Tänk vad tiden går fort. I förrgår var det första maj. Istället för att vara ute på Möjligheternas torg och agitera så satt jag inne och försökte göra bort allt som måste göras bort innan jag försvinner bort några veckor (en verksamhet som fortfarande pågår).

Men min dator, den var ju så klart tvungen att visa sitt missnöje.

Söndagen den 4 maj 2008

Jag är inte nervös.

Att alla andra är nervösa och inte jag – det gör mig nervös.

För jag vet precis vad som kommer att hända – jag kommer att göra bort mig, förstöra ett barn eller två för livet, skämma ut J totalt och till sist ordna så att en logopedmottagning måste stänga på grund av skamfilat rykte. Plus att jag blir relegerad från min utbildning.

Onsdagen den 7 maj 2008

Idag vände det. På ett lite oväntat och märkligt sätt.

Måndag morgon – upp före tuppen och trycka gaspedalen i botten norrut, hämta upp J utanför Luleå och fortsätta norrut längs E10:an mot Gällivare. Turen erbjöd spänning i form av ett par hundra meters körning genom en halvmeter forsande vatten. Någon timma före mål körde J ihjäl en ripa som mest stod stilla på raksträckan och såg ut att undra om inte J hade tänkt att köra i en båge runt och skona honom/henne. Vi konstaterade att fågeln förmodligen inte förtjänade att leva eftersom den inte hade självbevarelsedrift nog att flytta på sig. Väl framme i Gällivare – snabb lunch och rakt in på logopedmottagningen för välkomsthälsning och en första auskultation. Spänningen steg ännu mer i takt med att verkligheten gick upp för oss – att vi – som vi egentligen visste om – skulle träffa våra egna små patienter redan på onsdagen.

Inte underlättade välmåendet genom att Gällivare är en av de fulaste (svenska) städer jag varit i. Hundbajs på gatorna, allmänt ovårdade hus, skjul och rostiga vrålåk mitt i stan och sjukhusparkeringen är bland det gräsligaste jag sett. Kort och rent ut sagt en ganska ovacker stadsbild. Jag hoppades att man kanske skulle upptäcka skönheter här och var under vistelsetiden och ändra uppfattning. Åstiden är ju ändå rätt otacksam. Skitiga, gigantiska snöhögar överallt samtidigt som den "naturliga" snön håller på att rinna undan i rasande fart.

Under tisdagen växte nervositetsbubblan dagen igenom.

Onsdagen var den maximal. Stundtals i alla fall – tills man började fundera över vad man egentligen var nervös för. En tre och en halv år pojke med lite uttalsproblem och en cool storasyster och mamma som inte är ett dugg orolig? Skulle inte tro det. J klarade sin premiär galant och för mig gick det också riktigt hyggligt. Jag har sällan känt mig så nervös innan och sällan känt mig så tillfreds med mig själv efteråt.

På kvällen blev det ännu bättre. Samisk teaterdejt på Gällivare Folkets Hus med Siri, runt 60, som bor i samma hus som oss och jobbar dels som bioanalytiker (fast hon strejkar just nu) och dels som lärare i samiska. Kristina Lugn hade skrivit pjäsen som handlade om två ensamma, efter kärlek längtande människor: ett litet barn i (spelad av Toivo, 57) och hans dagmamma (spelad av Björn, 27). Drygt hälften av replikerna var på samiska, så det var lite svårt att få ett sammanhang, vilket avhjälptes när vi senare gick på O’Learys tillsammans med producenten och marknadsföraren Elisabeth, som bröt på danska för hon var från Grönland, samt ena skådespelaren Björn, som var från Gävle och egentligen inte kunde ett ord samiska heller. Där satt vi och pratade om pjäsen, inuiter, samer, schweiz och annat tills det var dags att köra hem och somna gott, och låta själen bli närd av dagens goda upplevelser.

Fredagen den 9 maj 2008

Idag ska jag upp på ett rätt så nordligt fjäll, och sen åka skidor nedför.

Lite senare

Medans nära och kära satt i den 25-gradigan värmen i södra sverige och svalkade sig med en iskall cola så utsatte jag mig helt frivilligt för surt väder.

Det är nämligen den väderleken som möter mig när jag kommer fram till Riksgränsen. Regnet strilar ner. Det stoppar mig inte, jag köper dyrt liftkort och beger mig ut. Mina okända medskidåkare verkar alla prata hyggligt bred stockholmska. Jag hör inte någon norrlandsdialekt någonstans. Regnet och förmodligen värmen har gjort snön väldigt saggig och trög. Det är dessutom dimma på toppen så det är svårt att urskilja kontraster i snön, så att man vet ungefär aldrig hur mycket man ska parera.

