"I Lappland hava vi vårt Västindien"
Vid 1600-tales början rådde bistra tider i Sverige. Det 30-åriga kriget hade grävt djupa hål i statens kassa, att hitta nya inkomster var därför av största vikt. Fyndet av silver i Nasafjäll skapade stora förväntningar. Med det skulle Sverige få ännu en metall att exportera, vid sidan om landets viktigaste exportvaror järn och koppar. Med anledning av fyndet skrev riksrådet Carl Bonde 1635 att "i Lappland hava vi vårt Västindien".
Gruvan skulle bli lika lönsam som en koloni i Västindien! Men fyndplatsen låg enligt uppgift nära den norska gränsen, oroande nära, eftersom läget mellan länderna var spänt. I maj 1635 anlände bl a en hyttmästare och en lantmätare för att kontrollera om fyndigheten låg på den svenska sidan - silverfyndigheten låg 500 meter in på svensk mark!

Gruvdriften inleds
Hösten 1635 anläde 12 tyska bergsmän och några svenskar, de hade rekryterats från Sala silvergruva i Västmanland. Arbetet med malmbrytningen påbörjades omgående. De flesta gruvarbetare var utkommenderade knektar. De hade fått välja mellan två onda ting; antingen att bli utkallade i krig, eller att arbeta i Nasafjäll. Var tredje månad byttes hela arbetsstyrkan ut, långre än så uthärdade de inte isolering, klimat och arbete. På kalfjället saknades ved att använda för tillmakning - eldar som snabbt kyldes ned så att berget sprack. För första gången i svensk gruvhistoria användes därför krut. Gurvhålen bestod av schakt som var upp till 20 m djupa. Malmen hissades upp i korgar med enkla handspel, det sorterades och lades på hög i väntan på vintern. Då fördes den fem mil österut till smälthyttan i Silbojokk (vid Sädvajaures strand, t:s anm), där fanns det skog som kunde kolas för att driva hyttan.

Samerna
Men hur skulle man läsa transporterna här på kalfjället? Här fanns inga bönder som kunde anlitas för körslor, inte heller några vattenvägar för skeppning av malmen. Det enda sättet var att anlita samerna för arbetet, vilket innebar ett hårt arbete för dem och deras renar. Renarna drog ackjor som lastades med upp till 100 kg malm. Årligen avgick 500 - 1000 ackjor proviant och 1000 lass ved. Vägen mellan gruvan och hyttan lär ha kantats av renskelett - samernas renar dukade under av det tunga arbetet. I samband med gruvdriften lämnade flera samer området. En del drog till Norge medan andra sökte sig till kusten, där de hankade sig fram som tiggande "fattiglappar"

Verksamheten läggs ned
Det dansk-svenska kriget 1659 satte stopp för verksamheten; fienden plundrade och brände såväl gruva som smältverk. Eftersom gruvan varit olönsam återupptogs inte driften. Plundringen kommenterades drygt 150 år senare: "Aldrig hade en fientlig invasion varit för något land mer välgörande än Danskarnas var för Arjeplog, när de förstörde Nasafjells silververk". (lappmarksmissionär Petrus Laestadius). Men 1779 blev gruvan åter av intresse och en ny hytta byggdes - platsen låg fem mil härifrån, vid sjön Iraft och Laisälven. Platsen kallades Adolfström och var i drift fram till 1810. Då bröts det inte så mycket ny malm ur berget, istället användes den brutna malm som lämnats kvar. Under de nära 65 år som Nasafjälls silvergruva användes utvanns inte mer än cirka ett ton silver och 270 ton bly.

Avskrivet informationstavlan i gruvstugan, Nasafjäll
(c) Länsstyrelsen i Norrbottens län 2004

Mer om Nasafjälls historia