Hösten gled in i sommaren som den brukar göra, lite smygande sådär, kyliga nätter och soliga svala dagar, brandgula färger. Vackert.
Plötsligt en morgon, under perioden då färgerna börjat tunnas ut på träden, var världen vit och färglös. Säsongens första snö hade anlänt och i normala fall hade jag kanske varit glad och tillfreds över det, men den där snön var tung och blöt och orolig och hal och kaosartad och bidrog inte direkt till någon skönhet i landskapet. Såsom jag vill ha den så ska den första snön har kommit över natten, den ska vara lugn och torr och krispig och stabil och ska mer eller mindre ha färgat av sig på alla nivåer, fågel, fisk och mittemellan.
Nu har den smält bort, solen har kommit tillbaka och många träd har fortfarande färg på sig. Idag kom köldgraderna tillbaka, men med solen som kompanjon. Bra.
Jag säger hej och välkommen tillbaka till mig själv som upprätthållare av den här bl… nätdagboken.
Vi säger också hej och välkommen till snön som i veckan trillade ner över Sverige. Jag vet inte hur det är med södra halvan av Sverige, men i staden där jag bor så ligger den i alla fall kvar, till mångas glädje men även till mångas förtret. Även om kommunens snöröjningsorganisation som vanligt togs på sängen när snön kom, så verkar de, mer än en halv vecka senare, fortfarande tagna på sängen, ty en stor del av stadens gator verkar fortfarande oplogade, om än förbara, men det är ju bara för att bilarna har kört där och packat ihop snön. Och fotgängarna tvingas ut bland bilarna. Upprörande. Jag är farligt nära att skriva en insändare nu.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Det är fantastiskt vackert ute, inte minst utanför köksfönstret, med en fond av grantoppar på Getberget i höjd med sjätte våningen. Och längdskidspåren säger också hej och välkommen tillbaka. Igår ägde skidpremiären högtidligen rum, med ynka 2,85 kilometer på konstsnöspåret uppe på Vitberget. Min åtta månaders motionsfrånvaro gjorde sig fruktansvärt påmind. Bortsett från det hade jag nästan glömt bort hur roligt det var att dundra fram i spåret. Så idag blev det dubbla sträckan, trots smärta i ljumskarna.
Ett annat aber för dock snön med sig. Det är nu över sex veckor sedan jag tog mig en flygtur senast. Det börjar klia i vingarna. jag vill komma upp, jag behöver komma upp. Men när det ligger två decimeter snö eller mer på marken där man hade tänkt att starta, så är det inte så himla lätt att kuta iväg under take off. Frustrerande. Men jag har inte gett upp hoppet ännu för lite förvinterflyg. Försök skall göras inom kort, innan det kommer mer snö.
För någon vecka sedan slutade jag ha ett vackert hav av orörd snö utanför mitt fönster. Då hade någon nämligen kommit med en traktor och skottat upp hela bakgården för att en annan maskin ska kunna komma dit och borsta av det mesta av snön som låg på taket. Och det var rätt mycket snö som låg där. Nu ligger den som snöhögar runt hela huset – den täcker till exempel upp en bra bit av mitt fönster. Jag funderar på att hämta en skyffel och röja och förstora utsikten en smula.
Runtom i Sverige – i alla fall i norra delen – skyfflas det snö från taken. Allt för att rädda taken från att ge vika av tyngden. Förra året blev halva tennishallen i Skellefteå totalförstörd och den nybyggda inomhusfotbollshallen på Norrvalla låg också illa till. Och detta har triggat en fråga som varit upp till diskussion på ÖNH-avdelningen på Gällivare sjukhus. Inte för att audionomer, logopeder, sjuksköterskor och öronöverläkare är direkta experter inom området, men mer för att det är intressant att diskutera:
Väger gammal, ihopsjunken snö mer än samma snö när den var nyfallen? Löper ett tak större risk att rasa när det börjar töa och snön på taket blir blötare?
Det verkar ligga något i det, eftersom man lägger ner resurser åt att skotta av tak dessa tider. Som om det är nu som det är dags att göra det, nu när vårvintern kommer och solen och plusgraderna kommer och värmer. Eller?
Nu har jag googlat i saken, och tror mig kommit fram till ett hyggligt långt sammanfattande svar: Den snö som faller börjar inte väga mer när den sjunker ihop av sin egen vikt, eller när den blir blötare av varmare temperaturer. Snövolymen av en snöbelagd yta – vare sig den är på marken eller på ett platt tak – minskar, densiteten ökar, men i regel tillkommer ingen materia som gör vikten högre. Den innehåller lika mycket vatten, antingen i fryst eller flytande form.
Det kan vara så att snön suger åt sig eventuell fukt i luften vid plusgrader, men den viktökningen torde i så fall vara marginell eller obefintlig eftersom plusgraderna gör att snön samtidigt börjar smälta och rinna bort. Om det börjar regna så kan snön däremot binda upp en hel del vatten. Sen kan töande snö, som inte varit någon fara för tak även i rikliga mängder, ställa till det för lutande tak om det sker spontana viktförskjutningar när det smälter, så att belastningen plötsligt ökar mer på vissa ställen. Så för den sakens skull kan det vara bra att skotta av smålutande tak inför den töande säsongen. Att vanliga villatak skadas är ytterst ovanligt.
Så var det med det. Besserwissern har talat. Har jag rätt eller fel? Kvarstår det frågor? Och har dom skottat upp den fina bakgården helt i onödan?
Nu kommer snön. Många jublar. Skidåkare, alla barn och alla som tröttnat på det kompakta mörkret hälsar snön välkommen. Även jag välkomnar den hit, snart kan jag spänna på mig skidorna och dra iväg längs spåren. Men det är en ambivalent känsla för mig, ty snön innebär även ett hinder för flyg. När snötäcket mäter ett par decimeter eller mer är det alltför besvärligt att plumsa-skutta iväg på åkern bakom Kåge och lyfta iväg.
Så det var väl i sista stund som jag idag, i lysande lite vind gjorde några repor över åkrarna, längs E4:an och Lillån just norr om Kåge. Så befriande. Frihet under några linor.
Några timmar tillbringades vid en liten stuga i Brännkälen, några mil väster om stan. Bureälven nere i kanjonen var ännu halvt översnöad, men töandet i hela omvärlden var i full gång. Skidor över lägdorna och mjuka grusvägar. Takdropp och varm choklad. Och framförallt friska vindar som grep tag i tallarna. Gungade hit och dit, swisch, swisch.
I söndags kväll följde Den Långa Rödhåriga och Krabaten mig upp till husvagnen i Sunderbyn nära Luleå i Norrbotten.
I tisdags morse körde vi i panik, iförda sommardäck, tillbaka till Skellefteå för att hinna före det hotande vinterväglaget.
I morse kom jag tillbaka till Sunderbyn. Snön som hade fallit i förrgår låg kvar. Och nån glad jäkel har äntligen, äntligen, äntligen fått ta fram skotern för några rundor.
I lördags kom det. Världen blev vit. Farväl till barmarken. Hej till 60 km/h på E4. Snörök utan framförvarande trafik. Träden gick från kalhet till fluff. 35 centimeter på ett par dagar.
Det bakvända var att komma till jobbet 13 norrut i förrgår morse. Några centimeter, på sin höjd. Kändes mesigt.
Men det mesiga är att 35 centimeter betyder svårigheter att få luft under vingen. Åtminstone från hemmaflygplatsen. Det krävs transport av utrustning till annan plats, exempel öppen is, där snön i regel är som bortblåst, för att lyckas bättre.
Det mindre mesiga är att man kan plocka fram laggarna och jobba upp konditionen och förbränningen. Kan behövas inför kommande svullartid. God jul.
Ett lagom spontant deltagande i #subarcticsunday genererade ett antal fina bilder och härlig värk i bröstmuskler, överarmar, lår och ljumskar. Vitberget ligger inte bara centralt i Skellefteå, det ligger även i bortersta ändan av Skellefteå kommun och är mycket högre – kommunens tredje högsta topp med imponerande 488 meter över havet. Utmaningen stod i att med turskidor bestiga ”toppen” och beundra utsikten, från vilken man enligt legenden i klart väder kan se sju kyrktorn och flygplanen starta och landa på Skellefteå Airport. Vi koncentrerade oss varken på flygplan eller kyrktorn ty ljuset och snön och utsikten räckte som njutning för oss.
En vacker påskdag dag så såg jag ut som en lagom sur och aggressiv pundare. Jag beslöt mig för att klippa till mig och snygga till mustaschen. (klicka på bilden)
Så jag gjorde det. Sen begav vi oss ut i det vackra påskvädret. Solen sken från en klarblå himmel, och vi vandrade längs en av de tal(l)rika skoterspåren i Drängsmarks tallhedar. Det gick inte så fort, ty Mona har inte lärt sig gå ännu.
Och istället för att krypa fram så intresserade hon sig mest för underlaget.
Nåja. Vi tog henne i bärselen och gick vidare. Plötsligt skymtade vi ett rött hus mellan björk- och tallstammarna.
Huset såg väldigt bekant ut. Vi gick närmare. Kan det vara det huset vi snart flytta in i?
Men jo! Där ska vi bo! Snart! Vi kan knappt bärga oss! Det riktigt spritter i kartongbärararmarna!
Från altanfönstret, som blev vårt i april 2013, kunde man se isen smälta, löven spricka, badkläder på strecket, gräset klippas, träden färgas av höst, första, andra och tredje snön samt en kollektorslang på nylagd is. Året har varit fantastiskt och Ljungblads hoppas på ett icke sämre år 2014.
Så oerhört passande att gårdagens #subarcticsunday, under vilken vi tog oss per turskidor från Sara Lidmans gård i Missenträsk till Vithatten och tillbaka, ägde rum under en EFIT-dag. Fast av naturen bättre benämnd som Mer Än Ett Foto I Timmen.
Gårdagens tilldragelse var, inte minst nere på isen, mer makalöst mäktigt än vi hade kunnat föreställa oss. Det här bär vi med oss länge, länge. Tänk vad man kan åstadkomma med lite vatten, några hinkar och ett åk-tefat. Buffébordet bågnade av alla godsaker, fast av någon skum anledning hade vi inte tid att smaka av alltihop. Istället smakade vi av alla goda vänners närvaro. Tack alla som var med! Tack alla som hjälpte till!
En mer fullständig bröllopsberättelse och foton (bland annat av vår gode vän och fotograf Christer Dahl) kommer så småningom på en bröllopshemsida nära dig.
Ett års filmprojekt är över! Premiär i detta ögonblick i en tub väldigt nära dig. Klicka gärna upp till fullskärm och ändra till hög upplösning (kugghjulet nere till höger).
Under hela 2014 togs alltså en bild om dagen (typ) från glasaltanen mot trädgården i nordväst. Idatjärn skymtar till vänster. Vägen in till Drängsmark och Hemträsket till höger. Bilderna tog av Ida och mig med en GoPro HD Hero, redigerad med Adobe After Effects. Musik av mig.
Se även 2013 års film, i en annan vinkel mot tjärnen:
Efter de senaste dygnens snöande så är det två och en halv gånger så mycket snö på marken som det var som mest i fjol. Balderväder visar att förra säsongen var riktigt exceptionellt usel när det gäller snötillgång. Vi får ju tacka gudarna att det var som (typ) mest snö då vi behövde det som mest, nämligen på vår bröllopsdag 8 februari.
Andra som tackar gudarna för snön är Kågedalens skidklubb som arrangerade skidtävlingar idag i Drängsmark. Att det blåste isiga nordanvindar verkade det inte vara någon som brydde sig om.
Mona ställde inte upp men borde ha fått pris för den yngsta skidåkare hon var, trots 15 meter ”skidlöpning”. Själv borde jag få pris för svettigaste snöröjning med sträckt rygg.
Alltså, vi flyttade till det här huset just när snösäsongen 2012-2013 tagit slut. Och förra vintern var ju som sagt usel ur snömängdsynvinkel (om man nu har utgångspunkten att det är bra med en snörik vinter).
Efter en synnerligen seg start på denna vintersnö så har vi nu en enligt mig högst tillfredsställande mängd vitt puder som bäddar in vår värld. Och jag säger välkommen! Än så länge i alla fall – vi har ju alltså inte ännu erfarit en ordentligt snörik vinter i vårt hus. Jag säger till ifall det blir jobbigt.
Just nu rasar snöstormen utanför. Och klass 1-varning är utfärdad för Västerbottens kustland, där vi bor. 30 härliga centimeter till. Bring it!
Trots tillfälliga men uppenbara svårigheter med flåset på grund av sjukdom så klättrade jag upp på taket för att putta ner lite snö. Eller lite… ganska en hel del skulle jag vilja säga.
Nu går altanfönstren åter att öppna. Tidigare hade de varit fastklämda av tyngden.
I helgen drog jag, Den Långa Rödhåriga, Mona och Arkitekten till fjällen. En vän rådde om den enda av STF:s fjällstugor som man kan nå med bil, så vi bokade ett rum och två nätter för lite lek i snö och för att bli hänförda av storslagen fjällmiljö:
I Porjus, på vägen upp, är det bäst att vi tankar. Sista bensinen innan hundratals kilometer väg i ödemarken.
Väl framme vid fjällstugan säger hon att hon vill gå upp dit. (Vilket skulle innebära en stigning på ca 500 meter.) Jag nickar gillande, men säger att det är svårt. ”Man kan prova”, säger hon. ”Prova du”, säger jag. Efter ca 20 meter ger hon upp. Nästa gång kanske.
Vi lyckades pricka in en solig, vindstilla och kring nollan-dag mitt i en period av hård vind och snö. Tur eller skicklighet? Nåväl. Tjärvallningen på mina och Den Långa Rödhårigas vita blixten fungerade inte riktigt med dagens snötemperatur. Men vad gör det när man lika gärna kan promenera på den utmärkta skaren på Suorvajaures is?
På andra sidan Suorvajaure tornar isbergen upp sig och vi och E gör oss redo för lite fika.
Dr E Nordvik, arkitekt och upptäcksresande.
Istapparna längtar in i värmen i STFs fjällstuga i Vakkotavare.
Akkamassivet tornar upp sig i fjärran. (Från massivets fot och sjön Akkajaure upp till topparna är det ca 1500 meter.) Vi är på en liten roadtrip till Ritsem.
I Ritsem, som förväntas vara en utpost nära vildmarken, är det påsksopberget det man minns mest.
Förutom stora friliggande fjällmassiv så är stora istappar bland det bästa som finns!
På hemvägen stannar vi till vid Harsprånget för lite GC-underhåll. Tyvärr är skaren här inte lika bärande som på Suorvajaure. Snön är dock ungefär lika midjedjup.
Det finns ju många fördelar med att jobba hemifrån. (Eller jobba hemma kanske det är det rätta uttrycket för min del.) Och såklart en och annan nackdel. En av fördelarna är att man kan ta lunch när man vill, dra på sig sina vita blixten och ge sig ut för en D-vitaminstärkande skidtur. Svårslaget!
Hemträsket, Drängsmark, norra Västerbotten. Vårt hus skymtar bakom träden till vänster.
Top of Lake Ida är ett hyfsat slumpvist återkommande race där det gäller att med vid tillfället gällande transportmedel klara av en specifik tävlingsbana (ca 155 meter) i eller på tjärnen nedanför vårt hus. (Tjärnen heter inofficiellt Idatjärn, passande nog uppkallad efter en grannes dotter.) Transportmedlet första tävlingssäsongen var en radiostyrd båt. Då hade jag tagit ledningen med tiden 0:49,4 mot W:s tid på 1:02,2. Ett par veckor provade D som gjorde sin bästa runda på 1:03,2.
Därefter har jag lyckats åka samma bana på skridskor med tiden 1:01,5. Den tiden krossades samma dag av Monas kompis O:s pappa H, som lättsamt explosivt (hur nu det går att kombinera) skrinnade banan på 0:25,3.
Igår var det dags igen, denna gång på skidor. Med vita blixten-träskidor sprang jag runt på tiden 1:12,5. Notera sprang, inte gled, ty på grund av tjock isbildning på undersidan av laggarna var det helt omöjligt att glida en enda millimeter på underlaget. (Dags att dränka dem med tjära igen.) Tiden inkluderar en vurpa efter andra kurvan. A, utrustade med välpreppade motionsskidor, gick i mål med tiden 0:54,3. Han filade senare ner den tiden med nästan tio sekunder, till 0:44,8. Efter att ha bytt till glidande motionsskidor lyckades jag komma ner till 0:50,1, men icke mindre än så. Jag måste träna mer på min kurvteknik. Cinclus kom på en hedrande tredjeplats med tiden 1:21,0 (inklusive vurpa även här). Tack för stroopwaflarna!
Idag föll första snön (som låg kvar). Sidensvansarna har, efter en tids frånvaro, kommit tillbaka och sitter nu på en plundrad rönn, med näbben mot vinden, och verkar fundera över läget. Det var värst vad grått och kallt och rått och trist allting blev nu plötsligt. Och inte heller finns det några jästa rönnbär kvar att bli salongsberusad av. Vad gör vi nu. Vi sitter väl här, och väntar på att nåt nytt ska hända.
Vinterlandskapet är här, åtminstone för överskådlig framtid (=14 dagars klart.se-väder). Osedvanligt tidigt. Mitt bryggbyggarprojekt får pausas tills förhållandena är mer gynnsamma (jag hade inte räknat med detta). Jag funderar på om cykelträningen måste läggas om till skidträning två månader tidigare än normalt (om än det egentligen är första gången skidträningen ställs om från just cykeldito). Och barnautenöjet får nya möjligheter:
Ikväll var det även dags för en tradition som normalt brukar hållas i mörk frånvaro av uppljusande snö. Nu ser det förstås på bilden ut som om mammas ljus står inne i en mörk grotta, men i verkligheten var det ganska fint. Som en av flera ljuskällor i en stor snölykta. Vi pratar om dig ibland, farmor.
Efter lunch bänkade vi oss i en liten, lätt bil (som tack vare sin låga vikt inte fastnar så lätt i snödrivorna), och styrde kosan söderut. Väl uppe på E4 såg vi snökanonen vi var på väg in i.
Det var ju som att köra in i en vägg. In, inuti kanonen. Väl inne i huset i Bergsbyn tittade vi med förundran ut genom fönstren hur den tjocka vita massan vräkte ner. När denna bild togs var sikten förhållandevis god. Man ser till och med skotern som grannen dragit fram:
Men det bedarrade icke. Ut och skotta fram bilarna när det var dags för hemfärd. Hur ska det gå, undrade vi. Kommer vi kunna se vägen?
Det gick bra att se vägen, utom då bilister på E4 kör om som om de inte inser att det faktiskt är vettigt att inte köra 110 när sikten är mindre än femtio meter.
Men i höjd med Kåge avtar yrandet, och hemma i Drängsmark konstaterar vi att uppfarten är lika barskrapad som den varit sedan i fredags, då jag skottade senast. Vi har kvar de två decimetrarna som kom då. Ett par mil söderut har de fått minst tre gånger så mycket.
När termometern kryper över plus-ettan så är det inget nöje att ge sig ut på skidorna. Då tar man cykeln istället och rekognoserar vinterskogsvägarna.
Många av vägarna visade sig vara hyfsat farbara. Upplogade med hästhovs- och sulkyspår samt hästbajs här och var fungerade bra det också. Naturligtvis var jag tvungen att prova cykla på skoterspår också, men det var ingen höjdare direkt. Mjukt, spårigt och eländigt. (Men svettigt!) Vilken tur att det gick så pass långsamt när jag härmed gjorde min första fullblodsvurpa med den här cykeln. Med det menar jag en vurpa där man, i färd, lämnar cykeln helt och hållet. Tur jag landade i mjuk snö. Det var nästan roligt.
Innan termometern rusade från minus tjugotvå till blott minus sex, så gav vi oss ut på en nanoexpedition på Hemträsket. Pappan kände ett sug efter öppna vidder och en skymt av solen kombinerat med drillning av krabat i subarktiskt miljö. Naturligt nog fick vi vända tretton meter efter att bilden tagits, på grund av frusna fingrar. Nästa tur blir förhoppningsvis några meter längre.
Efter en rejält tilltagen vistelse på en husdjursaffär gick vi och åt pannkakor på ICA Maxi, sedan var det dags för bergsbestigningen. Solbackens högsta nerg. Jag höll mig på trygga marken nedanför, men hon lekte stenras, rutchkana och allmänna utmaningar i klättring på mäktigt berg i himalaya. Jag känner igen mig mycket i den där leken. Eller vänta… Kan det vara en del av mig som egentligen gör henne sällskap, i fantasin, i nån slags pinsam vuxenlängtan att leka uppe på en fyrametersnöhög på en parkeringsplats?
I någorlunda väglöst land på andra sidan tjärnen har vi ett potentiellt pulkaparadis. Ett halvdussin självklara nedfarter med möjligt utbyggnad till lika många till. Flera av dessa är redan färdigpistade medelst buskörda skotrar. Hyfsat talrikt (tallrik) med småtallar och -gran, men backarna är snällt sluttande så risken för våldsamma trädkrockar är liten. Och har man tur så kan man stöta på en och annan ren.
Ännu en mild vinter. Och ambivalent. Ty vi har haft våra vargadagar och vår snö, som tack och lov kommit i tillräcklig mängd för att kunna ligga kvar. Men när den här bilden togs idag (torsdag) så var det sex plusgrader. Inte vad jag kallar typisk januaritemperatur. Det kanske är dags att omvärdera vad som är typiskt?
Hela familjen hostar ikapp. Hade jag orkat så hade jag varit på repetitionshelg med Skellefteå kammarkör och Gammbyssa och repeterat ABBA som gästspelande bas – ty min tenorstämma har tillfälligt tagit semester, långt, långt borta. Men jag hade förmodligen förstört stämningen med mitt hostande.
Sen räcker det med att går ut på balkongen och andas in lite nollgradig frisk luft för att rören ska dra ihop sig och riva upp några hostattacker till. Det är från balkongen jag tagit denna bild. Lokala snöskoterförare – motorburen ungdom? – har gjort ett försök till konstverk på tjärnens is. Därmed var det kört att ge sig på min holländska systers förslag att göra något kreativt av en stor yta snö.
Dagen avslutas med lite spackling i hallen. Våra ben och knän är helt slut men knopp och själv är fullmatade med en riktig solskensdag i en slalombacke. Hon behövde två åk med koppel, sen släppte vi lös henne. Hon behövde lite vägledning i att svänga hit och dit men överlag är vi djupt imponerade över hennes skidåkartalang, både på höjden och tvären. Hennes inställning och kämparglöd. Det här blir bra!
Idag var ingen vanlig dag. Bortsett från att det var min födelsedag så kom det, för året, ovanligt mycket snö idag. Minst ett par deci. Och då får man lägga ner arbetet och skotta. Tur att man har en snäll granne med en traktor. Sjukt mycket tack, Jonny!
Min gode vän W löper nio mil på längden inatt under Nattvasan. Jag vill inte vara sämre. Eller jo, det är jag ju, men jag gör ju mitt bästa. När Mona är avlämnad på förskolan åker Vita Blixten på. Det är dags att göra upp ett spår i djupa nysnön, över tjärnen, genom skogen, upp till skoterleden därborta. På tillbakavägen bättras spåret på, och hemma byter jag till de vanliga löparskidorna. Samma spår över tjärnen, genom skogen, upp till skoterleden, över Forvägen och en bit till, till Drängsmarks välpreppade 2,5 kilometersspår.
Väl där möts jag av en massa kids på skidor. Samt en och annan lärare. Drängsmarksskolan (åk 1-5) kör årets Lilla Vasaloppet. Nu får jag chansen att glänsa. Ungarna tittar storögt när en svartklädd, halvlönnfet medelsålders man pustandes skejtar förbi dem. Jag blir till och med erbjuden blåbärssaft vid vätskekontrollen (avböjde) samt en marshmallow (tackar!). När jag, efter ett varv (1 * 2,5 km), flåsande lämnar skidspåret vid skoterleden får jag veta att flera av barnen hunnit åka tre varv (3 * 2,5 km). So much for glänsing.
Tevefyras ”meteorolog” igår. Hon redogjorde länge och väl om det stökiga vintervädret som idag skulle drabba Sverige söder om stockholmsbreddgraden. SMHI hade gått ut med snöfallsvarningar klass 1 (besvärligt väder) för i stort sett hela Småland, Öster- och Västergötland varav östraste delen av Småland till och med skulle få Mycket Besvärligt Väder. Efter en lång exposé om risker, snömängder, blåst och halka så vände hon norrut. Temperatursiffrorna på kartans norra delar visade mellan fem och femton minusgrader, men hon hade ju använt det mesta av tiden till allt hemskt som kanske skulle komma att hända i Sörland, så det enda hon hann berätta om norra halvan av Sverige var att det skulle bli ”klart och… kallt”. Just ordet ”kallt” sades med en underton som inte lät särskilt positiv. Fem till femton minusgrader. Inte ett ord om att vädret i Norra till ytan större delen av Sverige faktiskt skulle få vackert väder, utan bara ”klart och… kallt”.
Och vackert väder blev det. Större delen av facebookflödet har, mot slutet av dagen, fyllts av glada bilder på snölandskap och folk som åker skidor (inkl vasaloppet), åker skoter, går, grillar korv, dricker choklad, lapar sol. Och jag vill såklart inte vara sämre:
I väntan på dubbelkalas på eftermiddagen bygger vi en hyfsat stor snölykta. Hon strör lite lössnö på toppbollen. Sen är den fulländad. (Bortsett från frånvaron av ljus inuti.)
Igår tisdag varnade SMHI för snöfall. Visserligen bara en klass ett-varning, men det skulle komma en till två decimeter snö längs norrlandskusten.
Det gjorde det väl, men den enda faran detta ”oväder” utsatte mig för var måhända lite ryggont i samband med snöskottningen dagen efter. Det gick över fort.
När vi, jag och Mona och S och A och E kom fram till platsen för Hökmarks valborgsmässofirande så gick vi genast och synade den otända brasan. Den såg väldigt blöt ut, efter en hel dag med ymnigt blötsnöande. Barnen fick leka en stund, vi byggde en snögubbe i den utmärkta kramsnön, sen gick vi in i den gamla skolan för att fika, med siktet inställt mot att åka tillbaka till deras hus där L låg och kurerade sig. Ty den där rishögen kunde väl ingen få fyr på.
Tji fick vi. När halva bullen var uppäten ropade någon från fönstret – den brinner! Och mycket riktigt, höga lågor slogo upp från den tidigare bortdömda rishögen. Vi gick ut. Bra hetta. Minimalt med rök. Så förvånande. Jag hade trott att det åtminstone skulle vara rikligt med rök från sur brasved, men icket.
(Obs – det var långt fler än sju stackars åskådare till detta spektakel – de flesta stodo bredvid eller bakom kameran.)
Det blev ett tillfälligt bakslag idag (det rikliga blötsnöandet), men det struntar vi i och säger Hej våren, må drivans blommor smälta ner och dö, helst imorgon.
Det är ju fusk att lägga upp en bild jag redan lagt upp för gårdagens (lördagens) inlägg, men det ändå den enda bild jag tog denna dag (söndag). Mest för dokumentation. För att inte glömma. Glöm aldrig. 14 maj 2017 blev det lågmälda gråtskrattets dag, en dag då det, åtminstone till en början, var helt okej att dra ner rullgardinerna och (med gott samvete) låta bli att titta ut.
Meteorologen säger att det inte kommer att snöa de närmsta tio dagarna. Det tror jag på. Men historien är full av exempel på snöande i maj och juni, och denna säsong verkar ha alla förutsättningarna för det.
Jag kom med bussen från stan direkt för hämtning på förskolan. Med mig hade jag ett par splitternya längdskidor. Det var inga problem att swischa hemåt!
Jag har just varit och, meddelst spark, som inte går sådär superbra i snöstormsföre, lämnat Mona på förskolan. Innan jag går tillbaka ner i min källare gör jag några preparerande åk nedför backen från hagen mot Idatjärn. Helt underbart att ha backen helt för sig själv! Jag är inte alls 45 år gammal!
När jag liks var i stan och jobbade passade jag på att svischa omkring på skidspåren där, innan hemfärd. De 20 minusgraderna på förmiddagen var nu blott tolv, så det var ju riktigt behagligt. Och utsikten från Nöppelberget kan man ju aldrig klaga på.
Middag hemma. Efter veggogrytan (V skulle ha varit stolt!) bjöd Mona på efterrätt med mandelmasse-, mango- och chokladkladdkakehjärtan. Och vispgrädde.
Ty den åttonde februari firar vi bröllopsdag. Fruktbröllop (4 år). (Det var ju frukt i efterrätten!)
Vi firar dock inte att mamma farmor gick bort denna dag för tretton år sedan. Jag saknar dig. Vi saknar dig.
Hem