Men man ska inte ringakta en skidupplevelse på ny ort. Trots vätan trivs jag som en fisk i en skål. Det blir i alla fall några timmars åkning tills jag, i god tid före stängdags, känner mig väldigt nöjd och beger mig ner för att klä om i Riksgränsenhotelletfoajéns toalett. I foajén sitter förresten fullt med unga, trendiga människor som alla och varenda en är upptagen med att stirra in i varson laptop (sån är inte jag, än). De pratar inte med varandra. Det ser ganska roligt ut. Och är det inte facebook jag ser där någonstans?

Efter det bär kosan iväg över gränsen (för sista gången idag) nerför och uppför de norska bilvägarna och längs med branta stup, tills jag kommer fram till Narvik. Det var det enda, men ändå rätt trevliga alternativet till att istället somna bakom ratten på väg hem. Från Riksgränsen till Narvik tar det ändå bara fyrtiofem minuter.

Här är det mer vår nu än i Skellefteå. Träden är ljusgröna, gräsen är grönt och solen strilar mellan mäktika moln. Det blåser här, men utsikten över fjorden och bergen är vidunderlig. Jag skulle ha beställt fisk till middag men istället hamnade jag i ett lokalberömt hamburgerhak där de gör pizzan med andra ingredienser än alla andra.

Snart somnar jag, ensam i ett fyrabäddsrum på vandrarhemmet. Jag planerar vakna innan de städar undan frukost klockan elva.

Tisdagen den 13 maj 2008

Snön som vräkte ner över Gällivare i söndags smälte bort direkt. Jag var inte här för att beskåda snösmältningen, för jag var på en ny utflykt, den här gången söderut, en bit längs inlandsvägen och in mot fjällen mot Kvikkjokk för att svänga av norrut vid Tjåmotis för att slutligen nå den gigantiska (1,3 km x 106 m) dammen vid Seitevare, som dämmer upp sjön Tjaktjajaure, som klöser sig in i Sarek. Där spatserade jag omkring, hade en träff med en älg, åt en kycklingmacka, drack en Pucko och kisade bort mot Sareks vita berg.

Jag KUNDE ha åkt en liten bit till längs Tjaktjajaures strand, parkerat bilen, vandrat en dagstur till fjällhemmanet Aktse och upp på den heliga klippan Skierffe och blickat ut över rapaselets vackra delta som är bildat av smältvatten som via Rapadalen rinner från Sareks skarpa fjälltoppar.

Men jag lät bli. Det får bli en annan gång, ett annat knä.

Torsdagen den 15 maj 2008

Här uppe börjar faktiskt videkissarna kläckas, så nog finns det vårhopp även för Gällivare. Men jag förväntar mig ett grymt mycket grönare Skell när jag kommer ner imorgon kväll. Inte minst som motivation för allt repeterande inför vårkonserten på söndag kväll. Då blir det väderleksrapport, ekorrn som satt i granen, Maja som tycker livet är som en solskensdag, en himla massa fransk kärlek, Simons coola Vox Humana som gjorde succé under arenainvigningen, hunden Ego och självklart Vintern rasat. Anderstorpssalen på söndag klockan nitton. Var där, eller missa.

Söndagen den 18 maj 2008

I pausen mellan generalrep och konsert åker jag hem och ägnar mig åt sånt jag måste. Oljar in balkongbord, äter mat, stryker skjorta och slips (svart), kommunicerar med klasskamrat om oralmotoriktentan som ska vara klar på tisdag, håller bloggen uppdaterad med helt poänglösa inlägg, tittar ut genom fönstret och hejar på de gröna löven att de inte ska ge upp trots att det snöade i solen på vägen hem från konsertlokalen.

Och så håller jag tummarna för att publiken är större än själva kören.

Tisdagen den 20 maj 2008

Jag får rapporter från skilda håll om att Dalarna bäddats in i en ljuvt vitt täcke och folk tar fram snowboard och skoter och njuter av vinterlandskapet i sällskap av kvittrande vårfåglar. I Skell har det säkert bara regnat. I Gäll har det vräkt ner snö sedan igår. Men till skillnad från Dalarna så stannar absolut ingenting av det kvar på marken, ty det är fem plusgrader och varenda lapphandske förintas direkt vid markkontakt. Visst är det märkligt att se och känna ett tätt snöfall när det är så pass varmt ute, men jag tänker att det ändå är hundra gånger trevligare med tätt snöfall än pissigt regn av samma densitet. Ha en bra sommar!

