandena. Att det rentav inte ens var han som lät:

Hej och välkommen till veckan Ett med naturen. – Thähhhhh… Kvällens film handlar om savannens giganter, nämligen Elefanten. – Thähhhhh… Dom har varit hotade… Och så vidare.

Årets sista inlägg.

Jag riggar upp webbkameran vid fönstret, ställer in den att börja spela in en kvart före tolvslaget och hoppas att den ska kunna fånga upp några tjusiga fyrverkeripjäser över Älvsbacka och Anderstorp. Ty dit jag ska ikväll kan man räkna med några tomtebloss och kanske en såndärninga flygande ljuslykta, ifall jag hittar en sådan på någon av mackarna söderut. Har man tur kan man kanske få syn på något sken från någon raket   bortanför grantopparna. Nyårsfirande i Hökmark, där kan man vara sig själv.

Ses nästa år. 2012 – året då nya roliga saker händer. Nytt liv.

Inte lyckades webbkameran fånga upp några fyrverkerier över Älvsbacka, inte. Antingen var det ingen som sköt några raketer över Älvsbacka under nyårsnatten eller också var det så att någon hade varit alldeles för dålig att konfigurera kamerans Motion Detection-funktion, så att den i lyckosamma fall automatiskt hade fått igång filminspelningen när fyrverkerierna satte igång. Jag tror på det senare. Skit bakom spakarna, alltså.

Det gör i och för sig inget, ty den 100% miljövänliga ljuslyktan inköpt på OKQ8 dög fint som nattens ljusshow, kompletterad av L & S:s grannar enkla smällare i Hökmark. Ljudlöst steg den till väders, steg, steg, tills den försvann. Det är oklart om den rent solida slocknade eller om den försvann in i molnen.

Under kvällen efterfrågades nyårslöften från min sida. Jag blev helt taget på sängen. Jag hade inte, och kunde inte komma på några rimliga nyårslöften som lät fina. Jag vill över huvud taget inte lova något jag inte är säker på att jag kan hålla. Däremot kan jag lova att sträva efter saker och ting, till exempel att vara mer öppen och  social detta år än vad jag var 2011. Det tror jag i och för sig kommer lösas automatiskt i och med att min gällivareturné är över från och med februari. Men trots trolig automatik ska jag till och med försöka tänka på det. Det är då man lyckas.

Mer om öppenhet framöver.

Förutom att upptäcka att det i Skellefteå nu finns dubbelt så mycket snö jämfört med Gällivare, så möts jag vid hemkomsten av en trevlig överraskning – vår älskade julgran, som vi tog in hela två veckor före jul, har skitit i att släppa alla sina barr lagom till trettondagen, utan istället börjat skjuta massor av små ljusgröna, fina skott! Åååå! Ett bevis på att vi skött den snyggt, vid tiden för intagandet sågat upp en ny färsk snittyta samt borrat några hål för att optimera vattenupptagningen, plus försökt se till att den aldrig blir torr i foten, ty då skulle enligt uppgift luftemboli uppstå och den skulle ha börjat må dåligt. Klart den barrar lite, men inte mer idag än dag ett. Barren sitter envist kvar om man försöker dra i dom.

Det vettetusan hur jag kommer att känna då det är dags att slänga ut den. Sorg? Den har ju blivit som en familjemedlem, här i vårt penthouse på Getberget. Glurg.

I helgen som var underlät jag att ta med mig laggarna hem. Det var ett misstag, ty frustrationen över att inte kunna ge sig ut i skelleftespåren fredag, lördag OCH söndag blev väldigt påtaglig. På lördagen gjordes ett försök till kompensation genom att prova vingarna från en vad vi trodde en glest trafikerad väg utan elledningar, lyktstolpar eller närliggande träd. Men vinden hade vridit sig och det var lönlöst att försöka tvinga skärmen att lyfta mig i samma riktning som vägen. Försöket slutade i pladask i plums-snön bredvid vägen.

Ikväll drog jag på mig pannlampan och andningsmasken och stakade ut på spåren omkring Hellnerstadion. Det blev längre än beräknat, dryga elva kilometer, men inte längre än det blev olidligt jobbigt, trots att jag är rätt otränad. Och trots det fullständigt obegripliga virrvarret av spår på Hellnerstadion. (Jag tror dom måste anordna kurser för att lära folk att hitta och lyckas åka samma sträcka varje gång, för de som vill.) Helt frivilligt. Undrar om det var burken med Red Bull som jag drack innan, som gjorde det. Hur som helst blir det rätt tydligt att när man tar ut sig såhär lösgör sig härligt tillfredställande kemiska substanser i kroppen efteråt. Man är matt men lycklig. Imorgon följer laggarna med hem.

Idag är det Tjugondedag knut. Det är då man ska ha tröttnat rejält och slänga ut julen. Det är även idag som man kallblodigt ska mörda sin julgran. Ut med skiten. Du har förgyllt vår vardag med doft och liv, men nu räcker det. Du ska dö. Du platsar inte längre i vårt liv, i vårt hem. Det spelar ingen roll hur många väldoftande neongröna skott du skjuter ut. Du ska slängas ut från balkongen och dö frystorkningsdöden. Långsamt men säkert.

Men neeeeeej! Du får inte dö!! Du måste stanna kvar här hemma! Jag vill fortsätta höra ditt glurgande, jag vill känna doften av dig varje gång jag går förbi, jag vill känna dina nya mjuka, nästan ludna barr som kommer i tusentals, överallt i kvisttopparna, framförallt högt upp. Jag känner och hör dina försök att övertyga oss att låta dig stanna kvar hos oss!

Den sjuttonde januari 2011, alltså för precis ett år sedan, var första dagen som legitimerad och praktiserande logoped. Då klampade jag in på mottagningen i Gällivare och kände mig välkommen tillbaka av mina kära kollegor (som jag ju träffat under två praktikvändor tidigare under utbildningen). Sedan dess har jag under hela året kämpat med att känna mig som en riktig, professionell och seriös yrkesutövare. Då och då ansträngt mig för att inte känna mig som en bluff (vilket jag naturligtvis aldrig varit, vilket kan vara skönt att höra för de av mina patienter som eventuellt snubblar över detta inlägg, jag ser det inte som helt otroligt eftersom det är hit man kommer om man googlar på mitt fullständiga och inte helt vanliga namn, och risken finns ju att någon av dem faktiskt gör det, googlar mitt namn menar jag). Ett år behövdes kanske för att nå upp till en ny känsla, en professionell självsäkerhet och trygghet i rollen. Osäkerhetskänslan har varit lite svår att tampas med, även om det inte alltid synts utåt. Men osäker eller inte, mitt utövande har alltid varit rätt och korrekt, aldrig direkt felaktig. Och, när jag ser tillbaka, för det mesta positiv och nyttiggörande. Hoppas jag. Dom säger det i alla fall.

En handledare sa till mig en gång att man är ny första året som logoped, och halvny andra året efter examen. Nu kan jag se tillbaka på året som ny, och med nya ögon och en smula mognare perspektiv se framåt mot en period som halvny. Nygräddad, inte längre så värst degig utan mer gyllenbrun till färgen och lite, lite hårdare skal. Nu hinner jag bara vara halvny i ett par veckor, ty snart går vikariatet här i Gällivare ut och jag kan äntligen få vara hemma i Skellefteå på heltid ett tag. Måste vila ett tag från pendlandet. Det behövs. Det har tagit på krafterna att fragmentera upp ett helt år mellan två städer med sex timmars restid emellan. Hur jag ska kunna fortsätta vara halvny logoped någon annanstans än Gällivare återstår att se. Det löser sig.

Nu har vi dödat den. En vecka och två dagar den senare än vad som är konventionellt åkte den ut. Nu står den ute på balkongen och dör uttorknings- och förfrysningsdöden. Till på köpet så halshögg vi den innan. För säkerhets skull, liksom. Och det bisarra slutar inte där – det halshuggna ”huvudet” har vi satt i en vas med vatten på vardagsrumsbordet. Allt för doftens och det neongrönas skull.

Kliver på bussen vid Gällivare sjukhus. Busschauffören tittar inte upp. Han säger:
– Och du ska till?
Jag säger:
– Hej, jag ska till Skellefte.
Han tittar fortfarande inte upp, frågar:
– Hur gammal är du?
– Jag fyller 40 i mars.
Busschauffören skrattar till generat.

Öron-Näsa-Halsavdelningen på Gällivare sjukhus. Längre bort i korridoren bortanför logopedernas hörn, förbi audionomernas kontor och labbar och hörcentralen ligger ett rum med ett akustikbås som de använder för att göra audiogram. På väg in i rummet ligger en toalett och duschrum som personalen kan använda. Precis som alla rum så har även denna plats sin unika doft, i det här fallet en klinisk rent-lukt, handsprit, en sällan använd dusch och engångshandskar. Det var här jag gick på toa, gick undan, och laddade för min allra, allra, allra första patient under utbildningen. Det var snart fyra år sedan. Det var tunnelseende, det var en halv panikönskan att kunna försvinna, att kunna hoppa över den närmsta trekvarten, nervositeten var total. Jag minns inte alls besöket, vem patienten var eller vad vi gjorde. Jag vet bara att det handlade om barnspråk, ty det var temat för praktiken. A-L utförde sitt uppdrag som handledare för första praktiken på exemplariskt sätt, hon andades trygghet, man fick utrymme att andas, reflektera, känna in rummet, före och efter. Vid sidan om kom själva diagnosen, barnspråk alltså.

Igår återvände jag. Doften i rummet var densamma, åtminstone före utfört ärende. Men nu var läget ett annat. Då var det en början, den här gången var det ett avslut. Ett års vikariat som leg logoped på Gällivaremottagningen var inne på sista dagen. Ett år då varje vecka hade varit uppdelad i en hemmadel och en bortadel. Hemmadelen var semester och nästan totalt avkopplad och bortkopplad, ofta och helst tillsammans med Den Långa Rödhåriga, från den andra delen, bortadelen, som bestod av arbete under dagarna och en diffus tillvaro under kvällarna i ett före detta äldreboende med temporära sambos i form av läkar-, sjukgymnast-, sjuksköterske-, arbetsterapeut eller logopedstudenter (under hösten även i form av polske AT-läkaren M vars namn jag pinsamt nog lärde mig efter alldeles för många veckor). Nu stod jag och spritade händerna och funderade på då och nu. Nu. En annan person, terapeut, behandlare, mer skinn på näsan, långt mycket vidare perspektiv än bara tunnelseende. En klart ökad professionell självsäkerhet (med ödmjukhet!), en ny andning bara de senaste månaderna. Hade just fått en fin Gällivare-t-shirt och ursnyggt avskedskort som K scrappat ihop. Där stod:

Ett år går i rasande fart,
tänk att du redan jobbat klart.
Från början små trevande steg på vägen,
nu en ökad säkerhet i alla lägen.
Det har varit ett nöje att ha dig här,
lycka till vart än vägarna bär!

Nu har jag och Gällivare gjort slut med varandra. Och visst är det med sorg jag lämnar. Eldprovet är gjort. Jag är oerhört tacksam för allt jag lärt mig, och jag har lärt mig rentutsagt skitmycket. Jag hoppas glappet till nästa utövande inte blir för långt, var och i vilken form det än blir.

Samtidigt är jag glad att kunna vara hemma, hemma, hemma. På heltid. I samma stad, dygnet runt. Få en veckotillvaro som inte är upphuggen i två. Jag är glad, Den Långa Rödhåriga är glad, jag tror bestämt att fler än vi är glada, även sådana som inte vet om det ännu. Ännu icke namngivna.

Välkommen hem, jag!

Under dessa kalla dagar roar folk sig med att fotografera sina bilars instrumentpaneler som talar om hur kallt det är, och lägga upp dessa bilder på allehanda sociala medier. Det blir nästan som en tävling. Kallast vinner. Ju längre norrut desto bättre, förstås.

Fler rapporter om hur hiskeligt kallt det är i form av bilder på folks bilars instrumentpaneler (plus en helt vanlig hemmatermometer), upplagda på allehanda sociala medier. (Och jag är medveten om att jag bryter mot lagen genom att lägga upp bilderna här – och brottsoffret är inte den som tog bilden utan det stora, nyss börsnoterade sociala medier som hävdar äganderätt på allt material som läggs upp där.)

Under tiden hade man huggit ett hål i skellefteälven och höll första SM i vintersim i den 28-gradiga kylan. Bakom arrangemanget stod Föreningen för Mörkrets och Kylans Glada Vänner, som jag antog var extra glada över kylan. Vi hade klätt på oss ett antal lager och stod och beundrade hjältarna som frustade sig igenom de 25 metrarna i de olika heaten. Tur dom simmade medströms. Allra mest hjälte var världsrekordhållerskan i vintersim som gjorde 18 längder (450 meter) till allas jubel.

Jag var väl förberedd. Hade vräkt i mig fyra knäckebrödmackor och en skitstor kopp välling alldeles före tolvslaget. Det stod ju så i lilla broschyren, att det är viktigt att jag fastar (nattfasta) minst åtta timmar före provtagningen. Jag fick bara dricka små mängder vatten under natten. För att fukta munnen. Allt för en god munvård.

Och jag vet ju hur ett sånt förfarande gick för ungefär ett år sedan, då jag som nyanställd i Norrbottens läns landsting anmodades att genomföra en hälsoundersökning. De ville väl ha stenkoll på alla sina arbetares hälsa. Även då skulle jag låta bli att äta något inför undersökningen, under minst åtta timmar innan. För mig som ofta är rätt hungrig på morgonen och har svårt att tänka mig en dag utan frukost, blev den dagen en pärs. Själva undersökningen gick bra men att jobba resten av dagen… Hu. Trötthet, yrsel, rejäl huvudvärk, svårigheter att hålla tankarna i styr – den dagen var inget vidare produktiv vill jag minnas.

Så jag ville undvika detta fenomen denna dag då Västerbottens läns landsting också vill ha stenkoll på sina medborgares hälsa, åtminstone för de som fyller 40 i krokarna (vilket för mig sker om några veckor). Effekterna av fastan mildrades väl av de där fyra knäckebrödmackorna och den skitstora koppen välling – plus de två och en halv decilitrarna sockerdricka jag fick hälla i mig varpå jag skickades ut i väntrummet för att sitta där och titta på tevefyras morgonprogram och fylla i en hälsoenkät under ett par timmar. Jag undrar om jag inte hade känt mig ännu konstigare om inte jag där fått sällskap av en pratsam gammal svåger och en ungefär lika, fast på ett annat sätt, pratsam fd hyresvärd till Den Långa Rödhåriga. Jag fick helt enkelt inte tid att bara sitta och känna efter.

Sessionen på Morö Backe vårdcentral avslutades med litet blodstick i fingret och sen var det intag av medhavd panik-”frukost” i bilen innan jag rattade mig in till stan för att… (fortsättning följer imorgon)

(fortsättning från igår) …lämna bort en kär ägodel för några veckors tid. En sak som jag använder flitigt varje dag. Jag talar naturligtvis om min ”smarta” telefon, vars kamera började bete sig lite märkligt en vackert mörk decemberkväll 2011. När jag skulle ta en bild på premiären på Hellnerstadions upplysta spår verkade den envisas med att lägga fokus på någonting annat än motivet. Jag vet att det normalt skulle fungera felfritt – kameran hade dittills presterat finfint även i mörka miljöer. Alltid fina bilder. Men nu vägrade den visa skärpa, åtminstone på motiv som var längre bort än ungefär en meter. En bild från en vacker dag (förra årets ”mörkaste” dag) vid Kiruna kyrka och fjällbjörkskogen bakom får illustrera. Klicka så förstår du:

Det mesta hamnar ur fokus. Bästa skärpan återfås uppe i vänstra hörnet. Just den här bilden får nästan en slags tilt-shift-effekt av fenomenet. Intressant, men inte bra. På ett forum frågar någon om jag har rätt fokusläge och motivläge på. Naturligtvis har jag kollat det. Någon annan påstår att det inte är fel på kameran, utan att det är den hårda bildkomprimeringen som ställer till det. Visst kör dom med en rätt hård JPG-komprimering, men nja.

Efter den där mörka decemberkvällen försökte jag leva med det ett tag för att se om det gick över, men icke. Luddigheten höll i sig. Det oundvikliga började närma sig: att lämna in på reparation, medans det fortfarande var garanti kvar. Och man drar sig ju alltid för att lämna in en teknisk pryl på reparation – vare det är en bil, en telefon, en teve – man vet aldrig riktigt vad man får tillbaka. Kalla mig skrockfull, men efter att man lämnat prylen i händerna på någon reparatör kan det likagärna vara så att prylen fått någon annan defekt på köpet, även om felet man lämnade in den för är reparerat. Jag målar gärna fan på väggen i sådana här fall.

Jag får se det som en utmaning att plötsligt och under de två-tre veckorna som reparationen beräknas ta vara utan ficklampan, anteckningsblocket, spelen, tevetablån, filmtipset, mailen, webbläsaren, youtuben, timern, banken, twitterflödet, RSS-kanalerna, videospelaren, kartan, GPS:en och träningscoachen under skidpassen, spotify, ljudinspelaren, MIDI-keyboardet, vädret, språktolken, kameran, radion. Visst, med min ersättningstelefon inköpt 2004 kan jag faktiskt skicka sms och ringa och lite mer men det är helt och hållet utan förtjusning. Internet på den är knappt användbart. Måtte dessa två-tre veckor verkligen ta två-tre veckor och inte fler, och måtte det gå fort. Och måtte jag få tillbaka den hel och ren.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är skönt att vara hemma (i samma stad) på heltid, men det är lite småjobbigt att inte kunna jobba. Trådarna och möjligheterna finns ute, och nya läggs ut (för information för eventuella snokande a-kassehandläggare och presumtiva arbetsgivare). Det kommer att ordna sig, men i stunden känns det frustrerande. Det tar tid, det måste få ta sin tid. Frustrationen späs på genom brist på leksak (se föregeånde inlägg). Lättas meddelst skidåkning och flygning. Flygpremiären ägde rum i förrgår. Det var jobbigt, kort, inte så högt (26 meter) men härligt och peppande.

Tävlingslopp idag på längdskidor. Klassisk stil. Malmstråket, från Boliden ner till Skellefteå, 45 kilometer. Men eftersom jag inte har något seedningsbehov för Vasaloppet plus att jag är lat så väljer jag att åka den lite mindre prestigefyllda sträckningen från Åliden, 25 kilometer. Den Långa Rödhåriga skjutsar E till Boliden, varifrån han ska åka för att bli seedad till Vasan, sen skjutsar hon mig till min start. Min tilldelade nummerväst har siffran 69 och känns lite kort (tar slut strax under bröstet) men inte trång fast vad gör det, detta är ett skidlopp och ingen modevisning. Innan ”masstarten” (trettiotre startande) blir jag ombedd att inte starta före de nio tävlande tjejerna, vilket jag lätt aceepterar. Jag lägger mig längst bak, avancerar något efter några kilometer. Jag är inställd på en lugn och trivsam tur.  Tar det ganska lugnt, hela sträckan. Vid vätskekontrollerna serveras varm sportdryck och varmt vatten. Otroligt skönt för halsen. Jag är mestadels ensam i spåren. Någon enstaka gång kommer jag ifatt någon, åker om när chans ges. Här och var passeras vägar och hus där det står folk och hejar på. Heja! Heja! Jag är osäker på vad man ska svara när någon hejar på en, man kanske bör ge lite feedback så jag ler och mumlar glatt ett ”hej” eller ”tack” tillbaka. Efter de lömska uppförsbackarna de sista kilometrarna känns benen en smula matta men enligt speakern vid Skellefteå skidstadion stakar mig beslutsamt i mål, påhejad av  den lilla publiken där. Jag är nöjd och glad och får en plakett och en hamburgare och Den Långa Rödhåriga kommer och gratulerar. Tiden blev två timmar och två minuter och sträckan visade sig inte alls vara 25 kilometer utan 22 enligt GPS:en, vilket gav en medelhastighet på 11 km/h. Hade jag åkte hela sträckan hade det tagit över fyra timmar. Hade jag åkt vasaloppet så hade det tagit över nio timmar. Tio minuter efter min målgång svischar de första som åkt alla 45 (42?) kilometrarna i mål, vilket gör mig än mer nöjd. Hade förmodligen känts lite jobbigt att bli omåkt av dem just före målgång.

I måndags kväll kom det ett sms från Expert.

På tisdagen hängde jag på låset när de öppnade. Jag fick tillbaka min lilla pryl, och kameran fungerade fint. Skarpt och bra. Ordningen är återställd. Det ska firas med en EFIT någon dag här framöver.

Årets första ordentliga.

Första flyget skedde för tio dagar sedan. Sprang omkring på isen utanför Skelleftehamn och svor över en motor som ägnade sig åt motorstopp vid uppgasning. När jag väl fick ordning på det var jag alldeles för less för att känna någon tjusning över att glida över isen. Gjorde en åtta och landade. Tre minuter flyg då.

Andra flyget för sju dagar sedan. Samma is. Kom upp utan bekymmer men luften var väldigt turbulent så det var svårt att känna någon tjusning då heller. Gjorde en åtta och landade. Två och en halv minut.

Idag var förhållandena gynnsamma. Svag vind, uppehåll, slipad is på Kågefjärden. Det höll ändå på att sluta i brustna flygdrömmar i och med mer motorstrul och slarv vid start i nollvind. Fjärde gången gillt, lagom trött och svettig, gjorde jag en start enligt bokens alla regler och kom upp. Finfin luft, nollvind gör att man flyger lika fort åt alla håll och man guppar inte omkring i obehaglig turbulens. Full kontroll ger utrymme till njutning. Svängde runt, upp och ner och till höger och vänster, runt en ö ett par gånger, sniffade över en vandrande Lång Rödhårig med Pudel. Till slut tvingade ett fruset pekfinger ner mig. Det eviga bekymret – frusna fingrar, men den här gången endast gasfingret. Måste gå att göra någonting åt (utan att det ska kosta skjortan med allehanda värmehandskar).

Skönt att ha landat och längta till nästa gång! Upp!

Solen sken, termometern kröp upp mot 3 minus och parkeringarna vid Vitberget var fulla. Spåren likaså, både av snabba, vältränade och tajta åkare med den rätta tekniken och av söndagsåkare med varma chokladen och sittunderlaget i ryggan. Själv lade jag mig någonstans i mitten och med en kamera i pannan stakade jag mig ut i en aningens för mjuka spår för det optimala glidet. Med fokus på att hålla pannan stadigt rakt fram, för en så lite skakig film som möjligt:

Jag röjer lite inför födelsedagen.

Ute på balkongen står granen. Eftersom den hade blivit en sån kär familjemedlem så fick den stå inne en vecka till efter tjugondedag knut. När det därefter var dags att göra sig av med den så lyckades vi inte helt och hållet med det – den hamnade alltså på balkongen. Vi trodde den skulle ha dött torkfrysningsdöden ganska snabbt då, att den skulle tappa samtliga barr och bli brun och ful. Men nej, det var bara de fina skotten som bleknade och slokade, annars skulle åtminstone inte jag se någon skillnad.

Idag var det så dags. Den sista färden. Till sista vilan. Det förväntade totala barravfallet uteblev när jag slängde ut den från sjätte våningen, inte heller färden på biltaket tillsoptippen. Den vägrade byta skepnad. Och nu står den där, i en snödriva, tillsammans med andra halvt översnöade, i olika grad avbarrade föredettingar till julgranar. I väntan på att bli flis. Tack och adjö.

Att vi nu går in i en ny månad, ett nytt liv, firar vi genom att göra en EFIT – Ett Foto I Timmen. Egentligen ska detta göras under två förutbestämda datum i månaden, men jag tror inte någon skäller på mig för att jag avviker från schemat eftersom jag dessutom fyller år i dag. Jag uppdaterar inlägget löpande under dagen. Så här började den:

9:24 Normalt vaknade jag tidigare än såhär, men jag hade haft lite svårt att somna om efter att ha legat vaken onödigt länge från småtimmarna. När jag väl somnat dundrade Den Långa Rödhåriga in med varm choklad och ett tårtljus i ett singoallakex. När ljuset brann ner till kexet började sylten koka. Lustigt. Jag har aldrig sett sylten i ett singoallakex kokat förut. Dock oätlig. Stearinblandad singoallasylt.

10:24 Pudeln är, kors i taket, mer morgontrött och morgonsur än människorna.

11:31 Jag hade, dagen till ära, tänkt ta mig en skidtur idag. Men nä. Tejpen på skidornas fästzon är icket anpassad till sju komma två plusgrader. Med största sannolikhet nollglid. Och jag har ingen lust att börja kladda med klister. (EDIT: Termometern ska dammas av under dagen.)

12:32 Dagens första (och enda?) födelsdagspresent. En Dark Night Surprise Egg. Han kastar kaststjärnor tror jag. Ägget var inte av choklad men det innehöll förutom Läderlappen några fladdermus-sockerbitar. Mmmmmsocker.

13:30 Lite additional fördisk innan tårtbak.

14:32 Tårtbakerskan kom och satte igång och bakade tårtbotten. Vrooom. Den måste vara mjölkfri, och det finns inga sådana att köpa. Då får man göra en egen.

15:27 Toan var i skriande behov att skuras, så vad gör man?

16:27 Osvenska jättejordbuggar fick delas itu för garnering av framtida tårta. Stressfaktorn var något förhöjd – snart skulle tjocka släkten komma.

17:33 M släppte iväg en egenuppblåst ballong. Lyckan var fullständig. Men ballongen flög och gömde sig och ingen vet var. Den lär nog hittas om något halvår, dränkt i damm. M fick snabbt erbjudande om ny ballong. Oklart om hon antog erbjudandet.

18:37 R ägnade sig med magen full med tacos åt musikaliska äventyr med trumpet och klaviatur, och antog i samband med det även sociala utmaningar, framförallt med siblingen. Efter en kort pratstund övertalades han att posa för mig och kameran, enkom och allena och utan inblandning av någon annan. En herre med tilltagande funderingar om livet och omgivning och sig själv.

19:11 Man kan misstänka att de små trängtade efter tårtan, och så gjorde även de vuxna. Inte så stor i diametern, men rätt så hög, ca 15 centimeter. Tårtornas skyskrapa. Mörk choklad varvad med drottningssylt toppad med jätteblåbär och osvenska men ändå supersöta jordgubbar.

20:45 Efter hemgång av både unga och gamla gäster berömdes Pudeln för att ha lyckats hålla sig i över sex timmar. Han hade säkert kunna hålla sig längre om han hade vetat hur det såg ut ute. Slask deluxe i tövädret. Vår pudel gillar inte att bli blöt.

21:33 Den Stora 40-årspresenten från Den Långa Rödhåriga med familj. En bräda med hjul. Precis vad jag hade önskat mig. Ett tecken på 40-kris? Ska karln börja åka skate?? Nej. Snarare en symbol att ta med sig skidåkningen från spåren i snötäckta vinterskogen till landsvägarna i sommar.

22:32 Dags att ”koppla av” med Belinda som pekar och säger vem som ska får avbryta någon annan i svt:s Debatt. Man diskuterar bensinpriser. Oj, vad dom är upprörda.

23:35 Vissa har förstått det här med att gå och lägga sig. Gonatt.

Jag åkte inte vasaloppet idag.

Det gjorde istället en dansk kronprins och en engelsk prins svägerska. Själv bryr jag mig mer om E:s bedrift, som tillsammans med sin bror kom i mål med tiden 09:42:52. Teven och sedermera livesändningen stod på hela dagen. Jag var inte särskilt peppad på att åka nio mil innan, men det tänds en liten gnista när jag upplever allt genom teverutan. Som vanligt håller jag mig dock ordentligt reserverad till en faktisk anmälan. Jag tycker som sagt att nio mil är lite långt på en gång. Å andra sidan kan det ha varit kul att ha gjort det. För jag ser mig förnärvarande inte som en större slöfock än ganska många andra som faktiskt antar utmaningen. Jag får kanske träna och tänka på det till sommaren, då jag står på mina två fyrtioårspresenter och stakar mig fram på landsvägarna. Jag kanske blir mer än redo.

Fyrtio år och en vecka gammal. Och för fyra dagar sedan kom en massa människor på besök. Det inleddes med hämtning av W på en flygplats, fortsatte med besök av vuxna och barn som smaskade i sig hembakta semlor och saft och kaffe. När eftermiddagskalaset var över tog de som skulle föra över sig själva till kvällsfest sig en tupplur i vår säng respektive kökssoffa. Intermezzo under sena eftermiddagen/tidiga kvällen med pauspizza. Under kvällen ramlade det in en massa människor med hjärtliga gratulationer och en och annan present. Egotrippstipsrundan bestod av fjorton frågor och de flesta frågor kunde man ta reda på på plats, men några var man hjälplös inför om man inte kunde svaret rakt av, men då rörde det sig om ren kuriosa som man fick reda på under rättningen. W vann tipsrundan såklart, imponerande tätt följt av M. Gästerna fick äta mer semlor och jag tolkade omdömet som att de var ”ovanligt goda för att vara hembakta”. Fluffiga och söta. Lösningen förefaller vara dubbelt så lång jäsningstid av både deg och bullar jämfört med vad som står i receptet samt applicering av grädde just före servering. Kvällen bjöd även på baklängesmusikmatch och en omgång Tabu.

Själv är jag tacksam för de fina, intressanta och goda presenterna jag fick, och inte minst och framförallt för alla de som kom och uppvaktade och bara var där. Det gör mig rörd. Tack, tack och tack! Allra mest tack till W, som skulle ägna sig åt alpina förlustelser på Ramundberget veckan efter – gjorde sig besväret att åka en nätt liten omväg på ca 115 mil (inklusive flyg Stockholm – Skellefteå) för att vara med på min fest. Det betyder mycket.

I förrgår skrapade jag av tejpen och kladdade dit klister.

