I går tände jag tre ljus i adventsljusstaken, istället för ett. För att testa, för att vara lite avvikande, som en slags protest mot något jag då inte riktigt hade funderat ut. Och den allmänna reaktionen (på facebook) var att det var en synd, nävetduvad, något man helt enkelt inte gör, punkt. För den som fortfarande oroar sig (och som läser detta) kan jag meddela att jag kort därefter släckte två av ljusen och ersatte dem med nya fina obrända ljus. Även jag inser vikten av att hålla sig till traditionerna. Första advent är lika med ett ljus, andra advent – två ljus, och så vidare. Inget annat, basta. Men jag måste medge att det är med en gnutta ångest som jag ser det enda ljuset brinna där, bredvid de andra tre. För jag vet att målet är att efter fjärde advent ha en perfekt sned rak rad av brinnande ljus. En rät linje. y=kx+m där k är lutningen (helst inte större än 1) och m sjunker för varje brinnande minut. Det är ett misslyckande om ljus nummer ett är fem centimeter kortare än det andra, medan det andra är tre centimeter kortare än det tredje. Det innebär att man dessa tre veckor måste ha stenkoll på brinntiden, ljusen får icke brinna för länge eller för kort, så att det misstämmer när det väl är dags att tända nästa ljus. Hrmpf. Jag vill kunna ha mina levande ljus tända och släckta när jag vill, men jultraditionerna förbjuder mig det.
Nu går vi bakåt i tiden en smula. Men inte så långt, bara en dryg vecka, nämmeligen den 25 april. På ett givet ställe såg det ut som följer på ett givet ställe i Skellefteå:
Platsen heter N 64° 45.064′, E 20° 55.699′. Det har varit varmt i flera dagar. Nästan all gammal snö är borta, och allt vi väntar på nu är explosionen. Det hänger i luften.
Dessutom har jag gett den här blo… förlåt nätdagboken möjligheten att visa de bilder man lägger upp i en hyfsat snygg lightbox. Bara för att slippa vara utelämnad till de ynkligt små 390 pixlar breda bilderna, bara för att jag har bestämt mig för att vara så sjukt konservativ när det gäller den här blo… förlåt nätdagbokens utformning. Klicka på bilden så får du se.
Och så går vi framåt i tiden. Ungefär en vecka. På samma plats den första maj har det börjat hända saker. Grönt börjar krypa fram ur marken, besegrar det torra, gula, det lite misslyckade övervintrade. Och i ändarna kryper det fram, även där. Snart kommer det. (Och klicka på bilden!)
Vi hoppar fram en vecka, nämligen till idag. På samma plats som förra veckan och förrförra veckan så signalerar nu Det Gröna att det tar över. Det är nu mer grönt än brunt. Det finns fortfarande en hel del gammalt dött övervintrat torrgräs, men nu är skeendet mer än tydligt – det tas över av det friska levande nya. Och häggknopparna har gjort entré. Jihoo.
Dessutom: Den observante återkommaren noterar att det tillkommit en funktion på den här blo… förlåt nätdagboken. Numera får varje inlägg (i alla fall sedan 13 augusti 2009) ett eller flera etiketter, vilket syns under och till höger varje dito. Och så har jag lagt till ett etikettmoln längst ner, vid arkivlänkarna. Så nu kan man visa sidor med bara en viss etikett. Typ om man vill läsa vad jag skrivit om väder. Eller fenomen. Eller samla alla trudeluttinlägg på en sida. Mycket, mycket praktiskt. Utveckling, utveckling. Nästan revolutionerande. Woaow.
Veckans trudelutt är väl egentligen den första som jag inte komponerat eller arrat själv. Jag står bara för inspelningen. (Jag har inte frågat de musicerande om det är ok om de blir inspelade, men jag måste utgå från att det är det. Det är lite svårt att få något vettigt svar.)
