|
Söndagen den 1 maj 2005 Nattens rök som låg som en tät dimma över stan har lagt sig. Nu när värsta malin-paniken har lagt sig tar andra känslor över. Minnesbilder av mamma dyker upp och håller sig kvar. Kanske har det också att göra att jag håller på att packa upp saker som var hennes, som jag tagit med mig upp. Börjar sätta upp några av hennes tavlor på väggarna. Visst påminner de om henne, men jag gillar dem, kan ju inte direkt lagra dem på vinden i så fall. Men vinterns upplevelser kommer tillbaka till mig allt oftare nu. Som mamma på Hospice, sista kvällen, dagen efter. Tankarna och bilderna har etsat sig fast och när de dyker upp är det svårt att göra sig av med dem. Jag håller fortfarande mamma i handen, hon suckar, för det är det enda sätt som hon orkar kommunicera. Stillheten sista kvällen, det är bara jag och mamma och Peter i bilen på väg och syster och Hospice-huset. I måndags gravsatte vi mamma. Vi hade hämtat urnan i stan och kört till stugan Anneborg, Västerljung i sörmland. Den ligger ett par hundra meter nedanför kyrkogården, på andra sidan en åker. Jag och Peter gick tillsammans upp, turades om att bära urnan. Filip gick med oss och ställde så kloka frågor och sa så kloka saker. Åsa och Erik en bit bakom. Vi träffade kyrkovaktmästaren som hade grävt en grop. Utanför skolan intill övade barnorkestern på marschmusik. Egendomligt. Peter satte ner urnan. Det var jobbigare än jag trodde. Nu ligger mamma där. Västerljung, och särskilt Anneborg, var hennes paradis. Nu får hon njuta av sitt paradis i lugn och ro. Jag kom tillbaka till graven efter att ha varit och ätit. Vaktmästaren hade fyllt igen gropen och snyggat till rabatten. Jag satt där en stund. Det var ännu jobbigare, men jag hade ändå svårt att ta mig därifrån. Det dröjer ett tag innan jag kommer tillbaka. Till sommaren. Förlåt mamma. Jag hälsar på hela tiden, i tankarna. Måndagen den 2 maj 2005 Bio ikväll igen. Tolken (fast jag föredrar den engelska titeln, The Interpretor). Är Sydney Pollack släkt med Kaj? Det var i alla fall han som regisserat. Trevlig politisk thriller i FN-miljö. Tre silverfirrar. (Och Filmtipset gissade mitt betyg rätt, igen.) Annars packar jag ur flyttlådorna som följde med mitt ekipage från Stockholm. Eftersom det snart gått en vecka sedan jag kom hem så har jag nästan glömt vad som fanns däri. Små överaskningar. En Lisa Larsson-katt. En digital våg (som säger "Lo" när jag ställer mig på den!). En gammal men välskött husqvarna. En remix-lp-skiva med Donna Summers "Love to love you baby", plus en bunt andra kända och okända artister (plus en antistat-skiva). Böcker av Åsne Seierstad, Günther Wallraff, Olof Palme, Povel Ramel och Torgny Lindgren. Fem holländska pass. En nummer Dagens Nyheter från den andra mars 1986. Olyckssmurfen, Gå-i-sömnen-smurfen och Diktsmurfen. Två Hackman-kastruller. Praktiskt värde, en del. Affektionsvärde, annat. Tisdagen den 3 maj 2005 Dunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunk. Har vi lyssnat på på jobbet idag. Hög volym. Det arbetande folket har fallit av fallit ifrån som klasar och gått hem, för i det där oväsendet har dom svårt att utföra ett vettigt arbete. Rakt nedanför kontoret bygger dom nya biografsalonger så att fler ska få mer valfrihet att njuta av fler filmer, tillsammans i gemytlig miljö. Det är helt i sin ordning. Däremot är det inte många på jobbet som njuter av vad-det-nu-exakt-är-dom-gör därnere. Dunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunk. Allt för en god sak. Nu ska jag ha en timmes överläggning om att få slippa bära smoking under vårkonserten om några veckor. Det känns så förlegat, så gammalt. Dessutom är smokingen för kort i ärmarna. Torsdagen den 5 maj 2005 Långhelg. Plötsligt har jag inte