Med start i idag så tänker jag varje onsdag hädanefter, tills materialet sinar, publicera en låt som jag på ett eller annat sätt genom tiderna lyckats knåpa ihop, oftast genom användandet av diverse elektroniska hjälpmedel. Jag började detta knåpande, eller komponerande som kanske är en lite mer korrekt benämning, cirka 1989 då jag införskaffade mig en Commodore Amiga på vilken man inte bara kunde spela dataspel utan även skapa saker som till exempel bilder och musik. (Egentligen började verksamheten redan flera år tidigare på min brors Sinclair ZX Spectrum, men javettefanken om den musiken räknas.) Då användes programvaran Deluxe Music Construction Set, som sedermera byttes ut mot det mer kompetenta Music-X när jag plötsligt hade köpt en Roland D-10 Digital Multi-Timbral Linear Synthesizer.

Det är ur den som veckans låt kommer. Jag ber om ursäkt för den låga ljudkvaliteten, det verkar som om inspelningsutrustningen (till kassettband) inte pallade de omfattande övertonerna mot slutet. Trots det, och trots den rätt ”primitiva” ljudbilden, så är det en rätt så gullig liten visa, med vibes, klockor och syntiga stråkar, som varvar två melodier som vävs ihop på slutet. Jag minns att jag började bygga på temat samma dag som min mor fyllde 53 år, vilket var för 18 år sedan. Tänk vad tiden går.

Låten är 2:55 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/He-and-She.mp3|titles=He and She]

Nästa vecka: en hyllning till alla superhjältars tonsättare.

Som utlovats är veckans trudelutt en hyllning till alla superhjältars tonsättare. Det är ju en sanning med modifikation, eftersom John Williams inte komponerat musiken till alla superhjältefilmer. Vissa av dem kanske inte ens kan benämnas superhjältar, men i många fall nära på. Kallar vi Luke Skywalker och Han Solo superhjältar? Dinosaurierna i Jurassic Park? Hajen? Stålmannen är dock superhjältarnas superhjälte.

Men en hyllning i alla fall. Inspirerad av John Williams klassiska filmmusik och komponerad i original 1992. När jag med nya resurser (läs mer ”naturtrogna” orkesterljud) gjorde en remake häromåret var jag naturligtvis tvungen att lägga på en siffra i versionsnumret.

Tänk dig en spielbergsk äventyrsfilm och dess fem minuter långa inledningssekvens (förtexterna) med många vändningar, i vilken huvudkaraktärerna presenteras. De är på jakt efter någonting, kanske en gyllene guldanka, och rör sig i olika miljöer – på en marknad i en stad i orienten (00:45), glatt marscherandes mot nya mål genom öknen (01:37), flygandes uppe bland molnen (03:13) eller fajtandes stora havsmonster (03:58)… Mot finalen (04:41) vet vi att vår/våra hjältar lyckats med det svåra uppdraget och samtidigt besegrat grymma nazister och trångsynta sovjetkommunistmilitärer (som naturligtvis också varit på jakt efter den gyllene guldankan).

Låten är 5:29 lång. Tryck på play. Och innan du gör det, koppla datorn till ordentliga musikhögtalare, eller sätt på dig ett par bra hörlurar. Laptophögtalare duga icke.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Williams-1.2.mp3|titles=Williams 1.2]

Nästa vecka: Kanske en knasig mobiltelefonsignal.

När min vän B skaffade sig en mobiltelefon för en herrans massa år sedan tyckte jag det var coolt att han hade signaturmelodin till Monthy Python’s Flying Circus som ringsignal. När jag själv skaffade en sådan blev jag lite besviken att min inte innehöll samma ringsignal, men jag tyckte också det var ännu coolare att han var unik med sin mobilringsignal. (Nuförtiden är det ju inte ett dugg unikt med att ha en unik mobilringsignal.) När jag ett par år senare bytte upp mig blev också jag unik med min mobilsignal. Inte för att ingen annan hade den signalen på sin likadana mobil, utan för alla utom jag tyckte den var skitjobbbig att ha som ringsignal. Jag blev nästan lite stolt över den.

Så pass stolt att jag gjorde en skitjobbig cover på den. Delvis som arbetsprov till en ljuddesignutbildning som jag sökte. (Jag blev inte antagen, men jag vägrar tro att det har med arbetsprovet att göra.)

Låten är 1:11 kort. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/RoboN1X.mp3|titles=Robo N1X]

Nästa veckas trudelutt är inte bestämd än. Det finns så mycket att välja bland. Ojojoj.

Såhär i den åttonde och sista terminens skälvande slutdagar så minns vi tillbaka till termin tre då FK tvingade oss att inte bara göra akustiska analyser utan även akustiska manipulationer. Uppdraget var att ändra betoningen till olika ord i en inspelning av meningen Jag vill lämna några långa Jörns-bor. (Den som lyssnar på låten kommer att förstå vad jag menar.) Man måste fiffla med både det betonade ordets tonhöjd och duration, PLUS att de omgivande ordens melodi och tempo måste förändras. Lättare sagt än gjort, men jag tyckte det var fantastiskt roligt (vilket jag verkade vara ganska ensam om). Och självklart ville jag göra en trudelutt på temat.

Resultatet blev discodängan Jörnsbor – Speedfanfar för trumpet och tribehatz. Den är 1:53 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Jörnsbor.mp3|titles=Jörnsbor – speedfanfar för trumpet och tribehatz]

Nästa vecka är det jul igen.

Dan efter den märkliga namnsdagen och före dan före dopparedan är det dags för en ny trudelutt. En julsång om en kärlek som är äkta men möjligen något ovanlig i sitt slag. Högaktuell i och med den stundande högtiden men även genom den halvmeter snö som fallit de senaste dagarna. God jul!

Låten är 6.10 lång. Tryck på play och lyssna på texten.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Min-svala-älskade.mp3|titles=Min svala älskade]

Nästa vecka är jag i Berlin så veckans trudelutt kanske utgår då.

Veckans hysteriska trudelutt är en besvärjelse. Det är nämligen tänkt att vi idag ska valsa oss från Berlins ena flygplats (Tegel) via ett snökaosigt Riga (Lettland) och Vaasa (Finland) för att till slut ta bussen hem från Umeå. Besvärjelsen ska rädda oss från många timmar på ett flygplatsgolv på grund av skräckväder (kvällstidningarnas uttryck) någonstans på vägen. Risken finns. Håll tummarna för oss.

Låten är rippad och arrangerad från ett kul minigolfspel som fanns till Amiga, tidigt nittiotal. (Jag har glömt vad spelet hette.) Den är 2:52 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Golf-Waltz.mp3|titles=The Golf Waltz]

Nästa vecka: God fortsättning!

Med en dags försening presenteras härmed den hittills kortaste trudelutten. En gång i tiden arbetade jag på en firma som producerade s k telefonspel. Det var en slags interaktiv radioteater i vilken man kunde styra handlingen med hjälp av knapparna på telefonen. Utöver redigering och viss medverkan som ”skådespelare” i dessa små historier så komponerade jag mycket av musiken till dessa. Här är ett gulligt litet exempel. Trudelutten ska illustrera några hjältar (en hob, en alv och en dvärg) smygandes omkring i något slags katakomber, grottor, kloaker, jag minns inte exakt vad det var, där det bor läskiga spindlar, råttor och vattenmonster av okänd art.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Snooking-around.mp3|titles=Snooking around]

Den är 17 sekunder lång. Tryck på play.

Nästa veckas trudelutt blir längre. Kanske rentav mycket längre.

Om förra veckans trudelutt var den hittills kortaste så är denna den hittills längsta. En gång i tiden (cirka tidigt nittiotal) förfogade jag över en Roland D-50 och jag behövde något att somna alternativt vakna till. Så jag valde valde ett schysst spejsigt ljud på ovan nämnda synthesizer, slog an ett ackord med hyfsat många toner (jag vet dock inte vilka), lät den ligga kvar med sustainpedalen nere, loopade en kort upp-pitchning ungefär var femte sekund och lade på en mustig reverbeffekt med en långsam s k sweeping phaser. Resultatet blev en ljudmatta som jag (ialla fall då) tyckte var väldigt meditativ. Som både passade att ha som soundtrack när jag skulle somna på kvällen och som lagom o-aggressiv väckningssignal på morgonen.

Detta ”verk” spelade jag då in i dryga tio minuter. Som brukligt är i New age-musiksammanhang fick stycket också ett rätt flummigt men ”fyndigt” namn: Univearth. Jag kom på det alldeles själv.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Univearth2.mp3|titles=Univearth]

Ljudmattan är 10:58 lång. Tryck på play. Ha överseende med den tvivelaktiga ljudkvalitén som jag tror beror på bland annat kassettbandstrassel.

Veckans trudelutt tillägnas alla som förmår sätta sig emot dagens mediekaos (det som normalt kallas mediebrus) i bara några minuter. Det går inte undan, men det tar inte heller särskilt många minuter i anspråk. Bara lyssna, surfa inte runt någon annanstans under tiden.

För en jättemassa år sedan gjorde jag ett musikaliskt verk i tre satser om Titanic (vilket var innan Leonardo DiCaprio räddade Kate Winslet från att dö drunkningsdöden i James Camerons film). Inte speciellt bra egentligen, men den sista satsen stack ut litegrann, och för ett par år sedan provade jag att göra en bättre ljudande version av just sista satsen. Den ska illustrera skeendet fartygets färd efter att det lämnat ytan, genom den kalla mörka massan, genom ökat tryck, tills det når botten och stannar där för evigt.

Den är 3:26 lång. Tryck på play, släpp ner axlarna, slut ögonen.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/RMS-Titanic-III.mp3|titles=RMS Titanic: part III]

Nästa vecka går vi vidare.

Nu går vi vidare, som sagt. Veckans trudelutt tror jag kommer från samma s k telefonspel i vilket Trudelutt #7 illustrerade hoben, alven och dvärgen smygandes omkring i en läskig grotta. Den här gången verkar de vara på marsch någonstans, jag vet inte vart, men de är på väg till ett mycket bestämt mål och det är sådär halvbråttom, fast inte så bråttom att de måste springa. De går mer raskt framåt. Stycket heter Trot along! (Trava på!) Liksom för #7 så är denna från 1993. Musikprogrammet heter Music-X för Amiga (för samtliga Trudelutter från 90-talet) och musikinstrumenten är en Roland D-50 och en D-10.

Den är 1:16 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Trot-Along.mp3|titles=Trot Along!]

Nästa vecka: En smått hysterisk Tjajkovskij.

Det var en het sommardag i början av nittiotalet. Mamma stökade på en trappa ner, själv hade jag installerat mig i ett av rummen på övervåningen i huset Anneborg i Västerljung nära Vagnhärad i Sörmland. Min alldeles egna mycket primitiva musikstudio. Målet var att göra en högst trovärdig digital version av stycket Kinesisk te (<–Spotify-länk) ur Peter Tjajkovskijs Nötknäpparsvit. Jag hade partituret i min vänstra hand och musen till Amigan i min högra, MIDI-kabeln mellan datorn och D-10:an höll sig varm och mina ögon satt fast i monitorn, hela dagen, tills sommarfåglarna hade tystnat därute och de lokala fladdermössen tog över luftherraväldet runt stugan i den varma sommarnatten. Så här blev den…

…och den är endast 56 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Chinese-Tea.mp3|titles=Chinese Tea]

Nästa vecka får vi se vad det blir.

För sex år och en dag sedan förändrades mitt liv dramatiskt genom att min älskade mor försvann. Den dagen var ett slags klimax under en lång period i mitt liv, full med ångest och förvirring, då jag inte visste vad som var verkligt eller inte. Att förlora en ytterst älskad närstående är en upplevelse man inte önskar någon, men ändå är de flesta med om det under sina livstider. Och de flesta lär sig till slut hantera det också. Så även jag. Hon lever kvar, i mig, i min omgivning, i mina drömmar, i mitt beteende och mina känslor. Och jag förstår nu nästan vad som är verkligt och inte. Jag tror man aldrig lär sig.

Naturligtvis var jag tvungen att göra musik om henne. Hur jag uppfattar henne.

Jag vet inte hur låten uppfattas av en omgivning som inte känner mig så väl. Den kan tänkas vara lite förvirrad, åtminstone när det gäller strukturen; vers- och refrängupplägget, hur man kommer från intro till a till b till c till avslut. Att den kanske mest tuggar på utan att komma någon vart. Eller att det låter astöntigt när jag sätter till sång. Det struntar jag egentligen i, jag är ärlig och har försökt få in åtminstone en smula av mina känslor i text, melodi, stämmor, rytmer, instrument. Den som lyssnar noga (eller flera gånger) kan höra att det finns flera röda trådar låten igenom, och då inte bara textmässigt.

Den är 8:28 lång. Tryck på play. Inledningstonerna spelas på min mormorsbrors blåa knappdragspel.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Remember-your-way-128.mp3|titles=Remember your way]

Nästa vecka kanske jag tar till mer ton.

Förra veckans trudeluttinlägg avslutades med en hint – att jag skulle ta mer ton den här veckan. Och jag var nära att ta tillbaka det. Jag har nämmeligen tagit med mig klaviaturet upp till Gällivare och köpt en USB-MIDI-kabel så att jag kan sitta här och plinka på kvällarna. Och det skulle firas den här veckan medelst en liten fanfar med stråkar och helvetesgitarr. Men det visade sig att den konstruerade fanfaren låter så illa att jag förmodligen aldrig kommer låta någon höra den. Så det blir lite skönsång ändå.

En ganska kort snutt, med lågt tempo. Från 2007. Och även om man knappt hör vad jag sjunger (på svengelska) så kan man säga att texten till stora delar har slagit in på gamla dar. Ljuva verklighet.

Den är 2:05 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/absent1.mp3|titles=Absent]

Nästa vecka kan vi alla fall hoppas på att det blir någonting nyproducerat.

Efter tretton trudelutter börjar det bli svårt att hålla reda på vilka av alla mina trudelutter jag har publicerat eller inte. Jag tror jag måste lägga till en etikettsfunktion här någonstans så att man kan sortera och se alla trudeluttsinlägg på ett någorlunda samlat sätt.

Men den här tror jag inte jag har lagt upp. (Och det är inte någon nyproduktion, vilket var förhoppningen förra veckan.) Den är från tidigare nämnda era på nittiotalet då jag gjorde små filmmusikkompositioner till telefonspel. Och jag tror det är från samma telefonspel, ifrån slutet av historien då man förhoppningsvis lyckats ta sig igenom hela äventyret och våra hjältar summerar och är glada och lyckliga över att ha överlevt alla hemskheter på vägen. Ett lyckligt avslut. Conclusion.

Den är 27 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Conclusion.mp3|titles=Conclusion]

Vågar vi hoppas på en nyproduktion nästa vecka då?

Nu börjar det sina i förråden. Snart slut på trudelutter som jag med någorlunda stolthet kan visa upp här. Det skulle kunna vara ett rejält incitament att börja pilla ihop nya saker.

Så här kan det låta om jag har tid, inspiration och hjärna nog att kreera någonting spontant (vilket jag hade en vårkväll 2006). Om du tycker trudelutten slutar en aning löst utan något direkt ihopknytande av säck, så har du alldeles rätt. Det blir ofta så.  I alla fall då jag försöker skapa något med så få ramar som möjligt. Om det känns bättre kan man se/höra trudelutten som ett ofullbordat verk.

Odöpta trudelutter jag gör får en bokstav som arbetsnamn. Den här fick arbetsnamnet a. Den är exakt 2 minuter lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/a1.mp3|titles=a]

Nästa vecka: Spänningen stiger.

Ännu har inte förråden sinat. Ännu finns mycket kvar att hämta.

Den här ”poppiga dängan” gjordes i ett försök att återuppliva någon slags musikalisk kreativitet som då hamnat i dvala, nej, koma, under några år som yrkesslavande på Pressbyrån på nittiotalet. Eftersom ljuden i D10:an började låta lite slitna och out-of-date provade jag att komplettera med Amigans möjligheter att spela upp samplingar. Dessa möjligheter var ändå rätt begränsade, vilket kanske bidrar till det lite ”råa” ljudet här och var, som i och för sig bidrar till låtens karaktär en smula. Och för att vara lite egenkär så tycker jag nog att den har sina kvalitéer, sina små överraskningar. En lokal favorit. Ge den en chans.

Den heter Quarter past Six eftersom klockan var så mycket när projektet sparades på diskett (3,5″) första gången, en vanlig vårdag (tror jag), anno 1996. Den är 5:56 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Quarter-past-Six.mp3|titles=Quarter past Six]

Nästa vecka kanske man ska ta ton igen.

Jäpp, den här veckan tar jag ton igen. Mitt eget omdöme om den här är lite splittrat; jag vet inte vad jag tycker om min egen lyriska och vokalistiska prestation, för att inte tala om svengelskan. Däremot är jag rätt nöjd med arret i övrigt – trumarrangemang, harmonier, instrumentval, låtstruktur, mellanspel, slutspel… Så mycket mer finns inte att säga just nu.

Avnjuts bäst medelst ett par bra hörlurar med schysst bas. Den är 7:02 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/still1.mp3|titles=Saeys – Still]

Nästa vecka kanske det blir en sån där kortis igen.

Som utlovats: en kortis. Ett typiskt jag-har-hittat-på-en-schysst-melodi-i-ett-snyggt-sound-men-jag-vet-inte-hur-jag-ska-gå-vidare-med-det-verk. Det här är definitivt något att spinna vidare på. Men hur? Till vad? En låt med sång? Något instrumentalt? Ett körarrangemang? Hmm… I höst ska Skellefteå kammarkör samarbeta med Skellefteåsymfonikerna. Hmmmm…

Tills vidare får verket förbli en mobiltelefonsignal. Framtiden får utvisa. Den är 44 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Color-drops.mp3|titles=Color drops]

Nästa vecka kanske det blir ännu en kortis.

Japp, ännu en kortis. De fakto den kortaste hittills. Jag brukar inte lyssna på mina egna alster speciellt ofta, men den här hör jag vanligtvis flera gång per dag. Oftast är det Den Långa Rödhåriga som vill mig något, om Kommur´n har nypreppat spåren på vitberget, om jag sätter telefonen på laddning, eller om någon annan skickar mig ett sms.

Alltså. Min sms-signal. En extremt kort version av Min Svala Älskade. Den är bara några sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Min-svala-älskade-smsar.mp3|titles=Min svala älskade smsar]

Nästa vecka blir det garanterat någonting längre.

Den här är gammal som gatan. Den har en rätt primitiv ljudbild, med ungefär ett enda otroligt syntigt instrument plus några slagverk och ett par fåniga ljudeffekter. Som arrangemang känns det som det fattas en hel del, att den skulle kunna tjäna på några vändor genomarbetning. Ändå skäms jag inte för att lägga upp den. Med lite fantasi skulle den kunna föra tankarna gammal Jean Michel Jarre från åttiotalet.

Kanske något att bearbeta och göra en upphottad remix av? Den är 3:05 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Grid.mp3|titles=The Grid]

Nästa vecka ligger världen öppen.

Tre tidigare trudelutter (#7, #10 och #14) har kommit från ett och samma telefonspel som jag var med och producerade på det glada nittiotalet (se #7 för en förklaring vad ett telefonspel är). Och här kommer ytterligare en liten trudelutt till detta spel. Våra hjältar hamnar i värsta handgemänget med en gigantisk skräckspindel á lá Stephen Kings Det. Jag var ålagd att skriva actionmusik till episoden. Kort, rentav mycket kort, mycket enkel och illustrerande. Monster. Hu.

Handgemänget är blott 22 sekunder långt. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Monster.mp3|titles=Monster]

Nästa vecka: Spänningen stiger, kvalitén i det kvarvarande materialet sjunker…

Ännu en trudelutt från tidigare nämnda telefonspel. Våra hjältar har kommit fram till en dittills helt oupptäckt mystisk sjö i underjorden. Väggarna glimmar av allsköns mineral och ovanför vattnet svärmar en massa självlysande små varelser, som trollsländor men ändå inte. Det är oerhört vackert och magiskt.

Dom var därinne i 41 sekunder. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Underground-Lake.mp3|titles=The Underground Lake]

Nästa vecka ligger världen öppen igen. Det börjar bli tjatigt.

Nu har jag publicerat ett antal trudelutter från ett av de telefonspel jag var med och producerade på det glada nittiotalet. Alltså – små snuttar som fungerade som ”filmmusik” till storyn som man fick höra och styra med telefonknapparna när man ringde in (och gjorde att föräldrarna slet sina hår när telefonräkningen kom). Nu går jag hela vägen ut. Innan jag slutade på firman klippte jag nämligen ihop ett av våra andra telefonspelsäventyr till en dryga kvart lång sammanhållen liten historia – en slags radioteater om man så vill.

Den handlar om en man som vaknar upp i en djungel men som inte kommer ihåg hur han hamnat där. Han träffar på en galen papegoja som verkar veta någonting om hur han hamnade där, om ett gäng kannibaler och en skatt nedgrävd någonstans i djungeln. Det är jag som står för det mesta av musiken och ljudeffekterna. Jag tyckte själv att jag lyckades hyggligt bra med att integrera ett musikaliskt tema med röd tråd in i händelseförloppet. Däremot – mina smått katastrofala skådespelartalanger visar sig tyvärr även här i form av både papegojan och kannibalhövdingen. Huvudpersonen spelas av den mer skådespelarmässigt talangfulle Martin (vars sökbara efternamn jag låter bli att nämna här pga den upphovsrättsliga risken jag tar genom att publicera detta).

Pjäsen heter Ha en bra liv, pucko! och är dryga 16 minuter lång. Tryck på play och ursäkta den usla ljudkvalitén.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Ha-ett-bra-liv-lowres.mp3|titles=Ha ett bra liv, pucko!]

Nästa vecka blir det förmodligen mer telefonspelsmusik, om nu nån orkar höra mer…

Som jag skrev förra veckan – det kanske inte är nån som orkar höra något mer. Men det spelar ingen roll, jag har fortfarande gamla egenproducerade trudelutter, they keep coming… (En vild gissning är att det var ganska få som orkade lyssna igenom förra veckans sjukt långdragna trudelutt.) Här kommer en som passar dagens flyktiga internetbeteende mycket bättre, och ännu en som agerar filmmusik till det där telefonspelet från vilken många andra trudelutter (den här och den här och den här och den här) är hämtade från.

Den här gången råkar huvudpersonerna ut för en massa illasinnade småkryp, små äckliga ihopmuterade spindelråttor som i mängd attackerar våra hjältar, som försvarar sig med pilar, svärd och fackla. Hur det gick kommer jag inte ihåg alls, men nog tror jag det gick bra till slut. Det låter så på trudelutten tycker jag.

Den är 37 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Creatures.mp3|titles=Creatures]

Nästa vecka blir det definitivt inget från något jämrans telefonspel.

Veckans trudelutt är väl egentligen den första som jag inte komponerat eller arrat själv. Jag står bara för inspelningen. (Jag har inte frågat de musicerande om det är ok om de blir inspelade, men jag måste utgå från att det är det. Det är lite svårt att få något vettigt svar.)

Den som är snabb med klickfingret undrar förstås: Jaha, en massa fågelkvitter, det var ju väldigt anmärkningsvärt. Och det hade jag också tyckt om jag var galen ornitolog, annars inte. Men det anmärkningsvärda är klockslaget – inspelningen är gjord klockan 01.42 natten till i söndags. Så här är det varje maj – trots att natten fortfarande är mörk några timmar runt tolvslaget så har fjäderfäna party i Getbergetsskogen. Det är på nåt vis sällsamt att höra den här typen av kakafoni mitt i natten. Men är träden fulla av vårkåta björktrastar, så… Sen går dom och lägger sig en bit in på småtimmarna, och det är tyst ett tag innan normala fåglar sätter igång med sitt solskenskvitter.

Inspelningen är 46 sekunder, men de håller på långt längre än så. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Nattkvitter.mp3|titles=Nattkvitter]

Nästa vecka: A capella?

Nej, inget a capella den här veckan. Istället ännu en gammal nittiotalare. En rätt tung inledning, och en fortsättning med en några till höres rätt meningslösa element. Ändå tyckte jag (då och fortfarande lite nu) att den flyter på rätt bra, jag var nöjd med det ambienta stuket och avslutningen tycker jag är ganska fin. Och trots, eller kanske just för att jag gillar soundet håller jag just nu på att göra en remake på denna. Kommer som veckans trudelutt om inte alltför många veckor.

Den är 7:12 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Night-Vision.mp3|titles=Night Vision]

Nästa vecka blir det kanske en kortis igen. Telefonspel någon?

Veckans sena trudelutt blir ännu en liten tun från vad jag tills alldeles nyss trodde var ett telefonspel i värsta film noir-andan, men det var bara ett påbörjat sound som jag hittade på och lekte med på den tiden. Som jag kanske kunde ha användning av i något framtida projekt. Och som så ofta händer så blir det en intressant början, ett trevligt litet tema, som ganska snabbt liksom rinner ut i sanden (vilket i och för sig inte är helt ovanligt i filmmusiksammanhang). Icke desto mindre värt att lägga upp som en trudelutt, tycker jag.

Detective agent. Den är 56 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Detective-Agent.mp3|titles=Detective Agent]

Nästa vecka får vi verkligen se vad det blir. Det börjar nämmeligen sina i förråden på respektabla trudelutter. På rikt. Jag lovar. Vad ska jag ta mig till?

När jag var yngre var jag ett stort fan av den franske kompositören Jean-Michel Jarre, som var en pionjär inom den elektroniska musiken på främst 70- och 80-talen. Jag blev särskilt imponerad av albumet Waiting for Cousteau, vars titelspår är ett 46 minuter långt ambientstycke med hänvisning till Samuel Beckets pjäs I väntan på Godot. Det var samtidigt en hyllning till undervattensforskaren Jacques-Yves Cousteau, som fyllde 80 år samma dag som plattan släpptes 11 juni 1990. Den finns tyvärr inte på Spotify, men någon har varit snäll och lagt upp utdrag yr stycket på YouTube.

Veckans trudelutt är en pastisch till Waiting for Cousteau. Den heter istället Waiting for Clouseau, och jag gjorde den våren 1991. Inget verk att direkt hetsa upp sig över. Jag minns att jag försökte efterlikna Jarres Waiting-spår lagom mycket de första fem minutrarna, därefter följer några dåligt spelade strofer ur någon annan mer känd Jarre-klassiker, och från minut 6 till slutet får vi genom några melodisvängar med klockor eventuellt veta att den där vi väntar på faktiskt dyker upp till slut…

Den är alltså 10:06 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Waiting-for-Clouseau.mp3|titles=Saeys – Waiting for Clouseau]

Nästa vecka: En fruktansvärd klasslåt.

När man hör ordet ”klasslåt”, vad tänker man på då? Bra musik? Dålig musik? Rolig musik? Det är oklart vilken av dessa epiteter som denna veckas trudelutt kvalar in under, det får den med ett öppet sinne avgöra (för nu börjar verkligen det kvalitativa materialet sina). Om man har ett sådant bjuds man på putslustig och nästintill obegriplig smurfrap, en smula enformig falsksång och pampig panflöjtsmellanspel. Den extremt kortlivade popgruppen hette GRUS (Gårder, vRenning, Ungermark och Saeys) och bestod av fyra lagom misslyckade gymnasiestudenter på väg att gå ut 3-årig naturvetenskaplig linje, Huddingegymnasiet, våren 1991. Mycket nöje?

Den är 2:32 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/N3b-rap.mp3|titles=N3b rap]

Nästa vecka: Krafsandet efter fler medelkvalitativa trudelutter fortsätter.

Okej, när jag i slutet av november förra året började publicera en egenhändigt komponerad trudelutt i veckan och skrev att jag så gör tills materialet sinar så hade jag egentligen ingen känsla av hur länge det skulle räcka. Det räckte längre än jag trodde – ett drygt halvår, trettio stycken musikverk hittills. Och som det stora ego jag är så ger jag mig själv en klapp på axeln och viskar att det är en ansenlig mängd musik jag kreerat genom åren, bra jobbat, Thomas. Jag kan – också. Dessutom. Eller?

Men nu har det verkligen börjat sina. Det börjar på allvar bli slut på material, hög- eller lågkvalitativt, värt och inte alltför pinsamt att publicera, så jag måste släppa på regeln att publicera en trudelutt i veckan. Nu blir det kanske en trudelutt varannan vecka eller så. Eller inget alls. Allt har ett slut.

Den jubilerande trettionde trudelutten är inget lågkvalitativt, trots att den är mycket tidig och mycket enkel, både vad gäller uppbyggnad, struktur och instrumentalisering (inte mer än ett instrument…). Något som kämpar på, och några tröstande melodier över det. The Caravan, tidigt nittiotal.

Den är 3:15 långt. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Caravan.mp3|titles=The Caravan]

Nästa vecka blir det förmodligen ingenting. Men misströsta icke, alla trudelutterna går att få på en sida genom att klicka här. Klicka och lyssna.

Nyproduktion! Åtminstone såtillvida att det är en remake på ett verk jag gjorde för många, många år sedan. Den börjar som den mörkaste höststorm. Stormen lugnar sig och via ett par intermezzon rör den sig mot den ljuvaste sommardag. (Den skulle också kunna sammanfatta gårdagen genom dess smått obehagliga uppvaknande till ett skönt avslut på en grön veranda i Gummark.)

Och som alltid: små laptophögtalare duga icke till lyssning av detta stycke, åtminstone inte som kompositören hade tänkt det. För bästa upplevelse krävs ett par bra hörlurar eller ljudanläggning med bra bas.

Titeln ”nv” har ingenting att göra med en lokal nyhetstidning i norra västerbotten, det rör sig blott om en förkortning av den tidigare titeln. Den är 7:28 lång. Tryck på play och koncentrera dig på lyssningen.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/nv.mp3|titles=nv]

Det var ett tag sedan jag lade upp någon trudelutt här. Kan bero på att det varit lite stiltje vad gäller nyproduktion. Så är det ännu, men förhoppningen är förstås att kreativiteten ska ta lite fart så småningom.

Däremot är Kung Bore ganska så produktiv idag. Det blåser. Kastvindarna är inte nådiga, och på nyslipad is blir upplevelsen intressant när vi är ute med Pudeln. Vi betraktar med fascination hur trädtopparna kastar sig hit och dit. Marken är fylld med grenar och kvistar. En hyfsat stor tallgren har landat på farstubron till ett dagis i närheten. Balderväder rapporterar 26 sekundmeter klockan 10:56, högsta styrkan sedan mätningarna började för sju år sedan.

Går man ut i trapphuset, högst upp i ett punkthus på Getberget, så får man sig en härlig ljudshow. Vindarna river och sliter i ventilationstrumman på taket. Kunde inte låta bli att spela in konserten, och det får bli veckans trudelutt. (Just när jag avslutat inspelningen, blåser ett av fönstren på takvåningen upp och jag måste ringa fastighetsskötaren. Går inte att stänga helt.)

Den är 1:06 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/vind.mp3|titles=Kung B 12 mars 2012]