Den som är snabb med klickfingret undrar förstås: Jaha, en massa fågelkvitter, det var ju väldigt anmärkningsvärt. Och det hade jag också tyckt om jag var galen ornitolog, annars inte. Men det anmärkningsvärda är klockslaget – inspelningen är gjord klockan 01.42 natten till i söndags. Så här är det varje maj – trots att natten fortfarande är mörk några timmar runt tolvslaget så har fjäderfäna party i Getbergetsskogen. Det är på nåt vis sällsamt att höra den här typen av kakafoni mitt i natten. Men är träden fulla av vårkåta björktrastar, så… Sen går dom och lägger sig en bit in på småtimmarna, och det är tyst ett tag innan normala fåglar sätter igång med sitt solskenskvitter.
Inspelningen är 46 sekunder, men de håller på långt längre än så. Tryck på play.
Ännu en vecka senare (idag). En mulen och lite kall vårdag. Björkarna verkar lite sega, men häggen kör sitt eget rejs. Snart är denna del av strandpromenaden mycket nära en gröndoftande grotta. Klicka på bilden.
Jag blundar och minns med njutning det nyss upplevda sommarklimatet i Svealand med vetskapen om att den även så småningom kommer till norraste Sverige. Jag vet att det är så, för annars hade den där stackars kala björken inte stått där. Och gräset är ju faktiskt sådärnågorlunda grönt.
Bilderna för vår ett, två, tre och fyra togs med en veckas mellanrum (söndagar). Vår fem kunde inte tas förrän idag, några dagar för sent, ty jag var i södrare trakter i söndags. Men jag tror inte det gör någon större skillnad. Neonvåren är här. Ljust lysande grönt. Och Promenaden nedanför Bonnstan är indränkt i gräs, björk och hägg. Synd bara att det inte går att fotografera dofterna.
Som alla vet så är det idag sommarsolståndet idag (eller sommarstolståndet som jag brukar säga). Norra halvklotets längsta dag, eller i alla fall söder om polcirkeln, ty här, en schysst bit norr om polcirkeln har det varit dag sedan 12 juni, och kommer så vara några veckor till. Uppifrån Dundret har man en fantastisk vy över en elftedel av Sverige, och i midnattssolen kan jag tänka mig att den vyn ter sig ännu fantastiskare. (De snobbar som varit upp på Kebnekaise säger nu – men hallå, hur kan man se en elftedel av Sverige från lilla Dundret när man kan se lika stor portion Sverige från Keb, som ju är 1283 meter högre, och jag svarar jag vet inte, men en teori kan vara att det är en massa berg i vägen som skymmer sikten?)
Och självklart ger man sig upp på Dundret denna kväll. Mest av principskäl, för regnet strilar ner och har så gjort de senaste två dygnen. Jag knäpper en bild, och njuter av den fantastiska utsikten jag vet vinns bakom alla regndropparna.
Nu har jag varit Leg log i exakt ett halvår. Nu väntar en sista resa norrut (självklart i 1:a klass) samt en bonusvecka på några dagar, sen åker Thomas och ELL söderut för en månads i mitt tycke välförtjänt vila. Jag rider på känslan. Snart slutar det. Snart börjar det.
Igår företog jag resan medelst bil från långt norr om polcirkel till ungefär lika långt söder om polcirkeln. Ledighetskänslan infann sig icke bakom ratten, ty i så fall hade jag väl kört av vägen. Inte heller när jag äntligen var hemma, ty då var jag trött och kände mig låst till sängplats. Idag har jag övat att inte ha några omedelbara planer för dagen, att inte ha några tider att passa. Åtminstone inte förrän sent på eftermiddagen, då Syket inledde årets 20-åring, Trästockfestivalen. Den Långa Rödhårigas barndomskamrat C (som aldrig missar en Trästock trots att hon numera bor i en helt annan del av Sverige) kommenterade att Trästock är som en helt egen årstid. Det är vinter, vårvinter, vår, sommar, Trästock, sen sommar igen, höst och så vidare. Det kan jag skriva under på.
Imorgon fortsätter inte-hålla-koll-på-klockan-träningen. Den äger rum under fyra timmar i en gummibåt på en älv nära mig. Färden avslutas med surströmmingsfest i en nybyggd veranda. Jag äter fortfarande inte surströmming, men som tur är jag inte ensam om det i sällskapet.