ångest över vad jag ska hitta på. Det verkar vara späckat schema ändå. Bilen underlättar förstås. Det blir utflykter till folk i Medle, kanske Ursviken, Pite havsbad på lördag. Igår kväll såg jag på hockey-vm med Lingan (fd svåger) i Bissjön, Lövånger. Hela matchen. Lingan somnade under sista perioden. Konstigt, för det är jag, inte han, som ska göra det. Jag som normalt tycker hockey är en rätt fånig sport; gubbar med för stora kläder, shorts utanpå långkalsongerna och luckor mellan tänderna, på is jagar en puck (var kommer det ordet ifrån?) med träpinnar med en böj. Men vem är jag att tala nedslående om något jag inte vet nåt om? Fotboll är roligare att se på, men det är väl minst lika mesigt i så fall, gubbar i knästrumpor som springer efter en boll. Och jag själv slår på en plastboll med hål i med en plastpinne med en böj, ett par gånger i veckan. Nåja, det var i alla fall första gången på femton år jag såg på hockey i mer än två minuter. Apropå fotboll, idag stod jag och huttrade på en grusplan i Lövånger i en och en halv timme och tittade på när Lingans dotter Rebecka, tolv, stod i mål och räddade matchen mellan Lövånger och Ånäset. Go Rebecka go! Det var du mot motståndarna, för ert försvar sög ju. Och Lingan gastade på. Skönt, så kanske han fick nåt annat att tänka på än verkligheten. En situation som liknar den jag själv varit med om (och pågår fortfarande), fast värre. Det blir väl så när barn är inblandade. Bland annat. Lördagen den 7 maj 2005 Hur klarar man egentligen av en livslång relation? Den som gör det är kanske en sån som inte tänker på att fråga frågan. Söndagen den 8 maj 2005 Grå dag. Fullt upp. Bygga affisch som ska sättas upp runt om på stan. Städa. Springa efter en vit plastboll med en plastpine med en böj. Ingen ensamhetsångest här inte. Nej, nej. Det är bara att se till att man är sysselsatt. Den lilla stunden man är ute tar man djupa andetag och njuter av att åtminstone veta att våren är här. Fast det snöade en skvätt idag. Igår gjorde jag tre varv i toastolen aka Space Bowl, Pite Havsbad. Inte illa pinkat tydligen. Skavde skulderbladen i Piteälven. Gjorde illa hälen i Åbyälven. Följde efter Martina, sex år, runt runt i Strömmen. Hon fick inte nog. Runt, runt, flera varv. Kände väl en plikt att lösa av Lingan så att han kunde testa lite vattenrutchbanor han också. I och för sig fanns Rebecka och David och Pekka också på plats, men åtminstone David och Pekka var upptagna med att kolla in brudarna. Och Luis, vår bolivianske vän med begränsade simkunskaper, visade sig vara värsta badmonstret, bara det var axeldjup. Always ready with the goggles! Mmmmm. En dagbok att skriva, en stroopwafel att äta och Papa was a rolling stone med Temptations på Radio Paradise (jag är ju för baske mig helt galen i den nätradiostationen, kanske dags att bidra med en slant för att Bill förgyller min vardag). Och ännu en körrepitition i ryggen. Behagliga saker, alltihop. Bliss. Bliss? Tjaa... Måste medge att det ännu är lite jobbigt att komma hem till en mörk och tyst lägenhet, men vardagen är vad man gör den till. Små, små njutningsmedel som lyfter och driver fram tiden. Om man vill kan man se negativt på allt man njuter av., men jag vet inte om jag lyckas så bra. Stroopwafeln innehåller en massa socker, inte så värst nyttigt... Du ser? Dagens mest jobbiga är att dagboken tidvis kan vara trög att skriva. Ibland lider man av total torka och ibland har man alltför mycket på hjärtat att det blir till en propp och jag inte får fram nånting alls. Har svårt att sortera. Vilka tankar ska jag tillåta komma fram här? Och under tiden jag funderar så går en del av dem förlorade. Måste tänka vidare. Jösses, igår hade jag verkligen skrivkramp. Vad jag svamlade. Jag brukar inte ändra i inläggen i efterhand, men nu hade jag gjort en sån pinsam upprepning så jag bara var tvungen att ändra. Var med på dagens roliga pristävling! Gissa vilket ord jag ändrade! Skriv rätt svar i gästboken. (Och snälla, gör inte den här dagboken ännu pinsammare genom att inte göra det, folk kan ju tro att det inte är nån som läser den... Var ingen mussla!) Rätt svar belönas med en virtuell tvåveckors-skägg-skrubbning kind mot kind, vare sig du är kille eller tjej. Skönt, eller hur? Torsdagen den 12 maj 2005 Elin här bredvid säger: "Du har verkligen mycket att göra!" Jojomän. Sitter i Piteå, Musikhögskolan, och övervakar tre studenter när de jobbar på sina rörliga tv-grafiker. Kursen har 15 deltagare, men nästan alla är hemma och jobbar på sina projekt, vilket är helt ok. De styrande här här på skolan är mac-galningar som som vanligt påstår att det är ett felfritt system som aldrig krånglar eller kraschar eller hänger. Anledningen till att så många jobbar hemifrån är säkert till en viss del att man tycker det är bekvämt och så, men många gör det just för att datorerna här krånglar så. Det är ont om utrymme att spara på, program måste köras från nätverket och inte lokalt (vilket bäddar för strul), mycket access denied, underliga beteenden i programmen. Macarna är snygga och gränsnittet är snyggt, men vad hjälper det när allt är så himla omständigt? Ett exempel. I windows (och linux?) kan man förstora och förminska alla fönster genom att hålla musen över kanten, var som helst. Klicka och dra så drar man ut kanten och fönstret förstoras. Varför har inte macvärlden inte anammat det? Stolthet? Prestige? Här måste man fortfarande pricka in nedre högra hörnet, och dra där. Usch, vad jobbigt. Big deal, tycker väl en del. Men det är sådana små, små funktionaliteter som ju gör en dator flexibel och lättanvänd. *Thomas grymtar och hyttar med näven* För att komma till saken så sitter bara tre studenter här och jobbar på sina projekt. Så det blir inte så värst mycket för mig att göra. Dom klarar sig själva ganska bra. Gäsp. Och det är UPPENBARLIGEN bara en som läser den här bloggen. Tack Inger. (Om det mot förmodan är nån annan som har nåt annat förslag så går det bra att bidra med det i gästboken, se gårdagens inlägg. (Och jag inser hur patetiskt det är att be folk att skriva i gästboken, men jag kan ju nästan skriva vad jag vill eftersom det är så få som läser!)) Jag väntar till i helgen med att skicka den virtuella skägg-skrubbningen. Är det ok om jag gör den publik här? Fredagen den 13 maj 2005 Måste förtydliga lite här... Det är inte så att jag sitter här och lyfter lön utan att göra det minsta nytta (hemskta tanke). Jag blev riktigt överraskad när det visade sig att nästan hela klassen var närvarande klockan tio igår, när de började, trots att de hade haft en stor gala kvällen innan och partajat loss ordentligt. Alla behövde någon form av uppföljning, visade vad de hade åstadkommit hittills, ville ha tips eller tekniska råd. Efter det blev det lugnt. Jag var ju ändå behjälplig hela dagen, åt de som var kvar. På kvällen gick jag och såg Million Dollar Baby på biografen i Piteå. Jag uppskattar normalt inte filmer som handlar om boxning, för det är en sån idiotisk sport (om än en av världens äldsta). Men storyn utvecklade sig från att handla om tjejen (Hillary Swank) som gett sig fasen på att bli duktig boxare, till att handla om förhållandet mellan henne, hennes tränare (Clint Eastwood) och hans medhjälpare (Morgan Freeman). Njutbart skådespeleri av alla tre. Nej, jag åt inte de som var kvar. :-)) Lördagen den 14 maj 2005 Köpte ett rivjärn idag. Råkade riva mig på lillfingret. Aj. Söndagen den 15 maj 2005 Som utlovat kommer här en virtuell nu tre-veckors-skäggskrubbning, första pris i onsdagens tävling, som gick ut på att gissa vilket ord jag bytte ut i tisdagens inlägg, då det mållösa svamlandet nådde nya höjder. Rätt svar var ordet "jobbig", som jag bytte till ordet "trög". Det är ett ord som jag under mina tidigare dagar använt alltför frekvent, men som jag nuförtiden försöker vara lite mer restriktiv med. Och just i tisdags, då min hjärna inte hade alltför mycket kontroll över språkcentrum, svämmade det över. JobbIGT. (Kanske var jag ovetandes alldeles för trött efter kvällens körrepetition. Det tar på krafterna att sjunga vårsånger.) Priset delas högtidligen ut till Z som med otrolig skarpsynthet och ett språköga utan dess like lyckades minnas fadäsen. Tätt i hälarna kom Inger som hade en ganska bra gissning; jag kanske inte skriver så mycket om stroopwafels, men jag tänker desto mer på dem. Minna och Jennifer får en elogé för att de orkade skriva i min tröga gästbok trots given utgång. --> Priset. Klicka här. <-- Måndagen den 16 maj 2005 Det blev väldigt varmt på jobbet på förmiddagen, på ett rätt omysigt sätt. Satt och försökte krysta ut en design och layout av jobbets nya externsajt. Tyvärr råkade jag ut för kreativ förstoppning av alla nyfikna och chefens undrande när dom ska få se resultat. Det hjälper inte alltid att trycka in hörlurarna och stänga av omvärlden. Sen kom det krypande. Nysattacker. Tilltagande utsöndrande av kroppsvätskor genom ögon och näsa. Till slut var jag tvungen och gå, flåsande och stönande och snorkande och tårande. Hem genom regnet. Via Clas Ohlsson och affären med alla krukorna. Tabbade mig lite när jag byggde Priset igår, så för en del (om jag nu har några läsare ;-) kanske inte ljudet hördes. Ska fungera bättre nu. Ljudet är allt. Nästan. Tisdagen den syttende mai 2005 Ibland undrar jag. Hur kan jag vara på sånt gott humör? Vad är det som gör att inte gräver ner mig varje kväll? Kan jag inte tillåta mig att deppa? Klart att jag känner en saknad. Det har ju hänt en hel del under det här halvåret. Det finns ju en tomhet, två pelare jag kunnat luta mig mot, som förvandlats till ett stort Ingenting. Men massan bredvid allt det där fortsätter att existera, världen runtomkring. Det blir som om reparationerna av Ingentinget (även om spåren väl är satta och kommer vara kvar) stimulerar allt det andra, gör mig större. Jag har sagt till mig själv att jag inte ska krympa av det som händer, och det kan jag inte påstå att jag gjort heller. Jag har inte fallit. Eller gör jag fel? Har jag ställt det onda åt sidan? Jag kanske förtränger, sopar under mattan, låter aktivt bli att tänka på allt som hänt, låter bli att tycka synd om mig själv, klistrar på leendet och tänker att nu ska jag minsann vara ett stöd för andra som har det jobbigt. Lyckas jag med det? Eller är det bara som jag tror? Mår jag bättre av det? Ska jag tillåta mig vara egoist? Eller visar det sig att jag är en egoist för att jag ställer frågan? Jäklar var mycket frågetecken. Och jag fortsätter tralla mig fram. Onsdagen den 18 maj 2005 Kära nån. Jag har fått flera klagomål över att skrubbningen går dåligt att spela eller inte alls. Nu vet jag varför. Jag hade kodat den i SVCD-format, vilket ju inte direkt är något standardformat när det gäller att spela upp film på datorn. Och sånt går ju bort. Man ska inte behöva installera skumma codecar och spelare för att få en nio sekunders skägg-mot-kind-skrubbning att fungera. Förlåt. Jag hade inte riktig koll på vad jag gjorde där. Nu har jag kodat om den till MPEG-I, så nu borde till och med din farfars dator kunna spela upp den. Knack, knack, ta i trä... Torsdagen den 19 maj 2005 Sköna maj... Konstigt väder. Idag haglade det en sväng. Inte
så konstigt, men Nigel menade att det mer såg ut som frysta snöflingor.
Hm. Och folk pratar om tromber överallt. I förrgår, på
väg till kören, fick jag parera mot våldsamma kastvindar som
höll på att slänga mig av cykeln och ut på Skelleftehamnsleden.
Men när jag tittade upp mot trädkronorna var de blick stilla. Mystiskt.
Mycket mystiskt. Vädergudarna kanske som bäst försöker bestämma
sig för hur vi ska ha det i sommar - kallt och regnigt eller varmt och
torrt. Kan föreställa mig Neptunus (om han nu också har hand
om landvädret) sitta på sitt moln med sin krona och treudde och tveka: Nog om vädret. Hoppas mina affischer inte blåser av från där de är uppsatta:
Visst, jag har massmejlat om det här evenemanget. Men det kan inte basuneras ut nog mycket. Jag njuter var gång vi övar på det här, så det är ju givet att en eventuell publik också kommer att göra det. Och bor du inte i Skellefteå är det väl ändå dags att pallra sig hit till den 29 maj. Och gärna stanna en vecka, för sen kommer ju Kent hit. Njuta njuta njuuuta! Gjorde något crazy ikväll. Såg att filmen Finding Neverland gick sista gången på aveny kvart över nio, så jag åkte ner, köpte en biljett och bänkade mig i den nya salongen dom öppnat där. Enda biobesökarna var jag och en annan kille som tydligen var kompis med biljettrivaren. En riktigt bra film. Vackra karaktärer som gjorde mig glad, i varje fall de... goda. Man säger med rätta att det är en riktig sådan där feel-good-film. Och då är det väl meningen att man ska vara på gott humör när filmen är slut? Själv hade jag nånting krypande i halsgropen när jag gick ur biosalongen. Kändes lite bisarrt. Filmen rörde upp en del. Det mest tydliga då (SPOILER!) Kate Winslet, som Johnny Depp blir vän med, blir hastigt sjuk och dör och lämnar fyra små pojkar. Det fick mig att tänka väldigt mycket på mamma och hennes sista tid, hennes sjukdom, hur hon rörde sig, hennes ångestar, vad hon sade och uttryckte sig och särskilt de omgivandes (t ex mina) reaktioner till hennes förestående bortgång. Mycket minnesbilder rasade fram ur bakhuvudet och rynkade på mina ögonbryn. Klump i magen. De inte så trivsamma men ack så viktiga tankarna blandades med allt det positiva som filmen bjuder åskådaren. Johnny Depps förhållande till Kate Winslets barn framförallt, men också hans förhållningslösa (?) vänskapsattityd till henne, ärlighet, humor. Jag drog en djup suck och tänkte att det här är minsann en fin film att se tillsammans med sin käraste. Och så såg jag mig själv, sittandes där, en av två i salongen. Kände mig liksom rätt ensam i biostolen. En klump till i magen. Bäst jag går och lägger mig och sover. För att neutralisera sorgekänslorna. Lördagen den 21 maj 2005 Var på konsert på Pinkerton igår igen. Hinner inte skriva, men jag var bara tvungen att rita av stjärnan:
Japp, Peps och hans Blodsband spelade på ett fullsatt Pinkerton igår. Det var en sällsam känsla att verkligen vara den som drog ned på medelåldern. Många 50- och 60-åringar. Jag har en känsla av att de flesta var där för att lyssna på blues, men i konsertinformationen stod det ju att framträdandet hade tyngdpunkten mot reggae. Pinkerton hade beställt två DJ:ar som hade koll på reggae. Men dom verkade inte ha så mycket koll på själva DJ:andet - tycktes inte veta ha en aning om vad crossfading mellan låtarna är, och så öste de på på psykedeliska ljudeffekter och verbala (ohörbara) budskap med supereko som höll på att spränga både Pinkertons högtalare och våra trumhinnor. När Peps och Blodsbandet inledde med två blueslåtar märkte man tydligt hur man plötsligt slappnade av. Pfew. När de sen gick över till reggae så var det ändå inte samma sak som tradig Bob Marley på knastrig skiva. Mycket skönt jammande och solon med gitarren, munspelet, basen eller orgeln. Men till slut tröttnade även jag och gick hem under extranumret, när han väl dragit igenom hans mest kända, typ Hög standard och Oboy. Hem och drömde mardrömmar och vaknade morgonen därpå med gråten redan förbi halsen. (Vilket inte hade ett dugg med Peps att göra.) Söndagen den 22 maj 2005 En dålig uppvakning på morgonen sätter standarden för hur sinnestämningen resten av dagen är. Och den är riktigt låg. Men jag försöker det inte låta påverka vad jag gör under dagen eller hur jag gör det. Tar ändå hand om det som måste göras. Svårt att vara uppåt och glad och social när man ska träffa folk på fot- och volleybollträningen, men det är ändå skönt att ta ut sig ordentligt. Måhända hjälper det tillfälliga tungsinnet till att förstärka upplevelsen av sista Star Wars-filmen som jag går och ser med några arbetskamrater. (Däremot blir jag återigen påmind om varför man inte ska gå på bio på fredagar och lördagar - os av popcornflott och prassel och prat, prat, prat, det är inte vad man vill få ut av ett biobesök.) Filmen påstås med rätta vara den mörkaste av alla i hela serien. Passar mycket bra, dagen till ära. Efter filmen - raskt hem till en vän och melodifestivalspektakel. Svårt att ställa om till glättig positivism på fem minuter för att inte förstöra stämningen, men jag gör mitt bästa. Det fortsätter idag, men känns något bättre. Paradisradion, som står på för jämnan här hemma, slår plötsligt till med Kents 400 slag. Två låtar senare: Depeche Modes Never let me down again. Så bra, så bra, tack Bill, lite svart musik som en bekräftelse. Binder ihop helgens anda och gör den komplett. Vill sluta in den och slänga på komposthögen. Fast den är inte slut än. Måndagen den 23 maj 2005 Tja, helgen slutade i princip som den började. En lämpligt blå inramning. Men jag ska banne mig inte se tillbaka. Ska se framåt. För snart blommar häggen vid älven. Det har jag väntat ett år på. Förra året tog vi en promenad då det blommade som mest, men när jag kom på att ta med kameran nästa gång hade alla syrener regnat bort. När älvskanten målas i gröna-violetta-vita färger, då är det riktigt, riktigt vackert. Ett tacksamt motiv. Så i år tar jag i ordentligt (typiskt mig, att alltid göra allting så himla ordentligt). Jag och kameran följer blomningen från knopp till död. Tisdagen den 24 maj 2005 Läst på ett tredeciliters mjölkpaket konsumerad på Arken idag: "Ett glas lugn. Riktig omtanke gör inte mycket väsen av sig. En filt över benen när kvällskylan kommer. En kudde bakom ryggen. En kram bara för att man känner för det. En ostsmörgås och ett glas mjölk när lugnet äntligen har sänkt sig." Analys? Första meningen. Gör inte riktig omtanke mycket väsen av sig? Jag tycker nog att det kan vara tvärtom. Mycket väsen behöver i sig inte vara något negativt. Var kommer omtanken ifrån i det här fallet? Mjölken? De listar därefter upp positiva företeelser; filten, kudden (bakom ryggen?), kramen. En kram förutsätter att man är minst två. Hur ska man värdera ostsmörgåsen och glaset med mjölk? Jag gör det rätt högt tror jag. Men jag har svårt att förstå vad de vill säga till slut. Nån som förstår? Ska man intaga ostsmörgåsen och mjölken först efter att lugnet äntligen har sänkt sig? Jag anser väl snarare att ostsmörgåsen och mjölken hjälper till att få lugnet att infinna sig. Eller också har de skrivit texten utan syftet att det ska betyda nånting alls. Syftet kanske snarare är att ge inspiration till att dra filten över sig, stoppa kudden bakom ryggen, kramas lite, käka en macka och dricka mjölk. Inget mer. Det låter i och för sig rätt trevligt. Men jag byter helst ut ostsmörgåsen mot en stroopwafel. Dagens bild på hägg. Ok, hägg. Det här är hägg. Ska leta efter syrenerna. Onsdagen den 25 maj 2005 Dagens svammel på mjölkpaketen på Arken: "Ett glas vänskap. Kul att läsa, men inte värt att kommentera. Torsdagen den 26 maj 2005 Mitt under brinnande smokingskjortstrykning plingar min bror mig på icq:n och vill att jag ska göra aktieaffärer. Telia vill tydligen köpa tillbaka ett antal aktier till ett högre värde än vad dom är värda nu, senast en minut i tolv i natt (en halvtimma kvar, skynda, skynda!). Till en början fattar jag noll, jag har liksom inte självmant skaffat mig de här aktierna... Men jag litar blint på min bror. Jag följer hans instruktioner och vips har jag tjänat trettiosex kronor. Wow. Min första aktieaffär. Vuxenpoäng, någon? 
Dagens hägg. Kolla, dom håller på att titta fram! Och igår
hade rentav några krupit ut för att lapa lite regn, för att
sedan krypa tillbaka igen. Spänningen är olidlig. Fredagen den 27 maj Vad ger vuxenpoäng?
Obs. Det som står här ovan är inte alltihop saker som jag gör, vet hur man gör eller vill göra. Det är mest exempel, som mer eller mindre har med mig och min omgivning att göra. Egentligen tycker jag nog att 'vuxenpoäng' är ett rätt tramsigt begrepp. Det ger liksom negativa vuxenpoäng att värdera vuxenpoäng. Varför sig bry överhuvudtaget? Om man är sig själv så är man vuxen nog. Nu är dom på gång! Hade fullt sjå att lyckas få en skarp bild av de i blåsten fladdrande häggen, men skam den som ger sig. Nu är det nära! Lördagen den 28 maj 2005 Kören höll på att blåsa bort, så vi rymde in i Anderstorpssalen för komma undan. Bra att det blåser så. Bra väder är dåligt för konserter, likaså ishockey-vm och möjligen mors dag, men vi hoppas mången söner och döttrar tar tillfället i akt och bjussar morsan på konsert. För säkerhets skull åkte jag in till stan för att skriva ut och sätta upp en affisch till på affischpelaren på torget. Naturligtvis lyckades jag sätta igång larmet på jobbet, inkompetent avlarmare som jag är. Missade därmed uppsjungningen för jag hade inte hunnit äta någon lunch och fick trycka i mig en burgare medans alla de andra rättade till stämbanden. Sen upp med gradänger, titta på när Folke satte upp inspelningsutrustningen och bar in ett stycke harpa vars låda är stor som ett hus. I bakgrunden sprang ljudteknikern Staaf omkring och slamrade. Och vid älven höll häggen en avvaktande ställning till våren. Söndagen den 29 maj 2005 Som sagt. Bra väder är dåligt för konserter inomhus. Stormen har bedarrat. Solen skiner. Vi ser fram emot enstaka åhörare spridda över salen, resten ligger ute i gräset, lapar sol och hallonsaft och äter mariekex och grillad kyckling och njuter av våren... eller sommaren... (en definitionsfråga) Kammarkören ska sola sig i strålkastarskenet inomhus hela dagen, under repetitionerna.
Konserter kan vara som hästhoppning. Gör man ett fel så blir det ett minuspoäng i den totala bedömningen man själv gör av sin egen insats. Under den här konserten gjorde rev vi knappt några hinder. Det gick verkligen jättebra. Den bästa repetitionen hittills. Och publiken verkade uppskatta det. Det är en riktigt skön känsla att vräka ut sig en trevlig upplevelse för en publik. I början var jag stel som en pinne, men lyckades slappna av till andra akten, då huvudnumret skulle uruppföras. Men jag kan inte säga att den sköna känslan bestod. Den dog. Efter att efteråt inte ha sett ett enda känt ansikte av dem jag hade bjudit och tjatat och verkligen rekommenderat att gå, kunde jag inte känna annat än besvikelse och en stor, stor tomhet när det var dags att åka hem. Jag försöker slå bort det, för alla har ju prioriterat annat, och jag kan ju inte tvinga folk att gå, och jag vet inte ens om det är det som gör att jag känner som jag gör nu. En del av det jobbiga är att efteråt inte veta vem man sjöng för, vem som tagit emot. Ingen återkoppling, ingen nära vän i publiken som säger - åh, så bra ni var! Ingen att prata om det med efteråt. Allt går ut i tomma intet. Så tomhetskänslan fortsätter. Jag känner mig uttömd på positiv energi och njutbarhet. Allt bra är borta. Ensamhet. Jag åker hem till en tom lägenhet. I det här läget vill man inte vara själv. Man vill känna att kvällens upplevelse är delad. Eller åtminstone träffa nån, men det är söndag kväll och alla normala människor åker hem och förbereder sig för vardagen som kommer. Jag med, men jag behöver landa. Och det får jag klara av alldeles själv. Känner ett drag ner mot älven, behöver komma bort från mitt hem en stund. Tar bilen ner till Nordanå. Gråten leker i halsen men den stilla älven, de utslagna träden, dofterna, fåglarna, hjälper mig i alla fall att landa till en del. Jag går och lägger mig. Tom. Tisdagen den 31 maj 2005 Nu känner jag mig inte så tom längre. Men det var jobbigt. Efterkänslan hängde kvar till idag. Det går över när jag är med folk. Och när andra lämnar avtryck i gästboken. Tack. Körrepetitioner idag igen. På fredag eftermiddag sjunger vi i Landskyrkan då Boliden (eller New Boliden som de heter nuförtiden) ska ha nåt slags högtidlighållande. Ska kanske ha planerat någon slags social aktivitet för kvällen redan innan, så jag inte imploderar av utmattning. Fast det är inte samma kaliber i det framträdandet, så jag tror inte det blir lika farligt. Recension av söndagens konsert i Norra Västerbotten idag. Mikael Bengtsson tycker att det var "som vanligt väl godkänt", eller "riktigt bra för att vara en amatörkör". Trevligt. Han tyckte också att allt det vackra vägrade sätta sig. Det är väl högst individuellt. Om man ska recensera recensenten så inleder och avslutar han recensionen bra, men i mitten närmar han sig Roger Lindströms (filmrecensent på Norran) utkrystade formuleringar när han försöker förklara varför det inte vill göra avtryck: "Kanske är det helt enkelt för vackert." Det kan man inte ta på annat sätt att det inte kan bli bättre. För hur kan det bli för vackert? Är det så vackert att det blir fult då? Som dirigenten Leif sa - det är som att säga att Hitler var för ond, så att han nästan blev god. Kommer man till det extrema av något som är vackert eller fult eller gott eller ont - vad blir det då? Finns det nåt på andra sidan? Det är klart att det finns en gräns, men går det att komma bortom den? Inte blir det väl det motsatta då?
Häggen jobbar på. Vissa träd är i princip fullt utslagna, andra halvt. Jag önskar man kunde fotografera dofterna. Syrenen verkar däremot vara riktigt vårtrött - bladen har precis vaknat. Det kommer väl en bildföljetong på dom också antar jag. Dagens häggbild tillägnas en kille som gjorde entré i söndags. |
Flum,
flum. Bäst att sluta filosofera innan jag gör en