Vi fortsätter att upptäcka saker medan vi packar ner saker och ting i flyttlådor. Saker man hade glömt man hade, eller glömt bort att man glömt bort att man hade. Som till exempel en tidningsamlare med texter som mamma författat ihop. Dikter, tankar, en novell, ett och annat brev som hon tyckte var värd att spara till eftervärlden. Material från hennes tid på Skeppsholmens folkhögskola på åttiotalet, då hon gick någon en skrivarkurs av något slag. Som följande text. Hon filosoferar i en krönika om förväntningar. Läs och fundera. Har hon rätt?

_”Förväntan – en förutsättning för livets utveckling eller några funderingar kring dess betydelse för vår tillvaro.

(Huvudtanke: Jag är övertygad om att hela mänsklighetens historia består av omedvetna och medvetna förväntningar, stor och små, som infriats eller inte infriats.)

Ett barn blir fött. För det mesta blir det mottaget med glädje och för det mesta med ganska stora förväntningar. I den närmaste omgivningen har man förberett sig en ganska lång tid. Redan innan barnet är fött, föds många förväntningar, som utvecklas på flera nivåer och i många olika sammanhang. Föräldrar och anhöriga identifierar sig med det nya livet, som om man ville ta vara på en chans till. Ibland gör man det öppet och genom att mycket konkret ge uttryck för sina egna förhoppningar och önskedrömmar beträffande barnet och dess framtid. Och ibland för man det genom att förneka att man överhuvudtaget har några.

En idé föds och ett beslut fattas. Händelseförloppet styrs sedan av hoppet om vissa infriade förväntningar. På ett eller annat sätt gör man sedan efterhand en utvärdering för att kunna konstatera i vilken utsträckning förväntningarna på det skedda har förverkligats eller ej. Som vid livets slut, då man vid någon punkt slutligen befinner sig där, med vacit i hand. Utvärdering. Jämförelser med hur man tycker sig ha tänkt det hela från början. Tankar om förväntningar, infriade eller svikna.

Att vara mitt i livets vardag. Fatta tusentals beslut, stora och små, varje dag. Öppna en bok. Ta en promenad. Utföra ett arbete. Gå över en gata. Bestämma om ett möte med någon. Hinne med ett tåg. Ringa ett telefonsamtal. Allt detta sammankopplat med någon sort förväntan, som ofta glider över i ett annat händelseförlopp.

Nog är det väl så, att förmågan att kunna fatta ett beslut, alltid hänger samman med vissa förväntningar, negativa eller positiva. Är det inte så, att förväntningarna styr hela vår beslutsprocess?

Bara ordet förväntan bör en prägel a mänsklighet och sätts gärna in i ett psykologiskt sammanhang. Och positiv förväntan är för mig sammanknippat med fantasi och kreativitet. Och med progressivitet. Besjälade människor leds ju av en stark inre förmåga att kunna känna positiva förväntningar inför ett arbete eller en annan uppgift.

Det är därför som jag nästan dagligen skräms av vårt alltmer mekaniserade och specialiserade samhälle. De kommersiella krafterna tar i allt högre grad han om våra innersta önskningar. Vi blir manipulerade utifrån andras behov, man prackar på oss förväntningar, vi sväljer dem, tror så småningom att de är våra egna och går så på den ena niten efter den andra. Till slut vet vi inte vems som är vems, våra sinnen har snart inte en chans att nå upp till en egen förväntningsnivå, omgivna som vi är, av alla bedövande medel. Alltifrån en aldrig sinande störtflod av bilder och denna ständiga ljudkuliss som vi så bedrägligt bäddar in oss i, till alla droger i flytande och fast form. Vart är vi på väg? Kommer våra barn att kunna säga stopp och belägg en vacker dag?

Ett friskt och sunt barn styrs ohämmat av sina egna förväntningar. Kan vi inte lära oss en hel del av det? Att kunna vara i nivå med sig själv, att inte det att kunna reglera sin förväntningsnivå utifrån egna resurser och behov, inte andras. Att själv bli till ett redskap för kreativ fantasi och utveckling, för att kunna föra historien vidare med positiva förtecken.

Anita Saeys
11 jan 1984