Torsdagen den 22 maj 2008

Han är som min skugga, men är lika skarp i alla väder, även då molnen hopar sig och skuggan suddas ut till något oformbart och man behöver gå till källan för att utröna vad det föreställer. Jag är oftast, men inte alltid, alltför väl medveten om honom. Han påminner mig och ber mig värdera allt jag säger, allt jag gör, alla blickar jag ger, hela mitt kroppspråk. Han tvingar mig fundera på hur jag uppfattas av min omgivning. Det plågar mig en smula. Jag önskar han kunde sluta med det. Jag önskar jag brydde mig mindre om det. Jag är den jag är. Å andra sidan är jag glad att han finns där, alltid närvarande, för vem hade jag varit utan honom? Jag hade varit filterlös, två personer på samma gång – en som kört över andra och en annan som kört över mig själv. Inte stabilt. Så i det stora hela är jag glad att han följer mig.

Tänk på det och tryck på play härovan. Och låt sången spela färdigt. Den tar bara dryga två minuter av ditt liv (och lyssna speciellt på tenorerna till höger).

Onsdagen den 28 maj 2008

När jag öppnar dörren till min lägenhet, fräscht hemkommen efter ytterligare en halv vecka (och den sista) i Gällivare som praktiserande barnlogoped, ligger brevet där på hallmattan. Brevet från Procordia Food AB. Svaret jag egentligen inte förväntat mig att få. Jag brister ut i ett brett leende. Jag slänger in packningen i hallen, stänger dörren och öppnar kuvertet med förväntansfull min (ungefär som när man lägger in en nynoppad jordgubbe på midsommar). Brevet känns väldigt officiellt, men ändå personligt på något sätt. Karin på Procordia Foods konsumentkontakt har själv skrivit under. Hon skriver:

"Tack för att du tog kontakt med oss angående din reklamation av Felix Tikka Masala.
Vår kvalitetsansvarig på fabriken där färdigmat produceras kommer att undersöka orsaken till att plastfilmen på matskålen inte var fastsvetsad. Vi försöker på alla sätt att göra så säkra linjer som möjligt, bland annat genom linjekonstruktion, styrning av produktsäkerhet på linjen, kontroll av råvaror och givetvis färdig produkt. Trots detta måste vi tyvärr konstatera att ett missöde av det här slaget ändå har skett.
Vi beklagar verkligen det inträffade och kommer att göra allt för att minimera risken att det händer igen."

Vad har hänt, undrar nu den läsare som orkat ta sig ända hit i detta inlägg. Vad är det för allvarligt missöde som Karin ber om ursäkt för? Varför låter hon nästan ångerfull? Vad är det som inte får hända igen?

Det är ytterst sällan jag köper fryst färdigmat på affären, men förra veckan gjorde jag ett undantag, eftersom den lagomt omysiga och mögliga sjukhuspersonalbostaden i Gällivare inte inbjöd till några större trevliga middagssessioner. (Man gör bort vardagsbestyren så fort som möjligt.) Den Tikka Masala med kyckling och basmatiris jag köpt visade sig redan vara öppnad – Tikka Masalan var inte bara fryst, utan hade även under sin tid i frysdisken på ICA supermarket i Gällivare frystorkat ihop till en liten klump som låg och skramlade i plastlådan.

Klart man passar på, tänkte jag. Som med många andra varor man köper i affären står det på förpackningen att ifall produkten inte motsvarade ens förväntningar så ska man skicka förpackningen till en viss adress, så ska producenten ersätta alla ens utlägg. Sagt och gjort. Jag tog en bild på eländet, skrev ut bilden, skrev min adress på baksidan, stoppade den i Tikka Masala-kartongen (själva den frystorkade maten slängde jag såklart), tejpade igen, skrev adressen till Procordia Food AB i Eslöv på framsidan och meddelade till posten att mottagaren skulle betala portot.

Nu, en vecka senare, står jag här med ett seriöst beklagande brev och en varucheck på hundra kronor med vilken jag kan köpa bland annat sylt, nyponsoppa, fun light, risifrutti eller ännu mer fryst(orkad?) färdigmat. Vilken vinst! Vilken seger!

Med färskt minne av förra årets brevväxling jag hade med postens kundtjänst angående försändelsers vikt. Även om tillfredställelsen varierar temporärt tycker jag att nöjesvärdet överlag är ganska stort när man får tillfälle att leka lite med Kundtjänster och Konsumentkontakter på det här viset.

Nördigt, jag vet.

Fredagen den 30 maj 2008

Härmed finns bilder från Gällivare i allmänt och Norrbotten i synnerhet (plus en gnutta Norge) upplagda i fotoalbumet.