När jag efter bara 4 timmar och 40 minuters sträckkörning (nästan) (innehållandes Rachmaninovs pianokonsert no.2 i C-moll och symfoniska dikt Stormen, sommarpratande Johan Wester och Cecilia Uddén, samt P3 dokumentär om folkmordet i Rwanda) kom fram till Gällivare igår så var det mörkt. Mörker i Gällivare hade jag inte upplevt sedan i början av maj. Och i och med mörkret såg jag inte heller att många av björkarna kommit ganska långt i sin höstbeklädnad – det noterade jag imorse. Huvva. Fullt med gula björklöv på motorhuven. Redan? Vi har inte ens kommit in i september ännu.
Och gårdagens mysterium med plastbiten löste sig ganska snabbt, tack Kicki och Walle. Det är ingen tepåsehållare, utan, som vi misstänkte, en bokupphållare – man har tummen i mitten och klämmer mot ett bokuppslag så håller sig boken öppen. Verkar ganska meningslöst, om jag får säga det själv. Det görs väl även utan plastbit. Å andra sidan har jag inte testat den i praktiken. Ska göras till helgen.
Nu kommer snön. Många jublar. Skidåkare, alla barn och alla som tröttnat på det kompakta mörkret hälsar snön välkommen. Även jag välkomnar den hit, snart kan jag spänna på mig skidorna och dra iväg längs spåren. Men det är en ambivalent känsla för mig, ty snön innebär även ett hinder för flyg. När snötäcket mäter ett par decimeter eller mer är det alltför besvärligt att plumsa-skutta iväg på åkern bakom Kåge och lyfta iväg.
Så det var väl i sista stund som jag idag, i lysande lite vind gjorde några repor över åkrarna, längs E4:an och Lillån just norr om Kåge. Så befriande. Frihet under några linor.
Helgen förlängs genom att denna månads APT som vanligt förläggs till en konferenssal i Sunderby sjukhus (Världens modernaste sjukhus 2005). Det betyder att jag inte behöver åka till jobbet redan på söndageftermiddagen. Bussen går istället imorgon bitti, med anslutande bilskjuts från Piteå. En helg innehållandes fyra sovnätter i sängen hemma alltså, bredvid Den Långa Rödhåriga.
Tredje advent ägnades åt julgransintag och lussebak. Granen är en enkel rödgran inköpt på blomsteraffären och garanterat fri från rävkiss. Den ser frisk ut. Vi har varit noga med att göra en snittyta och skåror och borrhål i botten, sänkt värmen i vardasrummet och sprejat den intensivt med blomstersprutan. Den är ju döende, men vi gör allt för att den ska få leva så länge som möjligt.
Rapport från granen: Eftersom en nyintagen gran är väldigt törstig efter chocken att gå från någon minusgrad till runt tjugostrecket, så måste Den Långa Rödhåriga, som under veckodagarna har underhållsansvar i vårt penthouse på Getberget, vara mycket noga med att se till så att den inte dricker så pass fort att det blir torrt i foten. Ty då uppstår luftemboli och granen kan vara död innan vi hinner ropa Hej tomtegubb… En utmaning uppstår då Den Långa Rödhåriga måste, efter ett par veckors mystisk sjukskrivning, återgå till arbetet bestående av 24-timmarpass, och följdaktligen inte kan vara hemma och fylla på. Är man smart (som vi är) så fyller man en 1,5 liters PET-flaska och ställer upp och ner i julgransfoten. Då sköter den sig själv lite mera. Det säger tydligen *klunk* lite då och då, då granen bestämmer sig för att dricka lite till.
*klunk*
Granen blir mer än bara ett jättekonstigt prydnadsföremål i vardagsrummet. Den blir som en familjemedlem som gör lite väsen av sig då och då.
Rackarns. Pepparkaksbaket får vänta till juldagen. Ty en julklapp tog en hel timme att omsorgsfullt slå in. En stor en. En hel rulle julklappspapper räckte knappt.
