Den dödsintensiva enochenhalvveckaskursen före jul handlande om patologi – läran om alla världens sjukdomar och åkommor. Min vän läkaren frågade vid nyår om jag hade fått några hypokondriska ångestkänslor under kursen (och jag gissar att han utgick från egna erfarenheter). Huvudet på spiken. När han ställde frågan frågade jag mig själv en stilla fråga – kände jag mig inte lite halvt äcklad och sjuk, när en stor del av min tillvaro faktiskt var fylld med bilder och text som handlade om hur man blir sjuk på alla sätt och vis? Just då var det dock lätt att bestämma sig för att inte känna så, för det var helgtider och min värld var fylld av positiva upplevelser från höger och vänster.
Nästa kurs satte igång på andra sidan nyåret så fort det bara gick (2 januari) med programmets hittills längsta skoldag (8-16) och jag tror samtliga studenter var närvarande – vilket är ett tecken på vilken überambitiös klass jag går i. Jag har redan lyckats lära mig uttala namnet på kursen utan att staka mig: otorhinolaryngologi, vilket betyder läran om öronens (oto), näsans (rhino) och halsens (laryng) sjukdomar. Jag börjar så smått bli trött på att läsa om och se bilder på tumörer, cystor, divertiklar, fistlar, ödem, granulom, missbildningar, papillomer och ännu fler tumörer. De kämpar alltså vidare med att ge oss stackars studenter hypokondriångest. Jag tror snart de lyckas ordentligt.
Tisdagen den 8 januari 2008
Den senaste veckan har jag varit lite tjock i näsan. Jag har inte varit så hemskt farligt sjuk, ingen direkt feber, inget ohämmat nysande, ingen sprängande huvudvärk. Bara lite ont i halsen, en del hosta, en trögflytande hals och lite heshet.
Nu har det mesta gått över, men min kropp har inte riktigt begripit att det inte finns så värst mycket kvar i halsen att reta sig över – så nattetid har alltför mycket sömntid bytts ut till vaken hosttid. Till omgivningens förtret, kan man kanske misstänka. Jag störs till exempel inte så mycket av min grannes snarkande, men viss risk finns att han störs av sin grannes hostande. Att hans granne (det vill säga jag) har hällt i sig Coccilana har dock hjälpt avsevärt.
På dagarna hostas det inte så mycket. Då är det förstklassig korvstoppning som gäller. Det stoppas även in ytterligare skäl till hypokondriångest i litteraturen. Jag läser att symptomen till sinuit, bihåleinflammation, är bland annat ensidig värk och purulent snuva, tryck över överkäkens tänder samt nattlig hosta. Nu har jag inte purulent snuva men nattlig hosta är kanske skäl nog för att ställa en högst privat diagnos.
Något som vidare lätt skulle kunna ge mig den tidigare misstänkta diagnosen nosomani. Jag kanske ska lugna ner mig lite.
Onsdagen den 9 januari 2008
När jag nu ändå är inne på temat sjukdom och åkommor kan jag väl lika gärna berätta om vilket jävla jubelidiot jag var igår. Jag verkar vara en jävla jubelidiot en gång om halvåret. Det drabbar ingen annan utom mig själv, kan jag tillägga. Eller snarare min kropp.
Utanför forumsalen på Campus Skellefteå finns ett etage, en slags plattform, som man kan gå upp på om man ämnar gå in i salen från ovan istället för från markplan. Under denna plattform passerar man om man går mellan bibilioteket och cafét/skeriarestaurangen/restaurang älvy. Är man tillräckligt lång kan man ta sats och hoppa upp och ta tag i kanten på plattformen, och hänga och dingla där en stund. I och med att man har lite fart när man tagit sats så börjar man hängandet med en pendelrörelse fram och tillbaka några gånger. Det kan vara skönt att sträcka ut sig, eller helt enkelt stajla litegrann för omgivningen.
Igår gjorde jag det. Det var det som gjorde mig till en jävla idiot. För har man en hyggligt tung ryggsäck på ryggen samt är lite slapp i lemmarna efter de senaste dagarnas halskrasslighet så har man inte lika bra kontroll, eller i alla fall inte full kapacitet att ta tag i en plattformskant och lyckas hänga kvar där. Så när den första pendelrörelsen (och det var jag som var pendeln) befann sig i sitt yttersta främre läge, tappade jag taget.
Jag befann mig i horisontellt läge ungefär en och en halv meter upp ovanför stengolvet, och det var fritt fall. Landningen blev allt annat än mild. Jag låg och kved i ungefär en sekund, tills jag bestämde mig för att ställa mig upp för att få en bekräftelse att jag var hel. Det diagnostiska testet gav att alla organ och rörliga delar var hela. Höll ändå på att svimma, för smärtan från den nedre bakre regionen var intensiv. Var enligt uppgift rätt blek i ansiktet. Satte mig ner. Svettades kallt. Fick vatten och panikipren.
Det som tagit värsta smällen var höger höftbenskam medialt (mot mitten). Där sitter en massa muskelfästen till ryggmuskler som jag numera vet när de används, det vill säga nästan jämt när man byter någon som helst vinkel på något av benen. Oaj.
Nej, förresten, värsta smällen – det tog min ryggsäck med innehåll – lite kläder och en dator. Hade jag inte haft den på mig så hade jag kanske inte skrivit någon blogg idag. Det är på samma dator som jag skriver detta just nu, men dvd-spelaren måste bytas ut och så får jag stå ut med lite deformering i datorns plasthölje. Jag ser det som ett pris värt att ha betalat för att ha sluppit hjärnskakning, eller något värre.
Nu ska jag sluta skriva om min hälsa, hur dålig eller inbillad den än är.
Söndagen den 13 januari 2008
Igår kväll…
…närmare bestämt klockan 19:28, äntrade vi scenen, och de knappa fyra tusen åskådarna applåderade inte, för ljussättningen signalerade att spektaklet inte riktigt ännu hade börjat. Folk gick fortfarande omkring på parkett och läktarna och letade efter sina platser. När vi, klockan 19:30 (helt enligt körschemat), käckt började skräna kraaa kraaa, morsgrisar är vi allihopa, den jag räcker handen till fååår mitt hjärta, var det mer som att vi vänligt talade om för alla att nu var det dags att ta plats för nu började det. Det passade bra. När vi hade slutat gasta var allt ljus på oss och publiken applåderade snällt. Linda Isacsson, kvällens konferencier, hälsade välkommen och småpratade med Micke Leijnegard och landshövding Göran Theolin som klippte band och vi tutade fram en fanfar tillägnad Skellefteå. Det var en småhäftig känsla att stå där bakom och titta på deras ryggar och ut över publikhavet. Det kändes lite som att man flög. Efter ytterligare prat och hyllningar till staden särade vi på kören för att ge plats åt Skellefteå dans- och balettförening som under Simons skitsnygga Vox Humana (uruppförande) i vita svala dräkter svävade fram på scenen i ett skimrande blåvitt ljus. (En pytteliten del av verket hörs och syns i slutet av svt:s inslag. Bilder finns även i Norra Västerbotten.) Det 22 takter långa slutackordet (på bokstaven oooo) höll jag på att fnittra sönder för att en snökanon (som lät som en dammsugare) just då gick i gång och hällde snöflingor rätt över dirigenten Leif Åkesson. Det var säkert väldigt vackert sett från parkettplats men från scenen såg det ganska lustigt ut. Bortsett från det så gick hela framförandet väldigt bra, och Leif såg riktigt nöjd ut efteråt.
Efter själva invigningsceremonin (som Skellefteå kammarkör alltså var en stolt del av) drog showen igång. Maia Hirashawa, Orup, Lena Ph och Tomas Ledin. Maia kanske är för okänd för att dra igång festen ordentligt – det gjorde den först när Orup sprang in och började sjunga om sin bil och Lena Ph om sig själv, varvid många besökande från bakre parkett sprang fram och dansade framför scenen. Det uppskattades tydligen inte riktigt av höjdarna och politikerna som prydligt satt på första parkett och kanske förväntade sig en trevlig och skötsam firmafest. För när Tomas Ledin efter pausen äntrade scenen fick ingen komma närmare scenen än de som satt på första raden. Eventuellt var det det som gjorde andra delen av showen mindre intressant. Å andra sidan kan man kanske, åtminstone enligt mig, beskylla Tomas Ledin för det, för speciellt originell kan man inte påstå att han är. Vore jag han skulle jag vara jävulskt trött på mina egna låtar. Och jag tycker nästan det är pinsamt att han påbörjar nära varenda låt med en dunkande baskagge som ska få igång publiken, sjunger sina refrängfraser på så många olika sätt det bara är möjligt, samt avslutar nästan alla låtar med ett sånt där klimax-crescendo-rock-avslut som jag inte vet vad det kallas eller hur jag annars ska beskriva det. Byt stil, Tomas. Du är för bekväm med dig själv. Jag vet att det är vinnande koncept som går hem hos en stor del av publiken, men visst vill man väl åldras med värdighet? Å andra sidan var det kanske bra att Ledin spelade sist, för då kändes det helt okej att vilja gå hem och lägga sig efteråt.
Söndagen den 20 januari 2008
Oj, vad inte ofta jag har skrivit här den gångna veckan. Det är inte sällan jag funderat på det. Och skämts litegrann. Och konstaterat vilket ok det kan vara att föra en blogg som man inte skriver i. Oket tynger mig. Det förföljer mig. Det sitter fast vid mig som en fotboja som jag måste släpa med mig vartän jag går. Jag har under sju och ett halvt års tid skapat mig en drog, ett måste, en ritual jag måste hålla mig fast vid. En förpliktelse som det inte finns några helt kristallklara skäl att låta ha kvar. Vad skulle hända om jag slutade skriva här och tog bort alla sidorna? Rensade ut arkivet? Skulle ett förflutet då gå förlorat? Skulle sju och ett halvt år av mitt liv försvinna ut i intet? Och om jag slutade skriva – skulle jag sluta existera för de som eventuell följer den här? Är det för dem jag skriver? Eller för mig själv? Är jag egoist? Exhibisionist? Kontaktsökare?
Många funderingar. Grubblandet fortsätter. Lika bra att fortsätta.
Onsdagen den 23 januari 2008
De här snubbarna kommer till staan imorgon:
Den här bloggen lär inte dö i första hand. Ju äldre den blir, desto roligare är det att upprätthålla den, göra den ännu äldre. Jag skulle egentligen kunna skita i vetskapen om att det är någon som läser den. Jag vet att folk läser. Men om jag inte hade vetat, hade jag nog upprätthållit den ändå, av vetskapen om att möjligheten finns att någon kanske läser det jag skriver. (Däremot kan man ju såklart ha synpunkter på frekvensen inlägg här, som tidvis är rätt låg.)
Och med det sagt vill jag bara tillägga att jag inte skiter i er som jag faktiskt vet läser den.
Apropå död (och hälsoångestrelaterade inlägg) – dagarna mina fylls för övrigt med fortsatt korvstoppning om alla möjliga sätt man kan dö på. Temat för den här gången är hjärnan, och hittills har vi fått veta allt om hjärntrauman, hjärntumörer, stroke, och hjärnblödningar. Vidare kommer vi "behandla" ALS, Huntington och Parkinsons. Upplyftande. Som en grandios final i en kaskad av dödskunskap. Det är i hjärnan allting utgår, och det är där allting slutar. När de elektriska impulserna slutar komma och gå är det slut. Stilla. Till och med när det gäller en sådan sak som njursvikt (som vi berörde före jul). Schackspelaren Bobby Fischer dog häromdagen av njursvikt. Det som skulle rensas ut genom njurarna fick inte komma ut och ställde till med jävulskap lite överallt i hans kropp. Till slut hade ingen av de elektriska impulserna någon mottagare, för alla organ hade lagt av. Schack matt. Bland det sista, fysiologiskt sett, som hände i schackkungens kropp var att någon elektrisk puls ensam for genom kroppen, mottagare okänd. Kungen, hjärnan, lade sig ner.
En annan kändis som gick bort häromveckan är den finskfödda skräckfilmsskådespelerskan Maila Nurmi. 86 år gammal fick hon en hjärtattack. Det var hon som med svartmålade decimeterlånga naglar, valvliknande ögonbryn och ett par centimetrar smal midja stapplade framåt som zombien Vampira i Plan 9 från yttre rymden från 1959. Det var hennes genombrott, och trots att filmen har fått stämpeln Världens Sämsta Film så gick det inte helt åt skogen för henne. Hennes kompisar hette Marilyn Monroe, James Dean, Orson Welles och Elvis Presley. En rolig sak är att hennes första man Dean Rieser ville utröna om hon besatt sataniska krafter. Vilket han kom fram till att hon inte gjorde. "Hon vet absolut ingenting", har han sagt i en intervju.
Fredagen den 25 januari 2008
I går var de här. Jag har aldrig sett något liknande:
Jag har aldrig sett någon, liggandes på golvet, spela Chopin på en flygel.
Jag har aldrig sett någon få en violin att att snarka.
Jag har aldrig sett en pianist få minnesförlust mitt under Beethovens Für Elise ("Similar to the goldfish, the pianist has a memory span of only thirteen seconds").
Jag ska inte påstå att jag aldrig hört All By Myself kombineras med Rachmaninov, eftersom det är han som ligger bakom huvudtemat i den låten. Men jag har aldrig sett en pianist gråta så mycket under framförandet av den.
Jag har inte aldrig hört någon sjunga Ticket To Ride så illa.
Jag har lärt mig att violan inte är större än violinen – utan att det är violaspelarens huvud som är större.
Jag har aldrig sett en flygel med kreditkortsläsare, begränsad speltid och kritikgenerator.
Jag har aldrig sett en violinist så tappert försöka hänga med pianistens never-ending-mampig-slut-fanfarer.
Jag har aldrig hört en violinist sjunga I Will Survive med rysk brytning och spela solot på violinen med en elektrisk minivisp.
Det var faktiskt roligt.
Söndagen den 27 januari 2008
Har rotat runt i ett par gamla kartonger som jag hämtat ned från vinden. Kartonger innehållandes gamla saker från förr. Gamla foton från tiden då jag hade mer hår, gamla telefonkort, almanackor, vykort, en enögd nalle, en kazoo, en skitful ljusstake från Tekniken i nian, en stjärngossestjärna med fusktexter på baksidan, en trave femkronor från 1973 (tydligen en raritet), en tvåkrona från 1970 (också det borde vara en raritet), en sevenelevenpåse full med kinderäggsleksaker, en grön och vit keps med texten TERRASIT – Nya murbruksfabriken i Stockholm AB på. Det mesta kan nog lätt ses som skräp, men allt har en historia. (Och om jag får barn någon gång i mitt liv ska de absolut få leka med kinderäggsleksakerna!) Jag är inte den som inte klarar av att rensa, men jag gissar att innehållet i dessa kartonger säger en del om vem jag var då och vad som hände. Det som absolut inte är rensningsbart är alla dessa dagboksanteckningar från resor och icke-resor, ordnade lite halvkaosaktigt i en plastmapp. Kan sitta i timmar och läsa och komma ihåg platser jag varit på och människor jag mött. Och framför allt tankar jag haft.
I rotandet slår det mig att jag skrev blogg långt före år 2000, redan 1990. I och för sig är ordet blogg en förkortning och försvenskning av ordet webblog och det begreppet dök inte upp förränn 1997, men det jag hittar är ganska likt som företeelse, förutom att det inte publicerades på webben, som ju då ännu låg i sin linda. En av kännetecknen är att texten som skrevs var ofta publik så fort den skrevs. Jag kallade den för Lägesrapport, och skrev den på raster och händelselösa lektioner när jag gick på gymnasiet. Jag hade med mig den överallt, jag skrev i den titt som tätt, och alla var välkomna att läsa den. Och många tyckte det var skoj att ta sig en titt i den.
Det om skrevs var omedelbara observationer av vad som hände runtomkring mig, saker sagda av mina klasskamrater och kommentarer till mycket som upplevdes där och då. Bland annat skrev jag lägesrapport på scen bakom gymnasierektorn när han på avslutningen höll tal på avslutningen, medan jag som en del av skolkören väntade på att få göra nästa framträdande. Jag klagade på varma spotlights i nacken, antecknade i punktform vad rektorn talade om (Europas "frigöring", lärarstrejken 1989 och Flemingsbergs pendeltågsstation) samt peppade mig själv inför Sommarpsalmen.
Här är ett annat inlägg. Tomas hette vår klassföreståndare tillika fysiklärare:
"27/3 -90 9.15. Fysiklektion. Det är alltid lika kul att se på när Tomas misslyckas med sina experiment. Nu måste han ta en annan fysiklärare till hjälp, å ÄNDÅ FUNKAR DET INTE! Snart bryter panik ut, och Tomas torkar svetten ur pannan där han står lutad över instrumenten. Snart är hela katedern fullproppad med elkuber (3 st), elektronkanoner (2 st) och sladdar (>17 st). Tomas bryter snart ihop. Snart har han inga naglar kvar heller. Ring 90 000!
Torsdagen den 31 januari 2008
Det är neurologitentamen imorgon. Gud vet vilken slags neurologisk åkomma den här krabaten har råkat ut för. Om det nu är en åkomma. Han (eller hon) kanske bara har extra stor inlevelseförmåga:
Gårdagens bild (den tecknade – en klassiker!) lade jag upp för att jag var tacksam över att äntligen kunna staka mig upp och ner längs vitbergets spår. Snön verkar ha kommit för att stanna den här säsongen, och så kände jag mig mindre invalidiserad efter den lilla akrobatolyckan för några veckor sedan. Dessutom hade jag precis köpt ett nytt skidställ, för jag var trött på att åka runt i en tung och klumpig fleecejacka med för korta ärmar (åtminstone för längdåkarrörelser) och som drar åt sig minsta lilla vätska (snö, alltså). Glad i hågen, efter att ha lagt upp bilden, körde jag iväg till skidstadion. Det var plusgrader i luften och vallatejp under skidorna.
På plan mark, innan första backan, gläds jag åt bra glid. Swish, säger det när jag stakar mig fram. Men när jag börjar omge mig med lite mer kuperad mark börjar jag ana oråd. Fästet är uselt. Vallatejp är en fantastisk uppfinning – man slipper stå i en halvtimma och gnugga rätt sorts valla på skidorna innan man ska ge sig ut. Men den fungerar rätt dåligt vid så kallade ytterligheter, som till exempel is och nysnö. Jag märker att ytterligheterna även gäller temperaturer på över plus en grad.
Gång på gång får jag parera för att en skida, höger eller vänster, vill släppa från fästet i spåret och fara iväg med hög hastighet bakåt. Och även om det händer ideligen så blir jag liksom lika överraskad varje gång, och luften går ur mig. (Och det är tur att jag är hyfsat ensam i spåren.) Men jag vill inte ge upp i första taget. Jag vill kämpa. Jag tänker att det är ju kanske bra stretchövningar för ljumsken när jag ideligen finner mig i ofrivillig spagat med ena skidan två meter bakom den andra. Dessutom kanske det gynnar åktekniken. Jag har hört att man inte ska använda stavarna så mycket, utan trycka ifrån så mycket som möjligt med fötterna mot skidorna och marken. Det är så man gör för att skidorna ska greppa mot den packade snön i spåret. Så jag koncentrerar mig extra på att stampa rejält mot marken för att få det där fästet, för att kunna ta mig fram i tillfredställande tempo.
Ibland tröttnar jag på att stampa fram och skejtar lite. Men med tanke på att mina skidor har lite för mjuka kanter för att kunna användas för skejting (de glider alltför lätt åt sidorna), samt att min kondition (just nu!) inte tillåter många meter skejting i taget, så känns inte den metoden som den mest tillfredställande. Till råga på allt gör den ytterlighetsrådande temperaturen att den lösa snön på motionsspårets skejtinghalva fastnar på undersidan av skidorna. Så småningom har jag ett decimetertjock hård packat snötäcke därunder, och jag måste då och då svärande ta av mig allt och hugga och slita och riva och slå och skrapa loss en isliknande massa från undersidan av spannet.
Halva nöjet med att åka skidor är att få en rätt tempo-flås-kvot, så att man känner att man har kontroll över situationen. Som det är nu överstiger flåset tempot med råge. Inte den mest ideala skidturen jag varit på inte. Men jag vill ännu inte ge upp. Det kanske släpper. Helt plötsligt kanske skidorna fäster som en gud och flåset kommer i fas med tempot och jag lyckas sväva fram längs spåret, flyga fram som en Charlotte Kalla, eller kanske ännu bättre, en Gunde Svan, över Vitberget och Nöppelbergets kullar.
Nästan väl uppe på Nöppelbergets topp kommer pricken över i:t farande. I en av dessa spagatövningar, då vänster skida sticker iväg bakåt och jag tvingas leka gymnast och inta en för mig väldigt onaturlig kroppsställning, så verkar min vänstra stav ha fått nog av alla dessa pareranden. Knäck. Säger det. Staven går av. Jag har plötsligt, så långt bort från civilisationen man kan komma om man åker skidor i vitbergsområdet, och på en av de brantare uppförsbackarna, förärats med en stav som är femtio centimeter för kort. Utsikten över östra älvdalen är fantastisk, men det är lite svårt att uppskatta den alldeles just nu.
Att åka stavlöst utför är ganska roligt, men att försöka ta sig fram på längden (då och då uppför) utan stavar är… inte kul. Speciellt när man har extra bra glid men uselt fäste. Eller åt andra hållet, då snö klabbar igen skidorna underifrån. Jag rekommenderar alla att försöka. Inte.
Det jag försöker trösta mig med är att majoriteten av kilometrarna ned till bilen på skidstadion är just nedför, samt att jag tränar benmusklerna extra mycket nu, eftersom det är bara de som tar mig fram. Då och då drabbas jag av kval eftersom jag måste välja mellan att under klassisk åkning ideligen halka bakåt på grund av det usla fästet, eller under fristilsåkning stampa upp packis under skidorna.
När jag äntligen är hemma överraskas jag över hur lite utmattad jag är. Perverst nog längtar jag tillbaka ut nästan på en gång. Jag vill ju övertyga mig själv att den här gången bara var en engångsgrej. Lite otur bara. Om jag ger mig ut igen, efter lite traditionell handpåläggning medelst vallavax på skidorna. Men stavbristen gör sig grymt påmind.
Nu har jag köpt nya stavar, och jag litar blint på att de håller för hela min kroppstyngd nästa gång jag är ute i spåren och går ner i spagat.
Inatt drömde jag att jag spelade Ture Sventon i en amatörteaterpjäs. En fantastiskt roligt roll att göra, särskilt eftersom jag fick äta en massa temlor. Mums.
Fredagen den 8 februari 2008
Ovanstånde bild lade jag upp efter att ha varit ute och tagit mig en skidtur på förmiddagen idag. Vis av erfarenhet kan man inte innan vara helt säker på förhållandena – det vill säga om tempo-flås-kvoten och fästet under skidorna kommer vara varit det rätta. Och om det efteråt kommer att kännas motiverat att lägga upp den sån här bild. Men nu, just idag, var det det. Och är det det så belönar det sig enormt. Helhetsupplevelsen blir dubbelt så trevlig. Det är det som gör att man fortsätter.
Fredagen den 22 februari 2008
Ända sedan jag för en och en halv månad sedan ägnade mig åt akrobatiska lekar i utrymmet mellan Skeribi och cafeterian på Skeria, så har skadan jag ådrog mig då sakta men säkert gjort sig mindre påmind. Numera lever Thomas ett normalt liv igen. Skadorna som min tappra dator ådrog sig har naturligtvis inte läkt nämnvärt under samma period. Som jag nämnt så slutade dvd-läsaren fungera, plus att den fick en del yttre kosmetiska krosskador. Och redan innan olyckan hade det börjat uppstå små mörka fläckar i skärmen, något som tydligen händer då och då i lcd-skärmar. Inget som gör att man inte kan arbeta med den, men eftersom jag ämnar använda maskinen i några år till så ville jag ändå få den reparerad, och kontaktade Dell för att få ett prisförslag på reparationskostnader. Därefter skickade jag in en skadeanmälan till mitt försäkringsbolag som tydligen tycker att sakskador som uppstår efter akrobatövningar på skoltid kan ersättas om man har rätt hemförsäkring. Mitt försäkringsbolag har en garanterad handläggningstid på max fyra veckor, oftast ett par dagar, enligt handläggaren jag pratade med. Efter fyra veckor och en dag tog min handläggare itu med mitt ärende efter påminnelse från mig telefonledes. En vecka senare hade jag mina pengar. Ytterligare en vecka senare (idag) har jag en lagad dator.
Den är som ny. Nästan allt yttre är utbytt. Inga fläckar i skärmen. En dvd-läsare som fungerar. En ny touchpad på vilken fingret glider runt som bonden i Let’s Dance. Till och med ytterskalet på locket som jag redan för ett år sedan dekorerade med stora fula repor, är hel och fin. Vilken känsla. Vi vet ju alla hur det känns i kroppen när man har en ny, fin, dyr leksak (ofta full med elektronik) i sina ägor. Man går omkring och ler fånigt hela dagen. Nästan som att vara kär.
