|
Jag sammanställer en försändelse som ska skickas till en vän, innehållande några A4-ark och ett par cd-skivor. Jag klistrar ihop kuvertet och tar fram kartan med frimärken. Börjar fundera. Dels funderar jag på varför frimärkena nuförtiden är rena klistermärken, och inte såna man slickar på för att de ska fastna. Dels funderar jag på varför jag inte använder mammas hög med bortångade frimärken som jag har kvar i byrålådan, och som man med fördel kan limma fast och återanvända. Men framförallt funderar jag på vad kuvertet egentligen väger. Det väger definitivt inte mindre än 20 gram. Men väger över 100 gram? Hur många frimärken krävs för att min vän inte ska behöva gå till posten och med egna medel lösa ut brevet? Två? Eller fyra? Jag har ingen brevvåg. Jag undrar hur stor andel av de svenska hushållen det är som har en brevvåg (eller en våg till baket i köket). Men jag har Internet. Och jag är smart, tänker jag. Jag öppnar webbläsaren och knappar in veveve punkt posten punkt ess-e, för jag tänker att dom säkert har en lista på vad saker och ting väger, saker som man vanligen kan tänkas skicka med posten. Där kan man säkert se vad en cd-skiva, ett A4-ark 20 g/m²-papper och ett C5-kuvert väger, och sedan räkna ut vad det blir tillsammans. Jag letar och letar. Och finner icke. Antingen är jag inte så smart som jag trodde eftersom jag inte hittar en sån lista, som kanske finns ändå, eller också har Posten inte kommit ända dit i sin strävan efter att göra det enkelt för sina kunder. Jag går till mitt skafferi köket, tar fram ett paket nudlar som enligt förpackningen ska väga 100 gram, och jämför det med kuvertet. Det är alldeles uppenbart att nudlarna väger mer än kuvertet, och saken är biff: Blott två frimärken behövs. Men det slutar inte här - jag är ju en världsmedborgare med välvilja och vill bidra till göra tillvaron vi lever i lite enklare. Så jag går åter till postens webbplats, hittar en sida där man kan lämna sina synpunkter och idéer, och så skriver jag att de skulle kunna ha en slags vikt-guide på en lämplig plats, där man kan se vad olika vanliga ting man skickar väger (pappersark, cd-skivor med eller utan fodral, fotografier av ett visst mått, gem, och så vidare), för alla oss som inte äger en brevvåg, men som har Internet. När jag har skrivit klickar jag på "skicka" och känner mig extra stolt över att ha gjort en god gärning. Jag förväntar mig inte något svar, men efter någon vecka kommer det ett ändå, från Maja på kundtjänst. Maja börjar med det obligatoriska "Tack för ditt mail." Hon skriver vidare att hon ska skicka mina synpunkter för kännedom till de ansvariga - och tipsar vidare att om man klickar på "Beräkna porto" och sen på "Avancerad sökning" och till sist på det lilla frågetecknet i brevrutan så får man några exempel på sakers vikt. Shit. Hur i hela fridens namn kunde jag ha missat det? Där står det ju precis det jag var ute efter. Enligt listan så väger ett A4-pappersark tillsammans med ett C5-kuvert 20 gram och en cd-skiva 100 gram. Det står dessutom att ett mjölkpaket väger ett kilo och en serietidning 50 gram. Jag tackar Maja för svaret och - här börjar jag känna mig lite ihärdig - frågar om man egentligen inte får plats med fler A4-ark i ett C5-kuvert innan det överstiger 20 gram, och tillägger försynt (?) att listan kanske bör revideras, utökas och vara lättare att hitta. Och vem skickar mjölk på posten? Fast jag kanske är den enda i världen som letat efter en sån lista... Man skulle kunna tänka sig - och hoppas - att det slutar här, men tyvärr inte. Jag har inte förväntat mig något svar och känslan av att vara en person som hjälper till att underlätta tillvaron i mångas vardag har bedarrat betydligt. Majas kollega Martin skickar mig nämligen ett mail idag och skriver: "Jag har inte uppgifter om vad en A4 papper väger men kan tänka mig att det går ett par st för att komma upp i 20gram. Det bästa är att ta sig förbi ett företagscenter eller postombud och be dem väga det om du är osäker." Jag känner mig plötsligt en aning handfallen och vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Något som började med ett litet praktiskt tips har liksom utanför min egen kontroll slagits tillbaka på mig och antagit oanade proportioner. (Ett av bevisen för detta torde vara längden på just det här inlägget.) Eller? Martins lösning på "problemet" är just det jag från början försökt undvika. En märklig känsla. Jag ville ju bara hjälpa till. Det enda rätta vore ju att i detta läge strunta i hela ärendet och gå vidare med mitt liv men visst är det svårt att inte få sista ordet, särskilt i en situation som denna? Så jag svarar artigt att han har missat poängen, att han borde läsa hela mejlhistoriken, vad tipset handlade om från början, att diskussionen är över och att de inte behöver svara... Med vänlig hälsning, t. Som sagt, så här kan det gå till ibland. Vad kostar en brevvåg? Söndagen den 3 juni 2007 Soltorkad fil och söndags-DN på la balcong. Tjattrande björktrastar och sus från träden på getberget. Luften är varm och baden-badenstolen är mjuk. Här skulle jag kunna stanna och fila på någon text eller läsa något oläst. Låta tankarna okontrollerat och fritt sväva iväg som de vill. Passa på att inte göra ett endaste dugg Duktigt. Men för att undvika spendera sommaren att förbereda uppsamlingstenta i anatomi och fysiologi i augusti så är det bäst att jag drar mig undan till mitt lagomt stela kök med fönster i norrläge och granfasad, för där får jag definitivt inte låta tankarna sväva iväg. Absolut koncentration och brainstuffing är det som gäller här. Inga lockande och sköna element som distraherar. Eventuellt får jag tillåta mig själv gå två steg till kylen och ta ett par slick ur överbliven rosa tårtglasyr från gårdagens 6-årsparty.
