Uppdrag 1: Bära ner teven från vinden. Är man ensam om jobbet måste man ta det försiktigt. En lång, otränad rygg passar dåligt till ett stort svart Trinitron-monster som väger 46 kilo. Men det gick. Och trots att den stått på vinden i 18 månader, utan någon strömmatning, så fanns alla kanalinställningarna kvar. Fantastiskt!

Uppdrag 2: Ringa radiotjänst. Jag tycker det känns obehagligt med en snigel på ögat.

Det är lätt att bli förnärmad när man bokar tid och träffar en person på socialkontoret för att anmäla faderskap. ”Hej, jag heter Thomas Saeys, p-nr xxxxxx-xxxx och det är jag som är pappa till barnet i Den Långa Rödhårigas mage, hennes p-nr xxxxxx-xxxx.” Okej, jag sa inte exakt Den Långa Rödhåriga, men jag hade nästan kunnat säga det, dom bad inte ens om hennes legitimation. Men min identitet var minsann tvungen att styrkas. Jag frågade varför bara jag måste visa legitimation och fick svaret att ”jamen det syns ju att det är hon som är mamman!” Ett tänkt mörkt regnmoln bildades över mitt huvud där vi satt på socialtantens kontor och jag kom på mig själv att sitta ovanligt mycket med armarna i kors. Att underskriften sen gjordes med två vittnen gav inte direkt något romantiskt skimmer över situationen, särskilt som det bara var min underskrift som bevittnades. Den Långa Rödhåriga hade redan skrivit på i ett hörn innan vittnena högtidligen anlände. Det var mest en rutin som måste göras, om vi nu inte är gifta så måste jag med penna och papper bevisa att det är jag som är pappan.

Pricken över i:et var att någon annan än vi hade bestämt vad barnet ska heta i efternamn, nämligen som mor sin. Och det är klart att barnet ska heta Ljungblad, det har vi bestämt sedan länge, det är dumt att förorsaka onödigt lidande genom att ge barnet ett efternamn med fler vokaler än vad gemene man mäktar med. (Och tro mig, jag vet vad jag talar om.) Men själva principen, att de inte ens ställer frågan, att man aktivt måste byta efternamn på barnet när det väl är fött om man vill att det ska ha pappans efternamn, det stör mig. Hur svårt är det att fråga när vi sitter där och blir bevittnade? Vad är hindret?

Nåja. Byråkrati. Vi lever i den, kugghjulen måste gå. Och Krabaten kommer snart, det är det som räknas.

Jag hade bara en farhåga inför nuvarande pappaledighet och det var att bli dum i huvudet. Att jag sakta men säkert skulle bli något lite mer korkad på grund av avsaknaden av intellektuella utmaningar.

För att stävja en eventuell fördumning lovade jag mig själv och andra (inte minst kollegor) att läsa minst två sidor per dag ur en logopedibok eller annan bok av relevant slag. Allt för att jag inte helt och hållet skulle glömma bort vad jag arbetar med i normala fall. Att motverka känslan av att tappa greppet om logopedin. Och inte minst så att jag inte ska stå där helt handfallen när jag börjar om och jobbar och träffar patienter och föräldrar och inte vet vad jag håller på med. Ett av norrbottenlogopedernas värdegrundsord är professionalitet och det måste jag ju kunna stå för. (Okej, jag vet att jag har kompetensen och mer därtill men nu pratar vi egentligen om min egna känsla av vad jag kan och klarar av. Om jag tror att jag inte är kompetent (även om jag är det) så kan det lysa det igenom.)

Två sidor per dag ur en bok. Det har gått sådär.

Idag är det den sjunde februari. Jag har varit pappaledig sedan den 29 december. Jag borde ha läst 82 sidor. Jag har läst sex sidor ur en psykologibok om självets utveckling och social kognition, men jag måste medge att hade mer om intresse av Monas utveckling att göra än om att upprätthålla någon slags logopedisk kompetensnivå. Därtill har jag öppnat logopediboken och läst två sidor ur ett grundläggande kapitel om språk och språklig kommunikation. Det är skamligt lite.

Varför det inte blivit gjort kan man ju grubbla över. Det är knappast så att det är en trist aktivitet, det är ju intressant läsning. Faktiskt nästan lite lättsam då innehållet är för mig någorlunda bekant. Och jag skyller naturligtvis inte på Mona, jag skyller på halvdana prioriteringar. Dags att prioritera om och skärpa mig.

Trots härlig badpremiär och trots trevliga körrepetitioner och en konsert som enligt vår stjärndirigent Leif Åkesson var bland det bästa han hört så kunde jag tydligen inte riktigt vila ut förra helgen. Det ledde till en så pass trött måndag att jag i yrseln knappt kunde gå rakt i Piteå älvdals sjukhuskorridorer. Jag fick stanna på två ställen längs vägen söderut för att vila och när jag kom hem så grät jag av trötthet. På arbetet samlar dokumentationen ihop sig och hemma samlar alla hus-måsten ihop sig.

Men nu är det fredag kväll. Under veckan som gått har jag försökt vara disciplinerad kring sömnen. Jag har lyckats jobba undan en del skrivararbete på arbetet. Jag har börjat ställa om mina prioritering vad gäller hemmaarbetet. Inse att jag inte hinner med allt jag skulle vilja. Prio ett punkt noll är att vara del i faderskapet och fästmanskapet. Prio ett punkt ett är att klara av arbetet utan att stressa sönder.

När jag kom hem från jobbet stannade gråten kvar där inne. Den försvann helt efter en sillmiddag, en promenad till den lokala kiosken och årets andra dopp från egen brygga. Nu vankas ett avsnitt Game of Thrones på en tjock-teve nära oss.

Snart är det sommar och semester, i alla fall om ett par månader. Så ljuvligt att kunna slänga sig i hängmattan eller gummibåten och bara driva iväg, på flera plan. Lata dagar. Mmmmm…

Men först måste vi:

• > Måla huset:
  • – Komma fram till vilka kulörer vi ska ha
  • – Skrapa huset
  • – Tvätta huset
  • – Måla huset
    • Inklusive komma på hur man kommer åt väggytorna och detaljerna ovanför backen – hänga i ett rep någon?
• > Återställa leråkern till strand till den gräsmatta den en gång var:
  • – Rensa leråkern på skräp; plast, stockar, stenar
  • – Köra jordfräs?
  • – Fylla upp med ett lager jord där det behövs
  • – Så gräs
• > Plantera fin gräsmatta där det en gång var en pionrabatt
• > Dra lite fler ledningar och installera belysning och några eluttag i garagebyggnaden (vilket man naturligtvis inte får göra om man inte är cert elektriker)
• > Montera garagedörrstopp x2
• > Dra om lite hängrännor
• > Fälla ca 6 höga tallar
• > Beskära träd och bärbuskar
• > Tömma och tapetsera Monas rum
• > Inreda pysselavdelningen i källaren klart
• > Stämma ett piano
• > Bygga en spaljé på staketet intill vägen
• > Rätta till höjden på ett antal staketstolpar
• > Montera geting-stopparnät längs ena hus-sidan
• > Flytta upp toalampan, montera nytt toaskåp, fräscha upp resten av toan (förutom toasitsen, som är ny)

Det finns väl lika många punkter till som jag glömt ta upp, men det här räcker väl? Visst borde man få ha lite, lite tid över att umgås med familj, släkt och vänner också?

Det här blev över när jag hade gjort fågelskrämmor att sätta på fönstren. Eventuellt och troligen bättre än gamla CD-skivor. Nu hoppas vi att av jästa rönnbär aspackade sidensvansar låter bli att krossa sina nackar mot våra fönster. Igår avled en till, och i morse kraschade ännu en, den klarade sig dock och satt och flämtade på backen i en kvart innan den flög iväg.

Operation städa undan.

Nu är rivandet nästan över. Då tar snickeriet över. Mäta och rita och räkna. Såga till på millimetern, växla av, skruva skruva skruva, tänka, tänka, tänka. Ett litet steg i taget (jag försöker ju jobba och umgås med min familj också), men till slut borde vi ha en dörröppning med skjutdörr och karmar och tröskel och ny väggbeklädnad (reglar, spånskiva, gips men inte tapet, än) och hela härligheten.

En gång om året sitter vi i en halvcirkel och har möte. Det summeras, väljs lite folk till lite arbetsuppgifter här och var, och en styrelse blir befriad från ansvar. Nytt år, nya utmaningar.

Idag rockade jag också sockarna. Det bara inte syntes på sociala medier.

Temat för dagen är tapet. Det var sannerligen dags att göra klart den biten. Nu återstår bara ett sista varv vitfärg på en ruta i taket, fixa till taklisterna, golvlister, dörrfoder, fönsterfoder, garderobvägg, skjutvägg framför nyss nämnda, loftsäng samt nån slags lösning att kunna ta sig upp till den. Det fixar vi på en vecka.

En regnig måndag i juli, då kan man vara säker på att det är smockat på Leos Lekland, och att drygt hälften är norska barn. Flera än så av alla mammor och pappor går omkring med något bortlängtande o blicken.

Det var ju inte så att Greenpeace lurade mig gatt gå med. Jag har faktiskt tänkt att bli månadsgivare till Greenpeace i flera år nu. För det fick jag gärna titta på en 360-film om Arktis, men jag inte tid med fler än ett par minuter. Men Mona vill gärna prova. Hon höll på att trilla baklänges.

Både barn och plasttigrar ska bli rena. Frivilligt, ofrivilligt, det beror på vem man frågar (och vem som frågar).

Mamma halvfnös alltid åt mors och fars dag. ”Marknadskrafter!” muttrade hon. Och jag försökte förstå hur hon menade. Idag förstår jag hur hon menar, men själv går jag inte så långt som att fnysa.

Mamma skulle däremot ha varit nöjd över Monas farsdagspresent till mig idag. 30 påsar nötkräm, 10 påsar högenergimjölk och 30 påsar vätskeersättning. Jag får dock inte se skymten av någon nötkräm, ty det görs tillgängligt de barn som behöver det mest, nämligen de som drabbats av rådande hungerkatastrof i Sydsudan, Nigeria, Jemen och Somalia.

Ge du också, och gör det nu.