Klockan har passerat tolv, och annandagen ligger bakom oss. Hela julhelgen ligger bakom oss. Nu ska julen fasas ut. Vi andas ut. Även Arne kan få andas ut. Visserligen är det nu länge sedan han satt som julvärd i rutan. Men jag minns det som igår. Och jag minns hur jag inte uppfattade innehållet av det han sade på julaftnarna eller Ett med naturen-filmerna. Det enda jag hörde var hans inandningar. Jag började inbilla mig att det var något som lades in mellan yttrandena. Att det rentav inte ens var han som lät:
Hej och välkommen till veckan Ett med naturen. – Thähhhhh… Kvällens film handlar om savannens giganter, nämligen Elefanten. – Thähhhhh… Dom har varit hotade… Och så vidare.
Jag riggar upp webbkameran vid fönstret, ställer in den att börja spela in en kvart före tolvslaget och hoppas att den ska kunna fånga upp några tjusiga fyrverkeripjäser över Älvsbacka och Anderstorp. Ty dit jag ska ikväll kan man räkna med några tomtebloss och kanske en såndärninga flygande ljuslykta, ifall jag hittar en sådan på någon av mackarna söderut. Har man tur kan man kanske få syn på något sken från någon raket bortanför grantopparna. Nyårsfirande i Hökmark, där kan man vara sig själv.
Ses nästa år. 2012 – året då nya roliga saker händer. Nytt liv.
Inte lyckades webbkameran fånga upp några fyrverkerier över Älvsbacka, inte. Antingen var det ingen som sköt några raketer över Älvsbacka under nyårsnatten eller också var det så att någon hade varit alldeles för dålig att konfigurera kamerans Motion Detection-funktion, så att den i lyckosamma fall automatiskt hade fått igång filminspelningen när fyrverkerierna satte igång. Jag tror på det senare. Skit bakom spakarna, alltså.
Det gör i och för sig inget, ty den 100% miljövänliga ljuslyktan inköpt på OKQ8 dög fint som nattens ljusshow, kompletterad av L & S:s grannar enkla smällare i Hökmark. Ljudlöst steg den till väders, steg, steg, tills den försvann. Det är oklart om den rent solida slocknade eller om den försvann in i molnen.
Under kvällen efterfrågades nyårslöften från min sida. Jag blev helt taget på sängen. Jag hade inte, och kunde inte komma på några rimliga nyårslöften som lät fina. Jag vill över huvud taget inte lova något jag inte är säker på att jag kan hålla. Däremot kan jag lova att sträva efter saker och ting, till exempel att vara mer öppen och social detta år än vad jag var 2011. Det tror jag i och för sig kommer lösas automatiskt i och med att min gällivareturné är över från och med februari. Men trots trolig automatik ska jag till och med försöka tänka på det. Det är då man lyckas.
Förutom att upptäcka att det i Skellefteå nu finns dubbelt så mycket snö jämfört med Gällivare, så möts jag vid hemkomsten av en trevlig överraskning – vår älskade julgran, som vi tog in hela två veckor före jul, har skitit i att släppa alla sina barr lagom till trettondagen, utan istället börjat skjuta massor av små ljusgröna, fina skott! Åååå! Ett bevis på att vi skött den snyggt, vid tiden för intagandet sågat upp en ny färsk snittyta samt borrat några hål för att optimera vattenupptagningen, plus försökt se till att den aldrig blir torr i foten, ty då skulle enligt uppgift luftemboli uppstå och den skulle ha börjat må dåligt. Klart den barrar lite, men inte mer idag än dag ett. Barren sitter envist kvar om man försöker dra i dom.
Det vettetusan hur jag kommer att känna då det är dags att slänga ut den. Sorg? Den har ju blivit som en familjemedlem, här i vårt penthouse på Getberget. Glurg.
Idag är det Tjugondedag knut. Det är då man ska ha tröttnat rejält och slänga ut julen. Det är även idag som man kallblodigt ska mörda sin julgran. Ut med skiten. Du har förgyllt vår vardag med doft och liv, men nu räcker det. Du ska dö. Du platsar inte längre i vårt liv, i vårt hem. Det spelar ingen roll hur många väldoftande neongröna skott du skjuter ut. Du ska slängas ut från balkongen och dö frystorkningsdöden. Långsamt men säkert.
