Är det någon som minns Göran? Är det någon som kan glömma Göran? Är det någon som inte har en åsikt om Göran?
Tryck play to play: [audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Goran-och-hans-vanner.mp3|titles=Goran och hans vanner]
Två veckor kvar till dagen V och en majoritet av de säkra rödgröna röstarna tror att alliansen kommer att vinna även detta val. (Själv önskar jag att vi har fel.) Det är samma kollektiva känsla som för fyra år sedan. Då hade alliansen drivit valrörelse i hela två år redan. De hade hamrat in i de svenska väljarna att det tydligen fanns ett bättre alternativ (vilket jag ännu bestrider). Skillnaden är att de i år har tagit det en smula lugnare, det krävs bara lite underhåll av det som hamrades in. Och så har vi ju inte Göran.
En vacker dag ska jag sätta mig ner och räkna ut hur många gånger Jocke Berg sjunger ordet ”igen” i samtliga Kents låtar. Jag tror det är ganska många.
Med start i idag så tänker jag varje onsdag hädanefter, tills materialet sinar, publicera en låt som jag på ett eller annat sätt genom tiderna lyckats knåpa ihop, oftast genom användandet av diverse elektroniska hjälpmedel. Jag började detta knåpande, eller komponerande som kanske är en lite mer korrekt benämning, cirka 1989 då jag införskaffade mig en Commodore Amiga på vilken man inte bara kunde spela dataspel utan även skapa saker som till exempel bilder och musik. (Egentligen började verksamheten redan flera år tidigare på min brors Sinclair ZX Spectrum, men javettefanken om den musiken räknas.) Då användes programvaran Deluxe Music Construction Set, som sedermera byttes ut mot det mer kompetenta Music-X när jag plötsligt hade köpt en Roland D-10 Digital Multi-Timbral Linear Synthesizer.
Det är ur den som veckans låt kommer. Jag ber om ursäkt för den låga ljudkvaliteten, det verkar som om inspelningsutrustningen (till kassettband) inte pallade de omfattande övertonerna mot slutet. Trots det, och trots den rätt ”primitiva” ljudbilden, så är det en rätt så gullig liten visa, med vibes, klockor och syntiga stråkar, som varvar två melodier som vävs ihop på slutet. Jag minns att jag började bygga på temat samma dag som min mor fyllde 53 år, vilket var för 18 år sedan. Tänk vad tiden går.
Låten är 2:55 lång. Tryck på play.
[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/He-and-She.mp3|titles=He and She]
Nästa vecka: en hyllning till alla superhjältars tonsättare.
Som utlovats är veckans trudelutt en hyllning till alla superhjältars tonsättare. Det är ju en sanning med modifikation, eftersom John Williams inte komponerat musiken till alla superhjältefilmer. Vissa av dem kanske inte ens kan benämnas superhjältar, men i många fall nära på. Kallar vi Luke Skywalker och Han Solo superhjältar? Dinosaurierna i Jurassic Park? Hajen? Stålmannen är dock superhjältarnas superhjälte.
Men en hyllning i alla fall. Inspirerad av John Williams klassiska filmmusik och komponerad i original 1992. När jag med nya resurser (läs mer ”naturtrogna” orkesterljud) gjorde en remake häromåret var jag naturligtvis tvungen att lägga på en siffra i versionsnumret.
Tänk dig en spielbergsk äventyrsfilm och dess fem minuter långa inledningssekvens (förtexterna) med många vändningar, i vilken huvudkaraktärerna presenteras. De är på jakt efter någonting, kanske en gyllene guldanka, och rör sig i olika miljöer – på en marknad i en stad i orienten (00:45), glatt marscherandes mot nya mål genom öknen (01:37), flygandes uppe bland molnen (03:13) eller fajtandes stora havsmonster (03:58)… Mot finalen (04:41) vet vi att vår/våra hjältar lyckats med det svåra uppdraget och samtidigt besegrat grymma nazister och trångsynta sovjetkommunistmilitärer (som naturligtvis också varit på jakt efter den gyllene guldankan).
Låten är 5:29 lång. Tryck på play. Och innan du gör det, koppla datorn till ordentliga musikhögtalare, eller sätt på dig ett par bra hörlurar. Laptophögtalare duga icke.
När min vän B skaffade sig en mobiltelefon för en herrans massa år sedan tyckte jag det var coolt att han hade signaturmelodin till Monthy Python’s Flying Circus som ringsignal. När jag själv skaffade en sådan blev jag lite besviken att min inte innehöll samma ringsignal, men jag tyckte också det var ännu coolare att han var unik med sin mobilringsignal. (Nuförtiden är det ju inte ett dugg unikt med att ha en unik mobilringsignal.) När jag ett par år senare bytte upp mig blev också jag unik med min mobilsignal. Inte för att ingen annan hade den signalen på sin likadana mobil, utan för alla utom jag tyckte den var skitjobbbig att ha som ringsignal. Jag blev nästan lite stolt över den.
Så pass stolt att jag gjorde en skitjobbig cover på den. Delvis som arbetsprov till en ljuddesignutbildning som jag sökte. (Jag blev inte antagen, men jag vägrar tro att det har med arbetsprovet att göra.)
Såhär i den åttonde och sista terminens skälvande slutdagar så minns vi tillbaka till termin tre då FK tvingade oss att inte bara göra akustiska analyser utan även akustiska manipulationer. Uppdraget var att ändra betoningen till olika ord i en inspelning av meningen Jag vill lämna några långa Jörns-bor. (Den som lyssnar på låten kommer att förstå vad jag menar.) Man måste fiffla med både det betonade ordets tonhöjd och duration, PLUS att de omgivande ordens melodi och tempo måste förändras. Lättare sagt än gjort, men jag tyckte det var fantastiskt roligt (vilket jag verkade vara ganska ensam om). Och självklart ville jag göra en trudelutt på temat.
Resultatet blev discodängan Jörnsbor – Speedfanfar för trumpet och tribehatz. Den är 1:53 lång. Tryck på play.
[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Jörnsbor.mp3|titles=Jörnsbor – speedfanfar för trumpet och tribehatz]
Dan efter den märkliga namnsdagen och före dan före dopparedan är det dags för en ny trudelutt. En julsång om en kärlek som är äkta men möjligen något ovanlig i sitt slag. Högaktuell i och med den stundande högtiden men även genom den halvmeter snö som fallit de senaste dagarna. God jul!
Låten är 6.10 lång. Tryck på play och lyssna på texten.
Veckans hysteriska trudelutt är en besvärjelse. Det är nämligen tänkt att vi idag ska valsa oss från Berlins ena flygplats (Tegel) via ett snökaosigt Riga (Lettland) och Vaasa (Finland) för att till slut ta bussen hem från Umeå. Besvärjelsen ska rädda oss från många timmar på ett flygplatsgolv på grund av skräckväder (kvällstidningarnas uttryck) någonstans på vägen. Risken finns. Håll tummarna för oss.
Låten är rippad och arrangerad från ett kul minigolfspel som fanns till Amiga, tidigt nittiotal. (Jag har glömt vad spelet hette.) Den är 2:52 lång. Tryck på play.
Med en dags försening presenteras härmed den hittills kortaste trudelutten. En gång i tiden arbetade jag på en firma som producerade s k telefonspel. Det var en slags interaktiv radioteater i vilken man kunde styra handlingen med hjälp av knapparna på telefonen. Utöver redigering och viss medverkan som ”skådespelare” i dessa små historier så komponerade jag mycket av musiken till dessa. Här är ett gulligt litet exempel. Trudelutten ska illustrera några hjältar (en hob, en alv och en dvärg) smygandes omkring i något slags katakomber, grottor, kloaker, jag minns inte exakt vad det var, där det bor läskiga spindlar, råttor och vattenmonster av okänd art.
Om förra veckans trudelutt var den hittills kortaste så är denna den hittills längsta. En gång i tiden (cirka tidigt nittiotal) förfogade jag över en Roland D-50 och jag behövde något att somna alternativt vakna till. Så jag valde valde ett schysst spejsigt ljud på ovan nämnda synthesizer, slog an ett ackord med hyfsat många toner (jag vet dock inte vilka), lät den ligga kvar med sustainpedalen nere, loopade en kort upp-pitchning ungefär var femte sekund och lade på en mustig reverbeffekt med en långsam s k sweeping phaser. Resultatet blev en ljudmatta som jag (ialla fall då) tyckte var väldigt meditativ. Som både passade att ha som soundtrack när jag skulle somna på kvällen och som lagom o-aggressiv väckningssignal på morgonen.
Detta ”verk” spelade jag då in i dryga tio minuter. Som brukligt är i New age-musiksammanhang fick stycket också ett rätt flummigt men ”fyndigt” namn: Univearth. Jag kom på det alldeles själv.
Veckans trudelutt tillägnas alla som förmår sätta sig emot dagens mediekaos (det som normalt kallas mediebrus) i bara några minuter. Det går inte undan, men det tar inte heller särskilt många minuter i anspråk. Bara lyssna, surfa inte runt någon annanstans under tiden.
För en jättemassa år sedan gjorde jag ett musikaliskt verk i tre satser om Titanic (vilket var innan Leonardo DiCaprio räddade Kate Winslet från att dö drunkningsdöden i James Camerons film). Inte speciellt bra egentligen, men den sista satsen stack ut litegrann, och för ett par år sedan provade jag att göra en bättre ljudande version av just sista satsen. Den ska illustrera skeendet fartygets färd efter att det lämnat ytan, genom den kalla mörka massan, genom ökat tryck, tills det når botten och stannar där för evigt.
Den är 3:26 lång. Tryck på play, släpp ner axlarna, slut ögonen.
[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/RMS-Titanic-III.mp3|titles=RMS Titanic: part III]
Nu går vi vidare, som sagt. Veckans trudelutt tror jag kommer från samma s k telefonspel i vilket Trudelutt #7 illustrerade hoben, alven och dvärgen smygandes omkring i en läskig grotta. Den här gången verkar de vara på marsch någonstans, jag vet inte vart, men de är på väg till ett mycket bestämt mål och det är sådär halvbråttom, fast inte så bråttom att de måste springa. De går mer raskt framåt. Stycket heter Trot along! (Trava på!) Liksom för #7 så är denna från 1993. Musikprogrammet heter Music-X för Amiga (för samtliga Trudelutter från 90-talet) och musikinstrumenten är en Roland D-50 och en D-10.
Det var en het sommardag i början av nittiotalet. Mamma stökade på en trappa ner, själv hade jag installerat mig i ett av rummen på övervåningen i huset Anneborg i Västerljung nära Vagnhärad i Sörmland. Min alldeles egna mycket primitiva musikstudio. Målet var att göra en högst trovärdig digital version av stycket Kinesisk te (<–Spotify-länk) ur Peter Tjajkovskijs Nötknäpparsvit. Jag hade partituret i min vänstra hand och musen till Amigan i min högra, MIDI-kabeln mellan datorn och D-10:an höll sig varm och mina ögon satt fast i monitorn, hela dagen, tills sommarfåglarna hade tystnat därute och de lokala fladdermössen tog över luftherraväldet runt stugan i den varma sommarnatten. Så här blev den…
…och den är endast 56 sekunder lång. Tryck på play.
För sex år och en dag sedan förändrades mitt liv dramatiskt genom att min älskade mor försvann. Den dagen var ett slags klimax under en lång period i mitt liv, full med ångest och förvirring, då jag inte visste vad som var verkligt eller inte. Att förlora en ytterst älskad närstående är en upplevelse man inte önskar någon, men ändå är de flesta med om det under sina livstider. Och de flesta lär sig till slut hantera det också. Så även jag. Hon lever kvar, i mig, i min omgivning, i mina drömmar, i mitt beteende och mina känslor. Och jag förstår nu nästan vad som är verkligt och inte. Jag tror man aldrig lär sig.
Naturligtvis var jag tvungen att göra musik om henne. Hur jag uppfattar henne.
Jag vet inte hur låten uppfattas av en omgivning som inte känner mig så väl. Den kan tänkas vara lite förvirrad, åtminstone när det gäller strukturen; vers- och refrängupplägget, hur man kommer från intro till a till b till c till avslut. Att den kanske mest tuggar på utan att komma någon vart. Eller att det låter astöntigt när jag sätter till sång. Det struntar jag egentligen i, jag är ärlig och har försökt få in åtminstone en smula av mina känslor i text, melodi, stämmor, rytmer, instrument. Den som lyssnar noga (eller flera gånger) kan höra att det finns flera röda trådar låten igenom, och då inte bara textmässigt.
Den är 8:28 lång. Tryck på play. Inledningstonerna spelas på min mormorsbrors blåa knappdragspel.
[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Remember-your-way-128.mp3|titles=Remember your way]
Förra veckans trudeluttinlägg avslutades med en hint – att jag skulle ta mer ton den här veckan. Och jag var nära att ta tillbaka det. Jag har nämmeligen tagit med mig klaviaturet upp till Gällivare och köpt en USB-MIDI-kabel så att jag kan sitta här och plinka på kvällarna. Och det skulle firas den här veckan medelst en liten fanfar med stråkar och helvetesgitarr. Men det visade sig att den konstruerade fanfaren låter så illa att jag förmodligen aldrig kommer låta någon höra den. Så det blir lite skönsång ändå.
En ganska kort snutt, med lågt tempo. Från 2007. Och även om man knappt hör vad jag sjunger (på svengelska) så kan man säga att texten till stora delar har slagit in på gamla dar. Ljuva verklighet.
Efter tretton trudelutter börjar det bli svårt att hålla reda på vilka av alla mina trudelutter jag har publicerat eller inte. Jag tror jag måste lägga till en etikettsfunktion här någonstans så att man kan sortera och se alla trudeluttsinlägg på ett någorlunda samlat sätt.
Men den här tror jag inte jag har lagt upp. (Och det är inte någon nyproduktion, vilket var förhoppningen förra veckan.) Den är från tidigare nämnda era på nittiotalet då jag gjorde små filmmusikkompositioner till telefonspel. Och jag tror det är från samma telefonspel, ifrån slutet av historien då man förhoppningsvis lyckats ta sig igenom hela äventyret och våra hjältar summerar och är glada och lyckliga över att ha överlevt alla hemskheter på vägen. Ett lyckligt avslut. Conclusion.
Nu börjar det sina i förråden. Snart slut på trudelutter som jag med någorlunda stolthet kan visa upp här. Det skulle kunna vara ett rejält incitament att börja pilla ihop nya saker.
Så här kan det låta om jag har tid, inspiration och hjärna nog att kreera någonting spontant (vilket jag hade en vårkväll 2006). Om du tycker trudelutten slutar en aning löst utan något direkt ihopknytande av säck, så har du alldeles rätt. Det blir ofta så. I alla fall då jag försöker skapa något med så få ramar som möjligt. Om det känns bättre kan man se/höra trudelutten som ett ofullbordat verk.
Odöpta trudelutter jag gör får en bokstav som arbetsnamn. Den här fick arbetsnamnet a. Den är exakt 2 minuter lång. Tryck på play.
Ännu har inte förråden sinat. Ännu finns mycket kvar att hämta.
Den här ”poppiga dängan” gjordes i ett försök att återuppliva någon slags musikalisk kreativitet som då hamnat i dvala, nej, koma, under några år som yrkesslavande på Pressbyrån på nittiotalet. Eftersom ljuden i D10:an började låta lite slitna och out-of-date provade jag att komplettera med Amigans möjligheter att spela upp samplingar. Dessa möjligheter var ändå rätt begränsade, vilket kanske bidrar till det lite ”råa” ljudet här och var, som i och för sig bidrar till låtens karaktär en smula. Och för att vara lite egenkär så tycker jag nog att den har sina kvalitéer, sina små överraskningar. En lokal favorit. Ge den en chans.
Den heter Quarter past Six eftersom klockan var så mycket när projektet sparades på diskett (3,5″) första gången, en vanlig vårdag (tror jag), anno 1996. Den är 5:56 lång. Tryck på play.
[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Quarter-past-Six.mp3|titles=Quarter past Six]
men se det har jag inte. Det har bara inte hänt något som passar in under den rubriken sista tiden. Men plötsligt händer det. Och det har faktiskt hänt förut, fast då har jag inte haft ork att skriva om det. Men nu. Det handlar om skidåkning. Och musik. Jag skulle kunna vara kortfattad, och det är jag också nu: Att ha Daft Punks musik från filmen Tron: Legacy i öronen medan man i fantastiskt glid stakar sig fram längs Gällivare högkvalitativa spårsystem – den tillvaron kan jag inte ge något annat än högsta betyg i den här skalan:
Längdskidåkning i Gällivare med Daft Punks Tron: Legacy i öronen: Heaven.
Det är säkert så att jag en vacker dag har tröttnat på den musiken, men då har säkert snön smält bort för länge sen. Och när det gäller detta så lever jag i nuet.
Jäpp, den här veckan tar jag ton igen. Mitt eget omdöme om den här är lite splittrat; jag vet inte vad jag tycker om min egen lyriska och vokalistiska prestation, för att inte tala om svengelskan. Däremot är jag rätt nöjd med arret i övrigt – trumarrangemang, harmonier, instrumentval, låtstruktur, mellanspel, slutspel… Så mycket mer finns inte att säga just nu.
Avnjuts bäst medelst ett par bra hörlurar med schysst bas. Den är 7:02 lång. Tryck på play.
Som utlovats: en kortis. Ett typiskt jag-har-hittat-på-en-schysst-melodi-i-ett-snyggt-sound-men-jag-vet-inte-hur-jag-ska-gå-vidare-med-det-verk. Det här är definitivt något att spinna vidare på. Men hur? Till vad? En låt med sång? Något instrumentalt? Ett körarrangemang? Hmm… I höst ska Skellefteå kammarkör samarbeta med Skellefteåsymfonikerna. Hmmmm…
Tills vidare får verket förbli en mobiltelefonsignal. Framtiden får utvisa. Den är 44 sekunder lång. Tryck på play.
Japp, ännu en kortis. De fakto den kortaste hittills. Jag brukar inte lyssna på mina egna alster speciellt ofta, men den här hör jag vanligtvis flera gång per dag. Oftast är det Den Långa Rödhåriga som vill mig något, om Kommur´n har nypreppat spåren på vitberget, om jag sätter telefonen på laddning, eller om någon annan skickar mig ett sms.
Alltså. Min sms-signal. En extremt kort version av Min Svala Älskade. Den är bara några sekunder lång. Tryck på play.
Den här är gammal som gatan. Den har en rätt primitiv ljudbild, med ungefär ett enda otroligt syntigt instrument plus några slagverk och ett par fåniga ljudeffekter. Som arrangemang känns det som det fattas en hel del, att den skulle kunna tjäna på några vändor genomarbetning. Ändå skäms jag inte för att lägga upp den. Med lite fantasi skulle den kunna föra tankarna gammal Jean Michel Jarre från åttiotalet.
Kanske något att bearbeta och göra en upphottad remix av? Den är 3:05 lång. Tryck på play.
Tre tidigare trudelutter (#7, #10 och #14) har kommit från ett och samma telefonspel som jag var med och producerade på det glada nittiotalet (se #7 för en förklaring vad ett telefonspel är). Och här kommer ytterligare en liten trudelutt till detta spel. Våra hjältar hamnar i värsta handgemänget med en gigantisk skräckspindel á lá Stephen Kings Det. Jag var ålagd att skriva actionmusik till episoden. Kort, rentav mycket kort, mycket enkel och illustrerande. Monster. Hu.
Handgemänget är blott 22 sekunder långt. Tryck på play.
Ännu en trudelutt från tidigare nämnda telefonspel. Våra hjältar har kommit fram till en dittills helt oupptäckt mystisk sjö i underjorden. Väggarna glimmar av allsköns mineral och ovanför vattnet svärmar en massa självlysande små varelser, som trollsländor men ändå inte. Det är oerhört vackert och magiskt.
Nu har jag publicerat ett antal trudelutter från ett av de telefonspel jag var med och producerade på det glada nittiotalet. Alltså – små snuttar som fungerade som ”filmmusik” till storyn som man fick höra och styra med telefonknapparna när man ringde in (och gjorde att föräldrarna slet sina hår när telefonräkningen kom). Nu går jag hela vägen ut. Innan jag slutade på firman klippte jag nämligen ihop ett av våra andra telefonspelsäventyr till en dryga kvart lång sammanhållen liten historia – en slags radioteater om man så vill.
Den handlar om en man som vaknar upp i en djungel men som inte kommer ihåg hur han hamnat där. Han träffar på en galen papegoja som verkar veta någonting om hur han hamnade där, om ett gäng kannibaler och en skatt nedgrävd någonstans i djungeln. Det är jag som står för det mesta av musiken och ljudeffekterna. Jag tyckte själv att jag lyckades hyggligt bra med att integrera ett musikaliskt tema med röd tråd in i händelseförloppet. Däremot – mina smått katastrofala skådespelartalanger visar sig tyvärr även här i form av både papegojan och kannibalhövdingen. Huvudpersonen spelas av den mer skådespelarmässigt talangfulle Martin (vars sökbara efternamn jag låter bli att nämna här pga den upphovsrättsliga risken jag tar genom att publicera detta).
Pjäsen heter Ha en bra liv, pucko! och är dryga 16 minuter lång. Tryck på play och ursäkta den usla ljudkvalitén.
[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Ha-ett-bra-liv-lowres.mp3|titles=Ha ett bra liv, pucko!]
Nästa vecka blir det förmodligen mer telefonspelsmusik, om nu nån orkar höra mer…
Som jag skrev förra veckan – det kanske inte är nån som orkar höra något mer. Men det spelar ingen roll, jag har fortfarande gamla egenproducerade trudelutter, they keep coming… (En vild gissning är att det var ganska få som orkade lyssna igenom förra veckans sjukt långdragna trudelutt.) Här kommer en som passar dagens flyktiga internetbeteende mycket bättre, och ännu en som agerar filmmusik till det där telefonspelet från vilken många andra trudelutter (den här och den här och den här och den här) är hämtade från.
Den här gången råkar huvudpersonerna ut för en massa illasinnade småkryp, små äckliga ihopmuterade spindelråttor som i mängd attackerar våra hjältar, som försvarar sig med pilar, svärd och fackla. Hur det gick kommer jag inte ihåg alls, men nog tror jag det gick bra till slut. Det låter så på trudelutten tycker jag.
Veckans trudelutt är väl egentligen den första som jag inte komponerat eller arrat själv. Jag står bara för inspelningen. (Jag har inte frågat de musicerande om det är ok om de blir inspelade, men jag måste utgå från att det är det. Det är lite svårt att få något vettigt svar.)
Den som är snabb med klickfingret undrar förstås: Jaha, en massa fågelkvitter, det var ju väldigt anmärkningsvärt. Och det hade jag också tyckt om jag var galen ornitolog, annars inte. Men det anmärkningsvärda är klockslaget – inspelningen är gjord klockan 01.42 natten till i söndags. Så här är det varje maj – trots att natten fortfarande är mörk några timmar runt tolvslaget så har fjäderfäna party i Getbergetsskogen. Det är på nåt vis sällsamt att höra den här typen av kakafoni mitt i natten. Men är träden fulla av vårkåta björktrastar, så… Sen går dom och lägger sig en bit in på småtimmarna, och det är tyst ett tag innan normala fåglar sätter igång med sitt solskenskvitter.
Inspelningen är 46 sekunder, men de håller på långt längre än så. Tryck på play.
Nej, inget a capella den här veckan. Istället ännu en gammal nittiotalare. En rätt tung inledning, och en fortsättning med en några till höres rätt meningslösa element. Ändå tyckte jag (då och fortfarande lite nu) att den flyter på rätt bra, jag var nöjd med det ambienta stuket och avslutningen tycker jag är ganska fin. Och trots, eller kanske just för att jag gillar soundet håller jag just nu på att göra en remake på denna. Kommer som veckans trudelutt om inte alltför många veckor.
Veckans sena trudelutt blir ännu en liten tun från vad jag tills alldeles nyss trodde var ett telefonspel i värsta film noir-andan, men det var bara ett påbörjat sound som jag hittade på och lekte med på den tiden. Som jag kanske kunde ha användning av i något framtida projekt. Och som så ofta händer så blir det en intressant början, ett trevligt litet tema, som ganska snabbt liksom rinner ut i sanden (vilket i och för sig inte är helt ovanligt i filmmusiksammanhang). Icke desto mindre värt att lägga upp som en trudelutt, tycker jag.
Detective agent. Den är 56 sekunder lång. Tryck på play.
Nästa vecka får vi verkligen se vad det blir. Det börjar nämmeligen sina i förråden på respektabla trudelutter. På rikt. Jag lovar. Vad ska jag ta mig till?
När jag var yngre var jag ett stort fan av den franske kompositören Jean-Michel Jarre, som var en pionjär inom den elektroniska musiken på främst 70- och 80-talen. Jag blev särskilt imponerad av albumet Waiting for Cousteau, vars titelspår är ett 46 minuter långt ambientstycke med hänvisning till Samuel Beckets pjäs I väntan på Godot. Det var samtidigt en hyllning till undervattensforskaren Jacques-Yves Cousteau, som fyllde 80 år samma dag som plattan släpptes 11 juni 1990. Den finns tyvärr inte på Spotify, men någon har varit snäll och lagt upp utdrag yr stycket på YouTube.
Veckans trudelutt är en pastisch till Waiting for Cousteau. Den heter istället Waiting for Clouseau, och jag gjorde den våren 1991. Inget verk att direkt hetsa upp sig över. Jag minns att jag försökte efterlikna Jarres Waiting-spår lagom mycket de första fem minutrarna, därefter följer några dåligt spelade strofer ur någon annan mer känd Jarre-klassiker, och från minut 6 till slutet får vi genom några melodisvängar med klockor eventuellt veta att den där vi väntar på faktiskt dyker upp till slut…
Den är alltså 10:06 lång. Tryck på play.
[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Waiting-for-Clouseau.mp3|titles=Saeys – Waiting for Clouseau]
När man hör ordet ”klasslåt”, vad tänker man på då? Bra musik? Dålig musik? Rolig musik? Det är oklart vilken av dessa epiteter som denna veckas trudelutt kvalar in under, det får den med ett öppet sinne avgöra (för nu börjar verkligen det kvalitativa materialet sina). Om man har ett sådant bjuds man på putslustig och nästintill obegriplig smurfrap, en smula enformig falsksång och pampig panflöjtsmellanspel. Den extremt kortlivade popgruppen hette GRUS (Gårder, vRenning, Ungermark och Saeys) och bestod av fyra lagom misslyckade gymnasiestudenter på väg att gå ut 3-årig naturvetenskaplig linje, Huddingegymnasiet, våren 1991. Mycket nöje?
Okej, när jag i slutet av november förra året började publicera en egenhändigt komponerad trudelutt i veckan och skrev att jag så gör tills materialet sinar så hade jag egentligen ingen känsla av hur länge det skulle räcka. Det räckte längre än jag trodde – ett drygt halvår, trettio stycken musikverk hittills. Och som det stora ego jag är så ger jag mig själv en klapp på axeln och viskar att det är en ansenlig mängd musik jag kreerat genom åren, bra jobbat, Thomas. Jag kan – också. Dessutom. Eller?
Men nu har det verkligen börjat sina. Det börjar på allvar bli slut på material, hög- eller lågkvalitativt, värt och inte alltför pinsamt att publicera, så jag måste släppa på regeln att publicera en trudelutt i veckan. Nu blir det kanske en trudelutt varannan vecka eller så. Eller inget alls. Allt har ett slut.
Den jubilerande trettionde trudelutten är inget lågkvalitativt, trots att den är mycket tidig och mycket enkel, både vad gäller uppbyggnad, struktur och instrumentalisering (inte mer än ett instrument…). Något som kämpar på, och några tröstande melodier över det. The Caravan, tidigt nittiotal.
Till helgen är det partaj i staan. Men slår upp en massa tält, fyller baren med öl och plastmuggar och bjuder in käcka underhållare, och så innevånare och hemvändare och förhoppningsvis besökare komma och njuta av varandra. Jag och Den Långa Rödhåriga har, med viss initial tveksamhet, köpt biljett till fredagens evenemang, främst för att Robyn kommer och spelar då. Vore skojigt att se. Priset är naturligtvis alldeles för högt – 370 kr plus den alltid obligatoriska serviceavgiften på 30 kr = 400 kronor. Det är med viss försiktighet jag ser fram emot att försöka medverka till göra upplevelsen värd pengarna.
”Semestern” närmar sig med stormsteg. Bara tre veckor kvar. Men varje helg är en semester. Och när stämningen verkar vara svår att rubba kan man försöka göra Den Långa Rödhåriga vansinnig genom att spela Michael Bolton på hög volym. Jag lyckas inte synligen, även om hon säger att hon vrider sig inombords. Och det gör ju i och för sig jag också, men allt detta är bara en lek, att fira minisemestern. Och en kontrast, ty ikväll slänger Robyn ut Michael Bolton ur ur medvetandet. Med all rätt.
Det finns än så länge bara en sak att klaga på när det gäller kvällens begivenhet. Den Långa Rödhåriga säger att man borde kunna kräva nåågot snyggare biljetter om dom nu ska kosta 400 kronor.
Och idag är det onsdag – tredje trudeluttlösa onsdagen i rad. Så sorgerligt. Men misströsta icke, en remake på en gammal trudelutt är under produktion. Det är svårt att säga om den verkligen blir bättre med maffigare ljud, jag är splittrad på den punkten. Ett verk grundat på ett syntljud behöver inte alltid bli bättre med fejk-orkesterljud.
Nå, jag talar inte om vilken gammal trudelutt jag gör en remake på. Det får bli en överraskning. Om nu någon bryr sig.
Igår företog jag resan medelst bil från långt norr om polcirkel till ungefär lika långt söder om polcirkeln. Ledighetskänslan infann sig icke bakom ratten, ty i så fall hade jag väl kört av vägen. Inte heller när jag äntligen var hemma, ty då var jag trött och kände mig låst till sängplats. Idag har jag övat att inte ha några omedelbara planer för dagen, att inte ha några tider att passa. Åtminstone inte förrän sent på eftermiddagen, då Syket inledde årets 20-åring, Trästockfestivalen. Den Långa Rödhårigas barndomskamrat C (som aldrig missar en Trästock trots att hon numera bor i en helt annan del av Sverige) kommenterade att Trästock är som en helt egen årstid. Det är vinter, vårvinter, vår, sommar, Trästock, sen sommar igen, höst och så vidare. Det kan jag skriva under på.
Imorgon fortsätter inte-hålla-koll-på-klockan-träningen. Den äger rum under fyra timmar i en gummibåt på en älv nära mig. Färden avslutas med surströmmingsfest i en nybyggd veranda. Jag äter fortfarande inte surströmming, men som tur är jag inte ensam om det i sällskapet.
Nyproduktion! Åtminstone såtillvida att det är en remake på ett verk jag gjorde för många, många år sedan. Den börjar som den mörkaste höststorm. Stormen lugnar sig och via ett par intermezzon rör den sig mot den ljuvaste sommardag. (Den skulle också kunna sammanfatta gårdagen genom dess smått obehagliga uppvaknande till ett skönt avslut på en grön veranda i Gummark.)
Och som alltid: små laptophögtalare duga icke till lyssning av detta stycke, åtminstone inte som kompositören hade tänkt det. För bästa upplevelse krävs ett par bra hörlurar eller ljudanläggning med bra bas.
Titeln ”nv” har ingenting att göra med en lokal nyhetstidning i norra västerbotten, det rör sig blott om en förkortning av den tidigare titeln. Den är 7:28 lång. Tryck på play och koncentrera dig på lyssningen.
Jag följer den något stapplande ”dokusåpan” Maestro där några väldigt spridda profiler ska lära sig dirigera Sveriges radios symfoniorkester. Jag måste erkänna att när jag såg första avsnittet gjorde det lite ont i mig. Inte för att det lät ganska konstigt när de skulle vifta igång orkestern, för det gjorde det, utan mera att jag hade känslan av att ha missat något. Jag minns en gång för väldigt länge sedan, då min mor tog mig till ett öppet hus i konserthuset vid Hötorget. Då fick några lyckligt lottade öppethusbesökare stå och dirigera Filharmonikerna. Sedan dess har det varit min dröm, att någon gång få stå och vifta igång en hel fullstor orkester. Helst Sveriges radios symfoniorkester i Berwaldhallen. Helst någonting av dom stora ryska tonsättarna.
Jag tror jag ska önska mig det till min femtioårsdag. Ni har drygt tio år på er att planera den presenten.
Igår beskådade en av de saker jag fått försaka i och med min vardagsexil sedan i januari. Skellefteå kammarkör, vilken jag på grund av min exil är tjänstledig ifrån, höll konsert tillsammans med Skellefteå symfoniorkester. Men det var inte själva konserten jag bevistade, nej, ty vid tidpunkten för konserten skulle jag sitta på en buss på väg norrut. Då får man gå på genrep. Några ur orkestern stirrade på mig och Den Röda Rödhåriga då vi satte oss, tämligen ensamma, på läktaren i Anderstorpssalen. Jag kände tankarna från de stirrande: Jaha, smiter dom undan att betala för att gå på konsert genom att gå på genrep, mjaha, mjaha…
Nåväl. Det är alltid häftigt att höra en symfoniorkester live, hur liten den än är, men den här gången kunde jag inte låta bli att tänka ”ostämd musikskoleorkester” när de tog sin ton. På det sättet överträffade kören orkestern med notlängder. Sopranerna lät ovanligt unisona, altarna är alltid bra, basarna utgjorde en körgrund jag sällan hört tidigare. Det var bara tenorerna som lät lite blyga och försynta. Och det är mitt fel. Jag måste tillbaka och dra upp dem. Jag kan inte bärga mig.
En halvintensiv helg är över. Repetitioner mest hela lördagen och en tur till Lövånger för vårkonsert på kvällen. Idag fick man minsann sova ut – vilket tydligen var välbehövligt – och sen mer mental laddning och repetitioner inför kvällens konsert i Anderstorpsalen. En relativt välfylld konsertsal och en kör som var överraskande avslappnad och lyckades träffa rätt de flesta svårare partierna. Och om dirigenten efter avklarad konsert uttryckligen säger att det lät bra så är det ett bra betyg.
En av de mer positiva upplevelserna för min egen del var den att sköta ljudupptagningen och samtidigt slippa allt jämrans jox med kablage, dator, mixer, mick i mickställ. Körens senaste inköp bäddade för en säkrare och smidigare inspelning. Ett ljudprov kanske kommer så småningom.
Vid sidan om den lite mer utförligare pappersversionen så har den lokala nyhetstidningen smygpublicerat en webbrecension av gårdagens vårkonsert med Skellefteå kammarkör, nedbantad som bara den. Vi står där med studentmössorna på sne och beskrivs som ”onekligen skickliga”.
I min ”smarta” mobiltelefon har jag installerat en app, Spotimote. Med den kan jag fjärrstyra Spotify på den stationära datorn. Mycket praktiskt när man har ”satt på en skiva” och satt sig i soffan eller frukostbordet och plötsligt har behov av att styra musiken; sänka volymen när telefonen ringer eller byta spår eller helt enkelt stänga av musiken om man vill ha en lugn stund. Utan att behöva resa på sig och gå de tunga stegen till datorn.
Och igår kväll spelade Lars Winnerbäck på stadsfesten. Det hade varit kul att se och höra, men det hade sedan länge varit lätt att acceptera att det inte skulle bli längre stadsfestbesök detta år. Men det hindrar ju inte från att man spelar lite Lasse till frukost morgonen därpå. Några spår från skivan Med solen i ögonen från 1998.
Och Krabaten är med och socialiserar vid frukostbordet. Efter några låtar blir hon lite gnällig, vrider sig och gnölar. Pappan kommer på den geniala idén att stänga av musiken. Det blir tyst. Krabaten tystnar också, fortsätter förnöjt betrakta omgivningen. Efter en stund sätter pappan på musiken igen. Krabaten reagerar negativt, ålar sig och klagar. Musiken får rulla på någon minut, så stängs den av igen. Krabaten tystnar och spänner av.
Beteendet är förmodligen inte något tecken på musikalisk preferens (troligen snarare att hon föredrar tystnaden, även om volymen faktiskt inte var speciellt hög), men vi undrar ju ändå. Har hon någonting emot Lars Winnerbäck? Vad är det i hans musik som hon inte gillar? Texterna? Håret? Arren? Vad?
Dom säger att man blir extra blödig från och med den dan då man får barn. Jag vet inte. Jag tycker jag är lika känslig som förr inför välgjort sentimentala filmer och musikverk. Men det är klart, det går i perioder, ibland är man på humör, ibland inte.
Igår rattade jag bilen en bit på Skelleftehamnsleden, uppför Östra leden och vidare ut på E4:an norrut. Klockan var sex på morgonen och man kunde kanske, kanske skymta en ljusstrimma bakom granarna längs vägen. Solen skulle vara ovanför horisonten lagom till ankomsten i Sunderbyn, Luleå, Norrbotten. I öronen sjöng Tomas Andersson Wij om gröna vagnar och jag vet precis vad den låten gör med mig. Efter några verser var bölandet igång i full skala, gitarrackorden ackompanjerade tårarna och snoret. Och jag som sällan lyssnar på låttexter, men med hans texter är det annorlunda. Dom är såå mycket tillgängliga. Och just den låten berör mig, dess perspektiv, åren som rinner förbi, relationer som växer och bryts, dör och den hopplösa gnistan som tänds och obönhörligen släcks. Jag känner igen mig så väl.
Och missförstå mig inte nu, jag är lyckligare nu än någonsin tidigare. Men man har en historia och den kan inte tas bort, i alla fall inte upplevda känslor.
Ikväll kom Tomas till Nordanå och spelade. Och naturligtvis brände det till bakom ögonen när de gröna vagnarna kom farandes tillbaka. Bara att släppa ut. Jag vet inte om Den Långa Rödhåriga, tätt intill mig, märkte något. Men tack Tomas. Du gjorde vår kväll, vår vecka, vår höst ännu bättre.
Krabaten surrar på. Hon gillar att testa nya ljud. Dagens ljud är nåt slags tillgjort host-skratt, det låter lite ansträngande men det är det inte, i varje fall inte på något negativt sätt. Hon är en lika glad skit som vanligt.
[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/recording-20121117-110627.mp3|titles=Krabaten 17 nov 2012]
Detta är förmodligen gammal skåpmat för de som varit med förr, men inte för nytillkomna. Min egna lilla julsång, om fragil ändlös kärlek i vintermörkret. Tryck på play, och god jul på er!
Om en utomjordning, vi kan kalla honom/henne för Zork, hade besökt jorden och velat studera vad människorna underhålls av så hade denne noterat människornas fascination över någon som står på en scen framför en massa andra människor, sjunger in i en pinne framför munnen och kanske rör sig, dansar, gestikulerar, uttrycker mimik i samspel med musiken som sjungs och spelas.
I det lilla landet Sverige, bestående av en dryg promille av jordens befolkning, äger den i mångas ögon ultimata nationella musiktävlingen rum ikväll. Och Zork noterar för fullt. (Zork noterar även att allt dokumenteras genom flygande kameror som snurrar än hit, än dit, och bilderna skickas vidare till miljontals skärmar som svenskarna tittar på hemma i sina soffor. Zork blir åksjuk av allt snurrande, men svenskarna är härdade efter åratal av Fame Factory, Idol, Melodifestivaler och andra dylika tävlingar.) Finalen av en alldeles för lång rad av framträdanden, dueller och utröstningar. Jag är nästan övertygad om att ifall utomjordningen hängt med från början så hade han lämnat jorden vid det här laget, inte kanske på grund av musikens kvalitet, utan för programmens upplägg. Tjatigt blir det, riktigt tjatigt. Exempel:
1. I inledningen har vi åtta tävlande med varsitt bidrag.
2. Alla framför sitt bidrag.
3. Sen repriseras samtliga framföranden i små, små tiosekunderversioner.
4. Sen telefonröstar tittarna under stor spänning ut tre av de åtta.
5. Sen blir det skojigt spex med programledarna.
6. Sen repriseras de fem återstående framföranden i små, små tiosekundersversioner.
7. Sen telefonröstar tittarna under stor spänning ut en av de fem.
8. Två av de fyra återstående är riktiga kungar och vi får höra deras låt en till gång.
Detta upprepas med samma mönster flera lördagkvällar i rad, med en mindre avvikelse i tillvägagångssätt sista programmet innan finalen. Det är väl ett sätt att få folk att engagera sig, men för mig har det motsatt effekt. Orka. (Vilket gör detta inlägg till en motsägelse. Hoppsan.)
Nu ska jag i alla fall vara gammal och trög. Jag längtar tillbaka till förr i tiden, då kamerorna mest stod stilla och filmade, kanske på sin höjd rörde sig i sidled, då hela spektaklet ägde rum en endaste kväll, en helafton, med liveband eller orkester, allt på svenska, många fler artister som inte alls var kända sedan tidigare, och där alla låtarna hade olika låtskrivare.
Självklart ska jag titta ikväll. Och självklart ska jag innan dess återkomma med gubbiga åsikter om vilken låt som bör vinna.
Man kan argumentera om vilken låt man tycker är bäst, man kan argumentera om vilken låt man tror kommer vinna, och man kan argumentera om vilken låt som kommer ha störst chans i Eurovision Song Contest. Dessa låtar behöver inte alls vara en och samma. Att den låt jag gillar bäst kanske inte kommer att vinna får jag vara beredd på. Jag har två fina tjejer som kan trösta mig om jag blir alltför besviken.
Christer Björkman säger att årets startfält är ovanligt svårtippat. Hm. Säger han inte det varje år?
Nåja, av de tio så är Ralfs låt min favorit. Varför? Jo, den är lagom svulstig vilket jag gillar. Schlagerrockspampig utan att vara pretto. Han har en bra röst som passar låten. Han har skrivit text och musik själv. Låten i sig är bra, melodi och refräng passar bra ihop. Texten är enkel utan att vara banal, handlar om en sömnlös natt. Han spelar piano (precis som Salem Al-Fakir 2010) hela låten igenom. Låten levererar utan vare sig tonartshöjning eller att Ralf måste ställa sig upp och dansa.
Men om Ulriks låt vinner kommer jag inte bli besviken heller. Den känns äkta på nåt vis. Melodin i refrängen går inte av för hackor. Den utspelas delvis ute i rymden vilket är ett plus. Den för tankarna till välproducerad A-ha från 00-talet blandat med U2 från 90-talet.
Spaning: En lite tråkig trend är att man verkar börja producera många av låtarna nuförtiden utan ett ordentligt avslut. Det är som om man vet att publiken bara är intresserade av en bra inledning och hur refrängen går (och om artisten ser bra ut och dansar bra förstås), men när treminutersgränsen närmar sig så vet man som låtskrivare att publiken är på väg att tröttna och att man hellre kan använda de sista sekunderna att ösa på lite mer refräng istället för att förpacka låten med några takters outtro. Särskilt tydligt blir detta i David Lindgrens bidrag. När låten är slut undrar man lite vad som hände…
Okej, en gnutta besviken är jag allt. Eller inte. Eller jo. Eller… jag vet inte. Robins låt är inte dålig, den har en fin melodi och han framför den på ett rätt mäktigt sätt. Och nu håller svenska folket en kollektiv jättetumme att det kommer gå bra för Robin i eurofinalen. Svenskarna tenderar att vara lite för säkra på att svenska bidraget är så pass bra jämfört med alla utländska halvmesyrer. Det återstår att se. Lycka till!
Trumpet går bra. Stämgaffel likaså. Till och med en skränig kazoo tycker hon är rolig att lyssna på, men ett munspels mjuka toner låter bara sorgligt. Notera den lätta tårbildningen och den ostadiga underläppen:
Jag lever. Den här sidan lever. Alla lever. Trästockfestivalen lever. (Och nästan gång du skriver ut namnet på nämnda festival, skippa s:et mellan ”trästock” och ”festivalen”. Det kan vara utan. Även om det känns bekvämt att säga namnet med ett ’s’ i mitten.)
Själv hade jag en akt som var ett måste att gå på. Igår spelade en tjej från norr som heter Sofia Jannok och som sjunger bra pop med samisk tyngdpunkt. Mycket jojkinslag, texterna, om man nu kan och förstår samiska, handlar om fjäll, vidder, snö och natur. Hon har spelat in två album. På den tiden man lyssnade på CD-skivor så köpte jag de två första av hennes skivor. Och då jag misslyckats att gå på två tidigare Jannok-konserter (varav en hon ställde in själv på grund av röstbekymmer) så var det såklart ett givet nummer när hon nu skulle gå på Trästock (utan s).
Den Långa Rödhåriga kommenterade att hon lät bättre live än på skiva.
Realtidsteckentolken var nästan lika bra som Sofia Jannok själv.
Sen drog vi, som värsta medelåldersparet, till Don Vito för en pizza var, för att återkomma för lite disco. Beatrice Eli gör bra discopop, dansade runt på scenen framför din DJ med könet först, och hade Trästocks kortaste akt. Fem låtar?
Mona följde med idag. Till trästockfestivalen alltså. Hon har aldrig hört eller sett något liknande.
Regissören Olle Törnqvist joggar upp på scenen för att kort snack med en skådespelare. Nåt kanske måste justeras. Ljuset snurrar hit och dit och ljudet av en motorsåg som låter mer som en skoter river av i fjärran. Vi repar i en ishall. Lite uns av förvirring då och då, där vi står och hukar under scenbyggställningen? När exakt ska vi öppna dörren och tåga in? Vad är det för text nu igen? Meeen, borde inte sortin gå snabbare än såhär? Oj, vad ont i ryggen jag får av att stå stilla rakt upp och ner så här länge…
Men oj, vad häftigt det kommer vara att få delta i den här showen. Veckorna före midsommar, sommarteater, Nordanå, åtta föreställningar. Norrländsk passion.
Mona är en hejare på att sjunga. Hon snappar upp nya melodier snabbt, är hyfsat tonsäker, har koll på rytmiken, är duktig på att minnas stavelser i låttexterna även om hon är en bit ifrån att förstå betydelsen av många av texterna hon sjunger. Hon kan kombinera olika låtar som låter likartat. Byter ut låttexter för att det låter roligt med andra språkljud.
Nedanstående är en av de senaste tillskotten i repertoaren. Det är en låt av och med Vienna Teng som vi brukar köra på kvällarna ibland för att varva ner en speedad unge inför nattningen. Eftersom den är på engelska har det varit lite segt att börja nynna på den, men nu är hon igång, i alla fall som sing-a-long. Hon sjunger egentligen normalt mer av låten än här i filmen, men det kan tänkas bero på fascination av att se sig själv på smartfån-skärmen.
Weeping Willows lyssnar vi på ibland. Ikväll kom de till Skellefteå för att ställa sig på en flotte i älven för att spela. Vi vill ju inte vara sämre, så vi tryckte in två gummibåtar i Rödis, skjutsade Mona till mormor och morfar i Kåge och slängde oss i skellefteälven för att ankra tillsammans med nittiotalet andra båtar bakom scenen.
Ett så kallat körgig. Ett par ska gifta sig och har anlitat Skellefteå kammarkör. Ett ihopskrap av kören drar ett par låtar från läktaren. Rätt skönt att sjunga utan att synas.
Det kallas nypremiär när man kommer tillbaka till en körrepetition efter att ha varit frånvarande två gånger. Och denna gång hade jag förmånen att ha den här tösen i knät en bra stund innan det var dags att lägga sig och sova på golvet.
Jag kunde ha lagt in en bild från dagens konsert, då kammarkören stod för ungefär 7/2 minuter av 120 minuter välgörenhetskonsert. ”/2” står för det faktum att vi backade upp en mezzospran av lokal härkomst. Resten av underhållningen stod mezzosopranen ensam, Hilda Heller, körgruppen Kvittra och Gällivare Hot Five för.
Nej, det blev en bild på Mona under dagens klätterträning.
För närvarande är jag sjukt nöjd med att slippa sjunga jazz. För nu börjar vi om. Nu är det jul igen. Inne i replokalen är det varmt, ute gör sig den ruggiga och kalla vintriga vinden sig påmind, även om det bara är en minusgrad ute när jag kommer hem.
I begynnelsen tyckte jag det var alldeles för mycket gitarrer. Sen gick jag på en konsert som Kent och Cardigans hade tillsammans. Jag gick dit för Cardigans skull, men när jag gick därifrån var jag omvänd. Sen blev det två konserter till, och idag spelade de i Luleå.
Med frossa i kroppen kör jag hem från kören. Sist jag körde hem från stan lyssnade jag också på Den Sista Sången, och även den här gången började jag grina när barnkörerna kommer in halvvägs. Kent var för mig stora även innan detta sista album släpptes och innan vi gick på luleåkonserten under deras avskedsturné, men nu har de växt än mer. Den här låtskatten, nästan 200 sånger, har avnjutits och avnjuts med intensitet och kommer att avnjutas för lång tid framöver.
Två av de allra sista tre konserterna på Tele2 Arena i Stockholm är inte slutsålda (än). Hmm…
Vi har kommit över en billig grammofon som kan spela både 33/45 OCH 78-varvare (och det är inte hur lätt som helst att få tag i en billig sådan). Så äntligen kan vi sitta som förr i tiden, vrida och vända på skivomslagen och lyssna knastermusik. Och Mona får en inblick i hur vi lyssnade på musik förr i tiden.
Trots att vi for till stan för diverseproviantering och återlämnande av värdelös skivspelare, så lyckades jag aldrig dra upp mobilen för att ta en bild av något, någon gång. Så det får bli en tidningsannons istället. Det blev ganska bra, om jag får säga der själv.
En sorgens dag för många. Det kanske är lite svårt att förstå för vissa, men mången tårvätska verkar ha spillts under kvällens konsert i Stockholm. Gruppen kents allra sista konsert någonsin, efter en 26 års lysande karriär och en fantastisk låtskatt. En liten del av mig sörjer över att inte ha varit där ikväll, men allra mest har jag svårt att låta bli att dras med i den kollektiva sorg som uttrycks på sociala medier över att det lägger ner nu. Och utöver detta ska erkännas att rösten spricker när jag, i min enskildhet, sjunger med i vissa av deras låtar.
Repetition mitt i jullovet. I veckan sjunger vi på begravning. Det har vi gjort förr, men den här gången är det en korist som hastigt lämnat oss. Det kommer att gå bra, det kommer att bli bra.
Jag hade missat två repkvällar, en rephelg och en körfest på grund av den här osedvanligt sega förkylningen som ett tag aldrig tycktes vilja gå över. Men att vara tillbaka var nästan som att aldrig ha varit borta. Vi tragglade samma gamla fraser i ABBA-låtarna. Och rösten höll, även om det var på gränsen.
Runt tvåhundra hurtiga står redo att mestadels staka sig de 17 kilometerna från Skellefteå skidstadion till Skelleftehamn. Jag sällar mig i ledet och undrar hur det här ska gå. 17 km är ju mer än dubbelt så långt som den längsta rundan hittills för mig i år. Jag meddelar Den Långa Rödhåriga att det här har säkert två timmar, jag kommer troligen vara ordentligt trött efter en mil och då kommer det gå långsamt.
Nu visade det sig att jag kom i mål på ca 1 tim 20 min. Förvisso bland de sista, men vad gör det. Jag fick ju ändå en medalj, banan och vatten när jag hade kommit i mål.
När det är konsert idag och klädkoden är blåjeans och vit långärmad skjorta och de skjortor man har hemma är antingen för tajta eller för vida, ja då måste man, på väg till generalrepetitionen köpa sig en (med tillhörande vit t-shirt för att brösthåret inte ska synas igenom i det starka strålkastarljuset). Kruxet är att man även skulle behövt ett strykjärn. Men äh, det syntes tydligen inte så mycket.
När Kulturskolan, när det är dags för Skellefteå kammarkör att repetera, är fullt med barn som spelar stråkinstrument och deras föräldrar och syskon och kompisar (och troligen även alla kompisars föräldrar) och har ockuperat samtliga repetitionssalar (inkl det som vi, Skellefteå kammarkör, har bokat sedan länge?) så finns det inget annat att göra än att börja repetitionen med fika.
Bara för att jag missat EFOD två dagar i rad blir det tre bilder idag:
En hyfsat stor och duktig kör ska åka på kort ”turné” i Amsterdam och kommunen sponsrar med t-tröjor.
Nu har vi förvägrat henne fortplantningsförmågan. Och som tack för detta måste hon ha plastkrage i tio dagar. Den riktiga belöningen blir efter dessa tio dagar, då en helt ny värld (utomhusvärlden) ska öppnas för hennes ögon.
Äntligen kan hon klättra upp på egen hand. Nu måste vi måla fanskapet.
Ett lagomt stort flygplan landande på en sketen liten flygplats och en yrvaken kör stapplade ut, helnöjda efter en långhelgs egotripp i Amsterdam. Tack, SKK!
Vi gick in i Campustältet och kikade och lyssnade lite på en kille från Malmberget. Det var bra, men min nacke värkte lite av tyngden på mina axlar, och det efter-läggdags för själva tyngden, så den ville inte gärna lyssna så hemskt länge. För min egen del består årets upplaga av Trästockfestivalen av mindre musik än vanligt, och en aning mer möten än vanligt.
Det är bara att hänga med. Skellefteå kammarkör har terminsstart. Alla var här, utom tre basar. Hösten går i romantikens tecken, på tyska, danska, finska och svenska.
Ska man sjunga höstkonsert med Skellefteå kammarkör i S:t Olovs kyrka, då är det slipstvång. Jag tog i lite och provade med två slipsar, men se det fick jag inte. Inte ens om den ena var sådär lagomt kamouflerad.
Hem