Olusten att behöva hantera bland det kletigaste som finns gör ju att man undviker att ge sig ut i spåren vid någon eller fler plusgrader, men som jag läst någonstans, det är ju egentligen dumt, för är det nån gång man får bra glid så är det när det någon plusgrad i luften och det just frusit på. Då kan man (jag) till och med staka sig (mig) uppför uppförsbackarna. Och hanterar man det med försiktighet, undviker att ta på fästzonen och tvättar fingarna noga med vallaväck efteråt så behöver inte upplevelsen inte vara så hemsk.

Igår deltog jag i ett motionslopp, Vitberget runt, 8,5 km, del två i nåt dom kallar Skellefteå Ski Tour. En liten satsning på oss anonyma och kvartsseriösa motionsåkare. Tidtagning, valfri starttid. Tog mig runt på 39 minuter i, som de säger, ”härligt klisterföre”. Snittade 13:2 km/h i rörelsetid, totalt 12,5 km/h, en bra siffra mina mått mätt. Jag vet inte på vilken plats jag kom eftersom det var så många som fick lika tider. Det var fyra som gjorde tiden 39 minuter, tre som gjorde 36 minuter, fyra som gjorde 34 minuter och så vidare. Kom jag på elfte delade platsen? Hur räknar man? Här finns en resultatlista.

Nåja. Jag fick ju i alla fall motion. Och silvermedalj. Tjohoo.

Det var ett tag sedan jag lade upp någon trudelutt här. Kan bero på att det varit lite stiltje vad gäller nyproduktion. Så är det ännu, men förhoppningen är förstås att kreativiteten ska ta lite fart så småningom.

Däremot är Kung Bore ganska så produktiv idag. Det blåser. Kastvindarna är inte nådiga, och på nyslipad is blir upplevelsen intressant när vi är ute med Pudeln. Vi betraktar med fascination hur trädtopparna kastar sig hit och dit. Marken är fylld med grenar och kvistar. En hyfsat stor tallgren har landat på farstubron till ett dagis i närheten. Balderväder rapporterar 26 sekundmeter klockan 10:56, högsta styrkan sedan mätningarna började för sju år sedan.

Går man ut i trapphuset, högst upp i ett punkthus på Getberget, så får man sig en härlig ljudshow. Vindarna river och sliter i ventilationstrumman på taket. Kunde inte låta bli att spela in konserten, och det får bli veckans trudelutt. (Just när jag avslutat inspelningen, blåser ett av fönstren på takvåningen upp och jag måste ringa fastighetsskötaren. Går inte att stänga helt.)

Den är 1:06 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/vind.mp3|titles=Kung B 12 mars 2012]

Nog tusan hade jag kunnat räkna ut att det här inte skulle gå.

Av förekommen anledning, nämligen den att skidspåren såg ut som de gjorde efter helgens stormar, så tog jag igår på mig löparskorna och broddarna och gav mig ut på en löptur. Mina nya ambitioner för ett sundare liv som 40-åring med mindre intag av socker och fett (och därmed mindre sug efter detsamma) och mer fibrer och frukt och grönt (tuggar på en morot as we speak) samt ihållande motion får ju icke grusas av oförmågan till utövande av andra träningsformer än längdskidåkning. Jag stapplar ut på gatan och börjar kuta. Besväras över hur fort andfådd jag blir av just löpning. Roas av hur bra det går att springa på blankis med broddarna på. Springer bort till skidstadion för att inspektera spåren där. Det ser ut som om dom har skrapat bort det värsta skräpet, så att det åtminstone är åkbart. Bra. Springer hem igen. (Fast jag måste erkänna att jag mest går.)

Senare under dagen kommer Den Långa Rödhåriga hem med bil innehållande stavar och jag kan ge mig ut i vitbergsterrängen. Jämfört med löpning så är längdträning en fröjd. Flås, inte andfåddhet. Helkroppsträning, inte bara träning för sub-midje-kroppen.

Idag, vilodag, och skillnaden märks än mer. En obehaglig ostadighetskänsla i höger knä. Smärtor i benhinnorna i underbenen. Aj, för varje steg. Den Långa Rödhåriga gör direkt kopplingen till gårdagens löpning, inte minst den på stum asfalt. Stum asfalt eller inte, löpträning är icke för mig.

När skidsäsongen är över fortsätter den.

Några timmar tillbringades vid en liten stuga i Brännkälen, några mil väster om stan. Bureälven nere i kanjonen var ännu halvt översnöad, men töandet i hela omvärlden var i full gång. Skidor över lägdorna och mjuka grusvägar. Takdropp och varm choklad. Och framförallt friska vindar som grep tag i tallarna. Gungade hit och dit, swisch, swisch.

Dagen efter vårdagjämningen. Nu är dagen längre än natten. Jag har hört någon säga att nu går vi mot ljusare tider. Ja, det stämmer, det har stämt i tre månader.

Flera saker blir ljusare. I dryga en och en halv månad behövde jag stå till arbetsmarknadens förfogande. Äkta utanförskap. Men nu är det slut med det. Jag driver numera omkring i korridorerna på barn- och ungdomshabiliteringen i Sunderby sjukhus någon mil från Luleå. Blir där fyra dagar i veckan. Det blir ett  mellanting mellan dagpendling och veckopendling. Nu pågår leta-ett-lämpligt-ställe-att-sova-över-i-Luleå-trakten-två-enstaka-dagar-i-veckan-projektet. Någon som har något tips?

Så – en ny spännande roll som habiliteringslogoped. Förväntningarna på mig själv från mig själv är rätt så höga. Har sett fram emot detta. Ska bli spännande. Yey.

Hoppsan då.

Här står jag och balanserar på min 40-årskris.

Men så värst påtaglig är den inte, krisen, med tanke på föregående inläggsbild. Men detta är ett seriöst försök att förlänga skidsäsongen till sommarhalvåret. Att löpträna är som sagt inte min grej, att diagionala eller staka sig fram däremot, det är min melodi. Skonsam och effektiv träning. Och det jag rullar på hoppas jag ska vara lösningen. En 40-årspresent från Den Långa Rödhåriga, hennes föräldrar och min bror. Två hjul framför och bakom respektive fot. Löstagbar häl, effektiv broms, backspärr (dvs 100% fäste), mjuk gång även på hård grus, och vilka skor som helst på fötterna. Har tagit några stapplande steg över vardagsrumsgolvet, fast särskilt stapplande var det egentligen inte, det kändes hemskt stabilt. Vi får se hur det känns utomhus.

Jag avvaktar dock renare gator och eventuellt den dagen det inte längre går att skida runt i vitbergsområdet. Jag ger inte upp den motionsformen, trots dagens nollfäste, infrysning och opålitligt glid i blöta spår.

Dagen efter dagen efter natten då vi alla ställde fram klockan och därmed förlorade en timme och därmed var tvungna att gå upp en timma tidigare och därmed känna sig lite extra mosig, så var jag – ja… trött. Fast jag tror inte jag insåg det själv förrän någon sa att hon var trött på grund av sommartiden. Bekräftelsen gjorde det till ett faktum. Men jag höll ihop, hela dagen. Arbetet fortskrider.

Ikväll läste jag en artikel på svt.se om hur man ska motverka effekten av den förlorade timmen. En sömnforskare föreslår att man ska gå upp lite tidigare ett par dygn innan man ställer om klockan. Då pressar man tillbaka den inre sömnklockan och kompenserar för timmen som försvinner. Bra tips. Artikeln publicerades idag. Det var ju så dags det. Runt fyra dygn försent.

Vi lät ett ett anslag sitta på vår dörr under ett par timmar i förmiddags.

Den var inte i första hand till för att vara en påminnelse till det tidningsbud som åtta gånger den senaste månaden glömt att stoppa ner en morgontidning även i vår brevlåda. Det var inte menat att säga ”hallå, här också, vi ska också ha en” när budet kommer vid halvsextiden på morgonen och sticker ner ett exemplar i grannens brevlåda (ca 1,5 m till höger om vår).

Varje gång den uteblivit har vi ringt Tidningstjänst AB och bekantat oss med den trevliga kvinnan som oftast svarat där. Första gången var första dagen vi överhuvudtaget skulle få tidningen (och det bådade ju gott). Numera vet hon mycket väl att det bor en Ljungblad på Getbergsvägen 3, och har kommit med en möjlig förklaring till varför vi har dessa telefonsamtal. Hon tror att vårt namn står på något ”avigt” ställe på en utskriven lista som tidningsbuden har över vilka som ska ha tidningen, och därmed missar just oss. Kan så hända, men vi skulle ändå föredra att ha tidningen på dörrmattan varje måndag (utom söndag) istället för att ringa och be att få den i efterhand. Och även bespara besväret för den-som-nu-måste-göra-det att köra iväg från tryckeriet till Getberget för att leverera ett enda exemplar.

Så nej. Vi satte inte upp anslaget för att tidningsbudet slarvar med att läsa sina listor. Anslaget ska inte behöva sitta där för dennes skull. Vi satte upp anslaget för att lite halvlustigt och otydligt signalera till den-som-måste-köra-ut-med-en-enda-tidning-i-efterhand-under-förmiddagen att vi vet att detta är ett i-landsproblem men att vi börjar tröttna.

Det är nåt visst med att inte har bestämt sig för eller veta var man ska spendera den kommande natten någonstans. Och den här kommande natten hade jag inte bestämt mig – skulle jag lägga 265 kronor på ytterligare ett vandrarhemsbesök i Boden, eller dra iväg och provsova i någons stuga någon mil till, bortanför Boden? Äh, jag testar, tänker jag, och hamnar till slut framför en braskamin, en 32 tums platt-teve, golvvärme och Lule älvs frusna strand tio meter bort från tjugofemkvadratsstugan. Jag fick själv bestämma hur mycket jag ska betala per natt, och jag har en känsla av att det ”framförhandlade” priset blev skamligt lågt. Men det är ju förstås bara en känsla. Hur som helst ett värdigt alternativ till boende.

Efter den trettioåttonde tillryggalagda milen på hårda spår väntade en dusch, en skål gröt, en tupplur och… ett par upphängda långkalsonger.

Påsken ägnas åt diverse måsten eller aktiviteter som blivit över:

Magont och diarré.

Ett par inställda besök hos samma familj, båda gångerna av samma skäl men ändå olika ursprungsorsak.

Förundran och glädje över den stenhårda skaren i Gärdsmark. Det föranleder att tro att skaren är lika hård även på andra ställen, till exempel på ett favoritflygfält inom en nära framtid. Adjö plumsande i djupsnö.

Fet påskmiddag hos släkten.

Ökat intresse för hockey.

Konstnärligt arbete. I detta inkluderas de upphängda långkalsongerna.

Med runt två månader kvar stiger spänningen. Även om vi klurar på det ibland så har vi inte kommit på några namnalternativ som känns helt givna. Besöken hos barnmorskan kommer tätare och föräldrautbildningen har kommit igång. Tankar om hur det ska gå när det är dags. Tillförskaffande av allehanda hjälpmedel. Gåvor och låneting från vänner och bekanta. Förväntan mot en sommar då vi inte längre är två och en pudel utan tre och en pudel. (Fast pudeln får ta semester ett tag i början med efterföljande inlärningsperiod.) Flera människor säger i förbifarten att jag ska passa på och vara ledig så mycket jag kan, för den här perioden kommer inte igen. En annan gullig klyscha är Nu börjar det. I positiv mening alltså. Givet och taget. Nu börjar en ny del av livet. Förhoppningsvis och alldeles säkert en härlig sådan.

Idag har vi märkt av något som också börjar. Roddande med föräldrapenning, dagar, SGI, blanketter, anmälningar, ansökning, väntetider. Om man som jag är förskonad från sjukdom och närmare och intensivare kontakt med försäkringskassan så blir detta en helt ny bekantskap och värld att lära känna. Vi försöker plugga på www.forsakringskassan.se, men ju mer tid man ägnar åt försäkringskassans välmenande informationssidor desto mer på dåligt humör blir man. För varje ny regel man bekantat sig med finns det ett undantag och två oklarheter.

Nu börjar det, alltså.

För hundra år sedan håller hon en konstant hög fart genom Atlantens vatten. Hennes telegrafister har mottagit fler högst relevanta isvarningar, men dom läggs på hög eftersom telegrafister är fullt sysselsatta med skicka hälsningar från passagerarna med det nya sättet att kommunicera med omvärlden. Om en timme kör hon på ett isberg och två timmar och fyrtio minuter senare lämnar hon vattenytan. Drygt 1500 människor dör. Hennes sista färd ned genom 3800 meter kompakt mörker illustreras här, och då hon landar på botten, illustreras här:

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/RMS-Titanic-III.mp3|titles=RMS Titanic: part III]

Det finns en part I och II också, men det är bara part III som jag gjort en remake på och därmed vågar lägga upp här.

Sedan slutet av 80-talet har jag varit besatt av den där båten, människorna, skeenden, historia och öden före, under och efter. Jag var på vippen att gå med i Titanic Historical Society, men tyvärr blev det inte av. Att det allmänna intresset har ökat enormt de senaste åren, inte minst tack vare James Camerons film från 1997, är ju bara glädjande – det innebär ju att det finns mer material, böcker och dokumentärer att njuta av idag.

För exakt tjugo år sedan stod jag på en balkong i Skogås och konstaterade att natten var lika klar och stilla som den natten åttio år tidigare. Jag hade liksom min egen lilla minnesstund där och då. Ikväll har vi vår egna minnesstund genom att titta på A Night to Remember, filmen om katastrofen från 1958. Samtidigt kikar vi på twitterflödet från TitanicRealtime.

Olle och Leif plingade på en sömnig förmiddag mitt i veckan för ett tag sedan. Leif med ett par jättelika kameror och Olle med blott penna och litet anteckningsblock. Olle höll låda rätt mycket, men inte utan att hänvisa till uppenbara saker i min omedelbara närhet, som Krabaten i Den Långa Rödhårigas mage eller längdskidorna som stod och vilade i hallen. Han imponerades av att jag ännu inte gett upp säsongen, och varför skulle jag det, snöläget såg visserligen illa ut just då, men kalla nätter och framförallt de senaste decimetrarna snö som fallit igår, inatt och idag bäddar för en rejäl revival of the serious cross-country motionsåkare.

Han kom för att jag hade satt ut en liten, liten annons i lokaltidningen som berättar att jag fyller 40. Av någon skum anledning hade en kollega till honom kopplat ihop mig med den där sjungande moroten jag gjorde för en hiskelig massa år sedan. (En ful making-of-sida om filmen finns här.) Jag fattade inte riktigt det där – hur kollegan lyckas minnas den kopplingen, men det och mina fyra ord i födelsedagsannonsen (tror det var logoped, geocachare, skärmflygare, tenor) var tydligen tillräckligt för Olle att vilja göra ett vardagsreportage om mig. Norran publicerar några sådana vardagsreportage i veckan, en helsida med en person i fokus, om denna persons intressen, yrke eller bara varande.