Men neeeeeej! Du får inte dö!! Du måste stanna kvar här hemma! Jag vill fortsätta höra ditt glurgande, jag vill känna doften av dig varje gång jag går förbi, jag vill känna dina nya mjuka, nästan ludna barr som kommer i tusentals, överallt i kvisttopparna, framförallt högt upp. Jag känner och hör dina försök att övertyga oss att låta dig stanna kvar hos oss!
Häromveckan skickade spårprepparna säsongens sista sms:
”Motions10:an, Vitberget Nu är det över. Sista prepareringen är gjord. Tack för nu och hoppas att vi ses till hösten. Spårpatrullen.”
Och jag tackar spårpatrullen för ett fantastiskt bra jobb och torkar en liten tår på min kind. Jag som hade hoppas på ett sista åk under perfekta förhållanden, åtminstone en gång till efter en natt med kallgrader så jag kunde åka mer än en gång till med vallatejpen jag satte tillbaka på fästzonen efter ett kort och superkletigt äventyr med klistervalla. Men livet går vidare. Nu är det vår.
Vintersäsongens facit lyder som följer:
– 47 skidturer.
– Totalt 39,6 åkta mil.
– Stått på skidorna minst 16 timmar, varav drygt 10 timmar dokumenterad rörelse.
– Under dessa 16 timmar har jag rört mig i i medel 9,95 km/h, men om man bara tittar på när jag faktiskt förflyttat mig så blir medelhastigheten 11,63 km/h.
– Kortaste turen (2,4 km) tillryggalades på Hellnerstadion i Gällivare på kvällen den 7 december, dagen efter premiärturen. Jag gissar att jag ledsnade på virrvarret där och gav upp.
– Längsta turen blev halva Malmstråket Åliden – Skellefteå på 22 km 19 februari.
– Sämsta tiden gjordes 14 april. det hade kommit massor av blöt, mjuk snö och gubbarna hade inte hunnit preparera än. 6,7 km på 56 minuter, medelhastighet i rörelse 8,7 km/h. Jag fick ju i alla fall motion…
– Snabbaste åket gjordes den 19 mars runt enmilaspåret på Vitberget – jämnt 10 km på 48 minuter, medelhastighet i rörelse 14,2 km/h. Har inte antecknat förhållandena just den dagen, men troligen hårda spår, just under nollan och fantastiskt glid.
Generellt ser jag en stadig trend mot bättre resultat hela säsongen igenom. Jag är hyggligt nöjd. Har gett bättre kondition, starkare knän och tillsammans med lagom lite sundare mathållning (=mindre mängd fet mjölk och godis och mer morötter) en stabil viktminskning från 97 till 90 kg från februari till nu.
Nu börjar en ny typ av skidsäsong. Rullskidorna provades på en grusfri parkering i helgen. 100% fäste och bra glid. Vingligt och lite ostadigt till en början, och bindningarna klämde åt så att jag fick ont i fötterna. Dock ingalunda något som dämpade mersmaken som dök upp som ett brev på posten bara några timmar efteråt. All osäkerhet och obekvämlighet går att åtgärda efterhand. Nu kör vi.
Man skulle kunna tänka sig att 12 september är lite väl sent för en flygpremiär, men bättre sent än aldrig tänkte jag och begav mig till Spisen för att komma igång för säsongen. Jag har haft rätt mycket ångest över att inte komma till skott under hela våren och sommaren. Nu var ångesten nästan som bortblåst, kvällen var alltså kav lugn. Däremot lyfte jag precis då gick solen ner, inversionen var i full gång och flygningen var därmed inte så värst jämn och behaglig utan jag guppade och pendlade lite hit och dit innan jag fick nog och gick ner. Sex minuter i luften är inte så mycket att hurra för, men med tanke på att det var tio månader sedan sist får jag väl anse det duga. Men jag får verkligen öka takten om jag ska lyckas komma upp i tre timmars flygtid, vilket behövs för att få behålla licensen till nästa år.
En säsong, min flygsäsong, börjar alltså, om än sent. En annan säsong, badsäsongen, är inte över, i alla fall inte för mig. Det görs tre hopp från egen brygga var och varannan dag. Jag vet inte när jag ska sluta. Idag var det 15,5 grader i vattnet och det blir sakta kallare för var dag. Jag tycks ha lärt mig hantera kylan, även om jag inte stannar i vattnet längre än nödvändigt. Men det piggar definitivt upp. Och ingen kruka här inte.
Nej, det blev inga fler bad. Jag slutade där, den tolfte september. Inte så att jag plötsligt blev en kruka, men plötsligt fanns inte tid för några dopp och sen kom regnet och kylan. Så utomhusbadsäsongen varade i exakt fyra månader – första doppet togs 12 maj. Nu sällar jag mig till de bekväma som åker på badhus i stället. Nu närmast på söndag då Mona ska dyka från bassängkanten. Tills dess får hon nöja sig med att studera livet under bryggan. (Under nogsam övervakning av målsman, förstås.)
Från altanfönstret, som blev vårt i april 2013, kunde man se isen smälta, löven spricka, badkläder på strecket, gräset klippas, träden färgas av höst, första, andra och tredje snön samt en kollektorslang på nylagd is. Året har varit fantastiskt och Ljungblads hoppas på ett icke sämre år 2014.
Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.
I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.
För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.
Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.
De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.
När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.
Men då!
Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.
Sic transit gloria mundi!
Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.
Ett års filmprojekt är över! Premiär i detta ögonblick i en tub väldigt nära dig. Klicka gärna upp till fullskärm och ändra till hög upplösning (kugghjulet nere till höger).
Under hela 2014 togs alltså en bild om dagen (typ) från glasaltanen mot trädgården i nordväst. Idatjärn skymtar till vänster. Vägen in till Drängsmark och Hemträsket till höger. Bilderna tog av Ida och mig med en GoPro HD Hero, redigerad med Adobe After Effects. Musik av mig.
Se även 2013 års film, i en annan vinkel mot tjärnen:
Efter de senaste dygnens snöande så är det två och en halv gånger så mycket snö på marken som det var som mest i fjol. Balderväder visar att förra säsongen var riktigt exceptionellt usel när det gäller snötillgång. Vi får ju tacka gudarna att det var som (typ) mest snö då vi behövde det som mest, nämligen på vår bröllopsdag 8 februari.
Andra som tackar gudarna för snön är Kågedalens skidklubb som arrangerade skidtävlingar idag i Drängsmark. Att det blåste isiga nordanvindar verkade det inte vara någon som brydde sig om.
Mona ställde inte upp men borde ha fått pris för den yngsta skidåkare hon var, trots 15 meter ”skidlöpning”. Själv borde jag få pris för svettigaste snöröjning med sträckt rygg.
Snart ska jag, innan sänggåendet, hugga in på en semla. En av årets sista, om inte den sista. Som vanligt intas den på det enda rimliga sättet – i en skål med varm mjölk. Hetvägg. Jag har bara ätit en enda mjölklös semla i år, och det var ingen höjdare.
Det unika med detta semmeltillfälle är att det är årets nymodighet: en semmelwrap. Från början designad för att inmundigas på språng. Men självklart ska just denna ätas som hetvägg den också. Vilket ska dokumenteras och recenseras. Håll utkik.
Tills dess är mammas gamla lovord given. Publicerad här flera gånger tidigare, jag vet, men en klassiker tål ju att upprepas:
Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.
I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.
För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.
Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.
De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.
När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.
Men då!
Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.
Sic transit gloria mundi!
Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.
Nu är det liv i luckan. Det tog bara några dagar för isen att helt försvinna från Idatjärn. Men så fort det fanns endast en några meter bred remsa med öppet vatten på norrsidan så kom kniporna och paddlade omkring. Kanske samma knipor som i fjol byggde bo i en av flottarna ute på tjärnen men som är alldeles för skvätträdda för sitt eget bästa – de flyr i panik så fort man visar sig uppe i trädgården. Nykomlingar i år är ett par krickor – honan ser ut som en gräsandshona men hannen har en ursnygg grön-brun-gul teckning på huvudet. Häromdagen siktades även en storskrakehona och eventuellt har jag sett en storskrakehanne också, men det kanske bara var ett kort rekognoseringsbesök.
