Mina knän gjorde ondare efter vandringen än under. Tack för det. Vill du titta på bilder från turen så finns de som ett album på min facebooksida. Observera att du inte måste facebook-användare för att kunna se dem. Finns här.

Imorgon kväll är det rutinartat konsert med Skellefteå kammarkör i Burträsk och på måndag börjar allvaret om, på allvar, på riktigt allvar, ty då är jag i Umeå och har fördjupningspraktik i habiliteringslogopedi. Återigen är jag nervös över det faktum att jag inte är nervös. Eller också grundar sig nervositeten på just prestationen, det normala. Det är svårt att veta ibland.

Kallas det för:
fördjupad verksamhetsförlagd utbildning (FVFU)? Eller
verksamhetsförlagd fördjupningsutbildning (VFFU)? Eller
verksamhetsförlagd utbildning med fördjupning (VFUF)?
Jag tycker utbildningsledningen har varit smått otydlig på den punkten. Man envisas ju med att kalla allt det andra för VFU (utan fördjupning). Varför inte kalla det med sitt rätta och väldigt enkla namn, även i formella sammanhang? Praktik (VFU). Och nu fördjupningspraktik (FVFU/VFFU/VFUF).

Denna fråga må vara en bagatell och rätt oviktig.

Det som är relevant och viktigt och lite högtidligt är att idag är sista dagen som student i kliniskt verksamhet. Börjar om en timma. Nästa gång har jag en legitimation och får lön, om allt går som planerat.

Nu görs ingen skillnad på vardag och helg, dag, kväll och natt. Nu skrivs det, och inte så mycket annat. Nu gäller tunnelseende.

Och så kom sista dagen. En angenäm bussresa söderut, full av sömn. Individuell fotografering, ty dom vill ha dokumenterat hur logopedstudenterna såg ut när de började, samt när de var färdigutbildade. Lyssning till den sista uppsatsredovisningen och opponeringen. Kursutvärdering på nytt sätt – inte det traditionella sättet att skriva utvärderingen på papper utan genom att knappa på en mojäng som var trådlöst uppkopplad mot en dator. Det blev idel höga betyg på de sista formella kurserna. Autografskrivning på pinnstolarna som vi nött i fyra års tid. Sista-dagen-lunch på nian (fiket på sjukhusets nionde våning). Sista bussresan hem, lite dialektmysterier, lite sömn, lite sällskap av S, vår vän.

Vemodet satt där, inte påtagligt, men lite smygande, i ryggen. Det blir nog mer av den varan på fredag. Examenshögtid då.