Så vi satt i köket och han frågade en massa om mig, min bakgrund, mina intressen, och så pratade han såklart på själv rätt duktigt också, lite anekdoter och annat kring det vi samtalade om. Ungefär på samma sätt som han skriver, för hans berättarspråk är ju lite speciellt (och läsvärt!). Och som samtalare gav han ändå utrymme för mina egna ord och tankar, något som jag ofta känner en avsaknad av i vissa vardagliga situationer. Mycket trevligt. Mot slutet av besöket var det dags för lite plåtning och det kändes litegrann som att här visar Thomas upp sina ”coola” dyra utomhusprylar, rullskidorna och flygskärmen i skojiga vinklar. Plus ett straff-foto. Ska bli intressant att se slutresultatet som helhet, även om jag såklart fått läsa texten och komma med lite synpunkter.

Kommer i tidningen vilken dag som helst nu. Jag har mörka solglasögonen redo.

Okej, inga mörka solglasögon åkte på. Jag hade ändå lite extra mycket skägg, och hoppades på ingen skulle känna igen mig av den anledningen. Jag ser ändå relativt renrakad ut på bilderna. Och ingen hoppade på mig på E4an igår kväll, då vi lyssnade på Emil Jensens lysande ord. När berättarfestivalen är över på söndag kommer vi ha sett ungefär hälften av det vi tänkt. En historia om en båt i måndags och en järnväg i onsdags missades på grund av plötslig tidsbrist, men Emil fick insupas igår och strax ska vi, halvt chockade över händelseutvecklingen i Game of Thrones, bege oss till Nordanå och underhållas av ett mord i Medle.

EDIT: Det där med hälften av faktiska genomförda besök på berättarfestivalsevenemang reducerades plötsligt till mycket mindre än hälften. Vi konstaterar att vi måste bli bättre på att komma tidigare än precis på klockslaget då evenemanget börjar – den här gången var lokalen fullsatt och vi nekades mordunderhållning. Istället fick jag chansen att prova peruker och leka frisör på museets hårutställning.

Nej, jag äger ingen scanner, men med dagens vardagsteknik så går det alldeles lysande att fotografera av tidningssidor. Jag vet dock inte hur lysande det är att här publicera publicerade tidningsartiklar utan att vara upphovsrättsvidrig, men jag får väl vara lite vidrig här ett tag. Om Norran protesterar får jag väl ta bort det, men tills dess:

Vi vaknar upp i Torneå till strålande väder. Isen ligger ännu fast på Torne älv. Vi förbereder oss för en bit hotellfrukost innan det är dags för en tur över till hard-core-Finland (dvs fastlandet) och en skattjakt nånstans nära Torneås järnvägsstation. Det var där som Lenin år 1917 klev på ett tåg på väg söderut för att ställa till med revolution. I nävarna hade han en kappsäck med 10 miljoner dollar som han fått av tyskarna som hade hopp om att en stökig rysk revolution skulle bidra med seger i första världskriget för deras del. Hur det blev med den segern är väl bekant, och jag antar att de 10 miljonerna fördelades rättvist bland bolsjevikerna. Skatten vi letar efter innehåller dock förmodligen ganska lite av den summan, troligen bara en liten loggbok och penna.

Det tog en stund för att klura ut hur man skulle göra för att dra upp persiennen i hotellrumsfönstret. Men efter en stunds pillande lyckades vi komma på det. En snygg och snillrik lösning som vi önskade att vi hade hemma. En ”knapp” man vrider på för att öppna persiennen och så drar man ut knappen för att dra upp den. För att fästa fast snöret så att persiennen stannar upp så klämmer man fast knappen där den satt innan. Fiffigt!

Häromveckan skickade spårprepparna säsongens sista sms:

”Motions10:an, Vitberget Nu är det över. Sista prepareringen är gjord. Tack för nu och hoppas att vi ses till hösten. Spårpatrullen.”

Och jag tackar spårpatrullen för ett fantastiskt bra jobb och torkar en liten tår på min kind. Jag som hade hoppas på ett sista åk under perfekta förhållanden, åtminstone en gång till efter en natt med kallgrader så jag kunde åka mer än en gång till med vallatejpen jag satte tillbaka på fästzonen efter ett kort och superkletigt äventyr med klistervalla. Men livet går vidare. Nu är det vår.

Vintersäsongens facit lyder som följer:

• – 47 skidturer.
• – Totalt 39,6 åkta mil.
• – Stått på skidorna minst 16 timmar, varav drygt 10 timmar dokumenterad rörelse.
• – Under dessa 16 timmar har jag rört mig i i medel 9,95 km/h, men om man bara tittar på när jag faktiskt förflyttat mig så blir medelhastigheten 11,63 km/h.
• – Kortaste turen (2,4 km) tillryggalades på Hellnerstadion i Gällivare på kvällen den 7 december, dagen efter premiärturen. Jag gissar att jag ledsnade på virrvarret där och gav upp.
• – Längsta turen blev halva Malmstråket Åliden – Skellefteå på 22 km 19 februari.
• – Sämsta tiden gjordes 14 april. det hade kommit massor av blöt, mjuk snö och gubbarna hade inte hunnit preparera än. 6,7 km på 56 minuter, medelhastighet i rörelse 8,7 km/h. Jag fick ju i alla fall motion…
• – Snabbaste åket gjordes den 19 mars runt enmilaspåret på Vitberget – jämnt 10 km på 48 minuter, medelhastighet i rörelse 14,2 km/h. Har inte antecknat förhållandena just den dagen, men troligen hårda spår, just under nollan och fantastiskt glid.

Nu börjar en ny typ av skidsäsong. Rullskidorna provades på en grusfri parkering i helgen. 100% fäste och bra glid. Vingligt och lite ostadigt till en början, och bindningarna klämde åt så att jag fick ont i fötterna. Dock ingalunda något som dämpade mersmaken som dök upp som ett brev på posten bara några timmar efteråt. All osäkerhet och obekvämlighet går att åtgärda efterhand. Nu kör vi.

Jag gick all in för att bara lyckas till hälften.

En stund tidigare hade jag legat under min bil på Julas parkering och mellan tumme och pekfinger försökt måtta bredden på röret som går mellan tankintaget och bensintanken, ty där hade en rörklämma rostat sönder och en ny behövde införskaffas och klämma åt så att det inte skulle rinna ut onödigt mycket bensin när man tankat fullt. Nu stod jag i OKQ8:s gör-det-själv-hall och lyfte upp bilen två meter upp för att skruva dit klämman. Och all in bara till hälften betydde att jag, vis av erfarenhet från tidigare försök till bilmekande, förväntade mig att något skulle jävlas med mig, att jag skulle stöta på patrull, att jag skulle stå där och kämpa med någonting i en halvtimma för att till slut ge upp och bryta ihop och köra till Hasses bilservice och låta dem fixa istället.

Men till min stilla förvåning gick allt över förväntan. Klammer sattes dit ordentligen, och i mitt lyckats-rus ögnade jag mig igenom resten av bilens underrede, konstaterade att avgassystemet skulle lossna om en inte alltför avlägsen framtid om jag inte nu genast gick in i OKQ8-butiken och köpte mig några nya sånadärninga gummiringar som håller hela härligheten uppe. Sagt och gjort. Gummiringar på plats. Särdeles nöjd lämnade jag tillbaka nyckeln till gör-det-själv-hallen till tjejen i mack-kassan.

En karamell att suga på länge.

Den Långa Rödhårigas syskonbarn R och M var på besök häromdagen. Dom hittade en svart tavla som man kan rita med vita kritor på. R ritade ett par bilder dedikerade Krabaten i Den Långa Rödhårigas mage.

Först ritade han något som liknar en slags klumpfisk på speed.

Sen lade han till tre mystiska trianglar.

M kommenterade: ”Jag älskar din bäbis.” Deras namnförslag på Krabaten: Jesus eller Ringen.

En halvintensiv helg är över. Repetitioner mest hela lördagen och en tur till Lövånger för vårkonsert på kvällen. Idag fick man minsann sova ut – vilket tydligen var välbehövligt – och sen mer mental laddning och repetitioner inför kvällens konsert i Anderstorpsalen. En relativt välfylld konsertsal och en kör som var överraskande avslappnad och lyckades träffa rätt de flesta svårare partierna. Och om dirigenten efter avklarad konsert uttryckligen säger att det lät bra så är det ett bra betyg.

En av de mer positiva upplevelserna för min egen del var den att sköta ljudupptagningen och samtidigt slippa allt jämrans jox med kablage, dator, mixer, mick i mickställ. Körens senaste inköp bäddade för en säkrare och smidigare inspelning. Ett ljudprov kanske kommer så småningom.

Vid sidan om den lite mer utförligare pappersversionen så har den lokala nyhetstidningen smygpublicerat en webbrecension av gårdagens vårkonsert med Skellefteå kammarkör, nedbantad som bara den. Vi står där med studentmössorna på sne och beskrivs som ”onekligen skickliga”.

Går icke att förneka!

För den som undrar så är läget som följer.

Under loppet av några månader så mår Den Långa Rödhåriga något bättre. Illamåendet kommer och går ännu, men är om än för det mesta närvarande ändå inte jättepåtaglig, åtminstone inte utåt. Ett tålmodigt omeprazolintag kan ha resulterat i det. Och så sköljer tröttheten över henne som en våt filt. Bara att lägga sig att sova. Men maken till förmåga att hålla humöret uppe på en lagom hög nivå har världen sällan skådat. Nu är hon i alla fall ledig på heltid. I väntan på.

Hon har även en mage som växer. Om inget oplanerat inträffar så kommer den fortsätta växa i precis tre veckor till, troligen mer. Krabaten därinne stretchar och bänder sig, kickar och gör yogaövningar. Det är svårt att veta vilket humör den är på (kön ännu okänt), men vi utgår från att det varierar. För det mesta gott.

En till en början rätt vinglig tur med nya skikesen. Jag stakar mig fram, varvat med några skejt-tag, men trafiken på Mariebergsvägen i Gammelstad är ganska intensiv och jag har ingen lust att vingla in i nån bakifrånkommande bil så jag tar det ganska lugnt. Det kanske belönar sig, ty jag får in en rätt bra rytm hela den planerade milen. Stakar mig fram för det mesta, lite skejting och några försiktiga tag i klassisk stil. Vårkvällen är ljummen, lite fuktig, vindstilla och full med ljuvlig pollendoft.

Längs med rullskidevägarna i Södra Sunderbyn och Gammelstad, i Skellefteå och däremellan ligger det svarta sopsäckar utspridda invid vägkanterna. Dags för vårstädning. Här och var, men inte överdrivet ofta, har jag sett neonklädda människor av olika kön och åldrar gå omkring och fylla dessa säckar med allsköns föremål som uppenbarligen inte ska ligga på marken längs vägarna. Jag vill tuta och ropa ”Heja!” till dessa hjältar som sliter för att andra, inte hjältar, inte har förmåga att ta hand om dessa föremål som de haft personligt ansvar för och se till att de hamnar på rätt ställe när de inte längre behövs. Jag har inte hela listan på vad det är för föremål, men kan tänka mig att det handlar om cigarettfimpar och -paket, förpackningar av olika slag, av plast och papp och papper och metall och glas, skräpmatsskräp, utlästa tidningar, PET-flaskor och tomburkar, kläder, övrigt skrot… Min fantasi må vara begränsad, men jag har dock en förmåga att slå mig på bröstet av stolthet att inte tillhöra den gruppen av människor som efterlämnar den där skiten ute på allmän plats. Jag fascineras nästan av fenomenet, och jag ska nu försöka personifiera en människa ur den här gruppen:

1. Jag håller i handen ett föremål som har ett visst syfte (t ex att tjäna som omslagsplasten till en snickers).
2. Syftet är färdiguppfyllt (t ex snickersen är uppäten) och jag måste gå vidare i mitt liv och sluta hålla i föremålet (omslagsplasten) i handen.
3. Jag släpper.
4. Jag går vidare med mitt eget liv. Föremålet lever sitt liv vidare genom att ligga rakt nedanför där jag släppte. Allra oftast på marken.

Nu slutar jag personifiera den där människan, ty jag blir bara arg på honom/henne och dess ignoranta beteende.

Föremålet är nu laglöst, planlöst, papperslöst, ägarlöst, driver runt med vinden och vattnet. Om föremålet och den kollektiva miljön har tur så tas den om hand av en vänlig själ som plockar skräp från marken och för det vidare till en slags slutdestination, förbränning eller återvinning, men annars förblir föremålet utan något vettigt öde, förutom att hjälpa till att förfula och förstöra. Så småningom kanske föremålet löses upp, bryts ner och integreras i naturen, men beroende på vad föremålet består av för material tar det olika men skrämmande lång tid:

Apelsinskal: 2-5 veckor.
Pappkartong: 6 månader.
Cigarettfimp: 1-5 år.
Plastbestruket papper: 5 år.
Tuggummi: 20-25 år.
Aluminium: 200 – 500 år.
Plast: 450 år.
Glas: 1 000 000 år.
(Källa: Stiftelsen Håll Sverige rent)

Så. Tack, tack, tack till alla oss som inte släpper! Och till dom som plockar!

Kommer hem. Skickar ett sms till körens ordförande: ”Skippar kören idag. Trött och sur. …”. Första gången det händer tror jag, att jag skolkar från en körrepetition för att jag är trött och sur.

Jag delar inte in veckorna i två delar; fem arbetsdagar och två helgdagar. För min del börjar veckan med två dagar arbete, sen hemma en ledig dag, sen två arbetsdagar, sen hemma två lediga dagar. Sen börjar det om. När jag nu kommer hem och skickar det där sms:et så markerar det slutet av ett tvådagarspass som leg logoped på barnhabiliteringen, Sunderby sjukhus. (Fast ”slutet” utgörs i och för sig av en rätt luddig gräns på 90 minuters bilkörning på väg 97 och framför allt E4.) Och detta tvådagarspass har inte varit ett av de bästa. Inte så att jag inte kunnat sköta mitt jobb, jag hoppas jag gör det, jag hoppas att de jag möter, kollegor och andra, åtminstone inte är missnöjda med min insats, jag gör mitt bästa utifrån att jag tog examen för 18 månader sedan och detta är ett rätt komplext område inom logopedin, habiliteringslogopedi innebär långt mer pannrynkande och osäkerhet och hur går vi vidare nu och fråga kollegor även om de inte heller har alla svaren och ibland längtar jag tillbaka till neurologopedin och stamningslogopedin för då lyckades jag i alla fall hitta en hygglig säkerhet och skapa ett förhållningssätt som jag tryggt fann mig i, nu är utmaningen större och utmaningen är för mig överraskande nog lite av det som lockar men ändå… Jag hoppas säkerheten kommer till mig så småningom även om jag nästan förväntar mig att det tar lite längre tid att hitta den.