Lördagen den 23 februari 2008
Nuvarande kurs på logopedprogrammet går ut på att lyssna och titta på svenskt tal och analysera de bakomliggande akustiska egenskaperna. Detta tycker Thomas är fantastiskt skojigt, även om arbetet kan kännas lite enformigt då och då. Ty det tenderar innehålla samma moment om och om igen:
Stega till nästa stabila vokal
Utforska var i spektrogrammet jag hittar de svarta vågräta band som ska vara betydande formanter, särskilt de två nedre, om jag nu hittar några
Försöka undvika grundtonen, som också kan se ut som en format
Öppna spektrumet för den aktuella tidpunkten och jämföra med det jag ser i spektrogrammet
Om jag nu tror mig hittat det jag söker, läsa av vilka frekvenser formanterna ligger på
Skriva in frekvenserna i en rapport
Det är bara ett exempel på tillvägagångssättet i en av raden laborationer vi är ålagda att göra. Utöver det ingår själva analyserandet, vad man kommit fram till, vad det sammatagna resultatet betyder… Det är ordbajseri på hög nivå, även om jag gärna tror att det är vettiga saker jag kommer fram till.
Jag vill även gärna tro att vår lärare förstår den monotona delen i vårt arbete, och därför har ansträngt sig lite extra för att göra fraserna ur vilka vi läser av språkljuden något mer intressanta, fantasieggande och tankeväckande (och jag hoppas de inte är upphovsrättskyddade):
Kåre killar Kockens kör.
Katten kapar Gittans kex.
Babben badar Bibbis bäcken.
Dick duckar Dackes docka.
Stackars Stollen stinker starkt.
Skulle Skorven skapa skor?
Jag vill anmäla några lama nunnor.
Lasse skyfflar fel tjära.
Jag vill lämna några långa Jörns-bor.
Söndagen den 24 februari 2008
I morse snöade det ymnigt.
När jag satt som bäst och åt frukost och förberedde mig mentalt för en så lång skidtur som möjligt, så ringde M. Ingen skidtur idag. Ett par timmar senare var jag i Finnforstrakten och brottades med renar.
De må vara sega och småkorkade när de uppträder på våra vägar, men det är inget fel på viljan när de och vi står i bilan och vi jagar dem, runt, runt, med bara händerna (inga lasson här inte) för märkning, skiljning eller avlivning. Man greppar tag i vad som kan greppas tag i – bakben, hals och helst horn, fast det är inte alla som har horn och jag skulle inte vilja få ögonen utpetade av de som har. Och de ger verkligen järnet, för för dem är det dödligt allvar och i brottningsmatcherna förlorar de alltid, i förlängningen även de som den här gången inte valdes ut till slakt. Den delen nöjer jag mig med att iaktta.
Dagens upplevelser räknar jag som något ganska stort. Något att bära med sig.
Onsdagen den 27 februari 2008
Apropå upplevelser att bära med sig.
Igår kväll råkade jag ut för en offentlig verbal attack, inför 28 närvarande på Skellefteå kammarkörs årsmöte. Det har aldrig hänt mig förut. Det var en av mötesdeltagarna som med ganska hårda ordalag tog upp en övrig fråga och riktade den rakt mot mig som före detta styrelsemedlem och innehavare av den funktionärspost som ärendet gällde. Man kan säga att jag hade ansvaret för det som deltagaren var riktigt upprörd över. Exakt vad det gällde nämner jag inte här.
Visst var det lite obehagligt att råka ut för en sådan direktriktad kritik på det sättet, men obehaget gick över ganska fort. Såhär i efterhand kan jag säga att jag mest blev överraskad och förvånad. Överraskad, för deltagaren tog upp något vi gjort inom styrelsen (med mig som ansvarig) som enligt deltagaren var åthelsikes fel. När vi gjorde det hade vi inte en tanke på att det skulle uppfattas så. (Och för mig är det mer en icke-fråga, för vi har inte gjort något fel alls.) Överraskad, för jag trodde inte man blåste upp en sådan fråga på det aggressiva sätt som deltagaren gjorde, inför alla andra på ett årsmöte. Diskussionen höll på en stund, sedan tyckte deltagaren att det egentligen inte skulle diskuteras på mötet, utan senare, varpå nästa övriga fråga behandlades.
Det jag nu är mest frustrerad över är att jag inte var beredd på att frågan skulle komma, för om jag hade varit det hade jag kunnat ge ordentligt med svar på tal. Och ganska glad över att jag fick mycket stöd i frågan, både under mötet och efter. Och rätt stabilt lättad över att jag har tjogvis med argument för kunna bemöta kritiken när eller om den kommer nästa gång.
Fredagen den 29 februari 2008
Idag är det en dag som inte återkommer så hemskt ofta.
Bara vart fjärde år, faktiskt.
Tänk på det. Fånga den.
Själv föddes jag tjugo minuter efter att en sådan här dag kommit till ända, vilket jag är oerhört lättad över.
Och jag har tveklöst haft den bästa av födelsedagar på flera år. En liten handfull personer har omringat min helg och kryddat den med sitt eget, men det är framförallt en enda person som gjort den extra smakfull och delikat och… god.
Tack, A.
Torsdagen den 6 mars 2008
Idag är det den europeiska logopeddagen, något som alla i hela världsdelen firar med buller och bång och tårta till barnen (årets tema är barnspråk). Det är klart att yrket behöver uppmärksammas så här, med tanke på att ungefär hälften av de man träffar inte vet vad en logoped gör (och hälften av dem gissar att vi jobbar med ben).
Det är första året som logopeddagen "firas", så så hemskt mycket uppmärksamhet har den inte fått (kanske i skuggan av internationella kvinnodagen på lördag). Jag hoppas ändå att en sökning på google framöver ger fler än 19 (nitton) träffar…
Fredagen den 7 mars 2008
Jag vill lämna några långa JÖRNS-BOR.
JAG vill lämna några långa Jörns-bor.
Jag VILL lämna några långa Jörns-bor.
Jag vill LÄMNA några långa Jörns-bor.
Jag vill lämna NÅGRA långa Jörns-bor.
Jag vill lämna några LÅNGA Jörns-bor.
Måndagen den 10 mars 2008
De här jörnsborna. De har förföljt oss. Till nu. Tror vi. För när vi om några år tror att vi är helt säkra, kommer vi att höra en mening om någon som vill lämna några långa Jörnsbor, och då kommer det blixtra till i våra små logopedhjärnor. Det är som en suggestion. Så fort vi kommer att höra det står vi hjälplösa. Vad som exakt kommer att hända då vet vi inte. Men någonting. Skrämmande.
För att liksom mota olle i grind gjorde jag igår kväll en besvärjelse-remix på meningen. Ladda ner för behandling:
Om man för övrigt gör en bildsökning på Jörnsbor på google får man väldigt många träffar till en och samma blogg, varav flera av dessa bilder föreställer karaktärer från The Office. Jag söker bland stjärnorna efter kopplingen. Hm.
I lördags vann Charlotte Perelli. Alla säger att hon har en god chans i den stora finalen i Belgrad. Problemet brukar bara vara att hela Sverige blir surt som en ättika på resten av Europa (östra Europa i synnerhet) när (om) hon inte vinner hela klabbet.
Nog är det en bra låt, det tycker jag med. Men ända sedan jag hörde den från första början kände jag att det var något som inte stämde. Jag kände mig lite obekväm, som om det var något jag inte hade kontroll över. Det var någonting med låten som jag inte greppade. Så småningom kom jag på vad det var som fattades mig. Texten. Jag greppade inte texten. Vad handlar den om? Det bästa sättet att ta reda på det, tänkte jag, är att översätta den till svenska. Så jag gjorde en naken och ordagrann översättning av låten, utan att ta hänsyn till rim och takt:
(originaltexten finnes här)
Allting har en början
Allting har en ände
Ta det för vad det är, tro det eller ej
Var min älskare, var min vän
Försök förneka vad du känner
Och du vet att ditt hjärta kommer att säga nej
Kärlek kommer att räcka längre, växa starkare och starkare
Om du stannar och inte släpper taget
Refräng:
Åh, ut på linjen, som en stjärna, som en hjälte
Kärlek kommer att överleva
Åh, att ta strid är livet för en hjälte
Hålla sig levande
Det här är en historia om kärlek och medkänsla
Bara hjältar kan berätta
Åh, ut på linjen, som en stjärna, som en hjälte
Kärlek kommer att överleva
Himlen och jorden fortsätter kollidera
Men vi älskar på en värld av sig själv
Åh, där kan du fejka det, lyckas eller bryta ihop
Bara du kan hitta den rätta
Refräng
Åh, överleva
Hjältar kan leva av sig själva
Men hjältar dör aldrig ensamma
Refräng
SLUT
…jag vet fortfarande inte vad det handlar om.
Måndagen den 24 mars 2008
Efter viss tolkningshjälp vet jag nu mer vad ovanstående handlar om. Den har faktiskt en handling, och pinsamt nog insåg jag det inte. Hjälten, Hero, är en metafor för Kärleken, som kommer att överleva allt och aldrig dör ensam.
Nevertheless kan jag inte, som det dikttolkarmonster jag är, låta bli att tycka att det ganska vettiga temat i texten beblandas med rätt klyschiga fraser och nödrim. Men jag kanske inte är kompetent nog att analysera sångtexter på den nivån. Tänk om dikten står stadigt på sina egna ben och vartenda ord har mening, utan att jag fattar det? Då blir det ju bara pinsamt om jag ska sitta här och kritisera… (Det kanske är bäst att göra som W, inte bry sig om texterna överhuvudtaget. :-)
Den här håller sig i alla fall helt och hållet över ytan – rakt på sak och står sig alldeles utmärkt utan översättning:
I’m walking down the street, my feet feel like dancing
(I love Europe)
The people that I meet are smiling, romancing
(I love Europe)
It’s someting in the air that makes it enchanting
(I love Europe)
This is the place for you and me
We’re a part of one big family
I love Europe
From the sun in the south to the ice in the north
I love Europe
I love Europe
I love Europe
When you are by my side I feel so excited (I love Europe)
My heart is beating fast, I just can’t deny it (I love Europe)
A party’s going on, and we are invited (I love Europe)
This is the place for you and me
We’re a part of one big family
This is magic, C’est magnifique
And all our people are together
Ciao! Buenos dias! Que tal? Wie get es dir?
In Paris or in Rome, the same good vibrations (I love Europe)
It’s just like coming home, in all of our nations (I love Europe)
I feel it all around, this groovy sensation (I love Europe)
I love Europe
We’re a part of one big family
Yes, this is the place for you and me
We’re a part of one big family
Torsdagen den 27 mars 2008
Saker man skulle kunna störa sig på på bussen mellan Skellefteå och Umeå: (Obs – här finns detaljer som jag själv nödvändigtvis inte stör mig på, men som andra…)
Passagerare framför som utan förvarning kastar bak sätet och därmed nära nog krossar mina knäskålar.
Medpassagerare som tar mer plats än de behöver // tycker om kroppskontakt.
Jag letar plats. En enda tom plats kvar i bussen. På den ligger det en väska. Väskan ägare tittar frågande på mig.
Snarkare.
Fyllon.
95-minuterstjatter från medelålders damer som ska på konferens i Umeå.
Vattnet på toaletterna som på 9 av 10 bussar inte existerar.
Busschaufför som tror att alla hans passagerare också vill lyssna på P4-sporten.
Linje 100: Tapiga bussvärdar.
Linje 100: "Express"-bussavgiften på tio kronor. Ska finansiera förstaklassavdelningen (se nedan), fikaförsäljning, filmvisning (se nedan). Bildar en lång huttrande kö med påstigande tills bussvärden inser att det är dags för avgång och släpper in resten som får betala under resans gång. Gör inte bussen snabbare än de andra direktbussarna.
Linje 100: Självbelåtna förstaklasspassagerare med extra benutrymme, gratis fika och 220 volt i väggen. Skippa klassavdelningen och bygg om så att vi vanliga som faktiskt betalar våra egna resor får mer utrymme! (Härommånaden skulle jag per automatik betala den där tian på en extrainsatt linje 100-buss varpå busschauffören säger han inte tar tio kronor eftersom han inte har någon förstaklassavdelning…)
Linje 100: Att bussvärden aldrig sätter igång filmen direkt utan efter halva sträckan, vilket innebär att ungefär alla passagerare (de som bryr sig och de som har hörlurar) kommer att se ungefär en halv film.
Linje 100: Stannar icke vid Universitetet, utan vid nästa hållplats Universitetssjukhuset. 75% av alla avstigande går tillbaka till Universitetet.
Idag var det ståtligt kursavslut med redovisning i Språklig Interaktion, och jag försökte så pedagogiskt som möjligt beskriva alla de sätt som folk pratar i munnen på varandra. Mot slutet hade jag från början tänkt att lägga in ett aprilskämt men stundens högtidliga allvar hindrade mig. Istället gav jag mig ut till busshållplatsen och höll på att rinna bort i den tolvgradiga hettan, halvt besviken över att ingen annan heller hade gett sig på ett aprilskämtsförsök.
När jag kommer hem och fikonsurfar in på norran.se ser jag att de rapporterar om sälar som irrat sig långt upp på land i västerbotten, bland annat på E4 i höjd med Ånäset. Ett solklart aprilskämt, tänker jag. Om jag vore säl skulle jag inte orka åla mig flera kilometer upp på land. Men vakthavande befäl vid Umeåpolisen hävdar att de inte ägnar sig åt aprilskämt. Tur det, antar jag. Och sälar har kanske inte världens bästa orienteringsförmåga på land, gissar jag. Men då är det ju konstigt att det inte händer oftare. Sälar i fjällen och isbjörnar på gatorna.
Torsdagen den 10 april 2008
Det finns ju en nystartad och utmärkt busspendlarblogg, men det hindrar ju inte mig att spy galla över företeelser som gör livet lättare för en som pendlar till sin karriärssatsning.
När man har pendlat ett tag så skapar man så småningom strategier för att göra sin egen bussresa så behaglig som möjligt. De flesta av dessa strategier förverkligas innan bussen anlänt till hållplatsen, eller vid påstigningsfasen. Bland de första strategierna återfinns den att positionera sig rätt bland alla väntande på hållplatsen så att man står fördelaktigt till och är bland de första som kommer på. Utan att för den skull förarga sina medväntande. Jag vill ju inte att det ska se ut som att jag trängs. Jag vill ju vara en God Medmänniska.
En annan strategi är att ha den där förbannade tian redo, om man åker med linje 100. Jag blir mer och mer övertygad om att den verkligen finansierar förstaklassavdelningen där man erbjuds gratis hörlurar och kaffe, 220 volt och bredare stolar. Idag blev linje 100 fullsatt innan jag hann på, och jag fick ta en extrainsatt buss som avgick först en halvtimma senare (varpå chauffören riskerade passagerarnas liv genom att köra som en dåre för att försöka hinna ikapp). Fullsatt är förresten inte det helt korrekta uttrycket – rent geometriskt sett så var bussen bara fullsatt till fyra femtedelar, den femte femtedelen utgörs av de sex extra breda stolarna med gratis hörlurar, kaffe och 220 volt. Där satt bara en person och glassade när bussen avgick. Denne person trängde sig dessutom före i kön, för han insåg väl att alla i kön var studenter och inte hade ett företag som betalade för att få åka i första klass.
För den som undrar så behövde jag inte betala tio kronor extra för att åka den extrainsatta expressbussen (en halvtimma senare), ty den hade ingen förstaklassavdelning. Den hade förvisso inte heller någon bussvärd som tog betalt (något jag brukar sköta själv under chaufförens överinseende) eller sålde kaffe eller hörlurar (köper aldrig något på bussen) eller satte igång filmen efter halva resan. Det heter förresten inte bussvärd. Jag hade fel. Förlåt. Det heter kabinvärd. Smaka på ordet.
Kabinvärd.
Fredagen den 11 april 2008
Jag kan ju berätta om en annan strategi jag har när jag kliver ombord på en buss. Finns det ingen fönsterplats ledig (förutom då det sitter en person vid gången och använder den strategin för att slippa få någon bredvid sig), så väljer jag ut ett "offer" som inte verkar ta alltfört stort uttrymme åt sidorna. Man lär sig liksom tolka karaktären utifrån kön, utseende, kläder, och efter ett tag vet man på ett ungefär vilka typer som tenderar att breda ut sig med armar och ben på ett onödigt sätt. Även om jag själv är rätt bredaxlad, tror jag faktiskt inte att jag tar så stor plats. Mitt säte är mitt säte, inte min grannes. Och tvärtom. Jag har ingen rätt att inkräkta om hans område. Jag ser till att inte bresa med benen. Jag ser till att inte armbågas. Jag ser till att det finns åtminstone några millimeter luft mellan oss två. Det handlar om integritet. En integritet som man som busspendlare ibland är illa tvungen att acceptera att vissa medpassagerare kränker ibland.
När jag klev ombord bussen igår resulterade en snabb överscanning genom bussen att ingen ledig fönsterplats (med ledig gångplats) fanns, varpå jag började scanna efter någon lämplig, presumtiv icke integritetskränkande person att sätta mig bredvid. Jag hittade en tjej i min egen ålder. Jag frågade om det var ok att sitta där. Det var ok. Visserligen hade hon en massa väskor på golvet, runt hennes fötter, men att de faktiskt stod på golvet och inte på sätet bredvid henne vittnade om att det här är en god, empatisk bussmedmänniska som är mån om sina medpassagerare. Och som i förlängningen även är medveten om sina medpassagerares personliga sfärer.
En annan detalj man måste ha i beaktande vid val av säte är om personen i stolen framför har fällt bak sitt säte, eller om det ser ut att finnas risk att han/hon kommer att göra det. Beroende på typ av buss (olika typ av säten, olika avstånd mellan sätena) så är det för mig en fysisk omöjlighet att sitta bakom en sådan.
Kvinnan framför mig satt från början med sätet uppfällt, men fem minuter efter avgång, då jag båda hunnit sätta mig tillrätta och tagit fram datorn för att se en film, så vräker hon sig bakåt med full styrka och kraft. Utan förvarning. Så fort det bara är möjligt. Mina knäskålar och min dator undviks att krossas, men detta är ett uppenbart fall av kränkning av min personliga sfär. Dessutom sitter jag plötsligt rätt obekvämt, med knäskålarna tätt emot henne säte och utan möjlighet för mig att sjunka ihop.
Här börjar nu en kort katt-och-råtta-lek. Med hjälp av mina knän ruckar och knuffar jag på hennes säte för att göra henne uppmärksam på att det faktiskt sitter en person bakom henne, och att den personen (jag) existerar för hennes värld än en aning mer nu när hon har bestämt sig för att ligga ner. Hon skruvar lite på sig som respons. Efter en stunds "spontant" men "oavsiktligt" ruckande på hennes stol får jag onda blicken tillbaka, varpå jag lutar mig fram och säger: "Du får ursäkta, men jag har rätt långa ben…"
Hennes reaktion är ganska vänlig och förstående, "Jaha, men då!", säger hon, rätar upp sätet igen, flyttar till fönsterplatsen (och överger därmed sin sitta-för-sig-själv-på-gångplats-strategi) och bränner bakåt det sätet istället, med samma kraft och styrka, utan förvarning. Därmed blir min stolsgranne även hon kränkt och det är mitt fel. Hon har i och för sig mycket kortare ben än jag men ändå. Resten av resan sitter jag och skäms och får ondare och ondare i ryggen då jag spänner mig av obekvämlighet.
Allt detta sker på bussen där man betalar tio kronor extra för få det lite extra trångt.
Torsdagen den 17 april 2008
Nu tänkte jag att den här glesa blo… nej… nätdagboken ska bli lite äcklig en stund.
För en vecka sedan fick jag en spruta på baksidan av vänster axel. Det är ett led i att skydda oss logopedstudenter mot de tuberkulossmittade barn som vi eventuellt kommer att träffa på vår första praktik i maj. Sannolikheten är ganska liten men man vet ju aldrig. Det är märket efter sprutan som syns i bilden här ovan. Rodnaden är drygt en centimeter bred.
Enligt en flyer jag fick i handen efter att ha fått sprutan så kommer det efter två till tre veckor "bildas en förhårdnad under huden som långsamt kan övergå i en varbildning, denna kan spricka upp och bilda ett sår. Såret täcks slutligen av en skorpa som sedan lossnar. Normalt läker såret efter 10-13 veckor." Man blir avrådd från att bada. "Om såret varar eller vätskar ska det skyddas med ett torrt luftigt förband" – EJ PLÅSTER. Mina klasskamrater vittnar om ömma och orörliga axlar och armar och vidrig gegga som kryper ut ur såret i tid och otid.
När jag läser flyern väcks minnen till liv. Det var 1986, jag var fjorton år och gick i åttan, och sprutan var mycket, mycket större än den jag fick förra veckan. Efteråt svullnade det upp och blev ömt, jag kunde inte ligga vänd mot vänster eftersom jag hade fått sprutan i höger överarm. Äckelheten kulminerade när jag, som det mobbingoffer jag var, av en "klasskamrat" fick ett ganska milt slag rakt på såret, varpå det sprack och det flödade alla möjliga substanser ur min arm, däribland rätt mycket blod. Det var ganska populärt för skolans plågoandar att gå omkring och poppa tbc-ballonger till höger och vänster. Jag är övertygad om jag blev av med hela mitt lager av nyproducerade antikroppar mot Mycobacterium tuberculosis vid det tillfället, och att det är precis därför jag blev tvungen att ta om vaccinet nu.
Jag väntar med spänning på utvecklingen. Fortsättning följer, och jag hoppas kunna bygga på äckelfaktorn några gånger.
Söndagen den 20 april 2008
Rapport från en axelbaksida.
Ingen storleks- eller formförändring. Ingen ökning av äckelfaktorn. Den är dock en aning hårdare. Och gör en aning ondare när jag ligger på sidan. Men det är lugnt, än så länge. Jag är man och tål smärta. Pain is pleasure.
Brolles manager dubbelbokade in honom på TV4:s körslaget och hoppades att vi inte skulle märka det. Nu har Mikael "Vingar" Rickfors hoppat in i sista sekund. Han har ju inte lika stor star quality som Brolle just nu, så jag undrar hur många som blir besvikna över att inte få se vårt dragplåster. Å andra sidan är det den åttahundrahövdade kören som är huvudpersonen, och den kan inte ens Brolle slå.
Tidigare uppmaningar i den här bloggen till biljettköp till andra konserter har ju inte direkt lett till någon publikrusning, men den här gången gör det faktiskt varken till eller från eftersom vi har sålt 2300 biljetter och räknar med ytterligare några hundra de sista dagarna. Så jag skulle kunna skita i om du inte köper biljett. Detta är mer en rekommendation som gagnar ditt eget välbefinnande och chans till en annorlunda upplevelse: köp en biljett till dig själv och och en till en vän. Jag tror det blir lite speciellt. Klicka på bilden.
Tisdagen den 22 april 2008
Jag ökar på äckelfaktorn ett snäpp.
På ett par dagar har den växt och har blivit ännu hårdare, rundare och ömmare. Det börjar uppstå en liten gul grej i mitten, som en slags föraning om att den kanske kommer att spricka snart. När jag har sovit på vänster sida har jag lagt handen så att bulan ligger mellan två fingrar som avlastar, men jag är tveksam om jag kommer att kunna fortsätta med det.
Lita på att det kommer en fortsättning.
Onsdagen den 23 april 2008
Idag ringde jag B i ren panik eftersom jag hade missat att T fyllde ett i förrgår. T hade gått och lagt sig men pappa B lovade att hälsa grattis i efterskott imorgon bitti, och tillade att T är fantastiskt förlåtande och inte ett dugg upprörd över att jag glömt hennes första födelsedag. (Men vem vet, kanske kommer hon om tjugo år bli jäkligt bitter om hon får veta. Tänk själv, första födelsedagen är ju en rätt stor grej. Eller?)
Storebror A, 3 år om en månad, frågade i bakgrunden vem det var som ringde. Mamma I svarade att det var Thomas. "Min Thomas?" frågade han då. (Det var sju månader sedan jag hälsade på.) Sen ville han prata en stund med mig och frågade när jag kommer och jag svarade att jag kommer snart, när det blir sommar och varmt. Sen fick jag berättat för mig att han hoppade upp och ner av glädje efteråt.
Det var som att trycka in en masugn i kistan – så varm i hjärtat blev jag. Happyness.
Fredagen den 25 april 2008
I förrgår sprack den. Som tur var hade jag redan på en steril kompressor så den kladdade inte ner mina kläder.
Lördagen den 26 april 2008
Idag önskar jag att den här spalten voro bredare än 385 pixlar, ty bredden ger inte rättvisa åt den här bilden:
Pröva att klicka på bilden för en större. Till höger återfinns 150 barn. Resten består av 650 vuxna. När alla tar i lyfter arenataket. Jag lovar. Det finns biljetter kvar (även fast vi nu har sålt dryga 2500 stycken vilket faenimej inte är illa för en idéell förening och en projektgrupp på sju personer).
Söndagen den 27 april 2008
Det var helt makalöst igår.
