Igår undrade vi var Kerstin tagit vägen. Hon måste ju hålla oss sällskap under resten av denna höst, då denhärninga magisteruppsatsen skall färdigställas.

Idag, fredag, doftade biblioteket på Campus Skellefteå starkt av popcorn. Jag är ingen vidare fan av popcorn, men dessa popcorn var märkbart indränkta i något slags smör. Det doftade ganska gott, måste jag medge.

Och där satt Kerstin, mitt emot utlåningsdisken, i en röd, skön mjukisdress. Fredagsmyset var i full gång, med den gigantiska popcornskålen, dricksglas med innehåll och tända ljus. Ordningen är återställd.

Som jag har längtat. Igår var sista dagen med pendling till Umeå. I övermorgon äger examenshögtiden rum, med tillhörande stilig lunch och finmiddag på lokal i Umeå. Idag och imorgon utgörs således av ett slags vacuum, ett tomrum då jag aktivt njuter av färdigheten. Vad man kan göra då är att ta bilen till Campus Skellefteå och ägna sig åt förstklassig glassande. Tänk så många gånger man (jag) har gått här, med tunnelseende inför en tenta eller inte minst färdigställandet av en magisteruppsats, och kastat längtande blickar åt allt det andra som den här platsen erbjuder; intressanta tidskrifter och böcker om allt intressant mellan himmel och jord, ljusa lokaler med stora fönster och underbar utsikt och massor av sköna läsplatser. Jag har alltså längtat efter att gå här, utan tidspress, ta en Illusterad vetenskap eller Dagens nyheter, bänka mig i en fotölj här, och bara låta tiden rinna iväg. Det kan jag göra nu. Och jag gör det.

Lämpligt nog sitter Kerstin och har bokloppis. Gamla ”uttjänta” böcker till vrakpriser. Jag köper ett par, sätter mig och börjar bläddra. Tack Kerstin för den här tiden. Du anar inte vilket stöd du varit.

Det var fyra månader sedan sist, men allt verkade vara sig likt. Restaurang Älvy serverade god och rejäl lunchmat. Jag fick säga till i kassan att jag inte var student längre. I campusbiblioteket var stämningen också precis som vanligt, ett lagom mummel, studenter lite här och var, fullbokade grupprum bibliotekarier som stod och var behjälpliga eller gick omkring med bokvagnar bland hyllorna. Till och med den bedårande utsikten över älven var kvar.

Det bästa av allt var att sitta här och inte ha en tenta eller uppsatsdeadline hängande över en som ett mörkt fuktigt moln.

Bara ett frågetecken: Var är Kerstin?