Nåväl, gårdagen börjar med att jag lämnar kvar nyckel och passerkort när jag kör hemifrån. Ingen större katastrof egentligen, men irriterande. Man går omkring på jobbet och låser och låser upp titt som tätt. Skönare då att ha nyckeln med sig än att ständigt behöva låna av kollegor. Sen kommer beskedet att mannen vars stuga jag övernattat i, i Kusån utanför Boden, nu var uthyrd, men det var ingen fara, jag kan bo i hans vindsloft som hans kompisar gör när de hälsar på. Jag tackar ja till det, men ångrar mig snabbt – det var precis en sån lösning jag tackade nej till fast i Södra Sunderbyn, granne med jobbet, ty jag är mån om enskildheten och har ingen lust att dela toalett och dusch och kök med min hyresvärd i hans hus (har jag höga krav?). Att hantera ett arbete som kräver ständig koncentration och skapar ständig huvudbry och samtidigt känna sig hemlös gör mig rätt stressad. Trött och sur. Lyckas lösa natten genom att boka ett rum på ett ganska bra vandrarhem i Boden.

Jag lyckas pusta ut en smula på måndagkvällen. Roar mig med att leta gömda plastburkar runtom i Boden. Checkar in på vandrarhemmet. Sover. Vaknar. Duschar. Äter frukost. Går till bilen för att köra till jobbet.

Naturligtvis glömde jag låsa bilen kvällen innan, och naturligtvis har någon med en speciell agenda upptäckt det under natten och rotat runt i bilen i jakt på en bilnyckel, ty denne någon har varit i behov av att stjäla min bil. När denne någon inte hittat några nycklar så har han (jag utgår från att personen är av manligt kön och att han även slänger skräp i naturen) provat att tjyvstarta den med hjälp av något slags verktyg och ett par asfaltsklumpar. Rattlåset har gått sönder och det är repor i plasten runt låskolven. Tändningslåset beter sig annorlunda nu än tidigare genom att man man numera kan starta om motorn utan att behöva dra ut nyckeln först. Den biten kan ju nästan ses som en förbättring, peppar peppar. CD-skivor, kartor, isskrapor, skräp och gammalt godis är lagom halvhjärtat urvräkt ur diverse fack utom konstigt nog handskfacket. Otroligt nog är inget stulet, inget (förutom rattlåset) är förstört, bilstereon är orörd och bilbarnstol och dyra skikes ligger kvar i bakluckan. Jag tror inte ens han har kollat där. Men jag blir arg på mig själv som slarvar med att låsa bilen på kvällarna – tänk om mannen lyckats starta bilen? Skulle det innebära bye bye kära ELLan, nya rullskidor inkl stavar och kläder, bilbarnstol och arbetslitteratur?

Detta bäddar inte för en glad och harmonisk Thomas på jobbet men jag gör mitt bästa att hålla det inom mig, och jag lyckas väl hyggligt bra med det, bortsett från vissa stressymtom, ospecificerat vilka. Lyckas köra hem utan incidenter. Kommer hem. Skickar ett sms till körens ordförande.

Det är lätt att bli förnärmad när man bokar tid och träffar en person på socialkontoret för att anmäla faderskap. ”Hej, jag heter Thomas Saeys, p-nr xxxxxx-xxxx och det är jag som är pappa till barnet i Den Långa Rödhårigas mage, hennes p-nr xxxxxx-xxxx.” Okej, jag sa inte exakt Den Långa Rödhåriga, men jag hade nästan kunnat säga det, dom bad inte ens om hennes legitimation. Men min identitet var minsann tvungen att styrkas. Jag frågade varför bara jag måste visa legitimation och fick svaret att ”jamen det syns ju att det är hon som är mamman!” Ett tänkt mörkt regnmoln bildades över mitt huvud där vi satt på socialtantens kontor och jag kom på mig själv att sitta ovanligt mycket med armarna i kors. Att underskriften sen gjordes med två vittnen gav inte direkt något romantiskt skimmer över situationen, särskilt som det bara var min underskrift som bevittnades. Den Långa Rödhåriga hade redan skrivit på i ett hörn innan vittnena högtidligen anlände. Det var mest en rutin som måste göras, om vi nu inte är gifta så måste jag med penna och papper bevisa att det är jag som är pappan.

Pricken över i:et var att någon annan än vi hade bestämt vad barnet ska heta i efternamn, nämligen som mor sin. Och det är klart att barnet ska heta Ljungblad, det har vi bestämt sedan länge, det är dumt att förorsaka onödigt lidande genom att ge barnet ett efternamn med fler vokaler än vad gemene man mäktar med. (Och tro mig, jag vet vad jag talar om.) Men själva principen, att de inte ens ställer frågan, att man aktivt måste byta efternamn på barnet när det väl är fött om man vill att det ska ha pappans efternamn, det stör mig. Hur svårt är det att fråga när vi sitter där och blir bevittnade? Vad är hindret?

Nåja. Byråkrati. Vi lever i den, kugghjulen måste gå. Och Krabaten kommer snart, det är det som räknas.

Här skrivs ingenting.

Och det är för att inget egentligen händer. Det är som vanligt. Jag kör bil, jobbar, åker skikes, är hemma och hänger med Den Långa Rödhåriga och hennes mage. Den där därinne stretchar och steppar men den ger inga signaler att vilja komma ut. Tror vi, för hur ska man veta? Nu på morgonen stöter och blöter vi om huruvida det är värt att jag sätter mig i bilen och kör till jobbet eller inte, för nånting är det men det är så helsikes svårt att veta om det är nåt som relaterar till processen att komma ut eller om det inte alls har med det att göra.

Pudeln morrar i sömnen, ute kvittrar fåglarna och livet går vidare.

Detta nånting föranledde en något försiktigare inställning till tretton mils pendling till Sunderby sjukhus, åtminstone inkluderande övernattning i Kusån. Jag åkte ändå till jobbet igår morse, ty det fanns ytterligare några insatser att beta av, varav de flesta kunde klaras av tack vare ett par överflextimmar. Körde hem på kvällen. Idag beredskapssemester, fastän detta nånting visade sig inte vara något att ha panik över. Men det är väl dumt att chansa.

Så bortsett från en eventuell arbetsplatsträff i Kalix på måndag så är jag härmed ledig från och med idag i rätt så många veckor framöver, månde det kallas semester, pappadagar eller föräldraledighet. Känns lite konstigt. Planerad men planerad paus från logopedin. Jag tog hem en famnfull litteratur för att inte helt tappa greppet. Den får dock ligga ett tag tror jag, nu tar vi en dag i sänder. Som dagen idag till exempel. Studenter tar studenten som kreatur i bur, elefanter betar i gräset och telefonen är en sandwich-glass.

Exklusivt för dig (kloka människa) som inte har facebook publiceras härmed en bild från fredagkvällens säsongspremiär i luften ovan åkrarna vid Kåge.

Bilden illustrerar fint den frihetskänsla och naturupplevelse som faktiskt fick erfaras då och däruppe.

Vi har efterhand upptäckt en annan figur vid sidan om klumpfisken och trianglarna. En tapir som ligger på rygg och glassar i morgonsolskenet som tittar in genom kökfönstret under småtimmarna. Eller så ligger den och kliar sig på ryggen mot de andra till synes slumpvisa kritstrecken. Vi vet inte säkert. Vad som kan tänkas vara är att den vill vara en skön följeslagare till Krabaten.

Men då måste den minsann ställa sig på alla fyra och skärpa till sig och öppna ögonen. Vill man vara maskot duger det inte att bara ligga där och jäsa.

Dagens datum är tydligen fastställt som en av de två junidagarna som är aktuella för de som vill ta ett foto i timmen, publicera och lägga upp på ettfotoitimmen.se (EFIT). Vad passar då bättre än sista arbetsdagen före semestern snedstreck föräldraledigheten, tillika dagen före beräknat datum? Inget alls, skulle jag vilja påstå. Så sagt och gjort:

 Cirka kvart över sex stiger jag upp, kliver sömndrucket ut på balkongen och noterar halvsurt väder. Men ändå friskt på nåt vis.

Proppar i mig frukost, säger adjö till Den Långa Rödhåriga och Pudeln, springer ner till bilen och kommer iväg strax efter sju. På vägen uppför Östra leden, innan jag angör E4 norrut, börjar tankmätaren stirra på mig. Jaha, next stop OKQ8.

Färden fortsätter. Efter en knapp timme passerar jag Alterälven norr om Piteå. Jag har en bra bit kvar.

Efter ytterligare en timme stannar jag för en mikrosträck på benen. Jag är inte direkt trött men det är skönt att få fokusera på något annat än vägen några sekunder. Vad gör man då? Jo, man tar en bild på detsamma.

En liten stund senare är jag framme. Kalix sjukhus. Arbetsplatsträff med länslogopedin i Norrbotten. Det börjar med fika. Tre minuter i tio har sekreteraren bredvid mig förberett för intensivt anteckningsarbete.

Bensträckare sex minuter över elva. Inte alla sträcker på benen.

Lunchen intages på Kalix folkhögskola. Ganska medioker mat, men aulabyggnaden på området är rätt snygg med lite skojiga detaljer och materialval. Vilket tyvärr gör sig rätt dåligt på bild.

Efter lunch fortsätter mötet en liten stund till…

…innan vi avslutar det formella mötet och driver genom sjukhuskorridorerna för att beskåda Kalixlogopedernas nya, fräscha lokaler.

Efter lite avslutningsfika bar det av söderut igen. Nu börjar jag bli lite, lite less på att köra bil. Tjugo över tre.

Är man riktigt less så köper man en Cornetto Enigma på en mack vid Porsön.

Efter ytterligare en timmes gasen i botten (utan att överskrida hastighetsbegränsningarna förstås) hamnar man i Jävre. Turiststationen har inte öppnat ännu. Däremot hittar man en plastlåda under en sten (haqre ra fgra) en bit in i skogen.

En sissådär trekvart senare tornar husen av framtidstro upp sig på Getberget.

Efter intag av kebabkött, potatis, sallad och en klick aioli lägger sig Krabaten tillrätta i magen på kökssoffan och jäser.

Pudeln vinner dock tävlingen om vem som kan jäsa mest och längst.

Sen drar fotbollen igång. Alla utom Zlatan verkar på tok för nervösa på plan. Jag konstaterar roat att tjejen som sitter jämte André Pops i tevestudion har samma frisyr som den fängslade ukrainska oppositionspolitikern Julia Tymosjenko.

Men vad är lite bitter fotboll mot en klase små men köttiga vindruvor, som trots avsaknanden av kärnor smakar just… kärnor.

En lång dags färd mot slut. Godnatt! Imorgon är det beräknat. Ska Krabaten tillhöra de ynka fem procenten som faktiskt kommer ut det beräknade datumet?

Nej. Inget barn igår heller. Dagens höjdpunkt blev – förutom en mil på rullskidorna, storstädning av bil, våfflor i Kåge och kubb på Kågevägen – en livs levande DeLorean som stod parkerad på Hyttlidgatan (exakt här). Mitt bredaste leende kunde inte släppa på en bra stund efter upptäckten. Denna fina pärla, tillverkad i Irland i 9200 exemplar åren 1981 och 1982, i rostfritt stål (plus 24-karats guldplätering på tre exemplar), som fick höjas och få sämre motoreffekt på grund av amerikanska stötfångarhöjds- respektive avgasreningskrav. Biltillverkaren gick i konkurs 1982, men bilen är naturligtvis mest känd för att vara Doc Browns tidsmaskin i Tillbaka till Framtiden. Från de tre gångerna jag såg filmen på bio 1985 och de oändligt många gångerna jag sett filmen efteråt, så har Martys replik etsat sig fast:

”Are you telling me that you built a time machine… out of a DeLorean?” Och nu har jag fått se en, på riktigt, på en rätt anonym bostadsgata i Skellefteå. Unikt!

Här har någon gjort ett hyllningsihopklipp om kärran i filmerna:

Säg hej till vår lilla tjej! Tittade ut igår morse. Alla mår bra.

Nu har vi kommit hem.

Och det är så mycket känslor, ängslan, glädje, lycka, trötthet, hunger, i luften så det är svårt att sortera. Jag väljer väl att pytsa ut en del av detta här tids nog, när saker har landat.

Status just nu är i alla fall att vi försöker komma ner på jorden, här på sjätte våningen. Det lyckas väl ganska bra hittills.

Och ja, hon har ett namn. Och det är inte längre Krabaten.

ICA Morön, Skellefteå, runt femtiden på måndageftermiddagen. Den Långa Rödhåriga sitter kvar i bilen ute på parkeringen tillsammans med Krabaten (som ju egentligen heter något annat). Kompletteringshandling, fil, mjölk, bröd, jag rycker till mig en ostkaka, en påse potatisbullar, färsktortellini och mozarella. Ett viktigt uppdrag tar mig till barnavdelningen. Roffar åt mig det sista paketet Baby Semp 1. Funderar en stund – det står ”napp” på listan också. Jag betraktar napparna som erbjuds. I snygga genomskinliga plastförpackningar hänger det nappar för ungar som är minst 6 månader. Det går ju inte. Vår unge är tre dagar gammal. Bredvid 6+-napparna hänger det massor av andra nappar, i förpackningar som ger en något billigare framtoning. Men på dessa förpackningar står det ingenting om någon ålder. Okej… hur ska man veta? Jag står där en stund och betraktar, fram och tillbaka. Gången just där jag står mellan hyllorna är ganska trång, men det stör mig inte, jag är fullständigt koncentrerad på att försöka förstå till vilken ålder de där napparna med en något billigare framtoning ska vara. Duger de åt en tre dagar gammal bebis, eller är de för stora? Denna storslagna fråga ockuperar hela min varsevärld, jag är helt omedveten om människor som rör sig runtomkring. Plötsligt känner jag något på min höft, ett upprepat duttande. Jag väcks ur min napphypnos, vänder på huvudet och ser en äldre dam som står med sin kundvagn och duttar med den på min höft. Min höft. Snett bakom står en man som förmodligen är hennes karl. Allt går väldigt fort, hon tittar menande på mig, men hon säger i alla fall ingenting. Hon bara står där och duttar med vagnen på min höft. Jag förstår naturligtvis vad hon vill, hon vill komma fram och jag står i vägen för henne i den trånga gången mellan hyllorna. Jag skuttar undan någon meter för att släppa fram henne samtidigt som jag utropar ”Men oj, ursäkta!”. Hon svarar mitt ursäktande med ett väldigt neutralt ”jaaa…” och hon och vagnen och mannen som förmodligen var hennes karl går raskt förbi mig. Jag återgår till min nappundersökning men en del av mig undrar förstås vad som just hände. Jag kan inte tänka mig att hon påkallade min uppmärksamhet verbalt och att jag inte hörde, så pass inne i napphypnosen var jag inte, dessutom vet jag med mig att jag är rätt auditivt uppmärksam. Så vad hon faktiskt gjorde för att få mig att flytta på mig var att köra på mig upprepade gånger med kundvagnen. Jag bekräftar detta stilla för mig själv. Var inte det ett ganska märkligt beteende, så säg. Det kändes inte… så fräscht. Jag lovar att själv aldrig aldrig köra på en för mig okänd människa med vilket fordon jag än framför, må vara cykel, barnvagn, bil, paramotor eller kundvagn, bara för att uppmärksamma denna människa att han eller hon står i vägen för mig. Jag säger ”Hej, ursäkta” och om det paralingvistiska buskapet inte går fram så lägger jag till ett ”Skulle jag kunna få komma fram?”. Inget jäkla duttande.

Hennes namn har flera ursprung. På arabiska betyder hon önskad eller önskan. På spanska är hennes namn en feminform av söt eller apa. På italienska synonymt med det kvinnliga könet, eller min fru. På irländska den ädla. På georgiska slav eller slavinna. Det var ett modenamn på 40- och 50-talet, men idag finns hon inte med i topp 100-listan med flicknamn. Men det är inte direkt för att det är ovanligt bland barn som vi valde det även om det är trevligt att det är någorlunda unikt, precis som hon själv är, utan för att vi båda kunde se henne med det namnet, nu och i framtiden. Lagom kort, okomplicerat och låter fint tycker vi. Och inga speciellt starka referenser till andra personer med samma namn.

Säg hej igen. Hej Mona.

Om någon nu plötsligt blir sugen på Toblerone så är det varken vårt eller Monas problem.

Idag fyller hon en vecka. I hennes ära snabbdesignade jag några fingerdockor som hon kan stirra på när hon vaknar nästa gång. Grattis!

Och glad midsommar!

Än så länge finns här endast två bilder på vår fina, fina dotter, och som sig bör som nybliven förälder så skulle jag kunna lägga upp en miljon bilder till på henne, men jag väljer att ta det piano med den biten och väljer att belysa ett annat sort vardagsfenomen istället:

Jag tog sats för att försöka göra precis som anvisningarna. De har ju så fint ansträngt sig att underlätta för konsumenterna att öppna deras förpackningar. Uppmaningen tittade på mig: Riv här. Underförstått för att öppna kartongen på ett städat och smidigt sätt. Samtidigt var jag fylld med tvivel redan från början. Och se – mina farhågor besannades. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Människan klarade av att åka till månen för 40 år sedan men man lyckas inte på 2010-talet tillverka fiskgratängsförpackningar som man inte blir förargad på.

För den som undrar får Mona såklart ett andranamn (andra namn?) också (och det räcker så, tycker vi). Och eftersom vi är så otroligt demokratiska i den här familjen och då tilltalsnamnet är gemensamt valt utan anknytning till någon levande eller icke levande person och efternamnet blir efter mor sin, så är det väl inte mer än rätt att andranamnet har någon slags anknytning till faderns historia. (Tilläggas bör att det inte bara är jag som tycker namnet klingar fint ändå.)

Något mer populärt än Mona – plats 39 på namn topp hundra 2011. Bars av min mormor (född 1907), mormorsmor (1870) samt mormorsfars första frus brors fru (1862) och dotter (1890). Tyskt ursprung och betyder styrka och strid. Började användas redan på 1600-talet och var något av ett modenamn i början av 1900-talet och på 80-talet.

Så vi passar på att säga hej ännu en gång.
Hej Mona Matilda!

Idag är det en såndärninga EFIT-dag igen. Förra gången, för två och en halv vecka sedan, var sista arbetsdagen innan en längre tids ledighet. Idag ser dagen rätt annorlunda ut. Mitt och Den Långa Rödhårigas tillvaro har skakats om i sina grundvalar och vi har ett nytt liv att älska och skämma bort så mycket vi kan (utan att för den skull glömma bort våra egna behov, förstås). Den här EFIT-dagen inleddes då klockan slog midnatt och man kan även förvänta sig några småtimmarsbilder, ty Krabaten (eller egentligen Distriktssköterskan) kräver matning så hon storknar exakt var tredje timme.

Detta inlägg uppdateras löpande under dagen. Saknar du bilder så kommer dom senare.

00:05 Natten är ljus trots locket av moln som lagt sig över stan. Bortifrån centrum hör man stadsfestens partybuller. I luften hovrar en polishelikopter omkring, inte bara över centrum utan även över närliggande stadsdelar. Polisen tycker nämligen det är lämpligt att spana efter kriminell aktivitet från luften just under denna helg (och trästockhelgen). Med följden att även de som inte bor i centrum inte heller får någon nattro.

01:05 Inomhus äger matning rum. Är över en timme efter midnatt. Då är man helt däckad. Åtminstone för en liten stund.

05:57 Vi försover oss en smula, men Krabaten väcker och påminner oss. Matning.

06:57 Timmarna i sovrummet går. Det blir om möjligt ännu ljusare utanför, men när Krabaten är tankat behöver föräldrarna tanka lite sömn.

09:54 Vi vaknar till ett oväder. Regn och blåst och inte speciellt varmt. Stackars stadsfesten. Hoppas ingen av tivoliattraktionerna blåser omkull.

 10:55 Efter förmiddagsluren kommer nästa måltid. Avslutas med att toppa med ersättning. Som sagt – order från Distriktet. Krabaten dricker så hon storknar, i vanlig god ordning.

 12:05 Efter ”frukost”: en efterlängtad dusch med tillsnyggning av skägget som jag inte trimmat sedan dagen före Krabatens födelse.

13:20 En snabbtur iväg på ICA för inköp av saft, müsli och blöjor. Jag återvänder till platsen där duttande av kundvagn på höft blev verklighet. Det var här det hände.

 14:14 Moster E och kusin M kommer på blixtvisit. Har med sig presenter till Krabaten.

15:40 En hord kommer på besök. L, S, A, E, J, J, N och A har köpt kakor och små apelsinmer.

16:57 En av två-veckor-och-en-dagpresenterna till Krabaten var en tumme med snuttefunktion.

18:15 Dags för lyxig lördagsmiddag. Spröda panerade Torskfiléer med några färskpotatisar. Jag låter potatisen koka lite innan jag öppnar förpackningen…

18:44 …och som sig bör har förpackningen en obegriplig öppningslösning.  Man tror att det ska gå att öppna paketet snyggt, men det kan man ju glömma.

19:13 Äntligen, efter en stunds matning av Krabat samt toalettbesök, så kan middagen intagas.

20:26 Snabbvisit på Den Långa Rödhårigas kompis B:s 40-årskalas. En bit smörgåstårta får göra den panerade fisken sällskap. Gott!

22:10 Väl hemma igen görs vi sällskap av ett par avsnitt av Downton Abbey, säsong 2. Visserligen repris, men mycket sevärt ändå.

23:30 Och istället för lördagsgodis mumsar vi i oss lite glass. Godnatt!

I min ”smarta” mobiltelefon har jag installerat en app, Spotimote. Med den kan jag fjärrstyra Spotify på den stationära datorn. Mycket praktiskt när man har ”satt på en skiva” och satt sig i soffan eller frukostbordet och plötsligt har behov av att styra musiken; sänka volymen när telefonen ringer eller byta spår eller helt enkelt stänga av musiken om man vill ha en lugn stund. Utan att behöva resa på sig och gå de tunga stegen till datorn.

Och igår kväll spelade Lars Winnerbäck på stadsfesten. Det hade varit kul att se och höra, men det hade sedan länge varit lätt att acceptera att det inte skulle bli längre stadsfestbesök detta år. Men det hindrar ju inte från att man spelar lite Lasse till frukost morgonen därpå. Några spår från skivan Med solen i ögonen från 1998.

Och Krabaten är med och socialiserar vid frukostbordet. Efter några låtar blir hon lite gnällig, vrider sig och gnölar. Pappan kommer på den geniala idén att stänga av musiken. Det blir tyst. Krabaten tystnar också, fortsätter förnöjt betrakta omgivningen. Efter en stund sätter pappan på musiken igen. Krabaten reagerar negativt, ålar sig och klagar. Musiken får rulla på någon minut, så stängs den av igen. Krabaten tystnar och spänner av.

Beteendet är förmodligen inte något tecken på musikalisk preferens (troligen snarare att hon föredrar tystnaden, även om volymen faktiskt inte var speciellt hög), men vi undrar ju ändå. Har hon någonting emot Lars Winnerbäck? Vad är det i hans musik som hon inte gillar? Texterna? Håret? Arren? Vad?

Jag tågade glatt in på Cykel- och fiskecenter (f d Cykel- och mopedhandlaren) med tillförsikt att de skulle ha allt jag behövde. Och jag hittade snabbt en nyckelkomponent – ett cykelstyre i aluminium, lagom rakt och lagom kort. (Okej, kanske lite för långt, men det torde vara ganska lätt att korta av med en metallsåg.) Och vad skulle jag med ett cykelstyre till? Jo, om detta ska jag berätta.

Vi har köpt en Emmaljungabarnvagn av Hökmarkarna för en närmare symbolisk penning. Den har vi både ytrenoverat (nytt överdrag på den solblekta sufletten) och bytt hjullager på. Den är av något äldre snitt, kanske från nittiotalet och passar våra behov alldeles utmärkt. Det finns bara ett aber – handtaget är lite för lågt och nära själva vagnen. Det ställer till besvär för både mig och Den Långa Rödhåriga som är av den lite längre sorten, inte minst våra ben. Kroppshållningen blir riktigt konstig när vi stegar fram i lagomt tempo och ständigt försöker undvika att slå i framfötter och smalben i underredet. Alternativet är att gå vid sidan om och hålla vagnen med en hand – då får benen fritt spelutrymme framåt men det är ack så opraktiskt i längden och också det rätt oergonomiskt. Så – ett handtag lite längre upp och lite längre bort från vagnen vore ytterst välkommet. Ett förlängningshandtag!

Eftersom vagnen har några år på nacken så finns naturligtvis inte ett sånt handtag som köpa som tillbehör. Det finns inte heller som något slags universaltillbehör som skulle kunna funka till de flesta barnvagnar – det kan både Lekia och Barnens hus intyga. Så. Tillverka eget. Tankarna landar på en cykelhandlare. De borde ha det vi behöver.

Så klart har de ett styre. Men något som håller fast styret i själva barnvagnen var svårare. En stång med fasta öglor i samma vinkel i båda ändarna. De hade ett antal s k styrstammar, med vilka man kan fästa rör (styre samt styrstång) på båda ändarna, men de var lite för korta och den ena ”öglan” var vinklad 90 grader mot den andra. Expediten beklagade att de inte hade vad jag sökte (fast jag är osäker på om han förstod vad exakt jag ville ha). Han och expediterna på Järnia, Team Sportia samt Utterströms (som säljer båtar, gräsklippare och motorsågar) verkade tycka att det jag sökte var något väldigt unikt och märkligt som inte finns att få tag på i hela världen.

Samtliga tyckte att jag skulle svetsa ihop något. Visst hörni. Jag har en svets i bakfickan OCH har gått svetsutbildning. Mannen på Utterströms tyckte dessutom att jag borde ha en ritning på det jag behövde.

Så nu har jag gjort en ”ritning”. Jakten slutade tillfälligt på Utterströms pga hunger, men den är inte över förrän vi slipper slå i våra framfötter på barnvagnens underrede. Någon som har en idé om var jag kan finna det jag behöver?

Hipp som happ så var det EFIT-dag igen, fyra dagar efter förra. Jag vet inte hur det går till när han som bestämmer väljer ut dagar, förutom att en av de två månatliga dagarna ska vara på en vardag, och en på en helg. Nåväl, jag rättar mig i ledet och tar en foto i timmen.

Runt tolvtiden på natten är det dags för sista matningen innan de vuxna själva knoppar in för några få timmar. Vi har lånat ett matnyttig bok av en vän som jag slår i och högläser utvalda delar för Den Långa Rödahåriga.

Runt fyratiden på morgonen glömmer jag i min sömndruckenhet att ta ett foto. Jag går hellre iväg och byter blöjor.

Runt femsnåret vakar vi över Krabaten som försöker somna om.

Runt sexsnåret har det gått si och så med omsomnandet och vi ligger kvar och sällskapar. Dagen tycks för länge sedan ha grytt.

Runt niotiden är det dags för frukost för vissa. Andra är också hungriga, men vuxna nog för att ha tålamod att vänta. Dessutom lyckas vi vuxna hålla oss vakna då vi äter frukost…

Runt tiotiden ligger Den Långa Rödhåriga fortfarande kvar och serverar frukost. Undertecknad försöker underhålla med lite vetenskapsnyheter. Han är inte säker på om det uppskattas.

Runt elvatiden har är vi äntligen färdiga med frukostbestyren. Krabaten befinner sig i det till synes obehaglia gränslandet mellan vakenhet och sömn.

Runt tolvtiden sitter jag och meckar handtagsförlängning till barnvagnen. D som kom på besök igår hade nämligen utmärkta ideer om hur vi skulle kunna lösa det. Det visade sig att jag själv hade de kritiska delarna som behövdes för att lösa måndagens problem. En tempobåge på min gamla punkterade racer som stått i grannhusets källare sedan åtta år fick offras.

Runt ettiden har jag en miniturné runt Mullbergets industriområde på jakt efter ett 22 mm tjockt och ca 35 cm långt metallrör. Wima Plåt är behjälpliga.

Runt tvåtiden är det dag för sillunch. Skrubbar potatis.

Runt tretiden sitter vi och njuter av en solig sillunch uppe bland trädtopparna.

Runt fyratiden är det dags att påbörja detta inlägg. Jag kommer inte långt, ty vi får trevligt besök av svärmor och svärfar och Pudeln.

Runt femtiden har Den Långa Rödhåriga tagit med svärmor på ärenden på stan. Hemma tränar vi magligg med handledspush. Det går sådär, men kanske lite bättre än gårdagen ändå.

Runt sextiden har svärfar hjälpt mig så långt som det är möjligt med förlängda handtaget. Det återstår att såga av del av röret framför fästet, samt borra hål för säkerhetsspärr. Sen kan vi gå ut med vagnen utan att ständigt försöka undvika sparka i underredet.

 Runt sjutiden är det dags att laga middag. Pasta med köttfärssås. Mycket anspråkslöst.

 Runt åttatiden är middagen halvt uppäten.

Runt niotiden försöker undertecknad hitta tid att uppdatera den här sidan. Med en hand, ska tilläggas, ty den andra handen ska se till att Krabaten inte råkar sprattla till utanför min kontroll. Att ingen hand syns på bilden är endast ett undantag.

Runt tiotiden ser det ut som om jag fortfarande sitter vid datorn, men så är icke fallet, jag har gjort en massa annat däremellan. Uppdatering av detta inlägg.

Runt elvatiden syns Tom Cruise och Nicole Kidman i rutan i filmen Drömmarnas Horisont. Och det är dags att knoppa. Imorgon skall jag giva av mitt blod.

(Begreppet ”Runt xxx-tiden” är inspirerad av ©Kattis användande av ”Vid x-snåret”)

Efter en sväng till till Wima plåt på Mullberget för avsågning av förlängningsstång av rostfritt stål och borrning av säkerhetsskruvhål i densamma så var saken biff (klicka på bilden för en närmare (och något suddigare) titt). Nu kan vi medlemmar i Ministry of silly walks ha våra egna bekväma gångstilar när vi nu är ute och går med vagnen. Tack svärfar, Wima, och D för hjälp och inspiration!