När sista forte fortissimo-tonen tagit slut och allt blod hade samlats i knoppen och hela publiken hade rest sig och gjorde sina ovationer, och Monica och Leif och Matilda och herr Rickfors och Emelie och Peter och musikerna fått sina buketter, då insåg jag att det jag skrev igår var en liten underdrift. Jag vill varken tjata eller vara självgod, men en del i det makalösa är att de som drivit fram detta är sju amatörer som aldrig gjort något liknande:
Kikki, projektledare
Philip, marknad
Thomas, ekonomi
jag, formgivning
Åsa, biljetter
Elin, sekreterare
Leif, musikalisk ledare
Den här lilla klicken har gjort det verkligt att få upp en 850-hövdad kör på en scen och få nästan 3000 till att köpa biljetter. Naturligtvis med hjälp av alla frivilliga och inhyrda, experter och de som hoppar in med ett leende på läpparna. Sånt här får en att växa, verkligen.
Tänk vad tiden går fort. I förrgår var det första maj. Istället för att vara ute på Möjligheternas torg och agitera så satt jag inne och försökte göra bort allt som måste göras bort innan jag försvinner bort några veckor (en verksamhet som fortfarande pågår).
Att alla andra är nervösa och inte jag – det gör mig nervös.
För jag vet precis vad som kommer att hända – jag kommer att göra bort mig, förstöra ett barn eller två för livet, skämma ut J totalt och till sist ordna så att en logopedmottagning måste stänga på grund av skamfilat rykte. Plus att jag blir relegerad från min utbildning.
Onsdagen den 7 maj 2008
Idag vände det. På ett lite oväntat och märkligt sätt.
Måndag morgon – upp före tuppen och trycka gaspedalen i botten norrut, hämta upp J utanför Luleå och fortsätta norrut längs E10:an mot Gällivare. Turen erbjöd spänning i form av ett par hundra meters körning genom en halvmeter forsande vatten. Någon timma före mål körde J ihjäl en ripa som mest stod stilla på raksträckan och såg ut att undra om inte J hade tänkt att köra i en båge runt och skona honom/henne. Vi konstaterade att fågeln förmodligen inte förtjänade att leva eftersom den inte hade självbevarelsedrift nog att flytta på sig. Väl framme i Gällivare – snabb lunch och rakt in på logopedmottagningen för välkomsthälsning och en första auskultation. Spänningen steg ännu mer i takt med att verkligheten gick upp för oss – att vi – som vi egentligen visste om – skulle träffa våra egna små patienter redan på onsdagen.
Inte underlättade välmåendet genom att Gällivare är en av de fulaste (svenska) städer jag varit i. Hundbajs på gatorna, allmänt ovårdade hus, skjul och rostiga vrålåk mitt i stan och sjukhusparkeringen är bland det gräsligaste jag sett. Kort och rent ut sagt en ganska ovacker stadsbild. Jag hoppades att man kanske skulle upptäcka skönheter här och var under vistelsetiden och ändra uppfattning. Åstiden är ju ändå rätt otacksam. Skitiga, gigantiska snöhögar överallt samtidigt som den "naturliga" snön håller på att rinna undan i rasande fart.
Under tisdagen växte nervositetsbubblan dagen igenom.
Onsdagen var den maximal. Stundtals i alla fall – tills man började fundera över vad man egentligen var nervös för. En tre och en halv år pojke med lite uttalsproblem och en cool storasyster och mamma som inte är ett dugg orolig? Skulle inte tro det. J klarade sin premiär galant och för mig gick det också riktigt hyggligt. Jag har sällan känt mig så nervös innan och sällan känt mig så tillfreds med mig själv efteråt.
På kvällen blev det ännu bättre. Samisk teaterdejt på Gällivare Folkets Hus med Siri, runt 60, som bor i samma hus som oss och jobbar dels som bioanalytiker (fast hon strejkar just nu) och dels som lärare i samiska. Kristina Lugn hade skrivit pjäsen som handlade om två ensamma, efter kärlek längtande människor: ett litet barn i (spelad av Toivo, 57) och hans dagmamma (spelad av Björn, 27). Drygt hälften av replikerna var på samiska, så det var lite svårt att få ett sammanhang, vilket avhjälptes när vi senare gick på O’Learys tillsammans med producenten och marknadsföraren Elisabeth, som bröt på danska för hon var från Grönland, samt ena skådespelaren Björn, som var från Gävle och egentligen inte kunde ett ord samiska heller. Där satt vi och pratade om pjäsen, inuiter, samer, schweiz och annat tills det var dags att köra hem och somna gott, och låta själen bli närd av dagens goda upplevelser.
Fredagen den 9 maj 2008
Idag ska jag upp på ett rätt så nordligt fjäll, och sen åka skidor nedför.
Lite senare
Medans nära och kära satt i den 25-gradigan värmen i södra sverige och svalkade sig med en iskall cola så utsatte jag mig helt frivilligt för surt väder.
Det är nämligen den väderleken som möter mig när jag kommer fram till Riksgränsen. Regnet strilar ner. Det stoppar mig inte, jag köper dyrt liftkort och beger mig ut. Mina okända medskidåkare verkar alla prata hyggligt bred stockholmska. Jag hör inte någon norrlandsdialekt någonstans. Regnet och förmodligen värmen har gjort snön väldigt saggig och trög. Det är dessutom dimma på toppen så det är svårt att urskilja kontraster i snön, så att man vet ungefär aldrig hur mycket man ska parera.
Men man ska inte ringakta en skidupplevelse på ny ort. Trots vätan trivs jag som en fisk i en skål. Det blir i alla fall några timmars åkning tills jag, i god tid före stängdags, känner mig väldigt nöjd och beger mig ner för att klä om i Riksgränsenhotelletfoajéns toalett. I foajén sitter förresten fullt med unga, trendiga människor som alla och varenda en är upptagen med att stirra in i varson laptop (sån är inte jag, än). De pratar inte med varandra. Det ser ganska roligt ut. Och är det inte facebook jag ser där någonstans?
Efter det bär kosan iväg över gränsen (för sista gången idag) nerför och uppför de norska bilvägarna och längs med branta stup, tills jag kommer fram till Narvik. Det var det enda, men ändå rätt trevliga alternativet till att istället somna bakom ratten på väg hem. Från Riksgränsen till Narvik tar det ändå bara fyrtiofem minuter.
Här är det mer vår nu än i Skellefteå. Träden är ljusgröna, gräsen är grönt och solen strilar mellan mäktika moln. Det blåser här, men utsikten över fjorden och bergen är vidunderlig. Jag skulle ha beställt fisk till middag men istället hamnade jag i ett lokalberömt hamburgerhak där de gör pizzan med andra ingredienser än alla andra.
Snart somnar jag, ensam i ett fyrabäddsrum på vandrarhemmet. Jag planerar vakna innan de städar undan frukost klockan elva.
Tisdagen den 13 maj 2008
Snön som vräkte ner över Gällivare i söndags smälte bort direkt. Jag var inte här för att beskåda snösmältningen, för jag var på en ny utflykt, den här gången söderut, en bit längs inlandsvägen och in mot fjällen mot Kvikkjokk för att svänga av norrut vid Tjåmotis för att slutligen nå den gigantiska (1,3 km x 106 m) dammen vid Seitevare, som dämmer upp sjön Tjaktjajaure, som klöser sig in i Sarek. Där spatserade jag omkring, hade en träff med en älg, åt en kycklingmacka, drack en Pucko och kisade bort mot Sareks vita berg.
Jag KUNDE ha åkt en liten bit till längs Tjaktjajaures strand, parkerat bilen, vandrat en dagstur till fjällhemmanet Aktse och upp på den heliga klippan Skierffe och blickat ut över rapaselets vackra delta som är bildat av smältvatten som via Rapadalen rinner från Sareks skarpa fjälltoppar.
Men jag lät bli. Det får bli en annan gång, ett annat knä.
Torsdagen den 15 maj 2008
Här uppe börjar faktiskt videkissarna kläckas, så nog finns det vårhopp även för Gällivare. Men jag förväntar mig ett grymt mycket grönare Skell när jag kommer ner imorgon kväll. Inte minst som motivation för allt repeterande inför vårkonserten på söndag kväll. Då blir det väderleksrapport, ekorrn som satt i granen, Maja som tycker livet är som en solskensdag, en himla massa fransk kärlek, Simons coola Vox Humana som gjorde succé under arenainvigningen, hunden Ego och självklart Vintern rasat. Anderstorpssalen på söndag klockan nitton. Var där, eller missa.
Söndagen den 18 maj 2008
I pausen mellan generalrep och konsert åker jag hem och ägnar mig åt sånt jag måste. Oljar in balkongbord, äter mat, stryker skjorta och slips (svart), kommunicerar med klasskamrat om oralmotoriktentan som ska vara klar på tisdag, håller bloggen uppdaterad med helt poänglösa inlägg, tittar ut genom fönstret och hejar på de gröna löven att de inte ska ge upp trots att det snöade i solen på vägen hem från konsertlokalen.
Och så håller jag tummarna för att publiken är större än själva kören.
Tisdagen den 20 maj 2008
Jag får rapporter från skilda håll om att Dalarna bäddats in i en ljuvt vitt täcke och folk tar fram snowboard och skoter och njuter av vinterlandskapet i sällskap av kvittrande vårfåglar. I Skell har det säkert bara regnat. I Gäll har det vräkt ner snö sedan igår. Men till skillnad från Dalarna så stannar absolut ingenting av det kvar på marken, ty det är fem plusgrader och varenda lapphandske förintas direkt vid markkontakt. Visst är det märkligt att se och känna ett tätt snöfall när det är så pass varmt ute, men jag tänker att det ändå är hundra gånger trevligare med tätt snöfall än pissigt regn av samma densitet. Ha en bra sommar!
Torsdagen den 22 maj 2008
Han är som min skugga, men är lika skarp i alla väder, även då molnen hopar sig och skuggan suddas ut till något oformbart och man behöver gå till källan för att utröna vad det föreställer. Jag är oftast, men inte alltid, alltför väl medveten om honom. Han påminner mig och ber mig värdera allt jag säger, allt jag gör, alla blickar jag ger, hela mitt kroppspråk. Han tvingar mig fundera på hur jag uppfattas av min omgivning. Det plågar mig en smula. Jag önskar han kunde sluta med det. Jag önskar jag brydde mig mindre om det. Jag är den jag är. Å andra sidan är jag glad att han finns där, alltid närvarande, för vem hade jag varit utan honom? Jag hade varit filterlös, två personer på samma gång – en som kört över andra och en annan som kört över mig själv. Inte stabilt. Så i det stora hela är jag glad att han följer mig.
Tänk på det och tryck på play härovan. Och låt sången spela färdigt. Den tar bara dryga två minuter av ditt liv (och lyssna speciellt på tenorerna till höger).
Onsdagen den 28 maj 2008
När jag öppnar dörren till min lägenhet, fräscht hemkommen efter ytterligare en halv vecka (och den sista) i Gällivare som praktiserande barnlogoped, ligger brevet där på hallmattan. Brevet från Procordia Food AB. Svaret jag egentligen inte förväntat mig att få. Jag brister ut i ett brett leende. Jag slänger in packningen i hallen, stänger dörren och öppnar kuvertet med förväntansfull min (ungefär som när man lägger in en nynoppad jordgubbe på midsommar). Brevet känns väldigt officiellt, men ändå personligt på något sätt. Karin på Procordia Foods konsumentkontakt har själv skrivit under. Hon skriver:
"Tack för att du tog kontakt med oss angående din reklamation av Felix Tikka Masala.
Vår kvalitetsansvarig på fabriken där färdigmat produceras kommer att undersöka orsaken till att plastfilmen på matskålen inte var fastsvetsad. Vi försöker på alla sätt att göra så säkra linjer som möjligt, bland annat genom linjekonstruktion, styrning av produktsäkerhet på linjen, kontroll av råvaror och givetvis färdig produkt. Trots detta måste vi tyvärr konstatera att ett missöde av det här slaget ändå har skett.
Vi beklagar verkligen det inträffade och kommer att göra allt för att minimera risken att det händer igen."
Vad har hänt, undrar nu den läsare som orkat ta sig ända hit i detta inlägg. Vad är det för allvarligt missöde som Karin ber om ursäkt för? Varför låter hon nästan ångerfull? Vad är det som inte får hända igen?
Det är ytterst sällan jag köper fryst färdigmat på affären, men förra veckan gjorde jag ett undantag, eftersom den lagomt omysiga och mögliga sjukhuspersonalbostaden i Gällivare inte inbjöd till några större trevliga middagssessioner. (Man gör bort vardagsbestyren så fort som möjligt.) Den Tikka Masala med kyckling och basmatiris jag köpt visade sig redan vara öppnad – Tikka Masalan var inte bara fryst, utan hade även under sin tid i frysdisken på ICA supermarket i Gällivare frystorkat ihop till en liten klump som låg och skramlade i plastlådan.
Klart man passar på, tänkte jag. Som med många andra varor man köper i affären står det på förpackningen att ifall produkten inte motsvarade ens förväntningar så ska man skicka förpackningen till en viss adress, så ska producenten ersätta alla ens utlägg. Sagt och gjort. Jag tog en bild på eländet, skrev ut bilden, skrev min adress på baksidan, stoppade den i Tikka Masala-kartongen (själva den frystorkade maten slängde jag såklart), tejpade igen, skrev adressen till Procordia Food AB i Eslöv på framsidan och meddelade till posten att mottagaren skulle betala portot.
Nu, en vecka senare, står jag här med ett seriöst beklagande brev och en varucheck på hundra kronor med vilken jag kan köpa bland annat sylt, nyponsoppa, fun light, risifrutti eller ännu mer fryst(orkad?) färdigmat. Vilken vinst! Vilken seger!
Med färskt minne av förra årets brevväxling jag hade med postens kundtjänst angående försändelsers vikt. Även om tillfredställelsen varierar temporärt tycker jag att nöjesvärdet överlag är ganska stort när man får tillfälle att leka lite med Kundtjänster och Konsumentkontakter på det här viset.
Nördigt, jag vet.
Fredagen den 30 maj 2008
Härmed finns bilder från Gällivare i allmänt och Norrbotten i synnerhet (plus en gnutta Norge) upplagda i fotoalbumet.
Som jag har väntat. I mer än ett år. Men nu ligger albumet där, på bordet framför mig. Och nu har jag läst, och nu vet jag hur det gick till, ända från det att två smurfer lite oskyldigt började gräla om huruvida det hette korksmurf eller smurfskruv, till upplösningen då detta hemska hände som förenade och upplöste det grymma inbördeskrig som smurfbyn på grund av denna språkförbistring hade hamnat i.
SPOILER: (vill du uppleva historien som den är tänkt att upplevas, det vill säga genom att läsa själva seriealbumet – sluta läs här!) Första textrutan lyder: Det är ändå inte länge sedan smurferna levde i fullständig frid och harmoni… På torget ägnar sig de små smurferna åt sitt vardagliga, lyckliga liv. Buttersmurfen vill inte ha en present av presentsmurfen för han gillar inte presenter, Glasögonsmurfen går sina medsmurfer på nerverna genom sitt mässande om moral och etik, Tårtsmurfen bjuder på tårta och så vidare.
En smurf, vi kan kalla honom Namnlösa smurfen, är på väg till andra änden av byn för att fixa en, som han säger, korksmurf, hos Fixarsmurfen. (På vägen dit får vi höra en rolig gåta: Vad är det som är smurf och har en grön smurf och smurfar när man smurfar det? Rätt svar är – Två smurfer, och alla skrattar…)
Väl framme hos Fixarsmurfen säger Namnlös:
– Hejsan, Fixarsmurf! Kan du smurfa mig en korksmurf?
– Du menar väl en smurfskruv? frågar Fixarsmurfen.
– Nä, en korksmurf. Att smurfa upp flaskor med.
– Ja, det är ju en smurfskruv.
– Nä då, det är en korksmurf!
– Javisst, det är sant, ni sydsmurfer säger orden på andra hållet!
– Nä då, det är ni nordsmurfer som…
Nu får vi alltså veta att smurfbyn är uppdelad i en syd- och norddel där man lägger in ordet "smurf" i sammansatta ord och begrepp på olika sätt. Namnlösa smurfen och Fixarsmurfen går till Gammelsmurfens hus för att höra med honom vem som egentligen har rätt. Men Gammelsmurf är upptagen med ett mycket viktigt experiment och tycker att de ska fråga honom en annan gång om den där lilla tvisten.
En olöst fråga dör gärna inte ut bland smurferna så diskussionen fortsätter på gator och torg. Glasögonsmurf, som ju vill allas väl, kommer med grammatikboken och vill reda ut trasslet, men han blir som vanligt fullständigt ignorerad. En sydsmurf himlar med ögonen och säger att nordsmurferna inte vill erkänna att deras smurf är dialekt, samtidigt som hans kompis ändrar texten på en teateraffisch från "Lilla Smurfluvan" till "Lilla Rödsmurfan". Under pjäsen blir skådespelarna utbuade av halva publiken som inte tycker att det heter "en smurf med smör" – det heter ju faktiskt "en kruka med smurf"! Det dröjer inte länge förrän det flyger tomater och smur… öhm… krukor med smör, över parkett och scen. Den enda som kan stoppa storgrälet är Gammelsmurf, som skriker till och frågar sina smurfer om de inte skäms över att smurfa så där för några ords skull… Smurferna slutar med ens att bråka, står där och tittar ner i gräset en stund, och efter att Gammelsmurfen gått hem för att lägga sig vill en smurf som en vänlig gest skaka smurf med en av sina åsiktsmotståndare. Men det heter ju faktiskt smurfa hand, och storbråket är snart i full gång igen.
Dagen efter råder det ett spänt lugn. Gammelsmurfen får avstyra ett frö till ett nytt bråk genom att föreslå att de ska kasta boll. Vid ett tillfälle missar en smurf att ta emot en pass varpå bollen rullar till Buttersmurfen, som naturligtvis inte gillar att fånga bollar. Han sparkar tillbaka den ut på plan, alla står och gapar av häpnad och se – smurferna har uppfunnit fotbollen! Och det är nordsmurfer mot sydsmurfer och själva spelet och hejarklackandet håller bråket i schack.
Men stämningen blir ändå alltmer hätsk under dagarna. En sydsmurf vägrar ta emot en present från Presentsmurfen för att han är nordsmurf, månen är mycket vackrare från sydsidan, det snackas skit och det utvecklas nya hånfulla vitsar gentemot respektive bydel. Nordsidan organiserar en demonstration i syddelen av byn ("Ner med sydsmurferna", "Seger till norr") men ingen är där för att se på demonstrationen för hela den befolkningen är i norddelen för att demonstrera där. Nästa morgon målar en sydsmurf en linje genom hela byn, för att tydliggöra var gränsen mellan syddelen och norddelen går. Man får inte passera gränsen om man inte säger lösenordet rätt (korksmurf respektive smurfskruv). En nordsmurf flyger på en stork och släpper ner propagandablad ("Smurfa normalt! Säg Lilla rödsmurfan!"). En sydsmurf kapar storken och beordrar nordsmurfen att styra söderut.
Till slut urartar det i öppet slagsmål med riktiga våldsinslag. Smurfer som pucklar på varandra med demonstationsskyltar, påkar och knytnävar, smurfer stryper varandra, smurfer vrider om varandras näsor, smurfer ligger avsvimmade. Samma dag kommer Gammelsmurfen ut från sitt hus där han suttit i det närmaste isolerad med ett kemiskt experiment, bara för att upptäcka att den lilla dispyten utvecklats till ett rent och skärt inbördeskrig, som han inte kan stoppa själv.
Smurfernas värste fiende är en ful gubbe som heter Gargamel, och hans katt Azrael. Gargamel har svurit på att förgöra smurferna, äta upp dem eller göra guld av dem, men trots att han bor i skogen i närheten av smurfbyn så hittar han dem aldrig. Den här gången beger sig Gammelsmurfen till Gargamels hus, för han har en plan. Om han byter skepnad med Gargamel och tar sig tillbaka till smurfbyn så kommer han att ena alla nord- och sydsmurfer att i stället för att bråka ta sig an den de tror är den elake Gargamel. Gammelsmurfen lyckas byta skepnad med Gargamel (som blir till en Gammelsmurf) och de beger sig tillsammans tillbaka mot smurfbyn. När Azrael blir sugen på äta upp det han tror är Gammelsmurfen får han bannor av den förvandlade Gargamel och blir alldeles förvirrad. När de kommer fram till smurfbyn pågår det fullskaliga kriget för fullt, men när smurferna ser Gammelsmurfen (i Gargamels skepnad, alltså) slutar de bråka och anfaller och lyckas binda fast honom. Han säger då:
– Hahaha! Bravo, små smurfer! Jag ser att ni har glömt ert bråk! Ni har smurfat att det är enighet som ger styrka! Nu kan nu befria mig, för jag är i själva verket inte Gargamel utan er Gammelsmurf.
Det tror smurferna naturligtvis inte på. Gargamel (i Gammelsmurfens skepnad) har nu lyckats få tag på formeln som kan ge honom sin riktiga skepnad tillbaka, och när Gargamel och Gammelsmurfen återfår sina riktiga jag uppstår kaos i smurfbyn – Gargamel försöker fånga så många smurfer han kan i nävarna, smurferna försöker fly till skogs men Gargamel är dem i hälarna och lyckas bara fånga fler och fler. Kan det bli värre?
Jo, det kan det, för plötsligt dyker katten Azrael upp och blir störtförtjust när han får se alla de läckra, blå små munsibtarna. Alla smurferna ropar skräckslaget: – Vi är försmurfade!
Men Azrael springer förbi smurferna och ger sig på Gargamel istället, ty Azrael tror ju fortfarande att Gargamel egentligen är Gammelsmurfen och tvärtom. Azrael klöser och biter och river på Gargamel som är tvungen att släppa alla smurfer han har fångat. Smurferna flyr därifrån till säkerhet. När Gargamel äntligen lyckats bli kvitt sin katt gör hans katastrofalt dåliga lokalsinne att han inte hittar tillbaka till smurfbyn utan bara till sitt eget hus.
Efter den pärsen råder det åter frid och fröjd i smurfbyn. Det enda som återstår är att Gammelsmurfen utfärdar ett dekret som uppmanar smurferna att "hädanefter aldrig mer smurfa några sammansatta ord". Glasögonsmurf sammanfattar:
– Man ska inte smurfa "korksmurf" eller "smurfskruv" mer utan istället "saken som man smurfar upp korken ur flaskor med".
Det låter krångligt, men vad gör man inte för att undvika en sådan här konflikt?
Slut på historien. Jag vet att jag för ett år sedan jämförde smurferna med världspolitik, och det kan man ju ha åsikter om, men jag tycker ändå att konflikten som rivs upp i smurfbyn har många paralleller med det som händer och hänt i världen idag och igår.
Framförallt beundrar jag den som orkat läsa ända hit. Återigen – nördigt, jag vet! Men viktigt!
Lördagen den 7 juni 2008
Här sitter jag. Alldeles stilla. Jag tänker att om jag sitter tillräckligt stilla så märker den där rutiga människan som går omkring här ingenting. Jag syns inte. Men jag ser honom. Han går runt de här trämojängerna och plockar upp saker från marken och stoppar dem i en vit, blänkande, konstigt låtande sak som han håller i handen. Jag såg honom igår också. Han och en flock andra människor satt på trämojängerna och kvittrade. I mitten var det någonting gult och varmt som fladdrade. Innan dess stoppade de saker i munnen – det var bruna bitar av någonting, något gräddvitt gegg och något som var mest grönt men med röda och orange inslag i. Jag tyckte det såg äckligt ut (jag föredrar de där svarta sakerna som flyger omkring) men de såg ut att uppskatta det. Och nu går han alltså omkring här och tar upp saker från marken. Alldeles precis nu sitter han en halvmeter bort från mig och håller en svart mackapär framför ansiktet. Konstiga människa. Men jag är trygg. Han ser mig inte. Haha.
Söndagen den 8 juni 2008
Måndagen den 9 juni 2008
Imorgon lämnar jag ljuset och drar iväg på sommarens roadtrip.
Bokstäver betyder minst en övernattning hos goda vänner.
Hjärtat betyder ett speciellt kärt återseende.
Att köra hela sträckan (bort och hem, 280 mil) tar enligt google 35 timmar men jag tror jag har bestämt mig för att göra det på fjorton dagar istället. Man blir så trött bakom ratten annars. Visserligen tycker jag att jag är hyggligt duktig på att stanna och ta mig en lur om det händer (och det kommer troligen att hända) men jag sätter min tillit till att de jag ska hälsa på gör mig pigg och glad.
