Dagen efter dagen efter natten då vi alla ställde fram klockan och därmed förlorade en timme och därmed var tvungna att gå upp en timma tidigare och därmed känna sig lite extra mosig, så var jag – ja… trött. Fast jag tror inte jag insåg det själv förrän någon sa att hon var trött på grund av sommartiden. Bekräftelsen gjorde det till ett faktum. Men jag höll ihop, hela dagen. Arbetet fortskrider.

Ikväll läste jag en artikel på svt.se om hur man ska motverka effekten av den förlorade timmen. En sömnforskare föreslår att man ska gå upp lite tidigare ett par dygn innan man ställer om klockan. Då pressar man tillbaka den inre sömnklockan och kompenserar för timmen som försvinner. Bra tips. Artikeln publicerades idag. Det var ju så dags det. Runt fyra dygn försent.