Undervattensaktiviteten börjar även den komma igång. Spontana ringar på vattnet. Grodorna kanske?
En nygammal grillring. Tyska korvar som väntar på att bli randiga. Storskarvar i tjärn. En crossmotorcykel i fjärran. Myggfritt. Hammocken på väg upp. Nu är sommaren igång.
2015 var bannemig ett konstigt år. Den spontana känslan är att det var lite av ett kräftgångsår. Icke desto mindre fyllt med glädjeämnen och upplevelser. I detalj ska jag med idel ofullständiga meningar förmedla årets mest minnesvärda händelser, i icke kronologisk ordning:
Slask-o-isvinter men med minst en snökanon.
Egenuppsägning med frimånad.
Semmelwrap.
På tok för lite skidor.
Trädfällning och bål på is.
Stora Sjöfallet i vinterskrud.
Sista patienten.
Bosse.
Fågeltwitter, Bara sport och nya ögon på barock.
Färdigmålat hus.
Bror- och brorsdottersbesök.
Nordviks-, Cinclus- och Wahlbergshäng.
Star Trek, inklusive utställning i källartrappen.
Smultron, äpplen, tomater, pumpor, fysalis, krusbär och vinbär.
Iskallt men tappert havsbadsbad.
Stenbergsbesök.
Världens längsta linbanetur med W.
Logopedchefsmagkänsla.
Regnig husvagnssemester i Dunderklumpens spår.
Taxi.
Morbrorsbegravning.
Pelle Propeller-begravning.
Tegelhuskaos.
Värmepumpslångbänk.
Med reservation för ev tillägg.
Men nu byter jag vy. Jag blundar för en stor del av det som varit och väljer att se framåt. 2016 blir förhoppningsvis ett år med ljus, hårt men roligt arbete, lättsamhet, mer glädje och drömmar som uppfylls.
Det nya året skålades in med årsgammal Pommac. Vi hade inga fyrverkerier, inga smällare, inte ens några tomtebloss, så vi höll oss inne, ty det var långt till närmaste granne. Malena Ernman ringde ut och in med en ny, fin tolkning.
Som en smula sen nyårskaramell ger jag här förra årets (nästan) alla dagar, komprimerade till knappa minuten. Idatjärn skymtar till vänster. Vägen in till Drängsmark och Hemträsket till höger. Bilderna tog av Ida och mig med en GoPro HD Hero, redigerad med Adobe After Effects. Musik av mig.
Här är 2014 års film, med samma vy:
Och här är 2013 års film, med vyn ut mot Idatjärn:
En tur till Byske havsbad, femstjärnig camping och badplats. Sist vi var här var det högsommar och det sjöd av liv. Fullt av barn och norrmän.
Idag var det annorlunda. Havet var lugnt. En och annan hundpromenerare (varpå Pudeln fick spunk då och då). Piratskeppet tomt på pirater. Mona fick ha studsmattan helt för sig själv. Och en HDR-bild ger intressanta effekter.
För närvarande är jag sjukt nöjd med att slippa sjunga jazz. För nu börjar vi om. Nu är det jul igen. Inne i replokalen är det varmt, ute gör sig den ruggiga och kalla vintriga vinden sig påmind, även om det bara är en minusgrad ute när jag kommer hem.
Det är dags för såna här grejer nu. Den Långa Rödhåriga och Mona har gjort en Halloweenpumpa som lyser fint på vår bro. Egenhändigt odlad. Jag vet inte vad som är bonusen, själva lyktan eller det faktum att vi ätit soppa på innandömet. Mättande och gott.
Idag föll första snön (som låg kvar). Sidensvansarna har, efter en tids frånvaro, kommit tillbaka och sitter nu på en plundrad rönn, med näbben mot vinden, och verkar fundera över läget. Det var värst vad grått och kallt och rått och trist allting blev nu plötsligt. Och inte heller finns det några jästa rönnbär kvar att bli salongsberusad av. Vad gör vi nu. Vi sitter väl här, och väntar på att nåt nytt ska hända.
Vinterlandskapet är här, åtminstone för överskådlig framtid (=14 dagars klart.se-väder). Osedvanligt tidigt. Mitt bryggbyggarprojekt får pausas tills förhållandena är mer gynnsamma (jag hade inte räknat med detta). Jag funderar på om cykelträningen måste läggas om till skidträning två månader tidigare än normalt (om än det egentligen är första gången skidträningen ställs om från just cykeldito). Och barnautenöjet får nya möjligheter:
Ikväll var det även dags för en tradition som normalt brukar hållas i mörk frånvaro av uppljusande snö. Nu ser det förstås på bilden ut som om mammas ljus står inne i en mörk grotta, men i verkligheten var det ganska fint. Som en av flera ljuskällor i en stor snölykta. Vi pratar om dig ibland, farmor.
På körfikat hade någon tagit med sig en burk Annas pepparkakor. Åh, den där känslan när man glömt hur gott någonting smakade… Nu blir det prenumeration på Annas pepparkakor i det här hushållet några månader framöver. Farligt.
Hon verkade först inte förstå vad vi menade med att sätta upp ljusslingor på tornet. Men oavsett är hon mer än villig att hjälpa till. Och snyggt och mysigt blev det.
(Oj vad lik hon är min mamma på den här bilden.) Första december är lilla julafton. Då börjar all lucköppningar. Vi går hårt ut. På förskolan har de ett paket om dagen. Vi har radion och tevens julkalender, plus en bamsebok om dagen. Men det bästa är nog TVLs pusselpaket – tacktacktack för det!
Stans nya grepp ”Nyårspromenad” hakade vi på, i alla fall på det minst barnfrånvända. Två trummisar satt och trummade vid en sjukt blåsig södra älvskant. Mona satt och njöt med en seg råtta i munnen.
Nu lämnar vi ett för världen stort skitår bakom oss. Tyvärr har jag inte jättemycket förtroemde inför 2017. Trumps klimatförnekare kommer påverka övriga utsläppsländer, mänskligheten misslyckas vända utvecklingen, inom några år kommer klimatet tippa över och – som en miljöprofessor nyss sa – planeten kommer bli vår fiende istället för vän. God fortsättning!
Är det lunch så kan man ta cykeln för en säsongspremiär. Och måste man ju passa på att prova ving… vinterdäcken på närliggande vattendrag. Det gick ju alldeles utmärkt.
När påsken är som intensivast äter vi färggranna bönbakelser. (Svarta bönor, en massa ägg, dadlar, honung, kakao, bakpulver, kokosolja, vaniljpulver. Rena hälsokuren!)
När vi, jag och Mona och S och A och E kom fram till platsen för Hökmarks valborgsmässofirande så gick vi genast och synade den otända brasan. Den såg väldigt blöt ut, efter en hel dag med ymnigt blötsnöande. Barnen fick leka en stund, vi byggde en snögubbe i den utmärkta kramsnön, sen gick vi in i den gamla skolan för att fika, med siktet inställt mot att åka tillbaka till deras hus där L låg och kurerade sig. Ty den där rishögen kunde väl ingen få fyr på.
Tji fick vi. När halva bullen var uppäten ropade någon från fönstret – den brinner! Och mycket riktigt, höga lågor slogo upp från den tidigare bortdömda rishögen. Vi gick ut. Bra hetta. Minimalt med rök. Så förvånande. Jag hade trott att det åtminstone skulle vara rikligt med rök från sur brasved, men icket.
(Obs – det var långt fler än sju stackars åskådare till detta spektakel – de flesta stodo bredvid eller bakom kameran.)
Det blev ett tillfälligt bakslag idag (det rikliga blötsnöandet), men det struntar vi i och säger Hej våren, må drivans blommor smälta ner och dö, helst imorgon.
Det är bara att hänga med. Skellefteå kammarkör har terminsstart. Alla var här, utom tre basar. Hösten går i romantikens tecken, på tyska, danska, finska och svenska.
I elfte timmen blev denna klar. Vi har inte köpt någon choklad- eller PIXIbokjulkalender i år. Den här innehåller veckopeng, lördagsgodis, dockhusinredning, glitterfärg, små gulliga djur och lite annat.
Och där slog klockan tolv.
Hem