Onsdagen den 11 juni 2008
När jag bänkade mig vid frukostbordet i D & E:s hus i Sundsvall försökte W (0;9) bita mig i tån utan resultat. Samtidigt läste jag i Sundsvalls Tidning att Sverige vann mot Grekland med två noll. Så roligt. Jag är ingen fotbollsfanatiker av rang, fast nog tycker jag att det är roligt att följa ett lite större sammanhang. Simon och Leif är däremot större fotbollsfanatiker än jag, och därför har de skrivit en liten sång i vilken de förutspår hur det kommer att gå för Sverige i EM. Visserligen är de redan inne på fel spår, men den är ju rätt rolig ändå:
Torsdagen den 12 juni 2008
En grabb som alldeles just fyllt tre ska egentligen inte kunna läsa än, men det struntar A i och läser upp vad som står på brandskyddsskylten på Sollidenrestaurangen på Skansen. "Skum. Mot brand i trä, tyg, papper, vätskor…" läser han upp. Helt korrekt (med undantag för några framflyttningar av velara klusiler). Definitivt inte en skylt han har lärt sig läsa utantill. Inte heller reglerna till ett spel han just fått. Brödtexten börjar: "Varje spelare har ett stall med fyra bås i samma färg som på spelplanen. Dessa bås ska fyllas med fyra olika djur (en häst, en ko, en gris och en tupp). …". Texten lästes upp i stort sett flytande. Nästan lite kusligt tycker jag, men sant. Wow.
Lördagen den 14 juni 2008
Idag lämnar jag ett Stockholm med stundtals ambivalent (men inte kallt) väder och kör till skåneland. Om bilen orkar, vill säga. Lilla ELLan har varit lite gnällig på sistone, förmodligen för att hon var tvungen att ta mig till och från Gällivare några gånger förra månaden, men hon eftersom hon nu har sprillans nya tändstift, bromsok, -skivor och -backar samt ny olja så tror jag nog att hon är lycklig nog spinna som en katt (utan knorr) hela vägen ner. Peppar, peppar…
(Jag lämnar också B, I, A och T (35, 34, 3 resp 1) som jag bott hos, D och I (34, 0;8) som hälsade på oss i förrgår (M var upptagen) och C och M (34, 39?) som jag träffade igår på stan. Kashmirin var svettigt stark men smaskig! Med var också deras vänner M, A och lilla T (0;1) som dock behövde åka hem för tankning.)
Men först blir ett stopp i mammas paradis i Sörmland och påhälsning hos M och T (och något relativt nyfött, tror jag) som numera bor i den lilla röda stugan med vita knutar på andra sidan åkern. Det ska bli spännande att se hur de med värdighet lyckats göra om Anneborg till en plats att växa upp på.
Måndagen den 16 juni 2008
Anneborg var fyllt av lycka, bus, nybygge och smakfullhet. Jag tror mamma är helnöjd där hon ligger och ger näring till en ros som växer så det knakar.
På vägen ner till Skåneland fortsätter ELLan att gnälla en aning, vilket avhjälps temporärt i en Gör-Det-Själv-hall på en OKQ8-mack i Norrköping i vilken vänster fram- och bakhjul får byta plats. Fortsatt åtgärdande sker idag, hos en mer kompetent mekaniker än jag. Att något krånglar med transportmedlen under mina sommarroadtrippar, vare sig de görs med veteranvolvo eller nittiotals-saab, verkar vara rutin.
När jag kommer ut ur de småländska skogarna, ut på den skånska slätten, tycker jag att det doftar saltvattensakvarium, men det är säkert bara inbillning. På andra sidan saltvattnet ligger kontinenten, och de som bor här står på något sätt ofta vända ditåt, och jag undrar om det är därför man, precis som i Stockholm, och utan att dra alla över en kam, utvecklat sina egna teorier och fördomar om norrlands mygg, kyla, mörker, hembränningskultur, materiella standard och min egen vetskap om världen i stort och smått. Jag suckar lite lätt och tänker att jaja, den okunskapen och det icke upplevda och erfarda om hur det egentligen ligger till påverkar inte min livskvalitet jag och mina grannar har.
I vilket fall blir jag välkomnad av min kära familj i villan på slätten. Smalbensmusklerna får sig en omgång på studsmattan och resten av mig följer med på en tur med brodern och hans motorcykel. Från pågatåget mot Malmö spanar jag, utan resultat, efter grävskopor på gamla BT Kemis tomt i Teckomatorp. När jag passerar Hjärup försöker jag även spana efter något bland villorna, men kommer på mig själv att upptäcka att jag inte har någon aning om vad jag ska leta efter. I Malmö möter jag upp gamla kära C och hennes M, och kikar på 40-åringar som tävlar mot varandra under en högljudd och rätt cool skateboardturnering under Turning Torsos skugga. En glass vid strandkanten och oxfilé i Undantaget gör söndagen komplett.
Alla killar med invandrarbakgrund jag har tjuvlyssnat på här nere tycker jag låter precis som Zlatan.
Midsommarafton den 20 juni 2008
Himlen ser ut att bli mer blå än grå, W:s nya potatisskalare kommer väl till pass och den supermarinerade fläskkarrén läggs som ett lock över sillen i magen när midsommar är ett faktum. Allt är grönt och skönt!
Onsdagen den 25 juni 2008
Det känns som att jag just kommit hem. Tiden borta har gått väldigt fort eftersom det varit väldigt trevligt men att komma hem efter 313 mil var även det fantastiskt skönt.
Efter dessa dagar i Skåneland bänkar jag mig i min stackars bil och tutar norrut på E6:an, gör ett stopp vid en gammal radiostation och driver runt en stund på Varbergs fästning innan jag köar in till Göteborg. Tillsammans med D intas en pizza med absolut rätt ingredienser och med magarna fulla glor vi på fotboll och jublande ryssar i ett hamnmagasin med storbildsteveskärmar. Dagen efter tvingas högerfoten ta mig till ett efterlängtat midsommarfirande i ett som vanligt supergästfritt Milsbo i Dalarna. Jag vet inte hur mycket gäst eller hemma jag ska känna mig men i vilket fall som än råder så får W och hans föräldrar I och O (och även de andra obligatoriska midsommargästerna, inklusive ex-ex-ex-exet) mig att må riktigt gott. Efter en oerhört slö och skön midsommardag rullar jag (via en titt på gruvan i Falun) till A-H, H, J (7) och E (1;9) som bor i en skog i Gästrikland. De vill att jag stannar fler än bara en dag och min vilja slits en aning men strävan efter att komma hem och landa innan jobbet börjar imorgon vinner.
Och landningen går fort. Trots det har sommaren bara börjat.
Torsdagen den 26 juni 2008
En logotyp ska ju innehålla element som på ett eller flera sätt representerar det logotypen är tänkt att presentera. Stadsfestens logotyp är ett utmärkt exempel. Vi kan ta det från höger. Den lilla byggnaden ute i kanten kan till exempel vara något av bostadshusen inne i centrum, eller varför inte det gamla stadshuset Hjorten? Till vänster om det finner vi ett par träd som måhända står i stadsparken och skänker skugga en solgassande dag. Mojängen intill är en profilbild av fontänen Johanna som skänker blöt svalka, också det i stadsparken. På vänster sida återfinns ett högt punkthus. De enda husen av det slaget står på Getberget. Här. Där jag bor. Så trevligt att ens hus är avbildat på Stadsfestens logotyp. Fest på stan, fest på Getberget. Haha. Hm.
Söndagen den 29 juni 2008
Festen är över.
Man kan skönja ett mönster ur de fyra kvällarna som festen har pågått. Medelåldern har sänkts och berusningen förändrats. Ordet berusning kan förstås tolkas på lite olika sätt – ibland som glädjeberusning och ibland som fylla. Glädjeberusningen var rätt hög från början och nog kan man påstå att den kvarstod till slutet, men fylledelen tog stora kliv framåt – och med det övergår festen från att innehålla ordnad och lagomt ostädad glädje till att vara en mer kaosartad yra.
Kaoset kommer av missförståndet att ju mer man häller i sig desto mer slappnar man av och desto mer kapabel är man att ha roligt. Utan gränser. Men lagom är fan bäst. Det gäller att hålla sig på rätt sida om tröskeln som utgör gränsen mellan skön relax å ena sidan och total kognitiv röra och huvudvärk och amnesi dagen efter å den andra. Kvalitet framför kvantitet. Killar och tjejer med såsig blick och noll kontroll på stegen – ser de ut att ha roligt? En minnesvärd kväll? Kanske det, men i så fall går det utanför min egen begreppsvärld. Utöver det har vi den påverkan alkoholen har på känslor vilket kan vara positivt när det gäller positiva affekter – men verkligen inte när det skapats intriger av alla de slag. För då kan det hända ytterst märkliga och obehagliga saker.
(Helt seriöst uppmanar jag berörda att ta kontakt med familjerådgivningen för att få någorlunda kontroll på situationen som tär särskilt på dig och även dig och faktiskt också på omgivningen. Gör det innan något allvarligare händer.)
Samtidigt blir inträdet dyrare, från noll till runt trehundrafemtio. Det spelas några konserter men publikskaran är löjligt gles – huvuddelen av de som köpt biljett befinner sig i öltälten och gör precis samma sak som de annars skulle göra på krogen en vanlig lördag. Skillnaden är väl att man dricker ur plastmuggar, det är mer folk och man är delvis utomhus och man tycker tydligen det är värt de 250 kronorna extra man betalar. Tomas Andersson Wij säger att han hade fått information om en publik på runt 7000 huvuden och tillägger skämtsamt och ironiskt att kravallstaketen nedanför scenen verkligen gör skäl för namnet för oss två-tre hundra som faktiskt var där och lyssnade. Något fler är lyssnarna till Amanda Jensen, Petter, Jill Johnson, och The Soundtrack of our Lives, men ändå på tok för få för att kalla konserterna för välbesökta (Europe på fredagen håller till i en helt annan klass som dragplåster). Den absoluta majoriteten är fortfarande nere vid älven och dricker öl (och några lyssnar och dansar till coverbanden, förstås).
Det är som om jag inte riktigt är medveten om det då, men själv irrar jag omkring, absolut inte med såsig blick, och längtar efter någon och något roligare. Jag vet att det finns.
(Visst ser den här bilden lite sned ut? Som att den lutar lite åt vänster?)
Idag hände det igen. En av de boende påpekade för mig att jag hade en snygg tröja (och jag hade inte ens på mig den). Och det händer ju då och då, vid enstaka tillfällen, att man får beröm för något man dragit på sig (på samma sätt som jag då och då komplimenterar andras utstyrslar och apperances – och jag måste tillägga att jag verkligen menar det då). Främst när jag har någonting nytt på mig.
Men med den här tröjan är det extremt. Jag har tappat räkningen. Ovanligt många vänner och bekanta och arbetskamrater (och släkt), har, utan inbördes koppling och sammanhang, påpekat för mig att min vita brun-rutiga hoodie är snygg. (Och nog är den snygg, den har ett snyggt mönster och håller figuren även efter ett par tvättar även om tryckfärgen har bleknat en aning.) Och jag säger – Tack, jag har köpt den alldeles själv, och jag börjar ana en komplott. En slags sammansvärjning vars syfte jag är långt ifrån att ana. Misstänksamheten dryper. Vad är det de försöker säga? Att jag i normala fall, förutom när jag har en vit brun-rutig hoodie på mig, har rätt dassiga och saggiga kläder på mig? Att min prenumeration på t-shirts bara är en desperat men misslyckad ambition att vara lite originell? Att en mupp som jag för en gång skulle klär mig i helt okej kläder? Att jag hädanefter bör hålla mig till brunrutigt med vit bakgrund och ingen annat? Det finns ju sådana byxor. Den nyköpta mörkgröna sommarjackan med vitt rutmönster har minsann ingen kommenterat. Innebär det att jag, när jag köpte jackan, hade fått för mig att allmänt rutigt passar på mig men att så verkligen inte var fallet, att den vita brun-rutiga hoodien var en sällsam lyckoträff?
Många frågor snurrar runt i frontalloben under nätterna. När jag kommer till sans på morgonkvisten har jag en oförvillad föreställning om hur det förmodligen ligger till – allt de vill ha sagt är:
– Thomas, du har en snygg tröja på dig. Så roligt. Det gör mig glad. Punkt.
Söndagen den 6 juli 2008
Vissa dagar funderar jag över min hörsel. Ifall jag hör dåligt. En vän påpekade för mig för inte så länge sedan att jag sa -va? lite väl ofta, som om jag då och då inte uppfattade vad som sades. Och jag funderade på det. Och kom fram till att nja, jag hör nog inte så dåligt, men ibland måste jag processa lite extra det mitt öra har hört av alla frekvenser som nått mig. Att jag vid enstaka tillfällen behöver lite extra tid på mig att omforma den auditiva informationen till ord som ska vidare till kognitiv behandling. Jag vet inte om det är en skrämmande utveckling. Vi får se om jag kommer fram till någon vettig teori under neurolingvistiken och afasiologin i höst.
Måndagen den 7 juli 2008
I jakten efter låttextinspiration hittade jag en dikt som mamma skrev 1983:
Ambivalens (eller tvivel)
Nu får jag åter kontakt
med verkligheten
– får jag?
Nu kan jag koppla in
mina sinnen igen
– kan jag?
Nu vill jag stilla
min oro och min iver
– vill jag?
Nu törs jag förlänga
mina perspektiv
– törs jag?
Nu har jag börjat
plöja nya fåror
– har jag?
Tisdagen den 8 juli 2008
När jag ringer och beställer pizza brukar jag alltid säga till den som svarar att jag skulle vilja boka en pizza, tack. Även om jag aldrig lägger in någon speciellt tung betoning i ordet boka så blir det nästan alltid förvirrat i andra änden av luren. Och roligt i min. Prova själv.
Torsdagen den 10 juli 2008
Mitt första sommarjobb, i skarven mellan högstadium och gymnasium, var på ICA Hallen i Skogås (och nej, jag har inte oavsiktligt sär skrivit ICA och Hallen…). Det generade pengar till mitt första datorköp, en Commodore Amiga 500. Direktimport från Västtyskland med tyskt tangentbordslayout (bland annat "ß" istället för "å"). Den kostade 4998:-. De flesta ser väl nu en glasögonprydd Thomas med joysticken i högsta hugg spelandes Giana Sisters inpå småtimmarna. Och visst, jag kopierade disketter för fulla muggar och spelade en del spel, men jag ville ju också använda burken till något kreativt. Så nästa dyra investering var en Roland D-10 Digital Multi Timbral Linear Synthesizer. Den kostade 8995:-. (Det var ohyggligt mycket pengar att bära med sig på den tiden och mamma, som jobbade på bank, hjälpte mig med en så kallad postväxel att betala affären Keyboard City på Fleminggatan med.) Och min lycka var gjord (däremot sjönk mina gymnasiebetyg som en sten). Det strömmade MIDI-signaler mellan D-10:an och musikprogrammet Music-X på Amigan, på vilken jag satt och tryckte in not efter not och bytte tempo och ljud och letade harmonier och rytmer och teman. Jag styrde Amigan, och Amigan styrde alltså synthen att spela upp musiken. Jag "släppte" låtar lite då och då, de flesta instrumentala, och mina kritiker påstod att det lät som filmmusik. Däremot hade jag svårt att behålla en röd tråd i musikstyckena, och oftast tröttnade jag på en låt innan den väl var slutförd. Det kunde bli riktigt rörigt (vilket jag tycker märks än idag). Ungefär som det här inlägget.
Ett av mina större projekt då var att tonsätta ett programverk om Titanics jungfruresa och undergång. Det här var långt innan den allmänna Titanic-hysterin satte igång i och med filmen som kom 1997. Verket skulle beskriva skeppets pampiga avfärd, stilla stävande över Atlanten, kollisionen med isberget och den växande dramatiken fram till att hon försvann under ytan. Den sista satsen (sats nummer tre) handlade om hennes färd ned genom det mörka och kalla vattnet, tills hon, 4000 meter senare, når botten och stannar där in i oändligheten.
Synten har jag kvar, men bara som klaviatur när jag plinkar fram ny musik. Själva musiken kommer ut ur datorn istället. Och som av en händelse fick jag en ingivelse att göra en cover på den där tredje satsen. Lite för att se om det går att få stycket att låta bättre med de långt mycket trevligare och "äktare" soundet som musikprogramvaran Reason i en modern dator erbjuder, än från en nydigital synthesizer från början av nittiotalet. Så jag plockade ner Amigan från vinden, startade Music-X (alla stackars disketter hade faktiskt överlevt alla bistra vintrar!) och kopierade över partituret, visuellt, från Music-X:s sequencer till Reasons sequencer. Viss konstnärlig frihet tillämpades i arrangemanget, men jag vet inte om det är knappt hörbart. Gemene man kanske inte uppfattar någon större skillnad överhuvudtaget och jag vet inte heller om den nya (2) egentligen blev så mycket bättre än den gamla (1). Den lite mer syntiga, oäkta klangen i den gamla är ju ändå lite frän, lite mer ärlig på något sätt. Döm själv. Och let me gärna know.
RMS Titanic, sats III
Klicka på en vit playknapp, nummer ett, blunda och lyssna. Gör sedan om det med nummer två. Stycket är ganska långsamt men bara ca 3:20 lång inklusive en rätt lång fade, så håll ut. Föreställ dig ett sjunkande skepp genom ett mörkt och oändligt vatten…
När halva juli har gått och det inte händer något i mitt liv som är värt att skriva om, då blir det glest mellan inläggen. Jag kan också omedelbart konstatera att jag sitter här och ljuger. Det händer visst saker. Det är sommar (och jag verkar vara en av de få som tycker vädret är helt okej), jag har ett roligt jobb, jag har tid över, jag är kreativ, jag träffar intressanta och roliga människor. Det som händer är inget negativt, det är inga tråkiga saker som pågår, egentligen borde jag vara ganska glad och förväntansfull inför framtiden, både den omedelbara och den mer avlägsna. Men ändå känner jag ingen iver att skriva om det. Som om jag inte riktigt är helt nöjd. Som om det inte räcker till, eller att jag vill ha något annorlunda.
Så då får skrivandet ligga lågt för tillfället (och det tillfället kan vara hur långt eller kort som helst – förmodligen det senare). Tills jag hittar nya infalls- och anfallsvinklar till tillvaron.
Torsdagen den 17 juli 2008
Den textuella inspirationen må stundtals vara låg, och jag låter den vara så tills den hittar tillbaka alldeles själv. Däremot äger Trästockfestivalen rum just nu, och halva behållningen är att gå runt och lyssna på kända och okända liveband och låta sig fyllas av inspiration. Förvisso har jag för lite talang och tid och struktur och fantasi för att låta inspirationen mynna ut i en för mig tillfredställande produktiv nivå just nu, men tills att jag hittar en väg dit – en väg jag tvivlar på att jag kommer att finna – får jag nöja mig med att låta den vara en katalysator för mitt eget välbefinnande.
Anna Järvinen lät som en något mindre olycklig Anna Ternheim, men ett något olycksbådande intryck är att hon inte lämnade något.
Markus Krunegård lämnade ett något mer dansant intryck. Glatt med med tanke, ordrikt och fundersamt men lättsmält.
Moon Safari slant en aning i stämmorna men trummisen var outstanding, likaså den sammantagna prestationen. Långa instrumentala låtar med avancerade och ständiga taktartsbyten, men aldrig, aldrig tråkigt.
Abalone Dots var mysiga och snygga men jag lyssnade för lite för att kunna bilda mig en ärlig uppfattning.
Säkert! levererade. Stabil och sprittande. Fantastiska texter.
Jag undrade om Christian Kjellvander hade någon hemlig trummis någonstans men allt han hade var sina händer, sin gitarr och en ljuv fru. Frågan är om han inte hade behövt en orkester bakom ändå, för att få till lite variation. Det blev väldigt enahanda efter ett par låtar.
Darcy var som vanligt bättre än väntat (och ska helst avnjutas sittandes). Och blev ännu bättre i vetskapen om smaskiga och snaskiga intriger inom och utanför bandet.
Ziegeist var en frisk och skön neonfläkt bland alla gitarrer och all punk och metal och indie (vad är indie, egentligen?). Tungt, tufft, blinkande, dunkande.
Ljudet på festivalen var bättre än någonsin. Kanske inte lägre volym men mycket bättre balans bland registren och mindre skrän, trumhinnekrossande slagverksslammer och diskantskrik. Jag kunde till och med ofta uppfatta sångtexterna.
(Det är en amatörkritikers ynnest att slippa gå och lyssna på de konserter jag förmodligen skulle sätta eller på.)
Onsdagen den 23 juli 2008
På ett litet uppsamlingsmöte på jobbet (boendestöd) häromdagen frågade en kollega lite skojfriskt resten av församlingen:
– Ser ni någon skillnad i det här rummet idag mot tidigare?
Jag försökte tänka snabbt, vilket är något jag försöker varje dag utan att lyckas. Den här gången tyckte jag att jag varit någorlunda kvicktänkt när jag svarade:
– Ja, teven är avstängd.
Det var naturligtvis fel svar. Kollegan hade ersatt plastblommorna i fönstret med riktiga krukväxter. De var ganska fina faktiskt. Jag tror jag lyckades rädda situationen genom att medge att jag noterat den nya detaljen redan dagen innan. Men eftersom hon frågade om en detalj som skulle vara ny idag, så grabbade jag tag i första bästa. Och det fick bli det faktum att teven var avstängd.
För i min värld var det ett extremt tydligt faktum. På jobbet går nämligen teven varm i genomsnitt 15 timmar om dygnet. Och det är verkligen ingen överdrift. På arbetet, när det är relativt lugnt, blir man överöst av trav, text-tv, reality-shows om kockar och supermodeller, Glamour, allsköns sit-coms, Oprah, Dr Phil och andra talkshows. Framförallt blir man ständigt överöst av reklam. Gång på gång. Hela jävla tiden. Och det finns inget sätt att värja sig. Jo, det finns det, det är att stänga av, men det är ju faktiskt någon som satt på teven, och det av en anledning, för att denna någon var lite less och ville slå ihjäl lite tid med att leta efter något intressant att titta på. Luften är ju fri, det måste jag acceptera. Men om jag vill läsa en bok så blir det svårt. Alla de ihoptryckta människorna på bredbildsteven, ja, de är ihoptryckta i lodrätt led, för nittio procent av programmen sänds fortfarande i 4:3-format men i princip hundra procent av alla nya teveapparater är bredbildvarianter med 16:9-formatet förinställt vilket gör att bilden vid 4:3-program är ihoptryckt och förvrängd och det konstiga är att de flesta tevetittare verkar vara nöjda med det, men det är inte jag, och jag vill så gärna trycka på den där knappen på fjärrkontrollen som ändrar visningsformatet så att bilden får en korrekt aspect ratio, och troligen då också får svarta områden vid sidan om bilden och det tycker förmodligen mina kollegor ser helt knasigt ut, plus att de tycker att människorna i teven blir konstigt jätteavlånga då. Nåväl, vill jag läsa en bok blir det svårt, för alla de där ihoptryckta människorna, ja, allt som händer i teven, pockar på min uppmärksamhet, det tränger in i mig, det skriker – titta på mig, lyssna, det kommer mer intressant efter pausen, och jag är fast, jag kan inte släppa blicken, det blir en kamp mellan teven och mig som varken vill ha eller behöver ett endaste dugg av någon av de produkterna som det informeras om, jag kan inte värja mig, jag kan inte låta bli att titta, men varför gör jag det då om jag nu inte är intresserad? Låt mig vara!
Men jag är i minoritet. Jag måste ge upp. Jag måste acceptera att det är så här vardagen ser ut i mångas liv. Och bara följa med och nicka och skratta och förfasas och underhållas på rätt ställe för att jag ska bli erkänd som något annat än ett UFO. Vilket man lätt blir om man påstår att sveriges bästa tevekanaler kommer från Sveriges Television (och det är inte bara för att man slipper reklamen), att jag inte har något emot att betala tv-avgiften eftersom jag tror att utan Public Service kommer mediasverige förvandlas till ett oändligt stormande och stressande hav av kommersialism och fördumning. (Igår slog mig tanken att slänga ut min egen teve – eftersom den extremt sällan är påslagen – och ändå fortsätta betala tv-avgiften.)
Men det är redan försent. Jag är ett UFO. Det blev jag varse när det för en gång skull skulle lyssnas på radio och min kollega grymtade till när frekvensen var inställd på Sveriges Radio P3.
– P3 kan man ju inte lyssna på – det är ju bara en massa prat, sa hon och bläddrade fram Rix FM (Bäst Musik Just Nu… just nu?). Så sansat jag någonsin kunde frågade jag om hon tycker bättre om reklamen och allt klämkäckt (men rätt innehållslösa) snack som de är skyldiga att ha för att överhuvudtaget äga sändningsrättigheter.
– Nej, svarade hon, det lyssnar man ju inte på, det filtrerar jag bort.
Ridå ner.
Måndagen den 28 juli 2008
Sista arbetsveckan. Sen är jag ledig fram till då logopeden börjar om med full fräs första september. Och vad hade jag tänkt pyssla med då kan man undra?
Jo, jag hade tänkt lära mig flyga.
Jag har nämligen anmält mig till en veckolång kurs där jag tar licens att flyga skärm med paramotor. Vad är det, undrar en del. Det verkar farligt säger andra.