Måndagen den 4 juni 2007 Den här sången är... (och jag söker och söker och söker och hittar till slut den absolut rätta definitionen) ...söt. Sångtexten är en sån där man liksom vill krypa in och kanske stanna i en stund och sen ta med sig ut i det verkliga livet. Det kanske jag kommer att göra.
Onsdagen den 6 juni 2007 ...och det gör jag nu. The quiz: Would you freak out if I said i liked you? Can you sleep when I grind my teeth And if I’d fall, would you pick me up Do you talk in the middle of Seinfeld Have you slept with any people I work with And if I’d fall, would you pick me up Eller också är det jag som ställer frågorna. Vem svarar? Torsdagen den 7 juni 2007 Enda stället i världen där Aftonbladet är värd att läsa är på Avigsidan:
Lördagen den 9 juni 2007 I'm in pain. Nydalasjön, igår, fyra timmar efter avslutad termin och anatomifysiologitenta. Jag, iklädd gröna badshorts, kommer rusande nedför trädgården, ut på bryggan och skuttar upp och ut över vattnet. Plask. En lite väl plötslig touchdown med båda fötterna på sjöbotten, bestående av lagom hård sand. Djup cirka 5 decimeter. Oj, det var grundare än jag trodde, tänker jag, men jag har tillräcklig rörelseenergi framåt för att landningen inte ska bli alltför hård - trillar omkull och årets fjärde utedopp är ett faktum. Nydalasjön känns varmare än havets nitton grader utanför Skelleftehamn tidigare i veckan. Jag guppar omkring och känner sommaren äta sig in i medvetandet och tentastressen dunsta bort i solen. Ytterligare sex timmar senare. En handfull nylediga logopedstudenter ser mig återigen rusa nedför trädgården, ut på bryggan och skutta upp och ut över vattnet. Den här gången är jag inte lika snabb som sist. Rörelseenergin framåt är inte lika hög men nedåt är den det. Landar med vänster fot. Och botten var precis lika mycket nära vattenytan som för sex timmar sedan. Det exploderar i min fotled. Under den första halva sekunden far många tankar igenom huvudet, jag spekularerar i vad som hänt, hur det gick till och varför, hur jag egentligen skulle ha gjort, om det verkligen är så illa som det känns, äsch, det är väl bara tillfälligt, jag trampade ju inte snett, vattnet kyler väl ned, om en timma har det säkert gått över. Men det går inte över. Det svullnar inte upp så mycket under resten av kvällen, men det gör olidligt ont att försöka stödja på den. Min sista alvedon hjälper föga (och att ta en alvedon avsedd för hästar känns olustigt!). Så efter en sovsäcksnatt i en soffa, en solig eftermiddag vid Nydalasjön med en något mer uppsvullnad fotled, en busstur Umeå-Skellefteå och tre timmars aktiviteter på Skellefteå lasaretts akutmottagning - träff med sköterska, väntan, träff med en ny sköterska, mer väntan, träff med läkare, ännu mer väntan, träff med röntgenkanon och ytterligare väntan på slutlig dom - så vet jag nu att jag inte har något fraktur, men väl en hyggligt schysst stukning i vänster fotled. Och jag svär stilla för mig själv. Och fascineras på samma gång över det sympatiska nervsystemet som verkade gå på högvarv - ty när jag satt på akuten hade jag omotiverad hög puls och var torr i munnen. Ont, det gör ont, men det går väl över. Jag börjar bli van. Måndagen den 11 juni 2007 Det känns lite märkligt att säga (skriva) det, men strax ska jag börja jobba för första gången på drygt ett år. Och vilka skilda jobb sen. Förra gången var det som högskolelärare på musikskolan i Piteå, och nu på Psykiatriska kliniken på Skellefteå lasarett. Jag har ännu lite svårt att se mig själv halta omkring i korridorerna på natten, men i morgon bitti vet vi hur det gick. Och det gick nog bra. Tisdagen den 12 juni 2007 Och det gick bra. Jag haltade, men så smidigt sen. Små bestyr här, hugga in där. Återstår bara att se hur jag hanterar vidare möten med de som av olika anledningar har hamnat där, huruvida jag kan släppa upplevelserna när jag ska hem på morgonen och sova. Fredagen den 15 juni 2007 Kav lugnt. Timmarna lunkade fram i sakta mak. Någon var sen med att gå och lägga sig. Någon kunde inte sova, någon ville inte sova. Någon skulle vakas över. Alla andra sover under hela arbetspasset. Inga akutfall, inga störande moment. Och mötet med patienterna blir mer och mer intressant ju mer man träffar dem. Så skilda personligheter, så mycket tankar i mig om hur vissa tänker och hur de hamnat i den världen. Och underligt nog är det faktiskt inte så svårt att någonstans hitta glädjen i att arbeta med dessa människor som förhoppningsvis är på väg till ett normalt liv där de fungerar och mår bra. Det som är långt mer konstigt är fortfarande att gå och lägga sig innan "vanligt" folk börjar arbeta och sen vakna när det är dags för dem att gå hem. Hallå - ska inte affärerna vara öppna vid den här tiden? För någon vecka skrev jag: Onsdagen den 20 juni 2007 Det dröjde hela tio dagar innan telefonförsäljarna upptäckte att jag har ett nytt fast nummer. Ett enda samtal från dem påminde mig att ringa nix och spärra mitt nummer från telefonförsäljarnas terrorlistor. Pilutta er! Fredagen den 22 juni 2007 Lagom till midsommar släpper The Polyphonic Spree ett nytt album. 24-mannabandet må spela musik som upplevs stökig och bombastisk, men för mig är en stunds glatt mässande från dem ett pålitligt hjälpmedel att kliva upp ett par trappsteg när det känns lite eländigt. Glad midsommar! Söndagen den 24 juni 2007 Måste tillägga att ifall man är ett fan av ELO (Electric Light Orchestra) så skulle det kunna hända att man gillar The Polyphonic Spree också. Jag är inget större fan av ELO, men jag gillar The Polyphonic Spree ändå. Och apropå musik så ägnar jag det mesta av min lediga tid just nu åt att sova, äta, gå på toaletten, samt jobba på en ny låt. "Släpps" här snart, och då får jag återigen träna på att hantera genantheten i att låta folk ladda ner och lyssna på mitt ackompanjerade halvfalska gastande, precis som förra gången. Nattpassen på Psykiatriska kliniken Avdelning 2 fortskrider utan större störningar. De enda tillfällena jag läser bok hemma är när jag läser mig till sömns inför natten, och eftersom det lätt tjänar sitt syfte, det vill säga att somna in, så går läsandet inte så hemskt överdrivet fort. Men när jag jobbar så är det ju redan natt, och bokläsningen tar fart, utan att jag somnar. Just nu läser jag en bok av min favoritförfattare Erlend Loe. Den heter Fakta om Finland och handlar om en man som fått i uppdrag av finländska ambassaden i Oslo att göra en broschyr om Finland, samtidigt som han tänker på en tjej som jobbar på en uppställningsplats för omhändertagna fordon, där hans bil hamnat för fjärde gången på tre år eftersom den stått i vägen för stadens städpatruller inför den 17 maj, och nu sitter han där, på hennes jobb, och ska hämta ut sin bilen igen, och hon undrar varför han har en sovsäck under armen, och det var värst vad jag blev inspirerad av berättarstilen i boken: "Det blev så att jag sov i skogen, säger jag, det ville sig inte annorlunda, så jag har sovit i skogen, och närmare bestämt söder om Sogn kompostplats, eftersom jag ville hämta bilen så fort det blev ljust, jag tycker inte om att köra bil i mörker, säger jag, och det är lögn, nu vecklar jag in mig i lögner, igen, för det var ju inte därför jag tog med mig sovsäcken och la mig i skogen, det gjorde jag av ett helt annat skäl, ett mycket naknare skäl, och jag känner att nervbanorna jobbar för högtryck nu, de försöker sända signaler mellan hjärnbarken och limbiska systemet, de försöker registrera det som är emotioner i luften, och det finns en del, den är inte fri, men systemet är otränat, det är inkört på broschyrer, och ensamhet, på Finland och på ensamhet, jag är vatten, jag är is, det är istid i huvudet, och det jag fruktar och hoppas mest av allt är att det ska tina och börja flyta igen, för ett förhållande flyter mer än någonting annat, det forsar och skummar, men ensamheten flyter ingenstans, den bara är, och den är trygg, för då vet man vad man har och vad man får, men förhållanden flyter, och fast jag vet detta så innerligt väl, så står jag här och försöker säga något till den här kvinnan, det är motsägelsefullt och invecklat, jag har valt ensamheten och trivs med det, men jag står här ändå, jag har med vilje fått min bil hitfraktad mindre än ett dygn efter att att jag hämtat ut den, det går inte ihop, men vad är det som egentligen går ihop, när det kommer till kritan, och jag har drömt om det här, i flera veckor har jag drömt om vatten och ska jag aldrig få lugn och ro?" Torsdagen den 28 juni 2007
|
Nej, jag freakar aldrig ut på det sättet (men väl på andra sätt). Verkligen inte när någon säger nåt sånt till mig. 
