Måndagen den 1 augusti 2005 - Monroviabygge
Väl på jobbet kändes det minst sagt underligt. Halva jag kvar i semesterfriheten och resten badandes i en förvirringssörja blandad med en god krydda frustration. Helt ofrivilligt. Antar att det är en vanlig känsla man drabbas av när man kommer tillbaka till ett pliktskyldigt allvar från fyra veckors lallande. Fånigt ivrig att komma igång från första minuten. Dagen erbjöd ordentlig huvudbry. Statiska meshar som uppenbarligen inte kan ta på sig några skuggmappar utan använder sig av vertex lighting. Och det vet ju vem som helst att då blir det ju helt galet när man bygger tre meter stora polygoner och vill ha tre decimeter stora skuggor på dem. Det blir till att splitta polygoner i våldet de närmaste dagarna. Och ännu en detalj (bland miljoner andra) att tänka på när man bygger nya hus i Monrovia.
Onsdagen den 3 augusti 2005
Håller på att komma in i lunket på jobbet. Spelar lite på mitt Game&Watch-spel som jag köpte för 169 kronor i början av 80-talet. Försöker bygga dominotorn på de mest avancerade ställen (kom igen, E!). Fikonsurfar (=surfa på internet utan mål och mening). Stretchar knäna. Kommenterar Simons stirrande liberian. Drömmer mig bort till lummiga gröna fickor i älvsvärlden.
Och så lite arbete, däremellan. Tänk att varenda lösning på ett problem så ofta skapar minst ett nytt. Åtminstone i mitt arbete just nu. Grr.
Och för de som väntar så kommer bilder från min vandring till Nasafjäll vilket dag som helst.
Fredagen den 5 augusti 2005
Jag ska inte återge Lalehs låt om sin (?) storebror. Istället lägger jag upp denna gamla goding, av Pontus & Amerikanerna:
Min bror och jag
vi har kramats av samma mamma.
Min bror och jag
gått från vått till torrt och lärt
oss skilja katt från hund.
Min bror och jag.
Åren gick och vi sprang ikapp,
bort till skivaffär’n.
Fyrtifem varv vi snurrade runt,
tre minuters värld.
Jag minns den dan jag blev kär,
min storebror spådde besvär,
så skönt besvär.
Min bror flytta’ hemifrån,
jag fick hans rum.
Ett rum likt ett kungarike,
melankoli och stora ord
lillprinsens lott.
Min bror och jag…
Förutom att han aldrig var en sån som spådde kärleksbesvär för mig, så speglar texten mitt förhållande till honom på ett ganska behagligt och rätt sätt. Grattis på födelsedagen!
Söndagen den 7 augusti 2005
Bilder från förra veckans fjälltur till Nasafjäll pch Nasa silvergruva ligger uppe nu. Gå dit och titta vetja!
Måndagen den 8 augusti 2005
Häromveckan köpte jag ett ljudkort till datorn för en inte alltför billig penning. Jag tyckte det var dags att utforska lite av mina musikaliska egenheter, eller rättare sagt – se om det fanns någonting kvar av det jag ägnade mig åt för mer än tio år sedan. (Och som gjorde att jag fick sådär lagom bra betyg på gymnasiet.) Igår installerade jag några program, pluggade in MIDI-kabeln mellan det nya kortet och min gamla trotjänare, en Roland D-10, och lekte med ett antal av samplingarna som följde med i installationen. Så himmelskt det lät! Och inspirationen visste inga gränser!
Skapa! Skapa! Nu måste jag lugna mig… Först måste jag tömma ut skaparkraften på jobbet så att vi producerar ett så snyggt spel som möjligt.
Tisdagen den 9 augusti 2005
Det var ett tag sedan jag lade upp en liten bild här. Fångade lite dagg i stadsparken på en skön cykeltur på väg till jobbet imorse. Solen sken, marken ångade och jag kryssade mellan pölarna på marken.
(Tävling! Är bilden retuscherad eller inte? Och i så fall (och jag säger inte att den är det, bara ifall) – hur?)
Onsdagen den 10 augusti 2005
Gårdagens tävling känns så fånig att jag "avslutar" den genast och avslöjar svaret. Klart den är retuscherad. Annars hade jag inte kommit på tanken att göra en tävling av den. Dropparna av dagg syntes så dåligt när jag hade krympt bilden så att jag var tvungen att använda photoshops skugga-verktyg för att förstärka dropparna litegrann. Med blandat resultat.
För runt tolv år sedan var jag med i Svenska Amnesty. Jag skrev inga brev eller vädjanden till regeringar och diktatorer och så, men det kändes bra att stödja en sådan bra organisation. Och så var deras medlemstidning ganska intressant. Då var jag även arbetslös och gick på något som då kallades KAS – Kontant ArbetsmarknadsStöd – vilket inbringade runt 150 kronor om dagen, om jag inte minns fel. Jag var med andra ord en ganska fattig ung man på den tiden. Och jag minns den otroligt pinsamma stunden då jag ringde till Amnesty och bad om att få gå ur för att jag inte hade råd att vara med. Sedan dess har det legat som en liten sten långt bak i lillhjärnan alternativt långt ner i magen, att gå med igen, men det har liksom inte blivit av. Precis som allt annat som liksom inte blir av.
För ett par veckor kikade jag in på Amnestys hemsida, registrerade mig, tog fram mitt visa-kort, betalade 240 kronor och hälsade mig själv välkommen tillbaka. Idag kom medlemsbekräftelsen med posten. Om jag nu betalar en hundring till Radio Paradise då och då för att de spelar en sådan (fruktansvärt!) bra musikblandning och enbart lever på lyssnares bidrag så känns just det lite futtigt i jämförelse.
Fredagen den 12 augusti 2005
Alltmedan Vangelis strömmar in i mina öron ser jag i periferin hur Christer stolt bläddrar i dagens Aftonbladet och visar upp något i den för sina kollegor. Han har vunnit ett pris i en tävling som kallas Prispressaren, som går ut på att läsarna ska leta efter det billigaste priset på en viss vara på nätet. Priset är just den varan han hittade, i det här fallet en skrivare. (Han och hans familj är lite galna – de har tidigare, i samma tävling, även lyckats vinna en dvd-spelare och en flaggstång.) I artikeln finns han med på bild tillsammans med sin gamla skrivare, med texten "Christer hittade den billigaste skrivaren". Vilket kan tyckas vara lite konstigt och missvisande – varför ville fotografen ha med hans gamla skrivare?
I och för sig bryr sig nog Aftonbladet inte så mycket om felsyftningar, felstavningar och konstiga formuleringar. Den "tidningen" är nog den som jag tycker oftast kvalificerar sig bort från att vara en nyhetstidning till att vara någonting annat, full med floskler, överdrifter och grodor. Aftonbladet är i alla fall den mest citerade tidningen på en sida som man blir oerhört road av. Har du en tråkig stund, gå till Avigsidan.
Måndagen den 15 augusti 2005
Norra Västerbotten skriver idag om en fyrabarnsmamma som bloggar. Det är bra. Ju fler desto bättre. Dessutom skriver Norran att det idag är 811 (åttahundraelva) personer i Sverige som bloggar. Man kan ju undra var tidningen har hämtat den siffran någonstans. Men vi blir i alla fall bara fler och fler för varje vecka. Då känns det skönt att tillhöra denna tappra lilla skara och vara kompis med en handfull andra som också skriver dagbok på nätet.
Och dominotornet som står på kåsan från Svansele Vildmarkscamp som står på min skrivbordslampa växer med en bricka per dag.
Tisdagen den 16 augusti 2005
Skellefteälven, tisdag morgon, 8:22.
Ikväll börjar körsäsongen om. Det ska bli spännande att känna hur rösten beter sig efter sommaren. Har nämligen under sommaren kännt en viss ostadighet i min sångröst. Kanske tonsäkerheten sätter sig direkt när vi sjungit ett par Mia och marianne, Brrra att du kom och Rrrallarna rrrullade rrrunt över brrranten. Kanske gör den det inte.
Redan i natt hade Kammarkören säsongens första konsert. Men vi sjöng inte, utan vi var en hel orkester, alla med varsitt instrument. Publiken var månghövdad, och viktig. Jag spelade trumpeten. Men någonting kändes osäkert, instabilt. När jag och Folke (som jag tror spelade trombon), skulle spela vårt solo gick någonting snett. Jag tappade helt och hållet kontrollen. Folke spelade tappert vidare, men mina noter, vare sig de fanns i mitt huvud eller på ett papper i ett stativ framför, försvann och jag började förvirrat improvisera. Vilket gick galet till en början eftersom jag såklart inte hade spelat trumpet på nästan tjugo år. Efter en stund kom jag på mig själv att stå och trycka trumpeten mot min högra kind medan mina läppar hade tagit över själva trumpetandet. Själv tyckte jag det lät bättre än om jag verkligen hade försökt spela på själva instrumentet, men resten av kören/orkestern (inklusive körledaren Leif) och publiken var inte roade, konserten fick avbrytas och jag relegerades från sällskapet.
Sedan hände det lite mer obegripliga konstigheter. Jag tog en jättesnabb båt och körde till kanten av havet och där tog jag en dusch. Till sist vaknade jag.
Så ikväll kommer jag till musikskolan klockan sju med en extra ödmjukhet och försiktighet. Det ska nog gå bra.
Onsdagen den 17 augusti 2005
Om gårdagnattens dröm inte betydde annat mer allvarligt, så var det måhända en förvarning om dagens hälsotillstånd. Vid tiotiden satte nysningarna igång. Ganska frekvent. Det är fantastiskt att jag har några hjärnceller kvar. Lyckades bland annat nysa sönder mitt dominotorn (se måndagens bild) vilket bidrog till mycket muntra miner från mina arbetskamrater. Mer frekvent var snytningarna (substantivisering av verbet snyta sig). Mycket snor och slem (ursäkta språket) som ska ut. Min omgivning tyckte nog att det var läge för mig att gå hem, men jag tog till mitt andra valspråk (vid sidan om Enkelhet är en dygd): Förnekelse är bästa medicinen. Och viftade därmed bort mitt tillstånd med förklaringen att det säkert bara är någon slags allergisk reaktion mot något.
Efter avslutat dagspass konstaterade jag att jag arbetat på halvfart hela dagen och att jag kände mig riktigt hängig. Väntade till in i det sista med att ringa en körvän och lämna återbud på grund av sjukdom. Så det blev ingen första körövning för mig igår. Gårdagnattens dröm ville tydligen säga mig mer än vad jag trodde från början.
Torsdagen den 18 augusti 2005
Inger undrar varför tornet växer. Dominotornet alltså. Tja, det är bara för att se hur högt det kan bli innan jag eller någon annan eller något annat raserar det, vilket händer titt som tätt. Så enkelt är det. Tisdagens nysattacker reducerade dock höjden från över 27 brickor till dagens elva. Det är bara att bygga upp igen.
Fredagen den 19 augusti 2005
Dominotorn: 14 brickor hög. Jag tar det lugnt med byggnadsarbetet.
Däremot är det inte lugnt när det gäller byggandet av liberianska hus. Jag UV-mappar för brinnande livet. Efter det väntar fortfarande textureringen runt hörnet. Vår vd Ubbe svävar in på vårt rum, och alla spetsar öronen för att höra om han har någonting viktigt att säga. Han driver runt lite med kaffemuggen i ena näven och säger plötsligt: – Hur går det? Jag blev så less på att jobba. Christer svarar: – Jaha, då kommer du hit och stör i stället, varpå Ubbe flinar fram ett "Jajjemän" och glider iväg.
Utanför skiner solen. Balderväder säger 24 grader.
Tisdagen den 23 augusti 2005
Häromdagen drömde jag en dröm som utspelade sig i mammas lägenhet i Skogås. Vad som hände där ska jag inte gå in på men att det hände just där brang saker tillbaka. Minnen av skeenden och händelser runt mamma förra hösten och i vintras. Det händer titt som tätt, att jag ser eller hör något som på något sätt kan associeras till de minnen jag har från då. Ibland kommer dessa förnimmelser väldigt plötsligt, utan förvarning och påminner om något av det som hände, något negativt. Som när någon har på sig exakt samma parfym som mamma använde som luftfräschare i sitt sjukhusrum. Då rynkar jag på pannan, munnen stramar, mitt sinne blir mörkt och min verklighet försvinner för en stund. Ibland smyger sig sorgekänslorna på, på ett mer milt sätt, som om det är något jag vill, har behov av att bearbeta och behandla. Känna att det faktiskt kan vara skönt att falla ner i en mörk grop och stanna där bland sorgen en stund. Under vintern och våren har jag klarat av att ta mig upp därifrån själv. Igår fick jag hjälp upp. Tack, C (och E).
Onsdagen den 24 augusti 2005
Ännu en bild på skellefteälven. Tisdag, 23:00:
Och färden fortsatte genom en grönsvart natt:
Fredagen den 26 augusti 2005
Idag är det fredag, och på fredagar åker man till bilprovningen. Killen som provade min bil hade en blinkande skylt över sig som löd: Det här har jag gjort tusentals gånger. Han verkade vara noggrann på ett nonchalant vis. Plötsligt fick jag någonting i ögat och var tvungen att gå på toaletten för att peta lite. När jag kom tillbaka var han klar. Han hade inga anmärkningar på sprickan som går på topp till tå på min vindruta, däremot var det en sak som jag borde fixa vid nästa service: Länkarmslagring, fram höger undre, bakre, glapp. Det var glapp där. Jag undrar var "fram höger undre, bakre" ligger. Låter som en motsägelse.
Nåja. Inget återbesök krävdes. Tack för det.
Söndagen den 28 augusti 2005
Igår var det konsert. Tvåhundra strupar som framförde sånger för åttahundra öron i anderstorpssalen. Leif dirigerade. Det var hans konsert, hans evenemang, till hans ära. Han fyller nämligen femtio, och det är klart att man på sin födelsedag ska ägna sig åt något man tycker mycket om att göra. (Det brukar jag göra – en av dessa är att se på film. Så de födelsedagsgäster som gärna vill stanna på min födelsedagsfest (om sju månader) när tårtan är uppäten får vackert finna sig i att titta på en teveskärm istället för mitt skägg (om det finns kvar då).) Och en av dessa saker som Leif gillar att göra, det är att leda körer. Han lever på att leda körer. Han leder ett dussintal körer på olika arbetsplatser i Skellefteå, plus Skellefteå Kammarkör (där jag är med), Kammarkören Sångkraft i Umeå och en gosskör. Och han gör det bra.
Och vi sångare gjorde det också bra (utan att slå mig alltför hårt på bröstet).
Måndagen den 29 augusti 2005
Vi har en lista med ord på väggen i grafikrummet som vi fyller på då och då. Ord som bara virvlat fram ur våra hjärnor när vi är trötta på att krysta ut effektiva UV-mappar, snygga texturer och naturtrogna animationer. Det första på listan är increnemenate. Smaka på det. In-cre-neme-nate. Visst ligger det bra i munnen? Vi har tvistat om vad ordet betyder, men majoriteten (läs jag) tycker att det handlar om en ökning av en acceleration. Men tolkningen av ordets betydelse är naturligtvis fri, eftersom det egentligen inte finns. Inte ens på engelska. Så har någon ett annat förslag så är luften fri.
Tisdagen den 30 augusti 2005
Blåsig dag idag. Hela vägen från Umeå till Skellefteå. Bussen krängde på E4:an, från höger till vänster, och chauffören parerade tappert men vant kastvindarna. På Norrlands Universitetssjukhus var det däremot stilla stiltje. Innan saker och ting tog fart så stod det så stilla, så stilla, och tiden präglades av väntan, väntan. Väntan på att Doktorn skulle komma. En hungrig Mor och en ännu hungrigare Dotter gjorde sitt bästa att underhålla varandra, på sina egna sätt. Dottern försökte med sitt egna språk tala om för Mor att hon är hungrig. Mor använde alla tillgängliga knep (allehanda djuridentifikationsövningar, högläsning, bollbollande etc) att få Dottern att förbise hungern. Tappra, de också.
Onsdagen den 31 augusti 2005
Modern och Dottern är hemma igen, och allt har gått bra. Puh. Då kan vi lugnt fortsätta med nästa ord på vita tavlan: Antropomorfism. Det är faktiskt ett ord som finns. Det fick vara med för att det är så långt och roligt och beskriver ett intressant fenomen. Det handlar nämligen om personifiering av "mänsklig karaktär på icke-människor – till exempel djur, gud eller natur" (källa). Som att sätta ett par glasögon på en sko, eller lustiga kläder på en apa, eller en sjömansdress på en anka. Läs mer här.
Ikväll blir det smygpremiär på den "nya" biografen Aveny i Skellefteå. Alla som huserar i samma hus som biografen, inklusive ductus-folk, får gå, som tack för att vi under sommaren (se den 14 juni) har stått ut med det vansinniga dunket och slamret och borrandet under sommaren, då de rivit och byggt om. Det blir lite buffé, journalfilm och en hemlig premiär. Vi tror att det blir filmen Zozo. Om det slår in så är det lite fånigt att kalla det för smygpremiär eftersom den redan har haft sverigepremiär, bara inte i Skellefteå. Nåja, filmtipset tippar på att jag kommer att ge den en fyra. En film att se fram emot alltså.
Inga kommentarer...
Någon må ha läst detta.
Men ingen har kommenterat.
Bli den förste!
Leave a comment