Håller man fingret på exakt rätt sätt bakom Krabatens öra så ser man vad hon egentligen är för figur. Saken är biff. Enligt wikipedia är hon människolik men framförallt mycket vackrare. Hon kommer bli högväxt och ljushyllt och gråögd. Hennes röst är och kommer vara mer melodiös än någon annan dödlig varelses. Hon kommer i alla avseenden vara den mest begåvade och benådade av alla dessa varelser.

Ojdå.

Det låter ju fint, men för mig är hon perfektion i vilken imperfektion som än må visa sig.

Stackars Pekka. Förbered dig på ett hårt liv.

Oavsett vad det är för väder så märker man på facebook att folk har semester. Det läggs upp ovanligt mycket bilder på aktiviteter, utsikter och utomhusfolk. Det är stranden, poolen, fjällen, flygplansvingen, konsertscenen, ljusa sommarnattssjön, båten, svenska vägar… Man har tid och lust och ork och nån konstig motivation att dela med sig av sitt liv för kända och okända. Så här trevligt har jag det just nu, ville bara liksom att ni andra skulle veta det. Och det är ju klart att man unnar alla att ha det så trevligt som möjligt, men jag kan inte låta bli att tänka på de andra, de som sitter inomhus nånstans, som inte har exakt rätta vännerna med rätta egenskaperna eller intressena, som inte har ekonomin, som bara inte har möjligheten just då och där att ge sig iväg, dom drabbas av ångest av varseblivningen att alla andra förutom dom är med om fantastiska upplevelser. Ensamheten späs på.

Med risk för att det låter en smula arrogant (vilket såklart inte alls är meningen) så måste jag bara tillägga att jag inte känner mig som en av dessa ensamma människor. Jag är en av dom andra:

Farsan ror för brinnande livet. Kedträsket, Norsjö kommun. Natten till idag.

Jag vet inte om det handlar om nån slags 40-årskris i kombination med att jag blitt pappa på gamla dar eller bara en enkel hunger efter nostalgitrippar, men för några dagar sedan fick jag ett vansinnesryck och beställde ett antal seriealbum från förr. Favoriter som jag lånade om ett otal gånger på biblioteket i Skogås. Smurfernas äventyr. En rad seriealbum av den belgiske serietecknaren Peyo. Släpptes på 70-talet och i början på 80-talet. (Notera den enligt mig den korrekta pluralformen smurfer och smurferna istället för otyget att kalla dem för smurfar och smurfarna vilket verkade vara praxis från 90-talet nångång. För mig är ordet smurfar ett verb i presensform, ingenting annat. Seriöst.)

Sedan tidigare har jag haft albumet Smurfbråk och bråksmurfar i mitt ägo, jag har skrivit om albumet tidigare. Nånstans ifrån fick jag även efter ett tag Supersmurfen. Båda albumen har en oväntad men fascinerande politisk underton. Ett läsvärt blogginlägg om de politiska smurferna, och särskilt när det gäller dessa två album finns att läsa här.

Än så länge har jag fått hem fyra album till och fler är på väg. Parallellt med barnvaggning skall dessa plöjas igenom. Minst ett par av dem är värda att recensera. Håll utkik.

En ny såndärninga Ett Foto I Timmen-dag. Jag försöker ställer klockan på nedräkning till varje timme och försöker vara så spontan som möjligt, med blandat resultat. Here goes:

Runt tolvtiden på natten går vi och lägger oss. Vårt spännande mål är att vända tillbaka dygnet, delvis inför att jag ska börja jobba på tisdag. Krabaten får vackert följa med och lägga sig i sin säng, men att vara trött och somna in, det är icke att tänka på.

Först runt fyratiden behagar Krabaten vakna och tala om att hon är hungrig. Efter fullbordad måltid går vi på toa tillsammans. Ledlampan lyser svagt upp badrummet.

Krabaten sover ända till efter niotiden, föräldrarna likaså. Hon får äta en slurk, sen äter föräldrarna själva frukost runt tiotiden.

Runt elvatiden sitter jag och meckar med vår mikrovågsugn. När den är på så skramlar den fruktansvärt. Oljudet verkar komma från nån rörlig del inuti mikron. Svärföräldrarna har en likadan och den hummar bara lite. Om man öppnar upp den lite försiktigt kanske det går att se varifrån oljudet kommer ifrån. Men nej. Jag vågar såklart inte demontera den helt, mikrovågor är ju farliga grejer. Konstaterar dock att skramlet försvinner när man vänder den upp och ner. Vilket förstås inte hjälper oerhört mycket.

Runt tolvtiden gör vi ett besökt på toa för blöjbyte. Krabaten uppskattar hennes vy från där hon ligger på skötbordet.

Dammsugning runt ettiden.

Runt tvåtiden fångar jag krabaten liggandes i en sjalficka. Verkar positivt utslagen.

Runt tretiden är vi på en mataffär och handlar wokgrönsaker, blöjor och godis inför kvällens biobesök. Alltså, endast godiset är avsett för biobesöket.

Runt fyratiden förbereder jag några flaskor till kvällens barnvakteri.

Runt femtiden äter vi middag med barnvakterna/svärföräldrarna.

Runt sex, sju och åttatiden sitter vi i en biosalong och de tre timmarna får dela på en bild. Jag talar inte om vilken film vi ser, ty det är ju högst olagligt att fotografera en film inifrån en biosalong.

När vi kommer hem så visar det sig att Krabaten varit ytterst asocial och sovit sig igenom mest hela barnvakteriet. Jag glömmer återigen att ta en EFIT-bild vid niotiden, men runt tiotiden njuter vi av sommarens första tropiska natt. Varmt, fuktigt och helt vindstilla. Hade vi inte varit på bio idag hade jag garanterat varit iväg och flugit en sväng.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Mona.mp3|titles=Joller]

Sista EFIT-bilden är ingen bild utan ett ljud. Runt elvatiden gör vi oss i ordning för sängen och Krabaten ligger och jollrar för sig själv.

Jag blir subtilt skadeglad när facebook visar upp visar sidor på sätt inte är riktigt meningen. Inget upprörande i sig, och det kanske inte är alla som skulle uppmärksamma felen, men ändå.

Bråda dagar är över. Sommarens ledighet var över, men jag var ju naturligtvis inte utvilad, av förklarliga skäl. Det där med att vara utvilad, det kan man väl glömma de närmsta 15 åren. Men det är okej. Alternativet verkar ju vara så mycket trevligare. Två förvirrade arbetspass följdes av ett efterlängtat dygns vårdnadshaveri med W, tätt följt av en ärad visit av brodern, brorsönernas och broderns flickvän. Aktivitetslistan toppades av en välkomstfest för Krabaten i söndags. Vädret var fantastiskt och Krabaten sov sig igenom i stort sett hela tillställningen. Under måndagen gick tempot ned en aning med endast en föräldraträff på räkmuseet och en körning med husvagn till Södra Sunderbyn. Det krävdes 1,5 arbetsdagar att känna en uns av arbetstempo över huvudtaget. En förälder noterade hur trött jag såg ut. Ojdå. Sen återstod en halv arbetsdag innan det var dags att bege sig hem igen. Men nu är livet annorlunda, nu finns inga andra planer än att krama en Krabat.

Förresten – hur uttalar man bebis – bébis eller bäbis eller bejbis?

Vi köpt en ny dator. O så svart den är.

Den må se rätt intetsägande ut. Stationära datorer ser ofta intetsägande ut. Vi velade ett tag mellan en bärbar eller rn stationär dator, de båda vi har i hushållet har sex år på nacken och det var hög tid att uppgradera åtminstone en av dem. Valet föll på en stationär eftersom man får mer prestanda för pengarna med en sån. Plus att man har större frihet att bestämma vad den ska innehålla. Den bärbara kan ju så småningom ersättas av en surfplatta, men det är ingen brådska. Den stationära innehåller: (inom parentes den gamla HP:ns specifikationer)

• En Intel Core i5-processor, 3570K, 3,4 Ghz. (1,8 Ghz)
• 8 GB RAM-minne. (1,5 GB)
• En 128 GB SSD-hårddisk och en 1 TB mekanisk hårddisk. (74 resp 186 GB, båda mekaniska)
• Ett fläktlöst grafikkort från AMD med 1 GB RAM. (256 MB)
• Windows 7. (XP)
• DVD-brännare.

Allt i ett chassi från CoolerMaster som ska vara så tyst som möjligt. Vi är lite less på att lyssna på brummandet från den gamla HP:n. Åsså ska MIDI-ljudkortet från HP:n in i den nya.

Igår företog jag, Den Långa Rödhåriga och Krabaten en ovanlig resa. Tåget avgick Skellefteå station och ankom Skelleftehamn en kvart senare. Efter tio minuter tog vi samma väg tillbaka. Tåget drogs av ett snyggt D-lok och vi satt i tredje klass. Det var träpaneler och järnbeslag överallt (inte en plastyta så långt ögat nådde). Det var sjungande metallhjul-mot-räls-ljud vid tvära svängar och ryckig gång när tåget accelererade eller bromsade in. Konduktör och stins.

Den här texten är för de som oroar sig för att jag ägnar mig åt en livsfarlig hobby.

Det har skett två paramotorolyckor med dödlig utgång i helgen. Den ena i Kisa, Östergötland och den andra i Boden, Norrbotten. Mig veterligen (och jag borde ju rimligtvis ha någon form av koll, tror jag) så är det första gången någon förolyckas i samband med paramotorflygning överhuvudtaget i Sverige. Och det är såklart mycket anmärkningsvärt att två personer drabbas på olika håll under samma helg. Ett klischéartat ord är tragiskt. En svart helg för oss som ägnar oss åt den långsammaste och det mest mobila sättet att flyga på. Tankarna går till de som var där och anhöriga. Känns extra obehagligt eftersom de som drabbats är nära min ålder och i Bodenfallet nära geografiskt. Samma intresse. Jag känner säkert någon som känner honom.

Varför skulle då detta inte kunna hända mig?

Jo, det kan det. På samma sätt som vem som helst kan råka ut för en bilolycka eller liknande. (Borde det inte vara vansinnigt farligt att i en plåtlåda störta fram i 110 kilometer i timmen, tätt intill andra potentiellt nyckfulla förare av liknande fordon?) Allt handlar om säkerhetstänk, förberedelser, koll på utrustning och förhållanden.

Av respekt för de berörda tänker jag inte spekulera i vad som hänt, vad som orsakade olyckorna. Jag kan bara nämna vad jag gör för att flygningen ska fortsätta vara en säker sport för mig. Och jag tror att en grundläggande respekt, nästan rädsla, för vad som kan hända är en bra utgångspunkt.

• * Jag ger mig aldrig upp i väderförhållanden som är i närheten av vad jag inte kan hantera. Jag strävar efter så lite vind möjligt, ty det är då som turerna är som mest njutfulla. Jag flyger aldrig soliga sommardagar med termik som ger turbulent och byig vind. Även om jag säkert skulle kunna hantera en flygtur med hyggligt ”lurvig” vind så skulle upplevelsen inte vara speciellt njutbar. På somrarna är det stilla ljusa sommarkvällar och nätter som gäller. Soliga vinterdagar går bra om vinden är svag och jämn (laminär). Det är dumt att försöka starta i någon annan riktning än mot vindriktningen.
• * Jag kollar alltid utrustningen innan jag ger mig av. Motor, sele, linor, skärm. Allt ska vara helt. Är linorna trassliga kommer man oftast inte upp överhuvudtaget. Skärmen får alltid torka till knastertorrhet inomhus direkt när jag kommit hem. Jag vårdar den ömt. Packar ihop den enligt boken. Många frågar också vad som händer om motorn stannar. Svar: Inget särskilt. Det är omöjligt att störta ner till följd av att motorn lägger av – man landar då som vanligt. Och jag ser alltid till att vara över öppen mark ifall det skulle hända. (Det har hänt en gång – för tre och ett halvt år sedan. Jag landade på samma is som jag startade ifrån.)
• * Jag ser alltid till att det finns överdrivet mycket svängrum för start. Byggnader, kraftledningar eller träd får inte vara i närheten av i vägen.
• * Jag är alltid beredd att avbryta en start eller flygning om det inte känns bra. Jag har gjort otaliga bra starter, bara för att vända om direkt och landa bara för att känslan inte varit bra däruppe.
• * Jag gör aldrig några hastiga eller för hårda manövrar. När jag till exempel ska svänga så gör jag det försiktigt – inga tvära kast här inte. Min svängradie är till exempel dubbelt så stor som mina flygarvänners i Piteå. Jag är ett kontrollfreak – jag gör ingenting utan att riskera att tappa kontrollen. Jag flyger för det mesta rakt fram. Inga akrobatkonster här inte.

Jag flyger inte för spänningens skull. Jag flyger för njutningens skull. Utsikten. Naturupplevelsen. Att långsamt kunna glida över trädtopparna och fåglarna. För min del är paramotor en lugn aktivitet, ingen extremsport.

EDIT: Svenska skärmflygförbundet (i vilken jag är medlem, lic nr 9328) skriver detta i samband med det inträffade.

Dags för en bild på Krabaten. Inför ett besök på Trästockfestivalen tidigare i somras.

Igår fyllde hon två månader.

Jag gör mig redo att flyga.

Genom att tiden går och man får perspektiv på det som hände de förolyckade paramotorpiloterna (plus att jag får mer insiderinfo om vad som faktiskt hände) så hoppas jag kunna ta mig en flygtur närhelst jag har tid och ork och vid fint kvällsväder.

Fram tills dess tränar jag flygning i rymden. Spelet heter EVE Online, man skapar sig en karaktär och flyger runt i en avlägsen galax tillsammans med tusentals andra spelare runtom på jorden. Trevligt att upptäcka nya världar, även om jag är noga med att inte glömma bort den riktiga världen.

Idag är det EFIT igen. Men med risk att bli portad därifrån så lägger jag fotograferandet åt sidan och kör en ELIT istället – Ett Ljud I Timmen. Blev lite inspirerad av sista instansen i senaste EFIT-inlägget jag gjorde. Så here goes. Med reservation för ett litet tidsglapp på några timmar mitt på dagen då vi ägnade oss långt mer viktiga saker än att dokumentera samtiden.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/0830.mp3|titles=0830]

Sen morgon, dags att ställa sig i duschen och meddelst hårtrimmer ta bort lite skägg och hår.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/0930.mp3|titles=0930]

En stund senare står Den Långa Rödhåriga och blåser håret.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1030.mp3|titles=1030]

Dryga paret timmar efter uppstigning är vi äntligen i färd med att avsluta vår frukost. Slurpar de sista dropparna te ur tekoppen, skrapar de sista resterna av filen ur skålen, vänder till sista sidan av morgontidningen. Hyfsat arrangerat.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1130.mp3|titles=1130]

Vi har hämtat upp E vid Hjorten, och är i färd med att hämta upp A vid Klutmarks station. Vi stannar bilen, E kliver ur och hämtar A, jag kliver ut och tar en mikropromenad för att spana in omgivningarna. A ska hjälpa oss bedöma en sak. Vad är det värt för oss? finns det några skavanker? Kommer vi stöta på patrull i framtiden?

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1600.mp3|titles=1600]

Senare på eftermiddagen sitter jag och matar Krabaten i ett väntrum på BVC Heimdall. Krabaten gör inte mycket väsen av sig – suger och andas, suger och andas.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1645.mp3|titles=1645]

Dags för en sen ”lunch” i form av knäckemackor och välling. Krabaten ligger och åmar sig i bakgrunden.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1730.mp3|titles=1730]

En liten stund måste ägnas åt att redigera detta inlägg. Klick, klick, knack, knack. (Operativsystemet avslöjar sig nånstans där bland klicken.)

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1900.mp3|titles=1900]

Lugnet har sänkt sig i ett penthouse på Getberget. Från balkongen hörs ett ambient sus från trafiken nedanför. En och annan cykel. En kepsgubbe i en välskött Volvo. En motorcyklist i fjärran som vill visa hur många cylindrar hans maskin faktiskt har.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/2000.mp3|titles=2000]

Stillheten bryts då Krabaten väcker sig själv ur sin skönhetssömn och upptäcker att hon är rejält hungrig. I hennes värld är mycket antingen eller, nu eller aldrig, lycka eller olycka. En tutte av latex lindrar tillfälligt medan kvällmaten tillreds. (Om 15 år kommer Krabaten förmodligen vara rätt sur på pappa över att han publicerat ljud på henne gråtandes och jämrandes.)

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/2115.mp3|titles=2115]

Det här låter kanske lite gulligare. Medans mamman och pappan äter vårrullar med ris och sötsur sås så ligger hon och snackar med en rosa hund som hänger i ett presentsnöre från kökslampan.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/23001.mp3|titles=2300]

När vår otroligt softa unge utan protest lämnat in för kvällen bänkar sig mamman och pappan för lite säsongspremiär.

För en herrans massa år sedan kunde jag ibland sitta på mitt rum, ha skön ambient elektronisk musik i lurarna och ha näsan tre centimeter framför skärmen och bara stirra. Den gamla hederliga musikspelaren Winamp hade ett visualeringsplugin vid namn MilkDrop och det var färger i olika former, linjer, kluster, blobbar, moln, strukturer, som rörde sig i takt med musiken. Det var fantastiskt vackert, och skådespelet tycktes kunna förändras i oändligt många variationer.

Nu när vi har en ny dator har MilkDrop fått en liten revival här hemma. (Kan delvis vara för att Winamp nu tar en sekund att starta mot 20 sekunder med gamla datorn.) Man skulle önska att MilkDrop fanns som skärmsläckare, men hela vitsen med MilkDrop är ju att animationerna genereras av ljud. Och eftersom Spotify eller Radio Paradise nästan ständigt står och spelar här hemma (men ganska sällan Winamp självt som musikspelare – mp3-filer är på väg ut?) så får man lösa det på näst bästa sätt. Man har Winamp med MilkDrop körandes parallellt med vilken-annan-musikspelare som är igång, man sätter igång ett LineIn-plugin i Winamp Indata-inställningarna, skriver linein:// i Winamps URL-fält och trycker på play.

Då kan man sitta och njuta genom både synen och hörseln samtidigt. Vacker musik, vackert skådespel. Många av bilderna rentav njutbara att titta på som stillbilder.

Att köra bil i regnet från jobbet till hemmet.

137 kilometer. Runt nittio minuter.

(Enligt google kan man cykla också. Det skulle ta nio timmar och sträckan skulle vara två mil längre, trots att man skulle trampa sig fram på E4 stora delar av sträckningen. Nej tack.)

Och jag som hade tagit en massa roliga bilder med min lilla lilla och coola vidvinkelkamera. Nästan varje timme. Och så blir jag så här trött. Det går ju inte. Nu finns ingen ork att lägga upp dom. Inte ikväll i alla fall. Jag får försöka göra det imorgon. Nu gäller det att slockna i tid, så att jag orkar med en tisdag också. Viktiga möten, viktiga patienter.

Jag orkade med tisdagen också, samt att köra de tretton milen hem. Men inte så mycket mer än så. Kom hem med dunkande huvudvärk. Umgänge med Krabaten och Den Långa Rödhåriga gjorde att symtomen lättade något, men att ordna upp måndagens EFIT fanns inte på kartan. Det blir idag. Och en något annorlunda presentation i galleriform. En beskrivning finns i anslutning till varje storbild.

Det är naturligtvis astrist att köra tretton mil. Jag försöker avhjälpa tristessen så gott det går. Lite musik. Lite radio. Jag har simpla behov. Och är både jag och vädret på humör kan det till och med räcka med att njuta av molnen, ty ibland bjuder de på skådespel. Det regnar ju inte varje gång jag ska köra hem, som sist.

Idag fyller hon tre. Månadsdagen till ära kämpar hon med sitt livs första förkylning. Dock övergående. Hon är vid överraskande gott mod. Man kan knappast kalla henne för gnällunge.

Annat är det med föräldrarna. Den Långa Rödhåriga genomled en miniflunsa förra veckan och klagade med rätta. Stackars.

Pappan är förskonad från förkylning. Men nånting är det ändå, har varit sedan drygt två veckor, det började en morgon i husvagnen med stelhet i nacke och en återkommande och hemskt varierande huvudvärk (ibland sprängande, ibland bara lite tunghuvad), lite värk i skelettet och yrsel och obalans och så har det hållt på mer eller mindre sedan dess. Men inget snor, ingen feber. Doktorn får titta närmare på mig på onsdag. Jag förväntar mig att han inte kommer fram till något, tittar på mig med alltså-nu-är-du-allt-lite-hypokondrisk-blick, skriver ut lite diklo och säger att det där ska nog gå över ska du se. Spänd förväntan.

Eftersom jag hade det lite väl kämpigt med den där huvudvärken under helgen, dock något lindrigare under söndagen, så stannade jag hemma från jobbet i måndags och såg till att träffa en doktor redan då. Han gjorde en regelrätt på-plats-hälsoundersökning. Lyssnade på hjärtat, tog blodtryck, tittade i ögon, öron, hals, kontrollerade balansen, nacke. Fick ligga på brits, blunda och hålla upp armarna samt peka på näsan. Och så ett par blodprover.

Allt var tipp-topp förutom mitt gnällande över huvudvärk och yrsel under denna treveckorsperiod, tills provsvaren kom efter någon timma. Snabbsänkan var lite off och doktorn lade pannan i veck. Han frågade några gånger om jag verkligen inte hade haft feber. Nej. Jag fick ta lite nya prov som skulle ta ett par dagar att få resultatet från. Och igår ringde doktorn; lymfocytnivån var även den lite off vilket bekräftade att jag faktiskt inte är ovanligt gnällig – det rör sig ganska klart om en infektion och mycket troligen en viral sådan. T4-nivån var också något hög vilket tyder på lite hög ämnesomsättning. (Och han frågade än en gång om jag inte hade haft feber.)

Han skrev ut en burk inflammationsdämpande och tyckte att jag gott kunde stanna hemma från jobbet en vecka. Lite svårt att acceptera att jag skulle stanna hemma ifall jag skulle må bra en vacker dag, men jag får väl luta mig på doktorn. Till helgen skulle jag sluta ta dom där pillren och känna efter. Jag hoppas.

Detta har hänt:

Huvudvärken och de andra symtomen lättade med den där medicinen jag åt. När jag slutade äta den kom huvudvärken inte tillbaka. Så i måndags var jag tillbaka till jobbet igen. Läkaren skulle ringa och följa upp i början av veckan vilket han inte gjorde. Det gjorde mig inte något eftersom jag kände mig frisk. Däremot behövde jag ett sjukintyg som man tydligen behöver från den åttonde sjukskrivningsdagen (jag har aldrig tidigare varit formellt sjukskriven från ett arbete så här länge). Jag ringde till vårdcentralen för att be om ett sådant. Tydligen var jag tvungen att träffa läkaren för att få ett sådant (och jag citerar en sjuksköterska: ”Det är inte vi som har hittat på det, det är försäkringskassan”). Kändes hemskt onödigt att betala för ett läkarbesök bara för att få ett sjukintyg, men vad hade jag för val? Tur jag är ledig på onsdagar, annars hade jag varit tvungen att ta ledigt från jobbet en hel dag för att kunna träffa läkare i ett rent administrativt ärende. Väl där framförde jag mina funderingar, läkaren bad om ursäkt för att han inte ringt och skickade mig till labbet för en ny snabbsänka som visade att jag var frisk som en nötkärna.

Det officiella sjukdomsförloppet och aktivitetsbegränsningen var Ca. 2 v. svår huvudvärk med allmänpåverkan, temp.stegring. CRP förhöjning med viss frossa. Akut infektion med besvärande huvudvärk som stör konc. förmåga och uthållighet. Åtgärd: vila hemma. Men han tittade på mig, lade huvudet på sned och menade att stress skulle kunna vara en stor kombinerande orsak.

Okej. Jag köper det. Ska ta det försiktigt.

Här bor jag ibland.

Just ikväll, dagen till ära, sitter jag i sjuttiotalsvagnen i ösregnet och njuter av en mjölk och en kanelbulle. Man kunde ju ha det sämre.

Jag fortsätter som om inget har hänt:

I vårt hem har vi en  tavla med fotografi på en naken kvinnorygg, som mamma förmodligen köpte när fotografen hade utställning nånstans i Stockholm för en herrans massa år sedan. Den hänger på väggen bakom soffan i vardagsrummet. Perfekt synläge för en unge som umgås med sina föräldrar i soffan. Men hon bryr sig inte om själva fotot, utan texten under:

Så fort hon får syn på texten blir hon skitglad. Tittar på den intensivt, fnissar och skrattar och har sig.

Det värmer hjärtat att se att hon intresserar sig för bokstäver och text redan vid fyra månaders ålder.

(Okej, det kan vara så att hon roas av konstiga och skojiga kontrasthöga krumelurer. Vilket bokstäver ju är.)

I söndags kväll följde Den Långa Rödhåriga och Krabaten mig upp till husvagnen i Sunderbyn nära Luleå i Norrbotten.

I tisdags morse körde vi i panik, iförda sommardäck, tillbaka till Skellefteå för att hinna före det hotande vinterväglaget.

I morse kom jag tillbaka till Sunderbyn. Snön som hade fallit i förrgår låg kvar. Och nån glad jäkel har äntligen, äntligen, äntligen fått ta fram skotern för några rundor.

Dom säger att man blir extra blödig från och med den dan då man får barn. Jag vet inte. Jag tycker jag är lika känslig som förr inför välgjort sentimentala filmer och musikverk. Men det är klart, det går i perioder, ibland är man på humör, ibland inte.

Igår rattade jag bilen en bit på Skelleftehamnsleden, uppför Östra leden och vidare ut på E4:an norrut. Klockan var sex på morgonen och man kunde kanske, kanske skymta en ljusstrimma bakom granarna längs vägen. Solen skulle vara ovanför horisonten lagom till ankomsten i Sunderbyn, Luleå, Norrbotten. I öronen sjöng Tomas Andersson Wij om gröna vagnar och jag vet precis vad den låten gör med mig. Efter några verser var bölandet igång i full skala, gitarrackorden ackompanjerade tårarna och snoret. Och jag som sällan lyssnar på låttexter, men med hans texter är det annorlunda. Dom är såå mycket tillgängliga. Och just den låten berör mig, dess perspektiv, åren som rinner förbi, relationer som växer och bryts, dör och den hopplösa gnistan som tänds och obönhörligen släcks. Jag känner igen mig så väl.

Och missförstå mig inte nu, jag är lyckligare nu än någonsin tidigare. Men man har en historia och den kan inte tas bort, i alla fall inte upplevda känslor.

Ikväll kom Tomas till Nordanå och spelade. Och naturligtvis brände det till bakom ögonen när de gröna vagnarna kom farandes tillbaka. Bara att släppa ut. Jag vet inte om Den Långa Rödhåriga, tätt intill mig, märkte något. Men tack Tomas. Du gjorde vår kväll, vår vecka, vår höst ännu bättre.

Inte händer det mycket här inte.

Det bara blir så.

Man kan ju undra varför.

Det händer ju grejer hela tiden.

Men det kanske är just därför inte mycket händer just här.

Idag körde jag i vanlig ordning 13 mil till arbetet. Innan dess sade jag farväl till Den Långa Rödhåriga och en lycklig Krabat. Varken jag eller Krabaten kan låta bli att flina när vi tittar på varandra. Jag är rätt övertygad om att medan jag skrattar med henne, så skrattar hon åt mig.

Husvagnen är tillbaka på sin övervintringsplats i Kåge. Själv har jag hittat ett nytt boende – en kollegas föräldrars övervåning. Komplett med bastu och vävstol. Utanför fönstret är kyrkstugorna i Gammelstads kyrkby utslängda huller om buller. Ser ganska lustigt ut. Otroligt pittoreskt. Imorgon väntar ännu en intensiv arbetsdag med ett par patientbesök och ett par teammöten med ett par (som det känns) miljoner patientfall att diskutera. Sen kommer jag i vanlig god ordning misslyckas med att sluta arbetsdagen i tid men till slut så styr jag kosan hemåt. Och så mer skratt och flin ikapp med Krabaten.

Jag fattar inte.

Varför måste hon vara så jäkla glad jämt?

Sedan mitten av mars har jag varje måndag, tisdag, torsdag och fredag kört den 13 mil korta E4-sträckan mellan Skellefteå och Luleå (plus en liten, liten bit väg 97 till Södra Sunderbyn). Jag har gjort det eftersom det är ganska bra väg, 110 utom några 90-sträckor och det bara tar 88 minuter från parkering till parkering. Om jag har måst stanna på vägen för att undvika att somna bakom ratten under färd har det naturligtvis tagit lite längre tid. Buss har jag ratat eftersom jag räknade ut att det kostar lika mycket som bensinen men tar en timma längre.

I tisdags fick jag nog. Det var mörkt, det regnade, det blåste och ryckte i bilen och det kändes som hög risk för plötslig och förrädisk halka. Höll 80-90 och det började så smått sticka i armarna som krampade om ratten. Jag kom hem helskinnad men den körningen var ingen mysig upplevelse. Så imorse klockan halv sex tog jag cykeln ned på busstationen och bänkade mig i en mörk och varm buss. Det var ruskigt skönt att kunna färdas samma sträcka som tidigare utan att behöva hålla koll på vägbanan, den vita streckade linjen som oförtrutet blinkar förbi. Att släppa på koncentrationen. Att kunna blunda. Och sova.

I Piteå hade jag kunna sitta kvar i den så kallade expressbussen – linje 100, se inlägg 27 mars 2008 – mot Luleå, men istället bytte jag till en annan buss som ankommer Luleå stad en hel halvtimma före linje 100. Ett bussbyte till i Luleå och tjugo över åtta – nästan tre timmar efter resans start – stämplade jag in på jobbet. Att jämföra med en och en halv timmas bilkörning.

En snabb sammanräkning av enkelresekvittona gav summan 218 kronor. Att jämföra med ca 150:- för 13 mils bensinpengar. Troligen något billigare om man nyttjar någon form av rabattkort för resorna.

Så det är bara att välja: