|
Söndagen den 1 januari 2006
Storavan, klockan ett på nyårsdagen. Mulet, lätt snöfall, ingen vidare god sikt. Inga direkt goda fotograferingsförhållanden heller. Men skidorna står stadigt i skoterspåret. Torsdagen den 5 januari 2006 Halvdag idag. Från klockan ett, ledig resten av dagen. Och en fasligt massa tid framöver. För imorgon är det helgdag och på måndag anmäler undertecknad sig till arbetsförmedlingen. Äntligen dags att igen sig efter den senaste tidens stress. Äntligen återigen dags att försöka förverkliga sig själv. Komponera lite mer musik. Leka lite konstnär. Åka lite skidor. Fundera mera på livet. Har dock inga större bekymmer om vad framtiden inte har att erbjuda. Kanske tar jag mig ett friår. Kanske fortsätter jag karriären som nörd och utbildar i datorgrafik och modellerar spel, om möjligheten finns. Kanske skolar jag om mig till dagisfröken. (Tänk, jag längtar litegrann efter ett arbete där det närmaste arbetsredskapet är lite mer levande än en surrande låda full av elektronik.) Vem vet? Den som lever. Söndagen den 8 januari 2006 Två inlägg i veckan. Vilken frekvens. Wow.
Isdropparna dinglade och tinglade i mitt skägg. Stakade mig fram en hel mil igår. Lite ovanligt för att vara mig. Jag brukar normalt nöja mig med elljusspåret, som är tre kilometer långt. Förväntade mig världens träningsvärk i alla berörda lemmar och leder idag. Men nej. Det är som en dröm. Jag känner ingenting. Åkte jag verkligen en hel mil igår? Det är bara åtta mil kvar till Vasaloppet. Vilket år som helst i framtiden ska jag våga anmäla mig. Torsdagen den 19 januari 2006 I måndags var det för varmt för att det ska vara kul att åka skidor. I tisdags hade jag tydligen sträckt ryggen i sömnen så då var det inte heller kul. Idag fryser mer än mitt numera endast exakt fyra komma noll millimeter långa skägg till is. Norran rapporterar minus tjugosju komma åtta grader klockan sex på kvällen från Balderskolans väderstation i Skellefteå. Visst får man både perfekt fäste och bra glid när det är så kallt, men någon måtta får det väl ändå vara med hurtigheten. Så skidorna fick stanna hemma idag med. Jag värmer mig med Skellefteå Kammarkörs framförande av Sergej Rachmaninovs Bogoridse Djevo, Radusja (rysk Ave Maria) från julkonserten den tjugoförsta december. Ljuvligt vacker (om man kan bortse från åhörarnas host och harklingar och den halvdåliga mp3-kodningen som gör att det låter som om tretton metalliska Poltergeists vill vara med och viska sin version i bakgrunden). Ladda ner här (2,63 mb). Fredagen den 20 januari 2006 Två inlägg på två dagar. Vilken frekvens. Wow. Ännu ett starkt skäl till att vara stolt över tv-avgiften man betalar för att få ett reklamfritt, seriöst och kvalitativt medieutbud via teverutan och radion: Svenska dialektmysterier, onsdagar klockan halv tio på SVT2. I senaste avsnittet, som också går att avnjutas direkt på webben, åker Fredrik Lindström till Blattnicksele i södra Lappland, oroar sig för björnmöte, fiskar förstlaxen, spelar bilbingo och bekantar sig med pratglada Lena på Violas Eftr som säljer byxor med karyschoband (resår) och Maud Olofsson-trosor. Måste ses! Lördagen den 21 januari 2006 Om nattens första mardröm skulle ha varit en film skulle den nog ha fått hyfsat bra betyg av medlemmarna på Filmtipset. Dock inte säkert av mig. Dels för att skräckfilmsgenren sällan bjuder på några överraskningar, och dels för att jag själv drabbades av mardrömmen. Jag vaknade ur den med ett flämt, kort jämmer och en isande känsla över hela överkroppen. Drömmen utspelade sig i ett stort gammalt hus som jag och några goda vänner utforskade, under en tidsperiod av ett par hundra år. En häxa eller vålnad, vänner som försvann en efter en på ett väldigt obehagligt sätt, gravstenar med mystiska varningstexter och sublima meddelanden som dök upp. En gammal t-ford i en trång gravkammare. Han som försökte få igång motorn försvann spårlöst, även han på ett väldigt obehagligt sätt och med den där vålnadens närvaro, och dyker efter några år upp med bild och allt på en gravsten. Det låter inte så hemskt när jag skriver det så här, men ni anar inte... Allt ackompanjerat av abstrakt, rörig och slamrig filmmusik. Nattens andra mardröm handlade också om försvinnanden. Om en liten person som försvinner spårlöst i röran i ett uthus på landet och som plötsligt har lyckats klättra upp på husets tak och håller på att ramla ner därifrån. Låter kanske inte heller så hemskt (och huset är inte så högt), men där låg jag under mitt täcke och svettades. Sänder skräp skräp? När jag gick in på filmtipset igår så blinkade kuvertet rött i headern. Åh! Ett meddelande! Till mig! Det var ett autogenererat meddelande som talade om för mig att TV3 skulle visa filmen Crossroads med Britney Spears på eftermiddagen. Jag har nämligen sedan länge haft med den filmen på min vill-se-lista på FT. Äntligen! Jag programmerade genast videon. Trots alla usla recensioner den fått och att filmtipset genererar en etta för mig och alla mina ft-vänner (förutom Ninne och Nicha som tydligen kommer att ge den tvåor (fniss)) så vill jag ändå se den, kanske av just de skälen. Den blir liksom extra intressant på grund av alla sågningar. Hur kan den vara så dålig som alla säger? Är det möjligt? Någonting måste väl ändå vara av värde, om man nu lägger ner möda och (förmodligen) mycket pengar för en sådan produktion. Eller hur naiv är jag nu? Jag återkommer med en rapport. Måndagen den 23 januari 2006 Här kommer rapporten. Fler och nya blandningar av känslosvall sköljer över mig. Rysningar. Då och då ler jag stort för mig själv. Ibland rynkar jag på pannan mer än Dan Aykroyd gör alla gånger då han framträder i filmen (han bidrar stort till kalkoniseringen). Att Britney ska sjunga är väl kanske tänkt att vara filmens behållning, men några av tillfällena då den totaldyker (och det är då jag drabbas av dessa sedan tidigare okända känslosvall - hurv) är just när Britney ska ta en trevande ton på ett trovärdigt sätt. Hon är väl en duktig sångerska, och faktiskt inte helt usel som skådespelerska, men att kombinera det på det här sättet... Aj. Det skär sig. Moralkakorna skär sig. Fnittret flickorna emellan skär sig. Man skrattar på fel ställe. Mötet mellan Britney och hennes mamma (som hon inte sett sedan hon var tre år) är helt osannolikt märkligt. Som många andra scener i filmen. Jag orkar nog inte göra en lista. Mitt finger var stundtals inte långt från fast-forward-knappen. Men jag hade karaktär nog att inte trycka. Ska jag vara stolt över det? Tisdagen den 24 januari 2006
Torsdagen den 26 januari 2006 På morgonen duschar jag till discoljus. Lysrören på toaletten är på väg att ge upp och blinkar menande, sådär lagomt oregelbundet. Vi är på väg att gå hädan. Ta oss härifrån. Blink, blink, blinkbliiink, bliiiink, blink. Det är nästan som ett konstverk, en installation. På eftermiddagen ligger jag i en blå soffa med fem nålar i vardera öra och en mitt på hjässan. Slumrar. Försvinner bort. Skönt. Stressar av. Efter trekvart får jag nålarna bortplockade. Och tanken är att lugnet ska fortsätta resten av dagen. Om man inte ägnar sig åt uppiggande aktiviteter som kaffedrickande eller motion efteråt. (Och kaffedrickandet kan jag ju med lätthet undvika.) Helst ska man ta det lugnt och vila lite mer. Med detta i tankarna grenslar jag cykeln och trampar försiktigt den mödosamma vägen upp till folkparken, där jag ska köpa lite kurslitteratur. Två nyinköpta lysrör ligger väl förankrade i min axelväska, tror jag. Men det är svårt att behålla lugnet på cykeln. Många uppförsbackar. Skulle kanske ha tagit bilen istället, trots varningar om nedsatt reaktionsförmåga efter öronakupunktur. Dålig planering. När jag når fram till folkparken är jag redan uppe i varv. Småsvettig. Nåja, tänker jag när jag gör mitt ärende, det är i alla fall nedförsbacke hem. Då kan jag slappna av. Rullar sedan nedåt, hemåt. Väl hemma ligger det bara ett enda lysrör väl förankrat i axelväskan. Det andra måste ha trillat ut på nedvägen. Ahopp, tänker jag. Inget annat att göra än att vända på cykeln och svettas lite mer i sökandet efter den. Lite drygt halvvägs upp hittar jag rymlingen. Den hade bestämt sig för att hoppa överbord bakom en bil på en i övrigt tom parkering. Men när jag kommer fram hade bilen lyckats köra över exakt halva förpackningen. Man ser tydligt hjulspåren. Som om rymligen avsiktligt lagt sig lagom bakom bilen. Och som om bilen avsiktligt lyckats pricka och krossa och köra iväg med väl utfört uppdrag. Jag och min cykel står och betraktar. En avlång sak, klädd i brun kartong, ena halvan hel, andra halvan platt med lite glaskross i änden. Jag kanske är konstig nu, men det såg nästan ut som en installation det också. Vilket öde.
Jag lämnar den som den är och rullar nedåt, hemåt, igen. Bestämmer mig för att stanna hemma, slappna av och göra en tidig kväll. Och duscha till discoljus även imorgon. Fredagen den 27 januari 2006 Gårdagens roligaste på Namn o Nytt-sidorna i DN: Lördagen den 28 januari 2006 Det är en hel knapp månad kvar till den där tisdagen, men det är väl ändå dags för en hyllning: Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber. I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska. För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet. Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan. De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet. När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska. Men då! Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former. Sic transit gloria mundi! Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol. Anita Saeys, februari 1984 Söndagen den 29 januari 2006 (Får man kalla det målning om man gjort det i Photoshop?)
Tisdagen den 31 januari 2006 Äntligen faller det lite snö. Det är mycket roligare att springa med pjäxor (och på dess tår fastsatta två meter och tio centimeter långa skidor) på fötterna än vanliga löparskor. Det är ingen instruktionsbok, men den är riktigt nyttig (tror jag). Låna, köp, läs, lär. |
Ögonläkaren hällde i något som sved. Skåda dagens största pupill.
Idag ska jag lämna tillbaka en bok som jag med visst besvär men intresse försökt plöja mig igenom. (Den var lite väl lång - är det för att amerikanska författare får betalt per ord?) Den handlar om alla människors emotionella intelligens och att och varför den är minst lika viktig som den vanliga begåvningsintelligensen för att ge oss själva och våra barn ett framgångsrikt/lyckligt/rikt liv. För att citera baksidan: