Olle och Leif plingade på en sömnig förmiddag mitt i veckan för ett tag sedan. Leif med ett par jättelika kameror och Olle med blott penna och litet anteckningsblock. Olle höll låda rätt mycket, men inte utan att hänvisa till uppenbara saker i min omedelbara närhet, som Krabaten i Den Långa Rödhårigas mage eller längdskidorna som stod och vilade i hallen. Han imponerades av att jag ännu inte gett upp säsongen, och varför skulle jag det, snöläget såg visserligen illa ut just då, men kalla nätter och framförallt de senaste decimetrarna snö som fallit igår, inatt och idag bäddar för en rejäl revival of the serious cross-country motionsåkare.

Han kom för att jag hade satt ut en liten, liten annons i lokaltidningen som berättar att jag fyller 40. Av någon skum anledning hade en kollega till honom kopplat ihop mig med den där sjungande moroten jag gjorde för en hiskelig massa år sedan. (En ful making-of-sida om filmen finns här.) Jag fattade inte riktigt det där – hur kollegan lyckas minnas den kopplingen, men det och mina fyra ord i födelsedagsannonsen (tror det var logoped, geocachare, skärmflygare, tenor) var tydligen tillräckligt för Olle att vilja göra ett vardagsreportage om mig. Norran publicerar några sådana vardagsreportage i veckan, en helsida med en person i fokus, om denna persons intressen, yrke eller bara varande.

Så vi satt i köket och han frågade en massa om mig, min bakgrund, mina intressen, och så pratade han såklart på själv rätt duktigt också, lite anekdoter och annat kring det vi samtalade om. Ungefär på samma sätt som han skriver, för hans berättarspråk är ju lite speciellt (och läsvärt!). Och som samtalare gav han ändå utrymme för mina egna ord och tankar, något som jag ofta känner en avsaknad av i vissa vardagliga situationer. Mycket trevligt. Mot slutet av besöket var det dags för lite plåtning och det kändes litegrann som att här visar Thomas upp sina ”coola” dyra utomhusprylar, rullskidorna och flygskärmen i skojiga vinklar. Plus ett straff-foto. Ska bli intressant att se slutresultatet som helhet, även om jag såklart fått läsa texten och komma med lite synpunkter.

Kommer i tidningen vilken dag som helst nu. Jag har mörka solglasögonen redo.

Nej, jag äger ingen scanner, men med dagens vardagsteknik så går det alldeles lysande att fotografera av tidningssidor. Jag vet dock inte hur lysande det är att här publicera publicerade tidningsartiklar utan att vara upphovsrättsvidrig, men jag får väl vara lite vidrig här ett tag. Om Norran protesterar får jag väl ta bort det, men tills dess:

I går berättade jag om något som hände näst sista arbetsdagen i Piteå i mars i våras.

Absolut sista dagen i Piteå, när jag traskade genom sjukhuset med famnen full med dokument på väg till dokumentförstöraren, stötte jag på dig. Senaste åren hade kontakten varit väldigt sporadisk, mest via facebook men tidigare desto mer i samband med paramotorflygning. Det var i sjukhusets foajé, du var på väg till en kontroll. Du undrade om jag kände igen dig. Ja, tveklöst, även om du nu inte hade något hår kvar och såg lite mindre ut. Vi hann inte prata så länge för du hade en tid att passa, men som alltid så visade du med din blick och dina alltid positiva ord i vårt korta samtal att du var en riktig vän, oaktat hur mycket eller lite vi faktiskt hade kontakt sista tiden.

Nu är du borta. Tack Pär för ditt mentorskap och vänskap. Nu får du flyga hur mycket du vill. Tankarna går till din familj och dina barn.

Det var jag och näringslivseliten i Skellefteå.

Och så Bosse förstås, fast det kändes mest som att jag pratade om mig själv. Att då beskriva sig själv som introvert (vilket det finns en god vetenskaplig grund för att jag är) måste ha verkat lite motsägelsefullt.

Hur som helst, medlemmarna i juryn satt där och verkade ärligt intresserade och en del visade bra engagemang inför det jag visade upp. Bosse själv gjorde ett bra jobb, även om jag tyvärr inte lät henom briljera som jag vet att hen kan. Och på grund av den nyfallna snöyran hade jag ju såklart kommit lite sent, vilket gjorde att jag inte riktigt hann med att presentera och prata om alla delarna i min affärsidé. Men jag gjorde så gott jag kunde. Gott nog, IMHO.

Jag har ingen aning om hur många hade tagits ut för denna första urvalsomgång. Om jag går vidare blir det en ny, längre presentation. Spännande!

Det var ju egentligen EFIT idag och jag började faktiskt ta ett foto i timmen men händelser under dagen fick mig att tappa lusten så jag fortsätter med mitt EFOD – Ett Foto Om Dagen.

Idag drog vi till Piteå. En eftersläntrarutprovning av min uttalsapp och så var det första gången nånsin som jag varit på Noliamässan. Mona hade allra mest peppat för att få träffa pyssel-Jenny (känd från teve) och när pyssel-Jenny uppenbarade sig i egen hög person och hälsade på Mona så var Mona bara lite, lite blyg. Och så gjorde vi en ekorre av en kotte, några trästumpar och lite målarfärg. Gissa vem som ska få den…

Dagens stockholmsdag gick i betongförortens tecken. Först ut till Skärholmen (betongförort) för att beskåda en i trädgårdsfanatikers värld berömd allmän park, Perennparken, insprängd mellan bostadslådorna där. Sen tillbaka till Bredäng (betongförort) för en liten promenad till Café Lyran (inte betongförort) för att möta härliga G. Fikat var fantastiskt, sällskapet nästintill oslagbart och utsikten från tornet utsökt.

Därefter promenad tillbaka till Bredäng (betongförort) och buss till Älvsjö (inte betongförort?) för en promenad via gammal släktings villaområde till Östberga (betongförort), där jag bodde 1994-1998. Allmännyttan hade gjort sitt bästa att trivselifiera upp området på olika sätt, men jag konstaterade stilla att jag ändå trivs bäst i mitt hus vid en sjö i by i en skog i Västerbotten.

V, Monas bästa kompis, säger: Kolla svampen!

Det blev ingen EFOD-bild idag, men om jag skriver ett inlägg ändå så är ju alla fall hälften vunnet.

Körde in till stan med en trasig hårddisk i hopp om att ICD på något magiskt sätt skulle kunna gräva fram 660 gigabyte ur den. De skulle göra sitt bästa, sa de.

Sen studs iväg till en affär som man fick ont i huvudet av. Giftiga färgångor satte sig i bakhuvudet direkt, men jag lyckades i alla fall beställa en bättringslack till bilen av en hjälpsam man inne på lagret, som dock hade misstänkt lång latens i kommunikationen.

Efteråt lunch med gamla goda ex-kollegan tillika bröllopsfotografen C.

En stund senare ringer ICD med sorgligt besked. Dom har inte lyckats gräva fram något. Det blir till att skicka den till ett labb. Det blir dyrt. Mjaha. Inget att diskutera, bara att skicka in. Gaaah.

Körde till stan. Parkerade på domusparkeringen. Till höger om vår bil stod en guldfärgad bil, tillhörande några vänner.

Det som står på registreringsskylten, det vet bara de invigda.

(För den som ser dåligt – och alla andra som inte riktigt kan se vad som se vad som står på bilden – så står det ”HAQRE RA FGRA”.)

Jag glömde ju en EFOD i förrgår. Beklagar detta djupt. Jag gör allt som står i min makt för att det inte ska hända igen. Bara därför blir det fyra bilder idag. Och en liten reseberättelse.

Under dagens lunchpauscykeltur bar det av mot Ostträsket. Man cyklar någon kilometer rak bilväg, svänger av och cyklar lika långt på lika rak barrtäckt skogväg. Sedan kommer man ut på en så kallad lägda:

Detta är yttersta delen av byn Tällåsen. En lite avsides ställe i höjd med Norra Drängsmark. Ändock en vacker plats med de öppna fälten. Det finns lika många trasiga hus här som hela hus som det bor folk i.

Jag cyklar vidare till fågeltornet vid Ostträsket, skrämmer upp en hyfsat stor flock (=ca 100 st?) tranor på vägen. Jag klättrar inte upp i fågeltornet, ty jag har ändå ingen kikare med mig. Istället styr jag kosan mot Buholmen, till vilken en skylt nära fågeltornet pekar rätt in i den täta skogen, lagom mystiskt. Stigen är tämligen igenvuxen men med visst besvär cykelbar (helst bör man ha en 29″ MTB, annars är man rökt), man har visserligen inte visuell men väl auditiv närkontakt med sjön och de tusentals trumpetande tranorna på andra sidan slystranden. En kilometer senare tar stigen slut och jag traskar upp på själva Buholmen, som är en torr höjd intill Ostträsket södra strand. Däruppe kan jag höra trankonserten ännu bättre, men icke att det går att se mycket bättre:

Ser du nånting vitt där i mitten, ja, då har du sett det i ornitologiska kretsar berömda Ostträsket från Buholmen. Nej, man ser bättre från fågeltornet. Glöm inte kikaren.

Plötsligt, uppe på höjden, börjar jag vissla och sjunga kentlåtar, högt och ljudligt för mig själv. Ty Bamse har varit här:

Det är oklart hur länge sedan Bamse var här. Kanske nyss, kanske förra veckan. Men tydligt är att Bamse har varit här och käkat lingon (det var inte många bär kvar) och krafsat bort mosslager på berget på jakt efter småkryp. Mitt besök på Buholmen blir en smula stressat, ty jag har ingen lust att stå öga mot öga med en nyfiken brunbjörn. Jag cyklar hem samma väg, duschar och fortsätter arbeta.

Det här blev över när jag hade gjort fågelskrämmor att sätta på fönstren. Eventuellt och troligen bättre än gamla CD-skivor. Nu hoppas vi att av jästa rönnbär aspackade sidensvansar låter bli att krossa sina nackar mot våra fönster. Igår avled en till, och i morse kraschade ännu en, den klarade sig dock och satt och flämtade på backen i en kvart innan den flög iväg.

Ett efterlängtat besök hos Ägglotta. Själva Lotta var inte hemma, men hon hade lämnat en fylld äggkartong gårdsboden så det var bara att swischa och ta för sig. Sen gick vi in till kossorna och tittade på bajsskrapan som åker fram och åter på ladugårdsgolvet, och klimaskinen som kossorna gillar att använda. Det ser skönt ut.

På årets hittills gråaste dag gjorde Mona mig sällskap medans jag funderade på hur jag bäst skruvar ihop stommen till två nya bryggor. Hopplaaa!

Fredagslek på stadsbibblan. Hopp och studs.

Mormor och morfar och kusinerna på besök. Kanske precis vad en förkyld, hostig och febrig Mona behövde.

Idag föll första snön (som låg kvar). Sidensvansarna har, efter en tids frånvaro, kommit tillbaka och sitter nu på en plundrad rönn, med näbben mot vinden, och verkar fundera över läget. Det var värst vad grått och kallt och rått och trist allting blev nu plötsligt. Och inte heller finns det några jästa rönnbär kvar att bli salongsberusad av. Vad gör vi nu. Vi sitter väl här, och väntar på att nåt nytt ska hända.

En hög med kusiner i en fåtölj.

H som aktiv betraktare. A som aktiv vägledare. Mona för allt för att försöka hänga med.

Utan att närmare berätta för Mona varför, så drog vi till Gamla Falmark för att titta på sibiriska kattungar.

Hon var överlycklig att få träffa dom små liven.

När besöket var över så visste Mona fortfarande inte, och vi låter det vara så. Det blir nog lite för jobbigt annars.

Mona peppar för att dra över till L för att leka. Faktiskt – riktigt förväntansfull.

Innan det var dags för henne att lägga sig tittade vi på Gulligt om natten, ett danskt timmeslångt pausprogram för den sömnlöse. Det var egentligen inget barnprogram – det sändes häromdagen på ettan (inte barnkanalen) halv ett på natten – men det innehöll gulliga små djur såsom råttor, möss, marsvin, hamstrar, kaniner och kycklingar som rörde sig i miniatyrer av snabbköp, restauranger, caféer, tv-studior, biografer, byggarbetsplatser, så det tilltalade en fyraochetthalvtåring väl. Och det gav även tänkt effekt på den vuxne medtittaren, som somnade sött medan krabaterna klättrande omkring bland bord och stolar.

Idag har vi dansat ut julen. På rikt. ERRM kom för att hämta marsvinen och vi passade på att bjuda på fika och dansa runt vår på-ena-sidan-platt-men-perfekt-att-placera-mot-en-vägg-gran till Bosse Larssons käcka julochmidsommarleksång. Granen hade hållit hälsan, barrat minimalt och skjutit nya skott. Dock ej i samma omfattning som den älskade granen julen 2011, och heller inte med samma doftutsöndring. Men ändå. Nu är den avklädd och står och fryser i snön utanför vardagsrummet.

Och nu när marsvinen sagt hejdå så var det dags att avslöja för Mona vår nya familjemedlen som kommer om cirka tre veckor. Säg hej till Poppy!

Den tillfälligt nya världsordningen gör en del förvirrade. Han står och glor länge, länge på plasten och det som skymtar bakom. Vad sjutton är det som händer?

Att fotografera djur och barn är en utmaning. Helst ska de vara stilla. Sova eller nåt. Som Poppy. Säg hej till Poppy. Hon flyttar in hos oss om tio dagar.

Det tog ungefär fem timmar sedan hemkomsten att börja umgås på rikt. Innan dess hade hon suttit kvar i transportlådan och kontemplerat, checkat in kattlåda, maten, vattnet, möbler, väggar, lite leksaker (Monas alltså). Sen parkerade hon sig på en köksstol och sov. När jag kom och satte mig på bänken bredvid för att läsa lite så kom hon upp, traskade runt, tog emot gos och kli och spann järnet. Gnugg ansikte mot ansikte. Där satt den, tänkte jag.

Hennes officiella namn är Poppy Honey, men vi diskuterar vad vi faktiskt ska kalla henne.

Idag är det precis hundra år sedan samerna för första gången samlades i ett landsmöte, då från norr till söder samlades över nationsgränserna i Trondheim för att diskutera och belysa samiska frågor. Ett av nordens ursprungsfolk., förtryckta under tvåhundra år. Det är vi (i Norrland) som bor i deras hoods, inte tvärtom.

Samernas nationaldag 6 februari.

Näe! Det här går inte! Jag kan inte arbeta under sådana här förhållanden!

När jag sitter nere i källaren och jobbar får Popps vara med. Stackars Pudeln måste få lebensraum och utrymme att pusta ut från kattångesten. Vi jobbar på det.

Gulligt dras mot gulligt. Poppy tittar på Piper.

Min gode vän W löper nio mil på längden inatt under Nattvasan. Jag vill inte vara sämre. Eller jo, det är jag ju, men jag gör ju mitt bästa. När Mona är avlämnad på förskolan åker Vita Blixten på. Det är dags att göra upp ett spår i djupa nysnön, över tjärnen, genom skogen, upp till skoterleden därborta. På tillbakavägen bättras spåret på, och hemma byter jag till de vanliga löparskidorna. Samma spår över tjärnen, genom skogen, upp till skoterleden, över Forvägen och en bit till, till Drängsmarks välpreppade 2,5 kilometersspår.

Väl där möts jag av en massa kids på skidor. Samt en och annan lärare. Drängsmarksskolan (åk 1-5) kör årets Lilla Vasaloppet. Nu får jag chansen att glänsa. Ungarna tittar storögt när en svartklädd, halvlönnfet medelsålders man pustandes skejtar förbi dem. Jag blir till och med erbjuden blåbärssaft vid vätskekontrollen (avböjde) samt en marshmallow (tackar!). När jag, efter ett varv (1 * 2,5 km), flåsande lämnar skidspåret vid skoterleden får jag veta att flera av barnen hunnit åka tre varv (3 * 2,5 km). So much for glänsing.

Det är eftertexterna och handen med bananen jag minns bäst från då det begav sig. Och nu tycker även Mona det är bland det mest spännande i programmet, kanske näst efter Hemliga Arne.

Vilket program talar jag om?

Den här killen är inte så hysterisk som han ser ut. Nytt sedan förra veckan är att han numera även kan prata engelska. Finns i en appbutik eventuellt nära dig. (Androidanvändare må vänta ett litet slag till pga föreliggande tekniska svårigheter.)

Det ska börjas i tid. Mona kollar in tomatplantorna i vardagsrumsfönstret.

Vi konstaterade att det inte var någon idé att bläddra i Berättarfestivalens program idag, ty då skulle man bara bli ledsen över allt man har missat.

Men detta missade vi inte. Det var inte så värst mycket berättande, utan en kvinnlig cirkusartist som klädde om i ett tält och i skepnad av spanjor, kines, indier och rumänier gungade i trapets och tygskynken och jonglerade med bollar och annat. Workshop efteråt. Lär dig göra kullerbyttor och mänskliga pyramider.

G kom på besök, inte bara för att få dricka kaffe och träffa mig, Den Långa Rödhåriga och Mona. Han längtade även att få träffa Poppy en gång till.

I syfte att göra middagen i allmänhet och leverbiffen i synnerhet lite roligare för den minst matglada i familjen så gjorde Den Långa Rödhåriga en kul gubbe av leverbiff, potatis, vitkål, lingonsylt, brunsås och ärtor. Och det gick hem, hon tömde nästan hela tallriken.

Däremot, när man tittar på bilden såhär i efterhand, så ser inte gubben ut att ha så… kul.

Igår blev det ingen bild. För att kompensera det så blir det åtta stycken idag.

Vi drog till Mickelbo gård i Mickelsträsk för att titta och känna på en massa djur från när och fjärran.

”Mata ej djuren” fanns inte som begrepp här. Tvärtom.

Om man ville fick man hålla i en tupp, och en drös andra djur.

Den gigantiska kamelen var på nåt sätt lite osäker på om den skulle gå åt vänster eller höger.

Alpackorna… En bild säger mer än tusen ord.

Finn ett fel.

Alla barn (och vuxna) fick hänga på utfodring medelst fullastat släp bakom fyrhjuling.

Men klapphörnan var dagens all-time high. Kaniner, råttor, möss, marsvin, tuppar, kycklingar.

När vi, jag och Mona och S och A och E kom fram till platsen för Hökmarks valborgsmässofirande så gick vi genast och synade den otända brasan. Den såg väldigt blöt ut, efter en hel dag med ymnigt blötsnöande. Barnen fick leka en stund, vi byggde en snögubbe i den utmärkta kramsnön, sen gick vi in i den gamla skolan för att fika, med siktet inställt mot att åka tillbaka till deras hus där L låg och kurerade sig. Ty den där rishögen kunde väl ingen få fyr på.

Tji fick vi. När halva bullen var uppäten ropade någon från fönstret – den brinner! Och mycket riktigt, höga lågor slogo upp från den tidigare bortdömda rishögen. Vi gick ut. Bra hetta. Minimalt med rök. Så förvånande. Jag hade trott att det åtminstone skulle vara rikligt med rök från sur brasved, men icket.

(Obs – det var långt fler än sju stackars åskådare till detta spektakel – de flesta stodo bredvid eller bakom kameran.)

Det blev ett tillfälligt bakslag idag (det rikliga blötsnöandet), men det struntar vi i och säger Hej våren, må drivans blommor smälta ner och dö, helst imorgon.

När W kommer på besök drar vi till centrala Drängsmark och köper varsin souvas. Då får man vänta ett slag på maten. Men oboy vad gott!

Hon och W sitter och betraktar dagsverket, nämligen en redig beskärning av snöbollsbuske. W gjorde själva jobbet, medan hon ägnade sig åt riklig verbal ”support”.

Det här är inte Mona, det är hennes kusin Viviënne. Vi äter pannkakor. Hon har inte ett mjukisdjur i knät.

Klart man bunkrar chokladströssel när man är där det faktiskt finns att köpa.

Alla har ju varit med om att, klockan halv sju på morgonen, utan medhjälp från någon annan människa, medelst vatten, tvätta en kattrumpa ren från bajs.

Vi blev konstigt bemötta i Rismyrliden, men Monas möte med ett par kattungar kväste i alla fall det mesta av den bittra eftersmaken.

Dag två i Lycksele drog vi till djurparken igen, men bara för några timmar. Sedan hälsade Hälge oss välkomna på Gammplatsen, Lappstockholms historiska och kulturella hjärta. Fint var det här!

Inspirerade av programmet Sommarlov, där de idag hade en gubbe som tipsade om hur man kan bygga sin egen vattenkikare, byggde vi vår egen vattenkikare av ett modernt mjölkpaket (skruvkorksvarianten), lite plastfolie och silvertejp. Sikten genom folien var sådär, men det dög som förstagångsprojekt. Mona spottade några av hennes nya kompisar, de hundratals grodynglen som verkar trivas runt vår slitna brygga.

Nästa gång gör vi en ny kikare  av avloppsrör, plexiglas och silikon.

Medans farsan stannade hemma i källaren och kämpade med kod, drog Den Långa Rödhåriga och Mona till Bergsbyn för att träffa ett par marsvin. (Plus en faster och ett par kusiner.)

Igår skrev hon ett brev (med lagom mycket skrivhjälp av far och mor). Och sagt och gjort – idag skred de till verket. Kaniner, marsvin, getter, höns och tupp. 4H-gården i Byske. Med bästa kompisarna. Bliss.

Ikväll fick vi finbesök av L och hennes familj och vi käkade parmesansquashar, bratwürstar, pariserkorvar och sallader av olika slag.

Det är tredje året Scensommarkväll i Bodan, och i år kör de en familjekväll innan själva riktiga vuxensamkvämen på lördagen. Och stämningen på plats var god, trots iskallt ruskväder. Hamburgergrillen och popcornmaskinen gick varm, sittplatserna under tak var välfyllda, varma toner strömmade från cirkustältet och de båda hoppborgarna gungade. Det märkligaste var Musse Pigg på en av hoppborgarna. Vad vill han? Vart är han på väg? Vad har han gjort?

Här sitter han och plinkar på ett piano. Framför sig har han en kör. Bakom sig har han en älv.

Jag beklagar djupt två dagars frånfälle.

Här sitter 850 skelleftebor och hoppas på att det nya bolaget Northvolt ska välja deras (vår) stad (och inte Västerås) att bygga deras gigantiska batterifabrik i.

På badhuset fick Mona en kompis idag. Så här glad över det blir man.

På kvällen invaderades huset av pysseltanterna. En av dem vek papper.

Idag kunde man se nyproducerad Star Trek för första gången på tretton år. Star Trek Discovery utspelas tio år innan Jim Kirk drog iväg på sin femårsresa såsom beskrevs för amerikanska tevetittare år 1966. Det är lilla julafton för mig och massor av Trekkies världen äver.

Lördagsgodiset är slut, men teveprogrammen är det inte.

Innan jag slänger mig in i bilen väg till goda vänner dokumenterar jag den skapelse. Präktig!

De här tre vännerna peppar på skuggteater.

Under den onödigt långa och blöta cykelturen i hedens skogar, sydväst om Drängsmark, stötte jag på denna skylt, i granskogen, i eländig terräng, tio meter från en igenväxt mindre åkerplätt. I det lokala häftet ”Natur och kulturminnen” står det att läsa:

C:a 2 km öster om byn i den s k Lusemyren inrättades platser för de fem indelta soldater som byn amsvarade för, och som i samband med byns laga delning 1864 – 1873 flyttades från Kläppen där de tidigare hade sina torp. Soldatroten hade namnen: Tapper, Dunder, Blom, Vallon och Lidström.

Det bor ett spöke i vårt växthus.

På förmiddagen drar jag ut med cykeln. Det är fortfarande minusgrader. Hukande grönska på fälten kämpar med att behålla färgen.

På eftermiddagen drar vi till Bergsbyn på kusinkalas. Marsmallowstårta med rabarberjordgubbar. (Det är dock ej ett födelsedagsbarn som syns på bilden.)

Har vi en ny familjemedlem?

Den största skandalen på mycket länge är ett faktum. Måndag, tisdag, onsdag och torsdag har gått utan en enda EFOD. Folket kräver upprättelse. Här får folket upprättelse (även om jag ändå inte riktigt når ända fram.)

Måndag: Efter vardagsmiddag på folkan så går vi hem och vittjade en musfälla. Det är lite synd om stackarna, men de får faktiskt inte vara i vårt hus.

Tisdag: Hon gör en pärlplatta åt mig. Det här är äkta kärlek.

Torsdag: Femochettalvtårskontrollen hos distriktssköterskan genomfördes med lysande resultat.

En del skulle nog tycka jag är konstig som ger mig ut på en motionsrunda med cykeln i detta väder. Men motion måste jag ju ha. Och de utmärkta dubbdäcken är på. Och 1700 lumen i lampan. Vad kan gå fel?

Inget gick fel. Jag blev svettig, vilket var helt i sin ordning. Maxpulsen uppnåddes eventuellt vid mötet med en ful fågelskrämma mitt ute på åkern norr om Tällåsen.

Vi drog till Nordanå för att titta på några deltidshjältar. Alla ungarna var helt fast, från början till slut.