Skärmflyga har jag varit sugen på i flera år. Man har en slags fallskärm, ett segel, som man fyller med luft och använder som vinge och så utnyttjar man vindar eller termik för att starta från en sluttning och flyga upp, upp, upp. Eller också hänger man en propeller på ryggen – en paramotor – och startar från en platt åker någonstans. Man sitter i en sele under och kontrollerar skärmen och motorn så att man hamnar där man ska. Jag kan inte tänka mig ett enklare sätt att ta sig upp. Farligt? Tjaa, kör man bil utan att ha lärt sig det så är det också farligt. Har man kontroll över situationen och ser till att inte hamna i något läge där man inte har det så är det säkrare än att köra bil. Man hänger ju under en skärm. Dessutom har man alltid en nödskärm med sig. Och eventuell flygrädsla tränas bort under utbildning.
Kursen ska äga rum i Piteå nästa vecka. Perfekt för att ägna resterande ledighetsveckor åt att skaffa utrustning och träna och… flyga. Naaaajs avlutning på sommarlovet!
Men… en och en halv vecka före kursstart dimper det ner ett mejl som säger att det är för få anmälda till kursen, som annars brukar vara fullbokad. De vill flytta fram den några veckor för att få fler anmälningar. Det ser ut att bli helgkurser mitt under brinnande logopediutbildning. Hellskotta. De behöver tre kursdeltagare till. Jäkla osis. Jag raggar deltagare. Järnet. Jag har eventuellt lyckats ragga en och en halv.
Du som läser detta – känner du någon (kanske du själv?) som är helledig nästa vecka (32) (eller någon av veckorna efter) och kan tänkas ha råd och lust – hör av dig på stubben! Kursen kostar 14500:-, vilket ju är en hel del pengar. Har man dem så tror jag det är värt investeringen. Faktiskt förhållandevis jättebilligt (och enkelt) om man vill lära sig flyga.
Dessa En och en halv eventuellt ihopraggade deltagare minskade till en halv, och då är Noll närmaste heltal. Sedan anmälde sig tydligen En ny deltagare till arrangören, men då den andre (inte jag) av ursprungsskaran tydligen skadat foten så var vi ändå tillbaka till Två. (Tänk, ett tag var vi uppe i Fyra och en halv deltagare… oändligt nära målet Fem.) Oförändrat läge, alltså.
Men numera är kursen i Piteå reducerad till En deltagare, ty jag fick nog av den ångestfyllda känslan av att åtminstone tappat smöret. Om ett par veckor tar jag tåget ner till Skåne och Kåseberga på Österlen och går kursen där istället. Det är tydligen den platsen, vid Hammars backar, som är Sveriges mesta skärmflygarområde och där har kursanordnaren sitt huvudkontor. Har jag pungat ut med fjorton och en halv laxar så ska jag banne mig genomföra det jag tänkt och det är nu jag har semester (sista arbetsdagen imorgon), inte i september.
Att det här framförandet överhuvudtaget är utgivet på skiva går över mitt förstånd. Eller också lurar jag mig själv – det kan vara det speciella soundet som är själva grejen. Portsmouth Sinfonia framför Richard Strauss Also sprach Zarathustra, även känd som ledmotivet till 2001 – A Space Odyssey:
Måndagen den 4 augusti 2008
Det var just det. Portsmouth Sinfonia var ett flummigt orkesterexperiment på sjuttiotalet. Antagningskraven var antingen att man aldrig spelat det valda instrumentet tidigare, eller att man var allmänt omusikalisk, och vidare, när man väl var antagen, att man var med på övningarna och gjorde sitt bästa att spela rätt. Repertoaren valdes så att de medlemmar som inte kunde läsa noter i alla fall hade en hum om tonerna skulle gå upp eller ner. (källa) Och tänk, jag tycker mig höra toner som faktiskt spelas korrekt, hela vägen till slutet. Mitt i all annan kakafoni.
Mycket intressant. Men jag föredrar ett väl inövat stycke, tack.
I vilket fall. Nu är det andra toner som gäller. Jag lämnar oväsendet bakom mig, rastlös som jag är, tar bilen imorgon och kör norrut och inåt. Parkerar på en grusplan vid Sitoälven, lastar av cykeln och packningen, leder den över bron och cyklar vidare en mil. Därifrån går jag sex kilometer eller också har jag ringt efter båtskjuts till Aktse, där Kungsleden korsar, en vacker plats vid Sareks fot. Därifrån kan man bland annat gå upp på den mäktiga Skierfeklippan och spana ut över det bedårande Rapaselet. Eller gå upp längs Rapadalen och hälsa på jätteälgar och björnar. Jag vet inte hur länge jag blir där. Vi får se hur det känns. Jag behöver i vilket fall rensa själen en aning. Det skulle kunna vara rätt plats för det.
Fredagen den 8 augusti 2008
Jag äro prickig. I alla fall på utvalda delar av kroppen. Främst på fotlederna, där jag slarvat mest med mygstiftet, men även på underarmarna, skallen och ryggen, där jag inte riktigt kommit åt att applicera äckel-doft-för-mygg-men-som-doftar-helt-ok-för-oss-människor. För även om jag har haft kläder på mig så är de rätt duktiga på att tränga igenom lagom tjocka plagg, de små liven. De små liven? Ja, när de är så många så är det till att skaffa sig en relation till dem som inte går ut på att enbart banna dem, ty de veta icke vad de gör. Eller åtminstone inte varför. De är tyvärr en del av miljön och det går inte att fly från dem. Det är bara att acceptera dem. På med myggskydd, så slipper du i alla fall betten. Även om de är ettriga ju fler de är.
Men det är inte mygg inlägget skulle handla om. Jag gjorde ungefär det jag skrev att jag skulle göra. En några timmars biltur till Sitoälvsbron, en trekvarts småstressande cykeltur längs en halvstenig grusväg. även kallad Cykelstigen. Jag hann på minuten till avtalad tid då Lennart Läntha skulle ta mig över sjön Laitaure till bryggan vid Aktse. Någon kilometers vandring på trebrädiga spångar (Kungsleden) upp till fjällstugorna för begrundande av läget. Myggstift på, ostkaka i magen. Skulle jag slå upp tält bland alla andra på STF-campingen eller ska jag fortsätta upp till trädgränsen, trehundra meter upp? Jag fortsatte upp till trädgränsen och efter några kilometers kånkande slog jag upp tältet nära en gigantisk offersten. Färre mygg. Dagen efter (onsdag) packade jag det mest nödvändiga och gick upp till Skierfe, två timmars vandring. Där hittade jag Sveriges i särklass vackraste utsikt. Den går inte att beskriva med text och bild, utan måste upplevas på plats. Det fanns så mycket att titta på, lika mycket färger och former och detaljer som helhet att supa in.
Skierfe är liksom ett halvt fjäll, 1179 meter, avkapat på mitten, flackt och ganska lättbestigligt på ena sidan och med ett 680 meter högt lodrätt stup rakt ner i dalen på andra. Det var busenkelt att få svindel genom att ligga på mage vid kanten och bara titta ner (vilket gjorde att jag helst lät bli). Släppte man ner en sten försvann den snabbt ur sikte – den var för liten – och man fick vänta en god stund innan man hörde nedslaget, om man alls hörde något.
När jag med viss sorg lämnat utsikten tog jag en omväg tillbaka till tältet, off track, vilket jag tycker är ett ganska trevligt sätt att gå i fjällen om terrängen är den rätta, via den 35 meter högre tråktoppen Bassoajvve, från vilken man dock såg mycket längre, åt alla håll. Man såg bland annat Sitojaure i norr, mer av Sarek i väster, en stor del av den uppdämda jättesjön Tjaktjajaure mot sydost, Pårtemassivet mot sydväst och till och med Tarrekaisemassivet bortom det. I klart väder kan jag ge mig den på att man kan skymta Arjeplogsfjällens Pieljekaise nära Jäkkvik åt sydsydväst. Om man vet var man ska leta, förstås.
Dagen efter (igår torsdag) ville jag uppleva utsikten från insidan så jag åkte med herr Läntha in i deltat, han släppte av mig vid gränsen till Sareks nationalpark (man får inte framföra motorfordon där) och så ägnade jag dagen åt att traska längs Ráhpaädno, vattnet som har sina källor i stor del av Sarek. Vacker turkosaktig färg, god smak. Berget Nammásj, som är som en bumling med avkapad topp, utslängd i mitten av dalen, lät jag bli att bestiga av hänsyn till mina knän som jag vet kommer att protestera under framförallt brant nedstigning på trehundra meter.
Nu är jag hemma. Och jättenöjd. Återstår att packa upp, gå igenom 406 tagna bilder (läggs väl upp här så småningom) och njuta av En Riktig Säng. Samt börja peppa för nästa veckas äventyr. (Imorgon ska jag skrubba tältduken ren från alla myggkadavren av svärmen som stängdes inne i yttertältet och som utan nåd krossades när jag packade ihop tältet.)
Tisdagen den 12 augusti 2008
Hela denna sommar har känts som en nedräkning. Den började i begynnelsen, i maj, och blev allt tydligare när det stod klart att inget superstabilt högtryck skulle parkera sig över hela landet från veckan före midsommar och framåt. När regnen och köldknäpparna avlöste varandra. När halva juli (=semestern) hade gått mötte jag massor av människor som suckade och sade att nu är snart sommaren slut. Och jag höjde på ögonbrynen.
Nu möter jag människor som menar att sommaren i princip är slut. Folk har återgått till sina arbeten, någon värmebölja längre än en vecka har ännu inte infunnit sig och chansen till någon ny minskar exponentiellt. Det är kört. Och jag rynkar på ögonbrynen lite lätt.
Folk klagar på vädret alldeles för mycket. Det är ganska osexigt. Det är klart att man får gnälla lite om förväntningarna inte uppfylls men jag tycker att det finns gränser. Vem ska man skylla på? Hur ska ett normal sommarväder se ut? Egentligen? Hur bra mår man om man bara är missnöjd över väderförhållandena hela tiden? Jag säger: Uppskatta det som det är. Gå ut och njut, även om det regnar. Det är bara lite vatten, och vatten betyder liv. Fryser du, klä på dig. Grönt är skönt. Ta vara på det.
Härmed har jag lagt upp lite bilder från mina hittillsvarande aktiviteter denna sommar (och det kommer väl mera skulle jag tro, den är ju inte slut än :). Gå dit och snoka, vetja!
Torsdagen den 14 augusti 2008
Nuww gjäll’e, sa Dalkwist a spåtte ni våffeljerne.
Nu har jag inget våffeljärn med mig, men nu gäller det ändå. Att göra så bra ifrån mig som möjligt, att lära mig så mycket som möjligt, att ha så roligt som möjligt. Imorgon tar jag mig till Österlen och lär mig flyga.
Fredagen den 15 augusti 2008
På vägen till Kåseberga har jag svårt att koncentrera mig på bilkörningen, ty jag är trött och egentligen inte så hemskt peppad. Parkerar vid den parkeringsplats där Semesterhajken gjorde detsamma under 1994 års Vi Unga-riksläger. Då gick vi upp till Ales stenar, men nu går jag tvärsöver vägen, in på kursanordnarens kontor och affär. Där träffar jag mina kurskamrater och allt känns genast mycket lättare. Och alltmedan dagen går blir det bara roligare och roligare. Från första försöket, påklädd sele och påkopplad skärm, gör jag bara framsteg. När jag mot slutet av dagen känner att jag har riktigt bra kontroll – jag står med båda fötterna på marken och den 29 kvadrameter stora skärmen står och svajar lätt ovanför – en bra stund – har jag nått dagens höjdpunkt. Det kan låta lite lite för att vara en höjdpunkt, men då har jag faktiskt lyckats tämja en rätt bångstyrig polyesterduk som tidigare under dagen alls inte ville göra som jag ville. Den höjdpunkten slås inte ens av tandemflygturen jag får göra en timme senare, den turen var bara hur fantastiskt roligt och skönt och nästan religiöst som helst.
Efteråt tar jag mig Löderup och checkar in på vandrarhemmet. Här bor en man som titulerar sig artist och gångare. Han säger sig vara Sveriges bästa Sinatraimitatör samt går väldigt fort; en mil på sjuttio minuter. Okej.
Söndagen den 17 augusti 2008
På vandrarhemmet Violen i Löderup bor jag i ett rum mittemot rummet där Sinatramannen bor. Vi använder samma toalett. Det är helt ok, för jag använder endast toaletten när jag behöver, och mina och Sinatramannens behov pockar sällan på samtidigt. Däremot hör man när Sinatramannen (och han mig) går ut ur sitt rum och går in på toaletten. Det första Sinatramannen gör när han går in på toaletten är att spola. Varje gång. När toaletten har spolat klart spolar han igen. Han har naturligtvis sina skäl att göra så.
Som jag sagt tidigare så går Sinatramannen oerhört fort. Nästan nio kilometer i timmen. Inte som normal gångtakt, utan när han är ute och tränar. Då tar han jättestora kliv och vevar stort med armarna. Han visade mig igår hur det såg ut. Jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt.
Sinatramannen har 75 sinatralåtar på sin repertoar. Han kan alla texterna och melodierna och fraseringar utantill. Han framträder på olika håll på hotell och klubbar i till exempel Sverige, Tyskland och Österrike. Igår morse satt Sinatramannen inne på sitt rum och sjöng Come rain or come shine , klockan halv åtta på morgonen. Tur jag hade hunnit kliva upp då. Men jag måste tillägga att han klarade det ganska bra, så pass tidigt på morgonen.
Igår kväll åt jag en pizza på den lokala pizzerian tillsammans med Sinatramannen. Där pratade Sinatramannen, med sin Ystadsskånska, om den undre världen på Stockholms krogar, om hur man undviker lyxhororna där, om att han varit rädd att bli kastad överbord från ålandsbåtarna för att han "sjöng så jävla bra", samt om Frank Sinatra såklart, som "drack hundratals liter Jack Daniels" under årens lopp, och som dog "85 år, 5 månader och 2 dagar" gammal.
Okej igen.
Torsdagen den 21 augusti 2008
Sinatramannen checkade ut i tisdags morse, och jag blev ensam gäst på vandrarhemmet Violen i Löderup. Det var synd att jag inte fick tillfälle att säga adjö till honom, att säga att han ska vara rädd om sig, eftersom han ju är Linköpings Gudfader och har flera fiender som vill honom illa.
Allvarligt talat så saknar jag honom inte. Sinatramannen älskade att tala om sig själv, och verkade älska att någon lyssnade på honom. Men han var nästan märkligt noll intresserad av personen som lyssnade. Bröt jag in med en kommentar om mitt liv, till exempel om att jag med min kör sjungit storbandsjazz, precis som Sinatra, så bytte han genast samtalsdiskurs till något helt annat, som om det var farligt att veta alltför mycket om att jag sjunger i kör. Han var visserligen rolig att lyssna på, men för att en relation, vare sig den är ytlig eller djup, ska fungera så krävs ett visst samspel. En sådan envägskommunikation som han verkade föredra håller inte så långt.
Igår checkade nästa dåre in, nämligen den enbente (!) svenska-engelska-tyska-franska-idrottsläraren i 60-årsåldern som tycks ha haft ett oändligt antal vikariat på skolor över hela landet. Jag anar snabbt varför. Han pratar på om stökiga elever, om värstingar som ingen annan än han lyckas tygla, om invandrarbarn i Rosengård och ligister i Täby, om de få rektorer som stått bakom honom, om metoder att få dessa stökiga elever att skärpa sig. Om Sinatramannen lider av mytomani så lider Idrottsläraren av touretts syndrom. Han svär och spottar och ryter. Både han och Sinatramannen har stora pragmatiska svårigheter – förmågan att känna av en situation och andra människor i en social miljö inse när det är dags att sluta prata.
Idrottsläraren är, till skillnad från Sinatramannen, hyggligt intresserad av vem jag är och vad jag gör här. Frågar om skärmflygningen, logopedutbildningen och så vidare. I give him that. Men han tar hemskt lätt över och föreläser om något ämne som snuddar vid det jag sagt och snäll som jag är så sitter jag mest och håller med och väntar på att hans ord ska ta slut. Så att jag får lite andrum. Och jag får vänta länge. Det enda sättet verkar vara att antingen hålla låda själv eller visa att man är på väg bort därifrån.
Ibland väcks jag av ett uns av medlidande. Dessa människor verkar vara väldigt, väldigt ensamma.
Tisdagen den 26 augusti 2008
Jag behövde inte dilla om gubar och låddor för att få en egen liggvagnskupé. Det bara blev så. Så oerhört lyxigt att kunna bre ut sig, se sina filmer på datorn, gå och lägga sig när och hur man vill.
Onsdagen den 27 augusti 2008
Walle ställde en fråga på facebook häromdagen, och sedan dess har den snurrat runt utan svar i mitt huvud. Frågan gällde det internationella samfundets (=västvärldens) inställning till Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien, utbrytarrepublikerna i Georgien, som självständiga stater: Om man nu tycker att frihet för Tibets folk vore bra, och likaså för Kosovoalbanerna som ju fått erkännande av de flesta västländer (men inte i öst), varför går man då i taket när Ryssland erkänner Abchazien och Sydossetien?
Bakgrunden till konflikten är den nervositet som skapades när NATO i våras meddelade att både Georgien (och Ukraina) har goda chanser att bli medlemmar i försvarspakten i framtiden. Inte konstigt att det började hetta till i Abchazien och Sydossetien, där många ryssar finns. Båda regionerna är en del av Georgien men har sedan tidigare haft ett visst självstyre under både Georgiens och Rysslands goda minne. Anklagelser, beskyllningar och provokationer från både Ryssland och Georgien eskalerade, men det var Georgien som gjorde konflikten till krig genom att attackera sydosseter i huvudstaden Tschinvali, bara timmar efter att man pratat om förhandlingar, lovat dem långtgående självstyre, amnesti och och internationell hjälp för att stävja konflikten.
Nu kan man tycka vad man vill om Rysslands maktdemonstration i Georgien som följde, och om den seghet med vilket Ryssland drog sig undan när vapenstilleståndet väl av undertecknat. Men Ryssland erkänner ju två regioner som haft självstyre sedan tidigare, egna språk och annorlunda etnisk befolkningssammansättning jämfört med resten av Georgien. Jag skulle tro att en majoritet av invånarna skulle vilja ha självständighet.
Det är bara lite olycklig tajming att Rysslands erkännande av Sydossetien och Abchazien kommer efter "aggressionen" mot lilla Georgien.
Lördagen den 30 augusti 2008
Jag har en ny möbel.
Det vette tusan om den passar in i min övriga inredning.
I brist på något vettigt att skriva om slänger jag in en telefonlistequiz:
Har du kysst nummer sju? Nej, men vi kramas så fort vi ses.
Har du träffat nummer nio i veckan? Nej, honom har jag bara pratat i telefon med. Han hade mixat ner övningsmusiken till Körmanifestationen.
Älskar du nummer tio? Jag älskar honom som klasskamrat. Smart, och dessutom längre än jag.
Är nummer elva en sötnos? Svårt att säga. Hon är maskin. Men hon talar om hur mycket jag ringt för.
Är nummer femton en bästis? Nej, Mr. Staaf är mest praktisk att ha när vi har konsert.
Har nummer sexton gått i samma klass som du? Näe, men han är en jävel på bouppteckningar.
Brukar du hänga med nummer nitton? Bara när min bil krånglar.
Är nummer tjugo bra? Jo, hon är helt ok. Samma årgång.
Gillar du nummer tjugosex? O ja. Vi levde till och med ihop ett tag. Nu bor hon i Umeå och är lycklig, hoppas jag.
Vet du om nummer trettioett har ett förhållande? O ja, och barn och hus och Audi i Timrå.
Hur känner du nummer trettioåtta? Genom Ulrika genom Gustav (som jag träffade på
psyket :). Hon är liten och blond och kör truck på Rönnskär.
Är du intresserad av nummer fyrtiotvå? Ja, jo, Filmtipset är en rätt användbar sajt, fast jag tror deras sms-tjänst ligger nere.
Hur länge har du känt nummer fyrtionio? Jag träffade honom första gången på ett bröllop i Västmanland 2004. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt.
Åsså var det bara 121 kontakter kvar på listan…
Lördagen den 6 september 2008
Jag har härmed kompletterat ett fotoalbum Nära Dig med lite bilder från Österlen. Gå dit och titta på buset.
Fredagen den 12 september 2008
Hemkommen staan efter busstur från Umeå irrar jag runt, fångad av en slags inbillning att jag måste handla något. Efter dagens gjorda tentamen i neuropsykologi slås jag av att fundera över vilka delar av hjärnan som arbetar mest när jag träder in i olika typer av affärer. Jag kommer bland annat fram till att det Bakre uppmärksamhetsnätverket – med posteriora parietalloben, övre kolliklarna och pulvinara delen av thalamus – är särskilt aktivt när jag går runt på Indiska, Hemtex eller någon annan heminredningsbutik, ty överallt ligger det prylar som pockar på min uppmärksamhet. Den skiftar, frivilligt eller icke frivilligt, från en svart prydnadskudde till röd gardin till grönglittrig gardinlängd till… Min ögon rör sig med saccadisk frenesi mycket mer här än i en vanlig klädaffär som H&M eller JC, eller Clas Olsson. Kan det bero på att jag är mer van att gå på H&M än Indiska, och att det på Indiska finns många, många fler oväntade element som styr mit fokus?
Nå, prefrontalkortex funderar över varför det säljs så många prydnadskuddar men ack så få prydnadskuddefodral. (Heter det örngott när vi snackar prydnadskuddar?) Jag behöver bara fodralen. Det känns som resursslöseri att behöva köpa nya kuddar om jag nu bara behöver fodralen. Jag inser att det är läge att ta saken i egna händer och köpa tyg och tillverka egna fodral. Plötsligt säger dorsolaterala prefrontalkortex att jag måste lämna in symaskinen på lagning först. Bäst att lyda. För att nå målet tillfredställelse med nya prydnadskuddar krävs åtgärder i rätt ordning.
Måndagen den 15 september 2008
Jag såg Wall•E på bussen idag (filmen alltså, inte dalmasen med potatisskalaren). Pixars bästa film på mycket länge. Mänskligt omänskligt mänsklig. Underbar animation. Fantastisk ljudsättning. Bra musik (Thomas Newman sviker aldrig). Massor av roliga detaljer, som sig bör. Skön historia – jag gillar hur de bygger upp karaktärerna och hela resten av filmen med så mycket annat än talad dialog, rätt olikt de senaste dussinet datoranimerade filmerna. Wall•E är bara en maskin, men Pixar har lyckats stuva in långt mycket mer själ i den än i vilken superhjälte/fisk/råtta/myra/docka/bil som helst. Helmysigt. Se och njut! Och se om!
När jag sen kom hem kunde jag konstatera att symaskinen inte alls var trasig. Dubbel lycka!
Onsdagen den 17 september 2008
Jag gick i trean och mamma hade köpt ABBA:s senaste (och sista) just utkomna album The Visitors, och jag minns att jag satt vid grammofonen och lyssnade på titelspåret, om och om igen, samtidigt som jag beundrade och försökte förstå motivet på LP-omslaget. Låten liknade inget av den (enligt mig, då) halvtrista mogna och alldeles för rena discopop ABBA hade gjort tidigare. Eftersom jag inte lärt mig så mycket engelska då så hade jag inte så stor koll på vad de sjöng om, men jag trollbands av atmosfären och ångesten och den orolighet som genomsyrade låten. Nu läser jag att låten formodligen handlar om känslan av förföljelse som många dissidenter fick uppleva i Sovjetunionen på den tiden. En rätt politisk text, alltså. Oväntat. Jag har alltid tyckt att den är en av ABBA:s bästa låtar – den står ut för sig själv och skulle aldrig platsa i den glada musikalen och filmen Mamma mia! (som jag för övrigt tyckte var så bra att jag gick och såg den en gång till).
Torsdagen den 18 september 2008
Universitetslektorn som föreläser under vår nuvarande kurs använder gärna fraser som så att säga, alltså att och det handlar om. Idag använde lektorn frasen så att säga 45 gånger under dagens första halvlek, före paus. Frekvens: 1 gång per minut, med en felmarginal på ±0,09.
Jag önskar någon annan skulle kunna föra liknande statistik på mig i framtiden, ifall jag skulle stå där och föreläsa. Det skulle vara nyttigt, tror jag.
Måndagen den 22 september 2008
Fantastisk låt. Fin text. Duktig sångare. Märklig och mäktig video. Gotye – relativt okänd grupp från Australien. Låten heter Heart’s a Mess och albumet heter Like Drawing Blood. Den damp ner i min brevlåda idag. Blev bara tvungen att beställa den, efter att ha gått bet på att hitta albumet på alternativa kanaler (läs pirate bay och dc++ :). Resten av skivan går inte av för hackor den heller. Lyssna, se och njut.
Torsdagen den 25 september 2008
Idag är det den internationella ataxi-dagen. International Ataxia Awareness Day. Det är inget kul med det egentligen, förutom att det är lätt att beskriva tillståndet ataxi som det som många råkar ut för under helgerna genom ett något för rikligt alkoholintag – svårigheter att koordinera muskelrörelser, vilket till exempel kan visa sig genom vinglig gång och sluddrigt tal. Det är bara det att dessa arma människor lider av det permanent, utan att vara påverkade av någonting. Problemen för dem är inte bara bristen på rörelsekontroll, utan omgivningens förståelse. Många tror just att de är påverkade. Det är en neurologisk sjukdom, som sätter sig i lillhjärnan och ryggmärgen.
Söndagen den 28 september 2008
Igår kväll åt jag en kycklingburgare från Frasses hamburgerrestautang på Kanalgatan i Skellefteå. Den var god. Men mina händer luktar fortfarande kycklingburgare. Fortfarande. Jag har tvättat dem flera gånger sedan dess (plus resten av kroppen en gång). Lukten går inte bort. Jag undrar hur länge till jag ska behöva stå ut.
Tjugo timmar senare har doften gått ur mig. Nu luktar jag bara salt efter att ha skopat upp en knapp liter popcorn från golvet då N (7 år) råkat hälla ut halva popcornburken på biografen under Wall-E-eftertexternas goda överseende.
Måndagen den 29 september 2008
Tisdagen den 30 september 2008
Cykeln på vilken ovanstående lapp var fasttejpad stod idag parkerad väldigt långt från porten. Det var i allmänhet väldigt fattigt på cyklar i närheten av porten.
Titta på nedanstående klipp från svt:s Mitt i naturen. Det är inspelat på precis samma plats (Kåseberga, Österlen, Skåne) och vid precis samma tidpunkt (vecka 34) som jag tränade och tog grundlicensen i skärmflygandet. Tandempiloten, han i gul jacka och röd hjälm, heter Pierre och han tog mig på ett par liknande flygturer under kursen. Det var helt fantastiskt. Om vädret vill väl så kommer han upp hit om ett par veckor och låter mig greja resten av paramotorlicensen.
Idag känner jag av en märklig, på gränsen molande värk i vänster långfinger, vänster underarm och höger överarm. Jag undrar vad det betyder.
Tisdagen den 7 oktober 2008
Värken fortsätter. Det går nog över snart. Men idag har jag noterat ytterligare en assymetri, som uppstod under kvällens körövning: Höger öra är varmt medan vänster öra är kallt. Det har hållit i sig i några timmar. Är det nån av alla ni medicinskt kompetenta som vågar sig på en förklaring?
Onsdagen den 8 oktober 2008
Det har gått över nu.
Torsdagen den 9 oktober 2008
I tisdags hänkade jag på Soffan in på Röda korsets second hand-butik Kupan för att se om det fanns något som kunde förgylla min tillvaro något. Som jag ofta gör i den typen av affärer hittade jag nog så intressanta saker som är värda att vrida och vända på, inte minst gamla LP-skivor och gamla gråa telefoner med snurrmojäng, men som jag bara skulle få ångest av ifall jag slog till och köpte dem, ty jag vet att sakerna bara skulle hamna i en hylla och samla damm. Däremot hittade jag en liten ljuskrona vilken jag ska måla (med vit oljebaserad färg som gör att jag kommer att känna tvålsmak i halsen i flera dagar efteråt) och komplettera med en kedja (inköpt på Clas Ohlsson) och kanske lite annat tingeltangel och sätta upp i taket i sovrummet och sätta i stearinljus och tända dem och ligga i sängen under och läsa om Descartes misstag i det fladdrande skenet. Mysigt. Jag och kurslitteraturen.
På väg till kassan i Kupan passerade jag ett cd-ställ, och det som hände härnäst kan eventuellt vara lite svårt att förklara, men det hände icke desto mindre. Den röda prislappen (10.00) sken och på omslaget stod fem unga (?) grabbar, några med rätt pösiga jeans, tre med keps. Ingen av dem hade något leende på läpparna, men trots det kände jag en obetvinglig lust att ta med den till kassan. Sagt och gjort. När jag lämnade affären hade jag betalat trettio kronor för en liten ljuskrona samt tio för New Kids On The Block:s samlingsalbum H.I.T.S. från 1991. Jag tycker jag är ganska modig som erkänner det.
Varför köpte jag då skivan? Det är ju inte så att jag var ett direkt fan av NKOTB när det begav sig. Tyckte det var rätt intetsägande musik, och jag minns hur vi hånade dem duktigt när jag och några kompisar sände Radio Corner, närradio i Huddinge Radio i början av nittiotalet. Men jag tror det finns flera anledningar till att jag köpte just den skivan. Främst ville jag undersöka hur jag skulle reagera när jag hör deras musik. Kommer jag må dåligt? Kommer jag skratta? Kommer jag bli sprittande glad av deras dansanta toner? Kommer jag bli nostalgisk? Hur bra är det egentligen? Hur har tidens tand och trender nött på deras musik? Jag vill även gärna försöka tänka kritiskt, och då också självkritiskt. Är det verkligen så dåligt som jag tror? (För ett par år sedan såg jag med vilje filmen Crossroads med Britney Spears för att jag ville själv undersöka om den var så urusel som alla sa och skrev – vilket den verkligen var. Jag skrev till och med ett par inlägg om det.)
Idag fattade jag mod till mig och lyssnade på skivan. Till en början log jag ganska mycket, dels för att jag känner igen vissa fraser ("Step by step, oooh baby!") och något som man skulle kunna kalla nostalgikänslor dyker upp, men det handlar då om att jag tänker tillbaka till ovan nämnda situationer på Radio Corner. Dels för att det låter så otroligt fånigt. NKOTB har inte åldrats väl med åren (och med det menar jag inte att de var något att ha från början). Och dels log jag åt situationen – att sitta och lyssna på NKOTB när jag skulle kunna lyssna på Coldplay eller Death Cab for Cutie eller Gotye. Vad håller jag på med egentligen?
Men efter ett tag börjar det kännas jobbigt. Fyra av de femton spåren innehåller ordet "girl" i titeln, men jag noterar att kidsen sjunger ordet "girl" mycket, mycket oftare än så. När det femtonde och sista spåret spelas är mitt huvud fyllt av en oformlig massa åttinittiskarvspojkgruppsdanspop i ett jättefrekvent falsettanvändande och jag längtar efter frid.
Det var ett kort nöje, kanske värt tio kronor. Jag lär inte rippa ner skivan till mp3:or utan den förpassas nog till skivhyllan, passande nog intill Vanilla Ice:s liveskiva Extremely Live, även den från 1991. Rätt kul att äga som kuriosa. Definitivt inte i samma kategori som min nya lilla ljuskrona i sovrummet. Och skivan genererade ju i alla fall ett alldeles för långt blogginlägg, och det är inte fy skam det heller.
Måndagen den 13 oktober 2008
När jag kör omkring med det här ekipaget bakpå bilen inbillar jag mig att det är många som glor och undrar vad det egentligen är för mackapär. Vissa har rätt. Andra kommer kanske inte fram till vad det är, och lämnar det därhän – bara en konstig runt bur med en motor i mitten. En kille på en mack skämtade om att det kanske skulle vara en gengasaggregat. Och med den ekonomiska depression som kanske stundar kanske han hade en poäng där. Däremot tror jag inte det skulle vara så effektivt att driva bilen med en propeller därbak. Dessutom skulle det låta förskräckligt i trafiken – när propellermotorn går på tomgång låter den som en vanlig skoter men gasar man på lite så låter den som en flygplansmotor. Det finns ju förstås en poäng med det också.
Måndagen den 21 oktober 2008
Utan att förhäva mig tycker jag att jag har många strängar på min lyra:
Jag studerar till logoped, något som kräver sin man (eller i de flesta fall kvinna, om man ser på könsfördelningen i yrkets och utbildningarna) och tid.
Jag sjunger i en superpretto kör där jag gärna engagerar mig med att göra annat än bara försöka ta ton. (Och nej, den är inte superpretto – varför får jag för mig att många tycker körsång verkar vara det?)
Hemma försöker jag hitta tid till något slags musikskapande, plus ett antal andra tänkta projekt, en tidsrymd som ogärna tittar fram ur 24-timmarsgömslet.
Just nu försöker jag lite tafatt pytsa till mitt eget boende genom att måla lite här och var, sy gardiner och kuddar och annat tantigt pyssel.
Suget efter musik kan ofta stillas under tiden.
Suget efter film måste ständigt stillas, något som oftast numera sker på en buss mellan Umeå och Skellefteå.
Skidåkning måste utövas på vintern och fjällvandring på sommaren.
Utöver det även det sociala behovet stillas – vänner och bekanta får icke försummas.
Huvva. Listan kan göras längre. (Ändå uppkommer ofta den konstiga fredags-/lördagshittapåsakerattgöraångesten när ingenting planerats för just de kvällarna… Märkligt, eller hur? Var kommer den ifrån?)
Naturligtvis kommer jag på att detta inte räcker, nog har jag tid för ytterligare en hobby, tänkte jag i somras (självklart då jag hade relativt lite att göra) och så bestämde jag mig för att börja flyga. Vips var jag nere på Österlen på flygkurs och tampades med en flygskärm i kastvindarna. Vädret gjorde att jag inte blev flygfärdig då, utan jag har tränat vidare med markhantering under hösten, på lägdor (=åkrar) runtom staan, i väntan på att min instruktör ska komma upp från Skåne och låta mig slutföra utbildningen. Vilket han gjorde nu i helgen.
Och all markträning belönade sig. Jag trodde innan att det skulle vara svårare att komma upp. Jag trodde också att någon form av höjdpirr skulle infinna sig, men icke. På tredje startförsöket sprang jag, fick skärmen stadigt över mitt huvud, gasade på lugnt men bestämt, kände trycket i ryggen från propellermotorn, var tvungen att springa allt fortare tills det inte gick längre eftersom jag tappade fotfästet och bara steg, steg, steg… Rak kurs, 50, 100, 200, 300 meter upp, instruktioner från instruktören, plana ut, sväng vänster nitti och nitti igen, släpp på gasen, känn hur du sjunker, håll kursen, vänd om, gör några S-svängar, åttor, 360:or, släpp gasen helt för att simulera motorbortfall, gör inflyg utan att landa… Sex flyg på totalt fem timmar gjorde jag under helgen, och det tack vare helgvädret som inte kunde vara bättre. Och jag har sällan känt en sån tillfredställelse över en egen prestation som då jag landade för första gången. Jag ville bara upp igen, vilket tydligen är ett bra tecken (såvida man inte är trött och okoncentrerad vilket man inte alltid känner av själv).
Att kunna glida runt däruppe lite som man vill, ovan träden, husen, landskapet, djuren, fåglarna, var – och är – helt fantastisk. Klart värt pengarna.
Onsdagen den 23 oktober 2008
Söndagen den 26 oktober 2008
Jag vet inte om det är pinsamt för mig eller pinsamt för Myrorna att man går dit för att leta efter inspiration till utstyrsel att ha på maskerad. De vill ju sälja seriösa secondhand-kläder men jag är ute efter något att spöka ut mig med. Jag hittar en hatt som påminner mig om Inspector Clouseau, och kompletterar med en ful lång tunn grå vinterjacka som får substituera Rosa Panterns trenchcoat. Men då hatten är för liten, då "trenchcoaten" inte är en riktig trenchcoat och då jag bara hittar pyttesmå skinnhandskar som inte rymmer mina inte alltför stora händer, känner jag mig inte riktigt helt bekväm i karaktärsrollen, vilket för mig är särskilt viktigt om jag ska gå på maskeradfest där jag bara känner värdparet. Så mitt rollval glider över till en som funnit i bakhuvudet hela tiden – James Bond. Kanske lite för enkelt, men jag har ju faktiskt en skräddarsydd smoking i garderoben och om jag går till leksaksaffären och köper en puffra så har jag ett förstärkande attribut, tillsammans med några väl valda filmklippsljud ekande ur min ficka vid valda tillfällen (Pussy Galore: – My name is Pussy Galore. James Bond: – I must be dreaming.). Fungerade hyggligt – vissa kände igen karaktären även utan attributen.
Senare på kvällen, i krogkön till Station 8, erinrar jag mig själv om olämpligheten att just där ha en Walter P99 med ljuddämpare instoppad i byxlinningen, även om den är av plast. Tur bara att den inte syns så väl innanför kavajdelen och att G, som står och vaktar på övervåningen, kan, som den ansvarstagande vakt han är, smuggla undan den så att jag slipper gå omkring på krogen med en hård knöl i byxorna.
En annan sak jag erinrar mig är att det lyfts många blickar upp mot mig. De jag träffar säger att jag ser mycket elegant ut och det skulle kunna bekräftas av att jag hör det mumlas ordet stilig i förbifarten, någon nyper mig i baken, och okända kommer fram och pratar om min stil för kvällen. Det är ju jättetrevligt, och Thomas suger i sig. Men Thomas har också alltid någon slag idiotisk reservation att folk tycker att jag är en mupp, att jag inte passar in, att jag i slutändan inte är riktigt den som folk förväntar sig. Konstiga människa.
Tisdagen den 28 oktober 2008
Idag fyller en av mina barndomsvänner 35 år. Klart man gör ett kort. På biblioteket på Campus Skellefteå finns det få möjligheter att skaffa och posta ett gratulationskort, men det finns penna och papper och en sax i kopieringsrummet. Jag skriver "Du är nu över på andra sidan… Grattis!", klipper ut det som ett hjärta, tar en bild med mobilen och mms:ar till honom. Födelsedagsbarnet D är nu över närmare-40-än-30-gränsen, på andra sidan, och han hann få en liten Isak i god tid före.
Sedan ligger det där, bland afasianteckningarna. Hjärtat med en text på som är ganska kryptisk men rätt så intressant om det är riktad till någon som inte fyller år. Skulle kunna vara vem som helst. Jag funderar över vilka tankebanor en person skulle ha om den lilla lappen med dess budskap plötsligt låg på dennes bord. Vad betyder andra sidan (om inte närmare-40-än-30-gränsen)? Vad är det som är värt att gratuleras över? Om denne person har tillräcklig fantasi skulle gratulationen kunna tillämpas på lite allt möjligt – till exempel en skriven tenta, en lyckad dejt, ett jobbigt möte – och personen kanske skulle känna en förstärkt lycka över att livet går vidare efter en antingen jobbig eller trevlig händelse och tillvaron förhoppningsvis bara blir (ännu) bättre från och med nu.
Jag lade hjärtat på ett slumpvis utvalt studiebord på biblioteket. Tyvärr var det ganska folktomt, så lappen fick ingen omedelbar effekt. Men jag hoppas att mottagaren, vem och när det än må vara, bibliotekarie, städerska, student, kommunalpamp, tar budskapet på rätt sätt. Att han eller hon funderar en extra sekund över det. Jag kan i alla fall försöka inbilla mig det. Och tänka ut nya budskap för spridning.
Jag tror jag har hittat en ny hobby.
Fredagen den 31 oktober 2008
Några lappar har spridits. Tyvärr är det svårt att göra en uppföljning. Den får ske i min fantasi. Jag får vara nöjd med det.
En vän sa till mig i det här sammanhanget, att jag är störd. Okej. Det tar jag som en komplimang, om hon nu var allvarlig. Men vore det inte lite trist annars? Det är bara mitt konstiga sätt att skapa lite spänning i en mörk och trist vardag. I väntan på något bättre.
Nu måste jag diskutera med mig själv en stund. En mörk och trist vardag?
Mörk? Ja, för sedan omställningen till vintertid förra helgen blir det ju mörkt ännu tidigare på dygnet. Jag tror jag föredrar mörka morgnar framför mörka eftermiddagar.
Trist? Ja, då den där konstiga idén om de där lapparna kläcktes som följd av en för tillfälligt ovanligt trist vardag, nämligen den som gärna uppstår de närmsta dagarna innan en tenta skall skrivas. Då är det så oändligt lätt att låta tankarna driva iväg, bort från the korvstoppning at hand.
(Nu är korvstoppningen över, och vardagen ter sig plötsligt inte lika trist längre. Fortfarande lika mörk, och värre blir det, men hej, det är ju bara solen som gömmer sig lite. Går att kompensera med värmeljus.)
Konsert imorgon. Anderstorpssalen, klockan femton eller nitton. Kom dit och lyssna, eller kom inte.
Söndagen den 2 november 2008
Dagens konserter kändes ovanligt lyckade, båda två. Och jag hoppas publiken värmdes av tonerna – vi som stod och sjöng gjorde det (värmdes alltså) onekligen. Ungdomskammarkören Espri (vars korister är 16 till 20 år gamla) lät väldigt fräsch och ren, även om man märker en viss spänning i början av sjungningen. Men jag inbillar mig under konserten att de ibland låter bättre än gamla kammarkören. Hoppas vissa av dem lockas över till oss när de känner sig övermogna… Vi behöver basen.
I morgon börjar fyra veckors praktikperiod på logopedmottagningen på Skellefteå Lasarett. Och återigen är jag en aningens nervös över det faktum att jag inte är nervös inför praktiken.
Torsdagen den 6 november 2008
Om jag inte gör som spaggl säger så blir spaggl sur:
Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
Nummer ett:
Varje gång jag ser ett nytt nummer av tidningen Larson! i butiken, så köper jag ett ex. Jag har gjort så sedan hösten 1989. Den är lika bra nu som då. (Köpte ett nummer idag.)
Nummer två:
Jag är en sucker för nätradiostationen Radio Paradise. Den heter så för att de som ligger bakom den, Bill och Rebecca Goldsmith, har sin lilla studio i en kalifornisk håla vid namn Paradise. Jag har varit en trogen lyssnare sedan 2000. Det som är grejen med RP är att låtlistorna är mycket omsorgsfullt och kärleksfullt ihopsnickrade, de har oerhört god musiksmak (Coldplay, R.E.M., Death Cab for Cutie, Radiohead, Goldfrapp, Sigur Rós, Kent, Cardigans, Anna Ternheim, KT Tunstall, Snow Patrol, Jose Gonzales, Gotye, Beatles, Bach, Beethoven, Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Pink Floyd, Johnny Cash, The Doors, Sarah McLachlan, Louis Armstrong, Ray Charles, Moby, Tori Amos, Imogen Heap och Porcupine Tree för att bara nämna några – släng i en massa ganska okända artister samt en del elektroniskt och etno – jag har "hittat" massor av superba artister genom att lyssna på RP), och de vägrar att finansiera verksamheten med reklam och litar på att lyssnarna kollektivt bidrar ekonomiskt, vilket verkligen verkar fungera. (Se allra längst ned på sidan om du vill veta vad de spelar just nu.)
Nummer tre:
Jag har tolv smurfer som vakar över mig varje natt.
Nummer fyra:
Musikinstrument jag äger: En kazoo, ett munspel, ett dragspel, en gitarr, en trumpet och ett antal klaviaturer. Jag är ungefär lika oskicklig på alla av dem.
Nummer fem:
Mitt datorbord snickrades ihop för 128 år sedan.
Nummer sex:
Jag är inte den som svär över andra i trafiken. Men jag är alltid uppmärksam på om mina medtrafikanter använder sina körriktningsviare eller inte. Det är faktiskt lag på att göra så om man byter någon form av körfält. Det kan tänkas fånigt att haka upp sig på det. Men att jag gör det kan bero på att jag för två och ett halvt år sedan, i samband med att jag läste upp matten inför logopedutbildningen, försökte göra en seriös statistisk undersökning över hur många som använder blinkers när de ska lämna en rondell. Läs rapporten här (doc). Rätt underhållande – jag har inte vågat göra den tillgänglig för allmänheten förrän nu…
Nummer sju:
Jag kan tycka det är mysigt att stå under viktoriabrons brofäste och lyssna på när bilarna passerar. Det låter så häftigt. Måste upplevas.
Efter att ha krystat ut dessa saker så är jag så trött att jag skiter i att utmana andra. Förlåt och godnatt.
Måndagen den 10 november 2008
Jag jagar ljuset. Min nya hobby, den där med skärmen, kräver ljus, dagsljus. När arbetsdagen är över klockan två har det redan börjat skymma. Så jag slänger på mig ytterkläderna, säger hej svejs till mina medpraktikanter och de andra logopederna på mottagningen, rusar hem, byter om, och springer ner till bilen med min hemmagjorda väska innehållande en skärmflygarskärm i famnen. När jag kommer fram till fältet i Innervik är den en uns mörkare, men jag har ändå tid att strutta fram och tillbaka på fältet några gånger, med en sele som ser ut som en grå ryggsäck som är så illa spänd att den hänger nere i knävecken, och en stor röd platt ballong sju meter ovanför huvudet. Det kallas för att träna markhantering eller balansering. Ungefär som att flyga en drake, fast den här draken är 30 kvadratmeter stor, har en fast höjd på sju meter upp i luften och sitter fast i mig med ett otal färggranna linor. Ju mer jag ägnar mig åt den här träningen, desto säkrare blir jag på starterna då jag verkligen ska upp. Typ som att lära sig cykla. Ju flera automatiserade moment man slipper tänka på när man väl springer där med gasen i höger hand, desto bättre.
Eftersom gräset i Innervik är fuktigt och skärmen också blir det och materialet som den består av inte mår så bra av att vara blött alltför länge, så blir det till att bre ut den i lägenheten så fort jag kommer hem. Och som sagt, 30 kvadrat… Tur att den torkar ohyggligt snabbt.
Fredagen den 14 november 2008
I ett svagt och förvirrat tillstånd av narcisismgooglar jag på min egen domän, saeys.se, och finner ett intressant fenomen. Tre av träffarna leder till ett diskussionsforum (här, och framförallt här och här) där de diskuterar spöken fångade på film, och där har de bland annat länkat till en sida på min sajt som innehåller nedanstående film. Den är inspelad under en utflykt till ödeshemmanet Vithatten i närheten av Glommersträsk en ljus och vacker sommarnatt i slutet av juni 2002. Det intressanta är att följa de diskussionerna kring filmen. Fejk eller inte? Det som nästan känns smickrande är att filmen verkar engagera och väcka känslor, vare sig det handlar om ifall det är fejk eller inte, eller över att folk blir skraja av att ha sett den. Vad tror ni? Och framförallt – från vilken film kommer musiken?
Och nu när jag lagt upp filmen på YouTube förväntar jag mig att hajpen ska komma igång på allvar…
Söndagen den 16 november 2008
Hemtentamen eller salstentamen – det är frågan. Salstenta innebär en ångest koncentrerad till några få dagar då man ägnar den mesta av sin vakna tid åt att oroa sig över allt man inte lyckats fylla sig hjärna. En hemtenta, som man får flera veckor på sig att skriva, innebär samma ångest, men ångesten är utspridd över flera veckors tid. Den är inte koncentrerad, utan utgörs av ett subilt dåligt samvete över att tiden går och jag skulle ha läst all dennadära kurslitteraturen som virr-Karin så himla finurligt har utformat sina frågor kring. Man kan inte riktigt slappna av.
Det är just en hemtentamen jag skriver. Och bristen på avslappnande blir dubbel – på dagarna fylls jag av uppladdad positiv stress inför alla patienter med afasi jag får träffa på praktiken. Alla nya intryck kräver mycket energi, och jag är helt slut när dagen är över. Ovanpå det ligger alltså hemtentan som ett ok som måste jobbas bort. Uff.
Men jag måste ändå medge att det är rätt coola saker vi ägnar oss åt. Smaka på orden som vi bland annat rör oss med:
Asomatognosi, anosognosi och perseverationer (säg dem i snabb följ om och om igen)
Dispositiva representationer
Velofarynxfunktion
Praxis
När jag blir gammal och kutryggig ska jag minnas coolheten i alla dessa ord (och fler) och stolt sträcka på mig. Just nu tycker jag att ordet cortex är ballast och ligger riktigt, riktigt bra i mun. Känn på det:
Cortex. Kååårtex… Mmmmm.
Man förstår att uppfinnarna av Gore-Tex® valde just det namnet på sin produkt.
Onsdagen den 19 november 2008
Min tillvaro som hemtentamenssvarsförfattare är fylld av pauser. Pannkaksbak. Facebooktitt. Annan fikonsurfning. Blomvattning. Toabesök. Diskning. Plock. Pauser som sällan annars känns så självklara som nu. Så lämpligt att en man jag känt i tjugo år fyller år idag. Ah. Jag ringer och grattar. Ännu en högst motiverad paus.
Fredagen den 21 november 2008
För en tid sedan föreslog en vän till mig (som för övrigt är läkare) att jag skulle testa att fasta i ett par månader. Han hade gjort det en gång, bara levt på vatten under en tid, och därigenom liksom resettat kroppen, rensat den på alla slaggprodukter och skit som vi samlar på oss under tidens gång. Förberedde den på att starta om på ny kula. Han påstår att det gjorde honom gott. Jag betvivlar inte att han verkligen kände så, och jag kan delvis förstå poängen med det hela. Men som min mamma sade när hon hade opererat bort magsäcken som var full av cancer: Det skulle vara en stor sorg (vilket det var, för henne) att inte kunna njuta av all världens smaker, att inte kunna fylla munnen med intryck av salt, sött, friskt, surt, beskt, starkt, kallt, varmt. Utan det skulle man leva en rätt torftig tillvaro. Nej tack.
Idag tänkte jag, delvis i något slag konstigt experimentellt syfte, späka mig själv genom att avstå från en annan njutning. Idag, 21 november, är det nämligen No Music Day. Det är ett påhitt av den brittiske musikern Bill Drummond, som var frontfigur i det gamla popbandet KLF, och som ägnade sig åt en hel del underligheter när det begav sig, som att till exempel skjuta med lösa skott mot publiken under BRIT-awards-galan 1992, eller bränna upp en miljon pund i ett båthus två år senare (vilket han nu ångrar att han gjorde). Dagen bygger på det faktum att det nuförtiden är svårare att inte utsätta sig för musik än att göra det. Överallt vi rör oss hör vi musik – från mobiltelefonen, i affären, på cafét och restaurangen, på bussen, i teve och radio, på internet… Man kan ha olika skäl till att uppmärksamma dagen, till exempel som en protest mot att det överallt ska spelas musik och att det faktiskt är värt att få känna tystnad när man själv vill. Tystnad är hemskt underskattat. Ett annat exempel kan vara att man frivilligt avstår från musik en tid för att sedan kunna njuta extra av den när den kommer. Det var Drummonds grundidé – han var på väg att flytta ut i en stuga i skogen och leva där i ett år för att sedan traska rakt in i en kyrka i stan för att lyssna på ljuvlig körsång. Praktiska omständigheter gjorde att han var tvungen att minska den musikfria perioden till en månad, sen en vecka och till sist en dag.
Min musikfria dag bygger delvis på disciplin. Jag skriver på en hemtenta och jag vill undvika bli distraherad av något intressant som kommer ur högtalarna vid datorn. Dessutom vill jag känna efter hur det känns efter en hel dag då jag med vilje avstått från musik. Kommer jag känna mig tom? Renad? Kommer jag känna mig som en idiot som går på ett sånt här "jippo"? Och hur kommer det kännas att lyssna på någonting fint imorgon bitti? Sen tycker jag faktisk det skulle vara skönt att kunna gå omkring i en affär utan att tvingas lyssna på Rix FM, Lugna Favoriter eller för den delen P3. En tyst affär. Mmm. Så mysigt det skulle vara.
Problemet är ju att detta experiment innebär komplikationer ifall någon till exempel skulle vilja träffas på stan och fika. Jag blir ju tvungen att tacka nej då. Och jag får ju inte heller sätta mig ner och jobba på någon egenkomponerad musik. Å andra sidan kommer denna underliga idé om självspäkning väl till pass just idag, eftersom jag som sagt måste koncentrera mig på hemtentamensskrivning. Nu.
Söndagen den 23 november 2008
När fredagen började sig närma sin ände och jag hade levt så isolerat jag bara kunnat så började det kännas en aning olidligt. Och lite märkligt. Det var lite för tyst omkring mig. Jag fick ju förvisso saker och ting gjorda under dagen, men jag hade nog inte klarat av att av ren disciplin låtit bli att spela musik en dag till. När jag låg i sängen och väntade på sömnen tyckte jag det var ganska skönt att dagen var över. Morgonen därpå var jag väldigt snabb att dra igång en skiva. Njutningen efter fredagens tystnad var paradoxalt nog inte större än normalt, vilket i och för sig inte betyder att den är att ringa. Hm.
Så nog kände jag mig som en liten galen människa som genomfört ett sånt här "experiment". Jag lär nog inte göra det igen.
Njutningen att åter få höra toner förstärktes under lördagen genom att det äntligen var väder att åka upp till Piteå och ta mig en flygtur, under Carlsson på takets goda överinseende. Upp och ner och upp och ner… Fem gånger. Det var ganska lågt i tak – mulet med en molnbas på knappt 200 meter, men det var ändå underbart roligt. Som en bergochdalbana man styr helt själv. Tjohoooo!
Onsdagen den 26 november 2008
K hoppade upp och ner på logopedmottagningen och konstaterade entusiastiskt att nu är det mindre än en månad kvar till julafton. Och thothomomasos™ såg en hel månad framför sig med två tentor, ett antal vörtsjungningar med kören på Scandic plus en traditionell julkonsert i S:t Olovskyrkan, måttligt julpyntande i mitt i övrigt "personligt" inredda lilla hem, samt ångest över hur sällan jag skriver inlägg i det här blåa nuförtiden. Dessutom har jag ett behov av att vara en riktig man och sy nya gardiner och måla om sovrummet och resterande köksluckor. Mycket att stå i.
Ska jag ge mig på lite lussebullsbakning också? I så fall behöver jag någon eller några som hjälper mig att skölja ner dem med glögg. Kanske läge för en glöggkväll, för att upprepa förra årets "succé"?
Torsdagen den 27 november 2008
Apropå glögg. Redan idag har jag bälgat i mig ett par koppar. Det var sista dagen på praktiken idag och självklart köpte vi ett anteckningsblock som är scrapbookat med några studentnyllen och ger till handledaren. (Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med scrapbooking.) Julkaffe, julte, pepparkakor, lussebullar och glögg fick resten av personalen på logopedmottagningen på Skellefteå lasarett vräka i sig om de ville. Vilket de inte gjorde eftersom de redan första veckan signalerade att de är ganska "små" på fikat, det vill säga att de inte äter så mycket. (Men nog åt de lite idag i alla fall.) Då, för tre veckor sedan, bjöd vi studenter nämligen också på fika i form av gigantiska muffins och kanelbullar, för att fira att vi just hade haft våra första patienter. Där och då myntade personalen begreppet Fjäskfika, och det var ju naturligtvis precis vad det var det. Jag är halvt övertygad om att det just är Fjäskfikat som är anledningen till jag idag fick meddelandet att jag är Godkänd som neurologopedpraktikant.
På biblioteket på Skeria (som numera har det något mer själlösa namnet Campus Skellefteå) finns en kikare med ganska stor förstoringsgrad, med vilken man kan zooma in på människor och ting som finns runt älven mellan Viktoriabron och Parkbron, och beyond. Man kan spionera på lunchätare på brinkenrestaurangen, man kan kolla om jag glömt stänga min balkongdörr till mitt penthouse på Getberget, man kan studera den fina grafittikonsten under Viktoriabron, man kan, utan att skämmas, se om man känner igen någon av de som promenerar längs älven eller Strandgatan. Man kan till och med kolla in om det pågår något suspekt i något av Scandics hotellrum som vetter mot älven.
Om det nu är av intresse för den som kikar. Vilket det egentligen inte borde vara. Men möjligheten att man kan göra det gör det till en annan sak. Eller också rör det sig mest om en välbehövlig pausaktivitet under upploppet inför tentan imorgon.
Lördagen den 3 november 2007
Det slog mig just – jag undrar om det är integritetsmässigt korrekt att sätta upp en sån där kikare på biblioteket? För om jag själv gick där, längs älvens norra strand, skulle det kännas lite konstigt om jag visste att någon glodde på mig med kikare, en kikare med hyggligt stor förstoringsgrad dessutom, genom vilken man kan urskilja ganska många detaljer, på flera hundra meters avstånd. Det gäller alltså att undvika att peta sig i näsan eller klia sig på vissa ställen på kroppen. Inte för att jag har något att dölja, och det man inte vet mår man kanske inte dåligt av. Men ändå. Det finns ju regler om att man av integritetsskäl inte får sätta upp kameror på allmän plats hur som helst. Varför skulle det vara annorlunda med en sån där kikare? Hm.
Idag kom första snön. När jag vaknade upp imorse, efter att ha sovit bort det överraskande ruset av ett enda litet glas vin på Kåffein igår kväll (jag blev störande yr i bollen), var världen utanför vit, och jag blev med ens ännu nöjdare med tillvaron. Som om vädret bjöd på ljusterapi som boostade till stämningen lite extra. För jag har, de senaste veckorna, känt en stabil förnöjsamhet med mig själv, utan att någonting speciellt och särskilt egentligen har hänt, vad jag vet. Bara en sinnesstämning som generellt har stigit till en behaglig nivå och stannat där (peppar, peppar). Så där utan vidare. Kanske har jag omedvetet upptäckt att det går att njuta av och uppskatta de små tingen och företeelserna (+) och inte låta eventuella negativa omständigheter (-) tynga ner mig. Go with the flow.
Som med snön. Även om det inte går att åka skidor på den och trots faktumet att den förmodligen kommer att slaska bort väldigt snart (-) så konstaterade jag att den var väldigt vacker (+). Vit och ny och ren och skinande och visuellt njutbar.
Tisdagen den 6 november 2007
Hemkomst efter en heldag i Ume. Slår på datorn, kör igång webbläsaren, som genast och direkt kloggar igen min gamla dator (jo, den börjar bli till åren, nämligen två…) i sökandet efter nya mejl i inboxen. Och den finner inga. Inga nya mejl till mig idag. Inte ens ett litet spam. Ingenting.
Och jag överraskas av hur skönt jag tycker att det är.
Torsdagen den 8 november 2007
Jisses. Utifrån förgårdagens inlägg kan man ju tro att jag är världens introverta människa, som inte vill ha något att göra med någon annan. Hör inte av er, ring inte, sms:a inte, skriv inga mejl.
Men den rätta bilden får man om man utgår från dess rätta kontext, som kanske inte var så tydlig. Ibland är man bara så trött att det enda man vill är att krypa in under soffkuddarna och stanna där och sköta om sitt eget primära liv. Med så få krav utifrån som möjligt, engagera sig så lite som möjligt i sånt som måste göras. I tisdags, när jag kom hem, hade jag en halvtimma på mig att trycka i mig någon slags middag innan kraven (eller engagemanget) hopade sig igen, i form av möten som på ett eller annat sätt hade med kören att göra (och dessa möten handlade inte i första hand om att sjunga).
Så i det sammanhanget hoppas jag att det är lätt att förstå att jag tyckte det var skönt att inte bli mejl-pokad för en gångs skull, ty dessa skulle most likely innebära mer krav.
Men poka mig gärna på andra sätt.
Fredagen den 9 november 2007
Det var en nätt märklig känsla att komma till Pinkerton ikväll och konstatera att jag var yngst i lokalen. Det är inte varje dag det händer.
Men icke desto mindre satt jag där och gungade lite försiktigt till Robert Normarks saxofon som ringlade sig runt trummornas, basens och gitarrens virvlar. Vi pratar inte jobbig struljazz här, även om jag inser att begreppet kan vara nog så objektivt. Jazz går inte hem hos alla. Och jag är ingen van lyssnare heller, men det har var lätt att ta in och njuta av. Jag satt där och trivdes.
Kvällen nådde inte sin ände med själva konsertens slut, utan fortsatte i sällskapets lägenhet på Älvsbacka med mer behaglig och kanske än mer lättsmält musik (nu med skönsång) (fast på skiva), vin och ost. Där satt man och blev varm och gosig av vinet, och musiken. Visst slog det mig att jag hellre ser något mer mänskligt än vin göra mig varm och gosig, men det fick väl duga för tillfället. Sällskapet var nog så trevligt. För att inte tala om avsnittet av den klassiska barnserien Tårtan, innan det var dags att trampa uppför Getberget, upp till mitt eget penthouse.
Och inte har jag jazzat klart nu heller. På lördagseftermiddagarna är det tydligen jazzkafé med lajvmusik i Johanna i parken. Perfekt att varva ned med en lunch där efter att ha vevat med ett badmintonracket i ett par timmar innan.
För ett halvår sedan var jag bombsäker över att jag låg långt under godkänt-gränsen på utvecklingspsykologi-I-tentan, och skulle få göra omtenta. Och jag hade gjort en korrekt bedömning av hur många poäng jag rimligtvis kunde få – några veckor senare satt jag där, i östra paviljongen, och gjorde omtenta i ett ämne som faktiskt var ganska intressant.
Den här gången – utvecklingspsykologi II mot social och emotionell utveckling – var jag inte lika säker, men det var mer för att min "korrekta" bedömning gav mig ett resultat som låg precis på gränsen. Vad betyder det då att jag fick 37,5 procent fler poäng än de förväntade? Dåligt självförtroende?
Pustar ut.
Onsdagen den 14 november 2007
En till. Fjortisenkät. Att bita i. Fast det var faktiskt inte så hemskt mycket fjortis med den här:
Senaste impulsköp: En bok: "Ju – ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige", akademibokhandeln, när jag inte hittade kurslitteratur jag letade efter. Det var kanske lite dumt, för jag har egentligen inte inte råd. Men den är rolig att läsa.
Bästa fikat: En stor och dyr chailatte med en söt, saftig bulle. Och en god vän, gärna lika söt och saftig som bullen.
Färg jag hatar: Finns inte. Finns bara färgkombinationer som man kanske kan tycka lite illa om.
Någon som gör mig förbannad: Alla de som tror sig har makt att stå över människor och naturresurser och göra som de vill utifrån sina egna egoistiska behov.
Så får jag motion: Springa lite, veva med badmintonracket, staka sig fram på skidor (snart!). Cykla till och från busstation.
Om jag var en blomma: Vore jag en ros som aldrig vissnar så länge du andas på mig.
Det dyraste jag äger: Det torde vara min lägenhet. Inte ens banken äger den.
Tidigaste barndomsminnet: Morgonsamling, gröna avdelningen på Svalans dagis i Skogås. Vi ramsar dagens datum: Fjortonde september nittonhundrasjuttisex! Eventuellt kan man bestrida det genom att åberopa infantile amnesiaoch att det där inte är ett specifikt minne från ett specifikt tillfälle, då det var rutin att ramsa dagens datum på morgonsamlingarna. I så fall säger jag att jag minns att jag grät efter att ha sett sista avsnittet av Tårtan, då de dumma myndigheterna kom och stängde butiken på grund av hygieniska skäl.
Första frågan jag ställer till ny bekantskap: Hej. Trevligt. Jaha. Mmmm. Joråsatteee… Men en fråga? Vad jobbar du med? Var kommer du ifrån?
Samlar på: Damm då och då. Samlade på instrumental filmmusik förr.
Underskattad grönsak: Morot. Finns det nåt bättre än att gnaga på en riktigt söt liten orange rotsak?
En bil är en: Praktisk grej som man använder för mycket.
Pryl jag inte kan vara utan: Föga surprising: min DATA.
Mitt livs aha-upplevelse: När de spelade på fryshuset för några år sedan. Inte bara åttitalshits.
Lyx är: Mörk choklad och tid över.
Tidningar jag prenumererar på: Inga, förutom de jag får hem för att jag är medlem i något – Amnesty Press, Kår-Puss, Logopednytt, DIK Forum, Öppet hus, Körsång.
Jag gör med 100 upphittade kronor: Stoppar i plånboken och glömmer bort att göra något speciellt med just den hundralappen.
Nån jag saknar: Mamma. När grät du senast: För inte så länge sedan skrattade jag så att tårarna sprutade. Smaskigare än så är det inte.
Jag tycker det är gubbvarning: Att fundera på vad som är gubbvarning.
När jag är gammal: Är jag visare än idag.
Fredagen den 16 november 2007
Det är nåt visst med älvsvattnet så här års. Krusningarna är nästan borta. Som om vinden inte rår på ytan. Den är mer utjämnad än någonsin. Och rörelsen är liksom odefinierbar – man ser den förflytta sig nedåt i stadig mak, men ändå, på samma gång, ligger den där, orörlig, stilla. Redo att ta sig an en blank ishinna, förvandlas till en fast kropp som inte flyr. Äntligen har den ljusa, stilla vintern förskjutit den mörka, hårda hösten.
Peppar, peppar.
Lördagen den 17 november 2007
Nedanstående bild är saxad ut den genialiska Avigsidan som i sin tur saxat den ur en av våra kvällstidningar. "Expressen har bilden klar för sig. Enda skälet till att inte ragga varje helg är för att man är upptagen:"
Jag är inte upptagen. Och jag tycker om att röra mig bland människor. Men eftersom de talar om en verksamhet jag inte ägnar mig så värst mycket åt (jag trivs rätt bra ändå, och dessutom tror jag inte på raggning som den ultimata lösningen på människors ensamhet), så vet jag inte riktigt var jag ska klicka någonstans. Hjälp mig.
Måndagen den 19 november 2007
Jag lyfter på locket. Lyfter på duken som skyddar. Lyfter upp instrumentet ur väskan. Det är tungt och åbäkigt, men jag lyckas dra på mig den. Skinnremmarna över axlarna. Som en stor och klumpig ryggsäck, fast den här har man på magen istället. Min vänstra hand glider under basremmen, och där sitter den fast. Det är någonting som skramlar inuti, när jag vickar på hela paketet. Men det är inte skramlet som ger anledning till panik, för när jag drar ut basdelen med min vänsterhand samtidigt som min fingrar spelar över de halvt obegripligt organiserade knapparna på diskantdelen på min vänstra sida, oroar jag mig över vad grannarna ska tycka. För det låter högt, och det är sent, och det låter lite illa, men det är för att jag inte kan improvisera lika bra på ett knappdragspelsdiskantklaviatur som på ett vanligt piano.
Jag kränger av mig instrumentet, lägger tillbaka det i lådan och hoppas att jag en vacker dag ska få tid över att lära mig mer.
Torsdagen den 22 november 2007
Jennie, nio veckor, sitter i sin babysitter. Pappa kommer hem. Pappa: Hej Jennie, heej Jennie: aaaah Pappa: aaaah. Jennie: aachuuu Pappa: achuuu. Ja, så fint du pratar!
Läs ovanstående dialog några gånger till. Jag blir bara gladare och gladare för varje gång jag läser den. Detta, en del av kurslitteraturen.
Fredagen den 23 november 2007
I går kväll höll jag på att sätta ärtsoppan i halsen när jag insåg att Håkansson och hennes forskarkollegor i Lund faktiskt förser oss logopedstudenter med poesi. För visst låter detta nästan som en dikt:
Mamma:
Där är ugglan
Martin:
Flyga
Mamma:
som kan FLYGA
Martin:
Ja
Mamma:
Ja
Martin:
Kan nä det
Mamma:
Kan du flyga
Martin:
Nä
Lördagen den 24 november 2007
Rent spontant tänker man väl att det enda Mupparna har gemensamt med Johnny Cash är att de båda verkar (eller verkade) i underhållningsbranschen. Mupparna har sin otroligt sköna humor – Johnny Cashs kvalitet är inte direkt sin humor. Han har sin röst, den bär allt. Och mupparna är å andra sidan inte direkt kända för sin skönsång. Det kanske är därför jag blir så glad i knoppen när jag ser den här:
Och varför visar inte svensk teve mupparna i repris? I min naivitet är jag alldeles övertygad om att de skulle klå Idols tittarsiffror med hästlängder.
Måndagen den 26 november 2007
Jag måste delge ännu ett uppiggande inslag från kurslitteraturen. Den här gången handlar det inte om någon charmig dialog mellan pappa och spädbarn eller poesi – nu gäller det lite mer direkt humor. Konrad har lite svårt med grammatiken, och logopeden försöker förstå när han berättar om… ja… vad det nu är… inte ens logopeden förstår, utan hon avslutar tappert dialogen med en klockren kommentar:
Konrad:
Du!
Var hemma jag.
Logoped:
Mm.
Konrad:
(Öh öh) en hund springde (öh öh öh öh) min gård då.
Försökte fånga den jag då.
Logoped:
Försökte du fånga den?
Konrad:
Ja.
Bosse lämna den Bosse.
Logoped:
Vad sa du lämna?
Konrad:
Bosse den.
Logoped:
Pussa den?
Konrad:
Bossa.
Logoped:
Bosse jaha.
Var de han som hade hunden?
Konrad:
Nä. Lämna den.
Logoped:
Lämna han den?
Eller hämta han den?
Konrad:
Hämta den.
Sen lämna den.
Logoped:
Ja.
De e kul med djur.
(Ur Ulrika Nettelbladt & Eva-Kristina Salameh: Språkutveckling coh språkstörningar hos barn 2007, Studentlitteratur, kap 6)
Onsdagen den 28 november 2007
Mitt i julstöket (ja, jag vet att det är tidigt, och jag vet inte ens om det är värt att kalla det för julstök, men jag måste ju fixa och dona lite inför fredag kväll då jag tänkte baka lussebullar och bjuda på glögg – se detta som en något underligt subtil men helt öppen och seriös inbjudan – väl kommen och välkommen!) dimper det ner ett mejl från flygbolaget Sterling. Först ser jag det som spam, men innan jag hinner ta bort det noterar jag att de faktiskt har skrivit dit mitt bokningsnummer för flygturen arlanda-malmö den 23:e december, då jag ska ner till min bror, så jag läser vidare. Det står att avgången är inställd. Say what? Hur kan de ställa in turer under en av de värsta resedagarna på året? Det står också att jag bör kontakta Sterling för att lösa problemet. Så jag ringer.
En tjej som pratar danska svarar. Och eftersom jag förstår ungefär hälften av vad hon säger så byter vi snabbt över till engelska. Hon vet inte varför flighten är inställd. Hon erbjuder mig pengarna tillbaka eller ombokning till en tre timmar tidigare avgång. Vilket blir svårt för mig eftersom jag kommer med ett sasplan från Skellefteå en timma tidigare. Hon frågar om jag skulle kunna leta efter ett annat flyg med sas. Jag säger att det ju inte är säkert att det finns plats någon annanstans, för det gäller ju faktiskt dagen före julafton, och frågar om de betalar ombokningsavgiften ifall jag hittar en passande avgång hos sas. Hon försvinner för en stund för att fråga någon och kommer tillbaka med beskedet att de ska göra jobbet åt mig – leta efter en ledig flygstol ungefär samma tid som då jag skulle ha åkt från början. Jag tvekar och frågar om de verkligen tror att de kan hitta någon ledig plats någonstans. Ja, det kommer de att göra, säger hon. Kan hon garantera det, frågar jag. Ja, det gör hon. De kommer att höra av sig när de hittat en annan flight. Senast två veckor före avgång.
Vem skulle inte känna sig lite obekväm i det här fallet?
Jag hoppas detta inte blir någon följetong. För jag ser verkligen fram emot att åka. Känner förväntansfullhet inför julen för första gången på fyra år. De senaste tre jularna har varit fulla av omständigheter som ingen vill uppleva en sån helg. Och det här året är läget ett helt annat. Mitt sinne är någon helt annanstans. Och det känns hur bra som helst.
Torsdagen den 29 november 2007
Nu har älven stannat. Nu kan man sitta på Skeribi och beundra en fast yta som ändå förändras, alltmedan töväder och kalldagar byter av varandra. Åtminstone tills snön lagt sig ordentligt.
För då förändras bara älvsvidden av de galningar som åker skoter på den. Vroom. Fort ska det gå.
Nu måste jag diskutera med mig själv en stund. En mörk och trist vardag?
Mörk? Ja, för sedan omställningen till vintertid förra helgen blir det ju mörkt ännu tidigare på dygnet. Jag tror jag föredrar mörka morgnar framför mörka eftermiddagar.
Trist? Ja, då den där konstiga idén om de där lapparna kläcktes som följd av en för tillfälligt ovanligt trist vardag, nämligen den som gärna uppstår de närmsta dagarna innan en tenta skall skrivas. Då är det så oändligt lätt att låta tankarna driva iväg, bort från the korvstoppning at hand.
(Nu är korvstoppningen över, och vardagen ter sig plötsligt inte lika trist längre. Fortfarande lika mörk, och värre blir det, men hej, det är ju bara solen som gömmer sig lite. Går att kompensera med värmeljus.)
Konsert imorgon. Anderstorpssalen, klockan femton eller nitton. Kom dit och lyssna, eller kom inte.
Söndagen den 2 november 2008
Dagens konserter kändes ovanligt lyckade, båda två. Och jag hoppas publiken värmdes av tonerna – vi som stod och sjöng gjorde det (värmdes alltså) onekligen. Ungdomskammarkören Espri (vars korister är 16 till 20 år gamla) lät väldigt fräsch och ren, även om man märker en viss spänning i början av sjungningen. Men jag inbillar mig under konserten att de ibland låter bättre än gamla kammarkören. Hoppas vissa av dem lockas över till oss när de känner sig övermogna… Vi behöver basen.
I morgon börjar fyra veckors praktikperiod på logopedmottagningen på Skellefteå Lasarett. Och återigen är jag en aningens nervös över det faktum att jag inte är nervös inför praktiken.
Torsdagen den 6 november 2008
Om jag inte gör som spaggl säger så blir spaggl sur:
Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
Nummer ett:
Varje gång jag ser ett nytt nummer av tidningen Larson! i butiken, så köper jag ett ex. Jag har gjort så sedan hösten 1989. Den är lika bra nu som då. (Köpte ett nummer idag.)
Nummer två:
Jag är en sucker för nätradiostationen Radio Paradise. Den heter så för att de som ligger bakom den, Bill och Rebecca Goldsmith, har sin lilla studio i en kalifornisk håla vid namn Paradise. Jag har varit en trogen lyssnare sedan 2000. Det som är grejen med RP är att låtlistorna är mycket omsorgsfullt och kärleksfullt ihopsnickrade, de har oerhört god musiksmak (Coldplay, R.E.M., Death Cab for Cutie, Radiohead, Goldfrapp, Sigur Rós, Kent, Cardigans, Anna Ternheim, KT Tunstall, Snow Patrol, Jose Gonzales, Gotye, Beatles, Bach, Beethoven, Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Pink Floyd, Johnny Cash, The Doors, Sarah McLachlan, Louis Armstrong, Ray Charles, Moby, Tori Amos, Imogen Heap och Porcupine Tree för att bara nämna några – släng i en massa ganska okända artister samt en del elektroniskt och etno – jag har "hittat" massor av superba artister genom att lyssna på RP), och de vägrar att finansiera verksamheten med reklam och litar på att lyssnarna kollektivt bidrar ekonomiskt, vilket verkligen verkar fungera. (Se allra längst ned på sidan om du vill veta vad de spelar just nu.)
Nummer tre:
Jag har tolv smurfer som vakar över mig varje natt.
Nummer fyra:
Musikinstrument jag äger: En kazoo, ett munspel, ett dragspel, en gitarr, en trumpet och ett antal klaviaturer. Jag är ungefär lika oskicklig på alla av dem.
Nummer fem:
Mitt datorbord snickrades ihop för 128 år sedan.
Nummer sex:
Jag är inte den som svär över andra i trafiken. Men jag är alltid uppmärksam på om mina medtrafikanter använder sina körriktningsviare eller inte. Det är faktiskt lag på att göra så om man byter någon form av körfält. Det kan tänkas fånigt att haka upp sig på det. Men att jag gör det kan bero på att jag för två och ett halvt år sedan, i samband med att jag läste upp matten inför logopedutbildningen, försökte göra en seriös statistisk undersökning över hur många som använder blinkers när de ska lämna en rondell. Läs rapporten här (doc). Rätt underhållande – jag har inte vågat göra den tillgänglig för allmänheten förrän nu…
Nummer sju:
Jag kan tycka det är mysigt att stå under viktoriabrons brofäste och lyssna på när bilarna passerar. Det låter så häftigt. Måste upplevas.
Efter att ha krystat ut dessa saker så är jag så trött att jag skiter i att utmana andra. Förlåt och godnatt.
Måndagen den 10 november 2008
Jag jagar ljuset. Min nya hobby, den där med skärmen, kräver ljus, dagsljus. När arbetsdagen är över klockan två har det redan börjat skymma. Så jag slänger på mig ytterkläderna, säger hej svejs till mina medpraktikanter och de andra logopederna på mottagningen, rusar hem, byter om, och springer ner till bilen med min hemmagjorda väska innehållande en skärmflygarskärm i famnen. När jag kommer fram till fältet i Innervik är den en uns mörkare, men jag har ändå tid att strutta fram och tillbaka på fältet några gånger, med en sele som ser ut som en grå ryggsäck som är så illa spänd att den hänger nere i knävecken, och en stor röd platt ballong sju meter ovanför huvudet. Det kallas för att träna markhantering eller balansering. Ungefär som att flyga en drake, fast den här draken är 30 kvadratmeter stor, har en fast höjd på sju meter upp i luften och sitter fast i mig med ett otal färggranna linor. Ju mer jag ägnar mig åt den här träningen, desto säkrare blir jag på starterna då jag verkligen ska upp. Typ som att lära sig cykla. Ju flera automatiserade moment man slipper tänka på när man väl springer där med gasen i höger hand, desto bättre.
Eftersom gräset i Innervik är fuktigt och skärmen också blir det och materialet som den består av inte mår så bra av att vara blött alltför länge, så blir det till att bre ut den i lägenheten så fort jag kommer hem. Och som sagt, 30 kvadrat… Tur att den torkar ohyggligt snabbt.
Fredagen den 14 november 2008
I ett svagt och förvirrat tillstånd av narcisismgooglar jag på min egen domän, saeys.se, och finner ett intressant fenomen. Tre av träffarna leder till ett diskussionsforum (här, och framförallt här och här) där de diskuterar spöken fångade på film, och där har de bland annat länkat till en sida på min sajt som innehåller nedanstående film. Den är inspelad under en utflykt till ödeshemmanet Vithatten i närheten av Glommersträsk en ljus och vacker sommarnatt i slutet av juni 2002. Det intressanta är att följa de diskussionerna kring filmen. Fejk eller inte? Det som nästan känns smickrande är att filmen verkar engagera och väcka känslor, vare sig det handlar om ifall det är fejk eller inte, eller över att folk blir skraja av att ha sett den. Vad tror ni? Och framförallt – från vilken film kommer musiken?
Och nu när jag lagt upp filmen på YouTube förväntar jag mig att hajpen ska komma igång på allvar…
Söndagen den 16 november 2008
Hemtentamen eller salstentamen – det är frågan. Salstenta innebär en ångest koncentrerad till några få dagar då man ägnar den mesta av sin vakna tid åt att oroa sig över allt man inte lyckats fylla sig hjärna. En hemtenta, som man får flera veckor på sig att skriva, innebär samma ångest, men ångesten är utspridd över flera veckors tid. Den är inte koncentrerad, utan utgörs av ett subilt dåligt samvete över att tiden går och jag skulle ha läst all dennadära kurslitteraturen som virr-Karin så himla finurligt har utformat sina frågor kring. Man kan inte riktigt slappna av.
Det är just en hemtentamen jag skriver. Och bristen på avslappnande blir dubbel – på dagarna fylls jag av uppladdad positiv stress inför alla patienter med afasi jag får träffa på praktiken. Alla nya intryck kräver mycket energi, och jag är helt slut när dagen är över. Ovanpå det ligger alltså hemtentan som ett ok som måste jobbas bort. Uff.
Men jag måste ändå medge att det är rätt coola saker vi ägnar oss åt. Smaka på orden som vi bland annat rör oss med:
Asomatognosi, anosognosi och perseverationer (säg dem i snabb följ om och om igen)
Dispositiva representationer
Velofarynxfunktion
Praxis
När jag blir gammal och kutryggig ska jag minnas coolheten i alla dessa ord (och fler) och stolt sträcka på mig. Just nu tycker jag att ordet cortex är ballast och ligger riktigt, riktigt bra i mun. Känn på det:
Cortex. Kååårtex… Mmmmm.
Man förstår att uppfinnarna av Gore-Tex® valde just det namnet på sin produkt.
Onsdagen den 19 november 2008
Min tillvaro som hemtentamenssvarsförfattare är fylld av pauser. Pannkaksbak. Facebooktitt. Annan fikonsurfning. Blomvattning. Toabesök. Diskning. Plock. Pauser som sällan annars känns så självklara som nu. Så lämpligt att en man jag känt i tjugo år fyller år idag. Ah. Jag ringer och grattar. Ännu en högst motiverad paus.
Fredagen den 21 november 2008
För en tid sedan föreslog en vän till mig (som för övrigt är läkare) att jag skulle testa att fasta i ett par månader. Han hade gjort det en gång, bara levt på vatten under en tid, och därigenom liksom resettat kroppen, rensat den på alla slaggprodukter och skit som vi samlar på oss under tidens gång. Förberedde den på att starta om på ny kula. Han påstår att det gjorde honom gott. Jag betvivlar inte att han verkligen kände så, och jag kan delvis förstå poängen med det hela. Men som min mamma sade när hon hade opererat bort magsäcken som var full av cancer: Det skulle vara en stor sorg (vilket det var, för henne) att inte kunna njuta av all världens smaker, att inte kunna fylla munnen med intryck av salt, sött, friskt, surt, beskt, starkt, kallt, varmt. Utan det skulle man leva en rätt torftig tillvaro. Nej tack.
Idag tänkte jag, delvis i något slag konstigt experimentellt syfte, späka mig själv genom att avstå från en annan njutning. Idag, 21 november, är det nämligen No Music Day. Det är ett påhitt av den brittiske musikern Bill Drummond, som var frontfigur i det gamla popbandet KLF, och som ägnade sig åt en hel del underligheter när det begav sig, som att till exempel skjuta med lösa skott mot publiken under BRIT-awards-galan 1992, eller bränna upp en miljon pund i ett båthus två år senare (vilket han nu ångrar att han gjorde). Dagen bygger på det faktum att det nuförtiden är svårare att inte utsätta sig för musik än att göra det. Överallt vi rör oss hör vi musik – från mobiltelefonen, i affären, på cafét och restaurangen, på bussen, i teve och radio, på internet… Man kan ha olika skäl till att uppmärksamma dagen, till exempel som en protest mot att det överallt ska spelas musik och att det faktiskt är värt att få känna tystnad när man själv vill. Tystnad är hemskt underskattat. Ett annat exempel kan vara att man frivilligt avstår från musik en tid för att sedan kunna njuta extra av den när den kommer. Det var Drummonds grundidé – han var på väg att flytta ut i en stuga i skogen och leva där i ett år för att sedan traska rakt in i en kyrka i stan för att lyssna på ljuvlig körsång. Praktiska omständigheter gjorde att han var tvungen att minska den musikfria perioden till en månad, sen en vecka och till sist en dag.
Min musikfria dag bygger delvis på disciplin. Jag skriver på en hemtenta och jag vill undvika bli distraherad av något intressant som kommer ur högtalarna vid datorn. Dessutom vill jag känna efter hur det känns efter en hel dag då jag med vilje avstått från musik. Kommer jag känna mig tom? Renad? Kommer jag känna mig som en idiot som går på ett sånt här "jippo"? Och hur kommer det kännas att lyssna på någonting fint imorgon bitti? Sen tycker jag faktisk det skulle vara skönt att kunna gå omkring i en affär utan att tvingas lyssna på Rix FM, Lugna Favoriter eller för den delen P3. En tyst affär. Mmm. Så mysigt det skulle vara.
Problemet är ju att detta experiment innebär komplikationer ifall någon till exempel skulle vilja träffas på stan och fika. Jag blir ju tvungen att tacka nej då. Och jag får ju inte heller sätta mig ner och jobba på någon egenkomponerad musik. Å andra sidan kommer denna underliga idé om självspäkning väl till pass just idag, eftersom jag som sagt måste koncentrera mig på hemtentamensskrivning. Nu.
Söndagen den 23 november 2008
När fredagen började sig närma sin ände och jag hade levt så isolerat jag bara kunnat så började det kännas en aning olidligt. Och lite märkligt. Det var lite för tyst omkring mig. Jag fick ju förvisso saker och ting gjorda under dagen, men jag hade nog inte klarat av att av ren disciplin låtit bli att spela musik en dag till. När jag låg i sängen och väntade på sömnen tyckte jag det var ganska skönt att dagen var över. Morgonen därpå var jag väldigt snabb att dra igång en skiva. Njutningen efter fredagens tystnad var paradoxalt nog inte större än normalt, vilket i och för sig inte betyder att den är att ringa. Hm.
Så nog kände jag mig som en liten galen människa som genomfört ett sånt här "experiment". Jag lär nog inte göra det igen.
Njutningen att åter få höra toner förstärktes under lördagen genom att det äntligen var väder att åka upp till Piteå och ta mig en flygtur, under Carlsson på takets goda överinseende. Upp och ner och upp och ner… Fem gånger. Det var ganska lågt i tak – mulet med en molnbas på knappt 200 meter, men det var ändå underbart roligt. Som en bergochdalbana man styr helt själv. Tjohoooo!
Onsdagen den 26 november 2008
K hoppade upp och ner på logopedmottagningen och konstaterade entusiastiskt att nu är det mindre än en månad kvar till julafton. Och thothomomasos™ såg en hel månad framför sig med två tentor, ett antal vörtsjungningar med kören på Scandic plus en traditionell julkonsert i S:t Olovskyrkan, måttligt julpyntande i mitt i övrigt "personligt" inredda lilla hem, samt ångest över hur sällan jag skriver inlägg i det här blåa nuförtiden. Dessutom har jag ett behov av att vara en riktig man och sy nya gardiner och måla om sovrummet och resterande köksluckor. Mycket att stå i.
Ska jag ge mig på lite lussebullsbakning också? I så fall behöver jag någon eller några som hjälper mig att skölja ner dem med glögg. Kanske läge för en glöggkväll, för att upprepa förra årets "succé"?
Torsdagen den 27 november 2008
Apropå glögg. Redan idag har jag bälgat i mig ett par koppar. Det var sista dagen på praktiken idag och självklart köpte vi ett anteckningsblock som är scrapbookat med några studentnyllen och ger till handledaren. (Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med scrapbooking.) Julkaffe, julte, pepparkakor, lussebullar och glögg fick resten av personalen på logopedmottagningen på Skellefteå lasarett vräka i sig om de ville. Vilket de inte gjorde eftersom de redan första veckan signalerade att de är ganska "små" på fikat, det vill säga att de inte äter så mycket. (Men nog åt de lite idag i alla fall.) Då, för tre veckor sedan, bjöd vi studenter nämligen också på fika i form av gigantiska muffins och kanelbullar, för att fira att vi just hade haft våra första patienter. Där och då myntade personalen begreppet Fjäskfika, och det var ju naturligtvis precis vad det var det. Jag är halvt övertygad om att det just är Fjäskfikat som är anledningen till jag idag fick meddelandet att jag är Godkänd som neurologopedpraktikant.
Inspirationen tryter. Det märks inte minst här, när det tar nästan en vecka mellan inläggen. Det märks hemma, där fyra skåpluckor ännu står omålade efter måleri-ivern jag fick tidigare i höstas. Det har tagit så pass lång tid med det där att penseln som tidigare stod i en burk med vatten för att den inte skulle torka, nu har torkat. Torka i studiemotivationen. Torka i julpyntandet. Torka i känslolivet. Torka i skapandet av affisch till julkonserten. Kammarkören vill ha en ny logga – supertorka. Det är inte inspirationstorka i musikskapandet, men det ligger inte närmast i pajpen för vad som måste göras. Låten som är färdig rent musikaliskt saknar en färdig text, och låttextförfattande ä inte min starka sida, så där tryter inspirationen också.
Jag letade efter Inspiration på Eniro men hamnade utanför afrikas kust.
Jag behöver pepp.
Måndagen den 8 december 2008
Wow. Ett inlägg. Och som vanligt då det finns så extremt lite att tala om så talar jag om vädret.
När jag vid tretiden kom ut ur beteendevetarhuset i Umeå hade de stora flingorna som tidigare under dagen seglat nedför sjukhusväggarna förvandlats till regn som slaskade till allt. Jag har absolut inget emot regn, det vet alla, men jag idag var jag oändligt glad över att konstatera att tretton mil längre norrut, där jag bor, där hade temperaturen inte orkat sig över minus fem-strecket, och därmed – snö. Och jag sneglar mentalt upp mot min vind, där skidorna står och väntar. Jag vet att motionsspåren bakom vitberget är spårade och klara att tas i besittning, en månad tidigare jämfört mer föregående säsonger. Det borde vara ett led i rätt riktning från den här håglösheten och odefinierabara mentala stressen. Jag tror en bov i dramat har varit bristen på motion under den här hösten. Det ska det ändring på nu.
Fredagen den 12 december 2008
Bristen på motivation och framförallt inspiration försenade uppdraget att som vanligt utforma en snygg och lockande affisch till vår nästa julkonsert. Jag kunde sitta framför min dator förra helgen, stirrandes på en vit illustratoryta och känna mig tom. Till slut krystade jag fram nedanstående alster och bortförklarade menlösheten och bristen på innehåll i grafiken med tanken "jaja, det skadar inte med en avskalad affisch då och då":
Kvickt iväg med en pdf till studieförbundet som brukar skriva ut våra affischer, med förhoppningen att hinna få ut dem till körövningen på tisdag. Det misslyckades förstås, ty deras utrustning i Piteå pallade tydligen inte med gradienter med den där färgen. Pdf:en skickades vidare till annan ort för utskrift och i går kväll kunde jag äntligen hämta ut en bunt. Då kunde jag konstatera att man inte kan vara nog specifik med instruktionerna till den som ska utföra jobbet, för "affischerna" var nu i A4-format. (Den var tänkt att vara i A3-format, och pdf:en hade just det måttet, men vid utskrift kan man ju minska den till "utskriftsbar storlek" om man nu inte skriva ut i A3, vilket gubbarna i Vilhelmina inte hade förstått att de skulle.) Det var bara att tacka och ta emot. Det var ju tur att affischen inte var så hemskt plottrig då.
För att kunna sätta upp affischer på stan behöver man antingen tejp eller en häftpistol. Min häftpistol var, som en lustig prick ovanpå omständigheternas i, spårlöst försvunnen, så sent på torsdagkvällen kunde man, om man hade tur, observera en sorglig figur på utvalda affischeringsställen i stan banka händerna gul och blå med hjälp av en vanlig häftapparat. Suuck.
Onsdagen den 17 december 2008
Oväntade saker händer i världen.
I Skåne skälver marken. Det orsakar tack och lov inte några personskador men väl sprickor i en och annan fasad. I Irak kastas det skor på GW Bush. Jag har sett filmklippet ett antal gånger, och studerat hur "offret" käckt dodgar den första flygande skon. När han duckat för den ser man hur han roat är beredd på nästa sko. Kom an då! Den irakiske premiärministern Maliki gör sitt bästa att fånga lyra på sko nummer två. Skokastaren skriker att Bush är en hund och blir genast, i bara strumlästen, nedbrottad av säkerhetsvakter som får lite krydda i tillvaron. Härligt, tänker dom säkert, äntligen lite action. Skokastaren har minst ett par års fängelse att vänta.
Ett fint sätt att avsluta en relation med ett land som han själv låtit invadera och ockupera vilket bidragit till kaos och över hundratusen döda: Att bli tilldelad arabvärldens grovaste förolämpningar (hunden och skon).
Lördagen den 20 december 2008
Jag har skrivit tidigare att det subjektiva omdömet av min egen insats under en körkonsert med kammarkören kan beskrivas med antal gjorda felsjungningar under den konserten. Kvällens julkonsert innehöll från min sida (och även från många andras) ett oräkneligt antal fel – tapp i tempo, tapp i takt, förlorande i tonhöjd… intervallamnesi alldeles för många gånger. Leif drog då och då munnen – åt fel håll. Jag stod där, med en gradängkant skavandes på smalbenet och högröd i ansiktet, och försökte komma igen, slappna av nu, Thomas, du kan ju det här, du vet var som kommer härnäst, lev dig in i detta. Men stressen sticker i mina ögon och bröst och hals och stämband. Jag hoppas bara att den övriga körens insats var så pass tillräckligt bra att det inte hördes utåt alldeles för mycket. Det kanske visar sig i en recension i en lokaltidning framöver. Norrans recencent satt uppkrupen i ett skrymsle till vänster om oss och publiken. Han brukar skriva snällt.
Söndagen den 21 december 2008
Enmilaspåret bakom Vitberget, Skellefteå. Där Nöppelberget öppnar upp och och där man kan se ut över en bra bit av östra älvsdalen, stannar jag av och flämtande och flåsande beundrar ljuset. Denna årets kortaste dag står inte solen högt över horisonten klockan tretton, men den bjuder just idag på ett helt otroligt skådespel över landskapet, både när och fjärran. Nattens milda snöfall och dagens kyla har placerat fluffig och krispig snö på varenda gren och kvist, och ljuset som redan formats av dess långa färd genom atmosfären filtreras nu ytterligare genom dessa snölager. En hurtig äldre karl susar förbi mig och hinner glatt utbrista:
– Vilket härligt vintersolstånd, eller hur?!
– Helt makalöst, svarar jag.
Sannerligen.
Måndagen den 29 december 2008
Just hemkommen från ett väldigt stilla julfirande i Skåne dras jag med våldsamhet ut i skidspåret igen. Jag kan alltså inte vänta, trots att världen inte är lika fluffig som den var när jag åkte bort före jul.
Och nörd som jag är så tar jag med mig gps:en (som jag inte fått i julklapp, om någon nu trodde det) på skidturen. Inte så mycket för att jag är orolig för att åka vilse, utan mer för att jag är just en nörd som kan samla alla möjliga geografiska data om spåret. Här är till exempel Vitbergets enmilaspårs höjdprofil:
Start och mål vid parkeringen vid Bodaborg. När man är nere på 70 meter, vid cirka tre kilometer, har man en härlig 60-metersstigning på ett par kilometer tills man är uppe på Nöppelberget. Ah, sweet sweat!
Tisdagen den 30 december 2008
W påpekar nördigt i gästboken (*) att han stör sig på att det jag (och andra) kallar enmilaspåret enligt höjdprofilen endast är 9,5 kilometer (se föregående inlägg), och inte alls en hel mil. Det stämmer, för min gps fick för sig att inte börja mäta förrän efter ett hundratal meter, och dessutom var jag lat nog att gena en liten bit när det bara återstod ett par hundra meter till bilparkeringen.
Idag startade jag istället turen från där de flesta utgår sin runda, ungefär ett par kilometer före stället där jag startade i förrgår. Jag startade spårloggen exakt där jag började, och stoppade den exakt när jag var tillbaka på samma punkt. Upp till bevis.
Nu påstår gps:en att jag åkt skidor 9,8 kilometer. Det är inte INTE en mil. Jag tror jag måste ringa fritidskontoret i Skellefteå kommun och påpeka detta. Jag känner mig snuvad på 200 meter.
(* W har skrivit i min gästbok. Den här blo… ursäkta, nätdagboken har tyvärr ingen kommentarsfunktion för varje inlägg, utan en central gästbok, utan koppling till inläggen (förutsom det som kanske skrivs där). Och så kommer det förbli, ty denna struktur skapades långt innan det här med bloggande tog fart för några år sedan. Och är det inte viktigt att krampaktigt hålla sig fast vid det gamla och förlegade? :)
En annan kändis som gick bort häromveckan är den finskfödda skräckfilmsskådespelerskan Maila Nurmi. 86 år gammal fick hon en hjärtattack. Det var hon som med svartmålade decimeterlånga naglar, valvliknande ögonbryn och ett par centimetrar smal midja stapplade framåt som zombien Vampira i Plan 9 från yttre rymden från 1959. Det var hennes genombrott, och trots att filmen har fått stämpeln Världens Sämsta Film så gick det inte helt åt skogen för henne. Hennes kompisar hette Marilyn Monroe, James Dean, Orson Welles och Elvis Presley. En rolig sak är att hennes första man Dean Rieser ville utröna om hon besatt sataniska krafter. Vilket han kom fram till att hon inte gjorde. "Hon vet absolut ingenting", har han sagt i en intervju. 
Den är som ny. Nästan allt yttre är utbytt. Inga fläckar i skärmen. En dvd-läsare som fungerar. En ny touchpad på vilken fingret glider runt som bonden i Let’s Dance. Till och med ytterskalet på locket som jag redan för ett år sedan dekorerade med stora fula repor, är hel och fin. Vilken känsla. Vi vet ju alla hur det känns i kroppen när man har en ny, fin, dyr leksak (ofta full med elektronik) i sina ägor. Man går omkring och ler fånigt hela dagen. Nästan som att vara kär. 
Idag är det den europeiska logopeddagen, något som alla i hela världsdelen firar med buller och bång och tårta till barnen (årets tema är barnspråk). Det är klart att yrket behöver uppmärksammas så här, med tanke på att ungefär hälften av de man träffar inte vet vad en logoped gör (och hälften av dem gissar att vi jobbar med ben).
Han är som min skugga, men är lika skarp i alla väder, även då molnen hopar sig och skuggan suddas ut till något oformbart och man behöver gå till källan för att utröna vad det föreställer. Jag är oftast, men inte alltid, alltför väl medveten om honom. Han påminner mig och ber mig värdera allt jag säger, allt jag gör, alla blickar jag ger, hela mitt kroppspråk. Han tvingar mig fundera på hur jag uppfattas av min omgivning. Det plågar mig en smula. Jag önskar han kunde sluta med det. Jag önskar jag brydde mig mindre om det. Jag är den jag är. Å andra sidan är jag glad att han finns där, alltid närvarande, för vem hade jag varit utan honom? Jag hade varit filterlös, två personer på samma gång – en som kört över andra och en annan som kört över mig själv. Inte stabilt. Så i det stora hela är jag glad att han följer mig.
Tikka Masalan var inte bara fryst, utan hade även under sin tid i frysdisken på ICA supermarket i Gällivare frystorkat ihop till en liten klump som låg och skramlade i plastlådan.
Jag har nämligen anmält mig till en veckolång kurs där jag tar licens att flyga skärm med paramotor. Vad är det, undrar en del. Det verkar farligt säger andra. 
Semesterhajken gjorde detsamma under 1994 års Vi Unga-riksläger. Då gick vi upp till 
Jag såg 
Sedan ligger det där, bland afasianteckningarna. Hjärtat med en text på som är ganska kryptisk men rätt så intressant om det är riktad till någon som inte fyller år. Skulle kunna vara vem som helst. Jag funderar över vilka tankebanor en person skulle ha om den lilla lappen med dess budskap plötsligt låg på dennes bord. Vad betyder andra sidan (om inte närmare-40-än-30-gränsen)? Vad är det som är värt att gratuleras över? Om denne person har tillräcklig fantasi skulle gratulationen kunna tillämpas på lite allt möjligt – till exempel en skriven tenta, en lyckad dejt, ett jobbigt möte – och personen kanske skulle känna en förstärkt lycka över att livet går vidare efter en antingen jobbig eller trevlig händelse och tillvaron förhoppningsvis bara blir (ännu) bättre från och med nu.
Senaste impulsköp: En bok: "
Enmilaspåret bakom Vitberget, Skellefteå. Där 
Hem