Jag drog på mig mössan, kollade att backen låg i, och klev ut ur bilen. Bildörren fick jag hålla i så att den inte slängde igen på mig. Ty ovanför molnbasen på 750 meters höjd på Dundret blåste det rejält. Jag började springa uppför, längs vägen, men vände ganska snart eftersom det inte är så hemskt trevligt att springa i tät dimma. En bit nedanför, och medvinds, var det klarare. Tog mig ner till just ovanför trädgränsen, sedan vände jag uppåt igen. Vägen upp kändes dubbelt så lång som vägen ner, i och med konstant uppförsbacke multiplicerat med kraftig motvind. Bra träning. Alldeles för korta vadmuskler. Alldeles för korta lårmuskler. Mjölksyra. Var tvungen att gå ibland. Långa, tänjande steg. Undrar om jag får sendrag inatt.
Det finns ett gym på sjukhuset i Gällivare, dit jag då och då beger mig för en 20-minuterstur på motionscykeln. Detta efter en kort löp tur i kylan och mörkret. (Jag väntar på att snön ska falla och att det äntligen ska gå att spänna på sig skidorna och glida iväg på ett par spår.) Ofta är det folk på gymet samtidigt som jag. Dom lyfter vikter, gör krunchar (eller hur det nu stavas), cyklar (som jag), tar en promenad på trampmaskinen, lyfter ett ben eller två med hjälp av en maskin som göra det svårare. Eller något annat.
Jag är lite fascinerad över mina mina medmotionärers stil när de befinner sig på ett gym. Dom sitter vid en maskin, gör tio rörelser, sen går dom i otroligt sakta mak till nästa maskin på andra änden av rummet. Det är vandringen mellan maskinerna som får mig att fundera. Vad gör de här egentligen? Har dom roligt? Det verkar inte så. Vandringen verkar ytterst planlös, utan mål, utan framtidsvision, som om de släpper en maskin och börjar lunka omkring en stund i rummet, bland maskinerna, tills de råkar hamna tillräckligt nära en ny maskin att göra tio rörelser i/på.
Själv vevar jag på på mitt intervallprogram. Svetten rinner. Nu jädrar ska konditionen upp. Och jag iakttar gymzombiesarna i smyg
I helgen som var underlät jag att ta med mig laggarna hem. Det var ett misstag, ty frustrationen över att inte kunna ge sig ut i skelleftespåren fredag, lördag OCH söndag blev väldigt påtaglig. På lördagen gjordes ett försök till kompensation genom att prova vingarna från en vad vi trodde en glest trafikerad väg utan elledningar, lyktstolpar eller närliggande träd. Men vinden hade vridit sig och det var lönlöst att försöka tvinga skärmen att lyfta mig i samma riktning som vägen. Försöket slutade i pladask i plums-snön bredvid vägen.
Ikväll drog jag på mig pannlampan och andningsmasken och stakade ut på spåren omkring Hellnerstadion. Det blev längre än beräknat, dryga elva kilometer, men inte längre än det blev olidligt jobbigt, trots att jag är rätt otränad. Och trots det fullständigt obegripliga virrvarret av spår på Hellnerstadion. (Jag tror dom måste anordna kurser för att lära folk att hitta och lyckas åka samma sträcka varje gång, för de som vill.) Helt frivilligt. Undrar om det var burken med Red Bull som jag drack innan, som gjorde det. Hur som helst blir det rätt tydligt att när man tar ut sig såhär lösgör sig härligt tillfredställande kemiska substanser i kroppen efteråt. Man är matt men lycklig. Imorgon följer laggarna med hem.
Solen sken, termometern kröp upp mot 3 minus och parkeringarna vid Vitberget var fulla. Spåren likaså, både av snabba, vältränade och tajta åkare med den rätta tekniken och av söndagsåkare med varma chokladen och sittunderlaget i ryggan. Själv lade jag mig någonstans i mitten och med en kamera i pannan stakade jag mig ut i en aningens för mjuka spår för det optimala glidet. Med fokus på att hålla pannan stadigt rakt fram, för en så lite skakig film som möjligt:
Det gjorde istället en dansk kronprins och en engelsk prins svägerska. Själv bryr jag mig mer om E:s bedrift, som tillsammans med sin bror kom i mål med tiden 09:42:52. Teven och sedermera livesändningen stod på hela dagen. Jag var inte särskilt peppad på att åka nio mil innan, men det tänds en liten gnista när jag upplever allt genom teverutan. Som vanligt håller jag mig dock ordentligt reserverad till en faktisk anmälan. Jag tycker som sagt att nio mil är lite långt på en gång. Å andra sidan kan det ha varit kul att ha gjort det. För jag ser mig förnärvarande inte som en större slöfock än ganska många andra som faktiskt antar utmaningen. Jag får kanske träna och tänka på det till sommaren, då jag står på mina två fyrtioårspresenter och stakar mig fram på landsvägarna. Jag kanske blir mer än redo.
Av förekommen anledning, nämligen den att skidspåren såg ut som de gjorde efter helgens stormar, så tog jag igår på mig löparskorna och broddarna och gav mig ut på en löptur. Mina nya ambitioner för ett sundare liv som 40-åring med mindre intag av socker och fett (och därmed mindre sug efter detsamma) och mer fibrer och frukt och grönt (tuggar på en morot as we speak) samt ihållande motion får ju icke grusas av oförmågan till utövande av andra träningsformer än längdskidåkning. Jag stapplar ut på gatan och börjar kuta. Besväras över hur fort andfådd jag blir av just löpning. Roas av hur bra det går att springa på blankis med broddarna på. Springer bort till skidstadion för att inspektera spåren där. Det ser ut som om dom har skrapat bort det värsta skräpet, så att det åtminstone är åkbart. Bra. Springer hem igen. (Fast jag måste erkänna att jag mest går.)
Senare under dagen kommer Den Långa Rödhåriga hem med bil innehållande stavar och jag kan ge mig ut i vitbergsterrängen. Jämfört med löpning så är längdträning en fröjd. Flås, inte andfåddhet. Helkroppsträning, inte bara träning för sub-midje-kroppen.
Idag, vilodag, och skillnaden märks än mer. En obehaglig ostadighetskänsla i höger knä. Smärtor i benhinnorna i underbenen. Aj, för varje steg. Den Långa Rödhåriga gör direkt kopplingen till gårdagens löpning, inte minst den på stum asfalt. Stum asfalt eller inte, löpträning är icke för mig.
Men så värst påtaglig är den inte, krisen, med tanke på föregående inläggsbild. Men detta är ett seriöst försök att förlänga skidsäsongen till sommarhalvåret. Att löpträna är som sagt inte min grej, att diagionala eller staka sig fram däremot, det är min melodi. Skonsam och effektiv träning. Och det jag rullar på hoppas jag ska vara lösningen. En 40-årspresent från Den Långa Rödhåriga, hennes föräldrar och min bror. Två hjul framför och bakom respektive fot. Löstagbar häl, effektiv broms, backspärr (dvs 100% fäste), mjuk gång även på hård grus, och vilka skor som helst på fötterna. Har tagit några stapplande steg över vardagsrumsgolvet, fast särskilt stapplande var det egentligen inte, det kändes hemskt stabilt. Vi får se hur det känns utomhus.
Jag avvaktar dock renare gator och eventuellt den dagen det inte längre går att skida runt i vitbergsområdet. Jag ger inte upp den motionsformen, trots dagens nollfäste, infrysning och opålitligt glid i blöta spår.
Häromveckan skickade spårprepparna säsongens sista sms:
”Motions10:an, Vitberget Nu är det över. Sista prepareringen är gjord. Tack för nu och hoppas att vi ses till hösten. Spårpatrullen.”
Och jag tackar spårpatrullen för ett fantastiskt bra jobb och torkar en liten tår på min kind. Jag som hade hoppas på ett sista åk under perfekta förhållanden, åtminstone en gång till efter en natt med kallgrader så jag kunde åka mer än en gång till med vallatejpen jag satte tillbaka på fästzonen efter ett kort och superkletigt äventyr med klistervalla. Men livet går vidare. Nu är det vår.
Vintersäsongens facit lyder som följer:
– 47 skidturer.
– Totalt 39,6 åkta mil.
– Stått på skidorna minst 16 timmar, varav drygt 10 timmar dokumenterad rörelse.
– Under dessa 16 timmar har jag rört mig i i medel 9,95 km/h, men om man bara tittar på när jag faktiskt förflyttat mig så blir medelhastigheten 11,63 km/h.
– Kortaste turen (2,4 km) tillryggalades på Hellnerstadion i Gällivare på kvällen den 7 december, dagen efter premiärturen. Jag gissar att jag ledsnade på virrvarret där och gav upp.
– Längsta turen blev halva Malmstråket Åliden – Skellefteå på 22 km 19 februari.
– Sämsta tiden gjordes 14 april. det hade kommit massor av blöt, mjuk snö och gubbarna hade inte hunnit preparera än. 6,7 km på 56 minuter, medelhastighet i rörelse 8,7 km/h. Jag fick ju i alla fall motion…
– Snabbaste åket gjordes den 19 mars runt enmilaspåret på Vitberget – jämnt 10 km på 48 minuter, medelhastighet i rörelse 14,2 km/h. Har inte antecknat förhållandena just den dagen, men troligen hårda spår, just under nollan och fantastiskt glid.
Generellt ser jag en stadig trend mot bättre resultat hela säsongen igenom. Jag är hyggligt nöjd. Har gett bättre kondition, starkare knän och tillsammans med lagom lite sundare mathållning (=mindre mängd fet mjölk och godis och mer morötter) en stabil viktminskning från 97 till 90 kg från februari till nu.
Nu börjar en ny typ av skidsäsong. Rullskidorna provades på en grusfri parkering i helgen. 100% fäste och bra glid. Vingligt och lite ostadigt till en början, och bindningarna klämde åt så att jag fick ont i fötterna. Dock ingalunda något som dämpade mersmaken som dök upp som ett brev på posten bara några timmar efteråt. All osäkerhet och obekvämlighet går att åtgärda efterhand. Nu kör vi.
En till en början rätt vinglig tur med nya skikesen. Jag stakar mig fram, varvat med några skejt-tag, men trafiken på Mariebergsvägen i Gammelstad är ganska intensiv och jag har ingen lust att vingla in i nån bakifrånkommande bil så jag tar det ganska lugnt. Det kanske belönar sig, ty jag får in en rätt bra rytm hela den planerade milen. Stakar mig fram för det mesta, lite skejting och några försiktiga tag i klassisk stil. Vårkvällen är ljummen, lite fuktig, vindstilla och full med ljuvlig pollendoft.
På fars dag åkte far, Krabaten och Den Långa Rödhåriga på badhuset och plaskade i en varm bassäng tillsammans med en handfull andra bäbisar. Logopeden måste ha förstått badinstruktören fel då hon menade att en fem-månaders unge på några tillfällen har lärt sig lyssna till ordet ”sparka” och tar det som en instruktion. Nåväl, vi gjorde som instruktören sade, gjorde som vi kanske skulle ha gjort i vilket fall, nämligen verbalt spegla vad hon och vi gjorde. För sparkade, det gjorde hon. Med både benen och armarna.
Tänk att det finns tre (3) allmänna tennisbanor i byn Drängsmark. Det var flera år sedan jag spelade tennis, och när W hälsar på är det ju givet att man provar. Och det gick ju bra. Ungefär hälften av ”på riktigt” slagna servarna hamnade där de skulle.
(Den observante och trogne läsaren noterar att jag numera försöker ge mig på en slags EFOD – Ett Foto Om Dan. Observera även att jag egentligen inte har semester utan jobbar på med mitt företag på typ daglig basis. Bilderna speglar sådant som händer på dagarna utanför arbetstid. Bilder från ordinarie arbetstid skulle bli sååå tråkiga.)
Efter avslutat dagsverke (och jag börjar verkligen se ljuset i tunneln nu) och middag så var det ändå Den Långa Rödhårigas tur att sköta läggningen. Läge för en cykeltur i skymningen. Sjutton kilometer runt stora fågelsjön Ostträsket. I ett misslyckats försök att försöka sikta sjön (den är liksom instängd i sitt eget naturreservat) fångade jag en måne istället.
Okej för att jag har en stark cykellampa, men det är ändå kolsvart i skogen bredvid och bakom. Och fullt med björnar. Och det spelar ingen roll hur fort jag cyklar, mörkret förföljer mig ändå.
Idag har jag slitit i källaren mest hela dagen. Men en liten, liten sväng på cykel i skogarna blev det i alla fall. Vi bor under den gröna ärtan till höger på kartan:
Denna bild togs ungefär precis typ exakt här. Ibland hittar man guldkornen, de där fina stigarna att cykla på, fria från djup lössand och miljontals gropar av hästhovstramp, som det annars finns gott om härikring. En furusal, en blöt dimmig höstdag, mellan byarna.
En liten nätt tur på 27 kilometer idag. Mestadels på skogsvägar, en bit offroad och längs med kommunens längsta raksträcka. Och såna här skyltar älskar jag.
En lunchcykeltur ut till havet. Själva cykelturen var ingalunda lugn, men havet låg där det låg och bjöd på det mest mediterande ljudet som finns i denna värld. Ända tills kanonerna i Töre började dåna. Då cyklade jag hemåt igen.
Idag skulle hon gå på gympa för första gången i sitt liv. Gympapåsen var packad med träningsbyxor, tröja i äkta funktionsmaterial samt traditionella mockasiner.
Vinterlandskapet är här, åtminstone för överskådlig framtid (=14 dagars klart.se-väder). Osedvanligt tidigt. Mitt bryggbyggarprojekt får pausas tills förhållandena är mer gynnsamma (jag hade inte räknat med detta). Jag funderar på om cykelträningen måste läggas om till skidträning två månader tidigare än normalt (om än det egentligen är första gången skidträningen ställs om från just cykeldito). Och barnautenöjet får nya möjligheter:
Ikväll var det även dags för en tradition som normalt brukar hållas i mörk frånvaro av uppljusande snö. Nu ser det förstås på bilden ut som om mammas ljus står inne i en mörk grotta, men i verkligheten var det ganska fint. Som en av flera ljuskällor i en stor snölykta. Vi pratar om dig ibland, farmor.
Igår meddelades det att spåret i Drängsmark var färdigt att åkas på. Idag gjorde jag skidpremiär, tidigare på säsongen än någonsin tidigare. Innebär detta att cykelsäsongen är över nu?
Här är en bild på samtliga cykelturer jag gjort sedan jag köpte cykeln i våras. Gröna streck innebär lagom snabbt, rött snabbt (nedför) och blått långsamt (uppför).
Man kan konstatera att jag hållit mig relativt nära hemmet. Det blir väl så när man är rätt bortskämd med ett tätt nätverk av grusvägar och skogsstigar. Ett och annat släpande på cykeln genom snårskogen mellan två skogsvägsändpunkter har det också blivit. Zoomar man in ser man nämnda nätverk än tydligare:
Vi bor under pricken i mitten.
Lite statistik: 521,8 kilometer under hela säsongen fördelat på 43 turer ger drygt 12 kilometer distans i genomsnitt varje tur. 30 timmar och 13 minuter har cykeln rullat, i genomsnitt 17,2 km/h. 144,4 km har jag trampat uppför och 138,3 km har jag rullat nedför (dock oklart vad som definierar uppför och nedför). Maxhastigheten 49,3 km/h uppnådde jag på rakan på väg från Källdal ned mot Drängsmark, uppe till höger på den stora bilden.
Nånting säger mig dock att det inte är slut för i år ändå. Jag har ju ändå köpt dubbdäck…
När vädret suger och skidsäsongen gjorde en halt på grund av plusgrader och regn. Då får man återgå till cykeln. Funkar även vid ishalka och blött snöfall.
När termometern kryper över plus-ettan så är det inget nöje att ge sig ut på skidorna. Då tar man cykeln istället och rekognoserar vinterskogsvägarna.
Många av vägarna visade sig vara hyfsat farbara. Upplogade med hästhovs- och sulkyspår samt hästbajs här och var fungerade bra det också. Naturligtvis var jag tvungen att prova cykla på skoterspår också, men det var ingen höjdare direkt. Mjukt, spårigt och eländigt. (Men svettigt!) Vilken tur att det gick så pass långsamt när jag härmed gjorde min första fullblodsvurpa med den här cykeln. Med det menar jag en vurpa där man, i färd, lämnar cykeln helt och hållet. Tur jag landade i mjuk snö. Det var nästan roligt.
När jag ändå skulle in till stan på kvällskvisten och det fanns dusch att låna på slutdestinationen så var det ju lika bra att göra premiär på gamla goda vitbergsområdet. Temperaturen hade krupit ner till umder minus femton, härligt krispigt. Utmärkt glid, nypustade spår. Jag tog milspåret med två klassiska genvägar, pannlampa på.
När termometern kryper uppåt plus-sexstrecket, då får man lägga skidorna på hyllan och dra ut med cykeln på en motionsrunda. Alla vägar och gator är täckta med ett respektabelt täcke is men vad gör det när däcken har spikes (typ spikdubbar). Det är säkrare att sitta på cykeln än att halka omkring med vanliga skor.
Hemkommen efter en tur till staan för att träffa Bolibompadraken, så gjorde jag och Vita Blixten två varv på Hemträsket. Vinden var stilla, solen på väg ner, fyra minusgrader. Om vädret håller i sig så blir detta en fin stakningsbana. Ett varv är 1,25 kilometer.
Min gode vän W löper nio mil på längden inatt under Nattvasan. Jag vill inte vara sämre. Eller jo, det är jag ju, men jag gör ju mitt bästa. När Mona är avlämnad på förskolan åker Vita Blixten på. Det är dags att göra upp ett spår i djupa nysnön, över tjärnen, genom skogen, upp till skoterleden därborta. På tillbakavägen bättras spåret på, och hemma byter jag till de vanliga löparskidorna. Samma spår över tjärnen, genom skogen, upp till skoterleden, över Forvägen och en bit till, till Drängsmarks välpreppade 2,5 kilometersspår.
Väl där möts jag av en massa kids på skidor. Samt en och annan lärare. Drängsmarksskolan (åk 1-5) kör årets Lilla Vasaloppet. Nu får jag chansen att glänsa. Ungarna tittar storögt när en svartklädd, halvlönnfet medelsålders man pustandes skejtar förbi dem. Jag blir till och med erbjuden blåbärssaft vid vätskekontrollen (avböjde) samt en marshmallow (tackar!). När jag, efter ett varv (1 * 2,5 km), flåsande lämnar skidspåret vid skoterleden får jag veta att flera av barnen hunnit åka tre varv (3 * 2,5 km). So much for glänsing.
Mera skidor. Den vanliga rundan från vårt hus, den här gången över två tjärnar och genom en skog upp till skoterspåret till elljusspåret. Hård skare. Utmärkt glid, rätt bra fäste (tejpen gör sitt jobb så länge det är mellan +2 och -15). Passerar den lokala idrottsföreningens brevlåda och konstaterar att mogna personer tagit skrivblocket i vilken man skriver sitt namn varje gång man passerar, och använt papper därur för att elda brasa i det närliggande vindskyddet. Någon kilometer senare fastnar en i sammanhanget gigantisk barkbit i vallan och jag måste joxa av mig hälften av utrustningen för att medelst nagel pilla bort den. På vägen hem, nedför ett skoterspår får min balans nog och jag lägger mig ner i förebyggande syfte.
Kanske inte den mest lyckade motionsrundan, men ändå. Säsongen börjar gå mot sitt slut. Jag hoppas bara att glappet mellan det och cykla-inne-i-skogen-säsongen inte blir alltför långt.
Är det lunch så kan man ta cykeln för en säsongspremiär. Och måste man ju passa på att prova ving… vinterdäcken på närliggande vattendrag. Det gick ju alldeles utmärkt.
Häpp! Inget foto idag – men en film! Idag var det dags för säsongens första ordentliga cykeltur. Blött var det, men skönt efteråt. Nästa gång ska jag sätta kameran på cykelramen, under sadeln, istället för på framgaffeln. Hoppas kunna stänka ner den ordentligt då.
(Den som lyckas bevisa att hen orkat titta på hela filmen från början till slut ska få en tårta.)
Filmtajm igen. Återigen från en cykel. Mindre is och slask och snö, mer grus och sten. Hemifrån till elljusspåret och runt det och hem igen. En kort sträcka, 4,65 km, medelfart 14,8 km/h, maxfart 30,6 km/h, medelpuls 148 bpm, max 185 pbm, total tid 18:52, färdtid 18:51.
Där brände de iväg, de som skulle trampa 53 kilometer i skogarna norr om Bergsbyn och Skelleftehamn. Själv ämnade jag starta en tio minuter senare, tillsammans med de andra som skulle köra 20-kilometerslopp. En sträcka som för mig är som en vanlig längre motionsrunda, men man tar ju i lite extra när det är cykellopp. Mitt första, ever. Kom på 21:a plats (av 36 startande motionsklass (herrar)). 1:10:04. Helt ok by my standards.
Årets staycation har inletts. Tillsammans med bror, svägerska och treårig brorsdotter drog vi till de västra delarna av Skellefteå kommun: Lapland Edition, nämligen Café Ångloket i Kusfors och sedan Svansele Vildmarkscamp i… Svansele. Där kunde man till exempel kasta lasso mot ett par renhorn. Den Långa Rödhåriga glänste starkt med sin lysande kaststil.
Här kom jag ut. Bränd. En före detta cykelstig genom hög växtlighet varav en avsevärt stor andel brännässlor. Det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa.
Det kändes som nypremiär, ty det var kanske ett par veckor sedan. På med strålkastaren och ut. En raksträcka på asfalten genom det svarta. Efter drygt en halvmil svängde jag in i skogen för färden tillbaka till byn. Mörkret kommer närmare inpå, inte minst bakifrån och den naturliga följden är att det då går fortare.
En del skulle nog tycka jag är konstig som ger mig ut på en motionsrunda med cykeln i detta väder. Men motion måste jag ju ha. Och de utmärkta dubbdäcken är på. Och 1700 lumen i lampan. Vad kan gå fel?
Inget gick fel. Jag blev svettig, vilket var helt i sin ordning. Maxpulsen uppnåddes eventuellt vid mötet med en ful fågelskrämma mitt ute på åkern norr om Tällåsen.
Skridskorna är förlängda med ett par decimeter. Ett osäkert glid längs med den med hundra meter förlängda skridskobanan. Ett plötsligt temperaturtapp får isen på tjärnen att röra på sig, spänna sig, knaka och dåna. Jag får prova mera en annan dag, då det kanske har lugnat ner sig.
När jag liks var i stan och jobbade passade jag på att svischa omkring på skidspåren där, innan hemfärd. De 20 minusgraderna på förmiddagen var nu blott tolv, så det var ju riktigt behagligt. Och utsikten från Nöppelberget kan man ju aldrig klaga på.
Middag hemma. Efter veggogrytan (V skulle ha varit stolt!) bjöd Mona på efterrätt med mandelmasse-, mango- och chokladkladdkakehjärtan. Och vispgrädde.
Ty den åttonde februari firar vi bröllopsdag. Fruktbröllop (4 år). (Det var ju frukt i efterrätten!)
Vi firar dock inte att mamma farmor gick bort denna dag för tretton år sedan. Jag saknar dig. Vi saknar dig.
Hem
