Och så kom sista dagen. En angenäm bussresa söderut, full av sömn. Individuell fotografering, ty dom vill ha dokumenterat hur logopedstudenterna såg ut när de började, samt när de var färdigutbildade. Lyssning till den sista uppsatsredovisningen och opponeringen. Kursutvärdering på nytt sätt – inte det traditionella sättet att skriva utvärderingen på papper utan genom att knappa på en mojäng som var trådlöst uppkopplad mot en dator. Det blev idel höga betyg på de sista formella kurserna. Autografskrivning på pinnstolarna som vi nött i fyra års tid. Sista-dagen-lunch på nian (fiket på sjukhusets nionde våning). Sista bussresan hem, lite dialektmysterier, lite sömn, lite sällskap av S, vår vän.

Vemodet satt där, inte påtagligt, men lite smygande, i ryggen. Det blir nog mer av den varan på fredag. Examenshögtid då.

Nedanstående mumbo-jumbo är den text som återfann på det fejkdiplom var och en av oss nybakade logopeder fick under examenshögtidsceremonin igår:

Till för denna förträfflighet över att klara logopedins utvecklas i alltså påtagligt socialstyrelsens rekommendationer. Logopeder, nationellt och vuxna, utredningen av blad de anställda liksom vid Umeå Universitet anges en logopeder, nationerad. Logopeder till år etablerade verksamheter bl.a. skolan finns numera många sedan till nybesök inom barn upp till dessa vårdverksamhet och anhöriga riket saknar Västerbottens län en folkmängd på personer, vilket ungefär motsvarar ett examensarbetar avseende några av de ovan nämnda området i Umeå gäller nyckeltalet en logopedmottagningar enskilda vårdgivare, patientföreningar en logopedins utveckling för barn upp till nybesök inom viss kompetens län en folkmängd på personer, vilket ger möjlighet till år, vilket ungefär motsvarar ett examensarbete vid specialisttjänster invånare. Dessa vårdgivare, patienter och kommuner samarbetande primärvård bör det finns numera många sedan till nybesök inom vid logopeder anställda liksom övriga norra regionen många sedan till nybesök i.

Det är okej om du inte orkade läsa allt. Jag skulle anta att textens beskaffenhet kommer av att diplomet just är fejk – själva examensbeviset och sedermera yrkeslegitimationen får man formellt söka själv när samtliga kurserna är registrerade. Det går dock att förstå vad texten går ut på. Och på sätt och vis speglas textens rörighet hur det står till på ett annat plan – sorg över en avslutad epok, glädjen över att vara klar, på andra sidan, nervositeten inför nya jobbet som börjar på måndag, och gruvsamheten inför att i och med detta behöva vara borta, hemifrån, i en annan stad, större delen av veckan. En röra som ska hanteras. Det ska gå. Det kommer gå bra.

Dom säger att man blir extra blödig från och med den dan då man får barn. Jag vet inte. Jag tycker jag är lika känslig som förr inför välgjort sentimentala filmer och musikverk. Men det är klart, det går i perioder, ibland är man på humör, ibland inte.

Igår rattade jag bilen en bit på Skelleftehamnsleden, uppför Östra leden och vidare ut på E4:an norrut. Klockan var sex på morgonen och man kunde kanske, kanske skymta en ljusstrimma bakom granarna längs vägen. Solen skulle vara ovanför horisonten lagom till ankomsten i Sunderbyn, Luleå, Norrbotten. I öronen sjöng Tomas Andersson Wij om gröna vagnar och jag vet precis vad den låten gör med mig. Efter några verser var bölandet igång i full skala, gitarrackorden ackompanjerade tårarna och snoret. Och jag som sällan lyssnar på låttexter, men med hans texter är det annorlunda. Dom är såå mycket tillgängliga. Och just den låten berör mig, dess perspektiv, åren som rinner förbi, relationer som växer och bryts, dör och den hopplösa gnistan som tänds och obönhörligen släcks. Jag känner igen mig så väl.

Och missförstå mig inte nu, jag är lyckligare nu än någonsin tidigare. Men man har en historia och den kan inte tas bort, i alla fall inte upplevda känslor.

Ikväll kom Tomas till Nordanå och spelade. Och naturligtvis brände det till bakom ögonen när de gröna vagnarna kom farandes tillbaka. Bara att släppa ut. Jag vet inte om Den Långa Rödhåriga, tätt intill mig, märkte något. Men tack Tomas. Du gjorde vår kväll, vår vecka, vår höst ännu bättre.

Vi håller i varandra, i händerna och i famnen och på andra sätt. Släpper inte taget i första hand. Frågan ställdes i målfållan på skidstadion efter avslutat 45-kilometerslopp och hon tyckte nog att frågan var lite dumt ställd, ”du vet att jag vill” blev svaret.

Tänk, plötsligt händer det. Utmärkt fäste, utmärkt glid.

Trumpet går bra. Stämgaffel likaså. Till och med en skränig kazoo tycker hon är rolig att lyssna på, men ett munspels mjuka toner låter bara sorgligt. Notera den lätta tårbildningen och den ostadiga underläppen:

Trots härlig badpremiär och trots trevliga körrepetitioner och en konsert som enligt vår stjärndirigent Leif Åkesson var bland det bästa han hört så kunde jag tydligen inte riktigt vila ut förra helgen. Det ledde till en så pass trött måndag att jag i yrseln knappt kunde gå rakt i Piteå älvdals sjukhuskorridorer. Jag fick stanna på två ställen längs vägen söderut för att vila och när jag kom hem så grät jag av trötthet. På arbetet samlar dokumentationen ihop sig och hemma samlar alla hus-måsten ihop sig.

Men nu är det fredag kväll. Under veckan som gått har jag försökt vara disciplinerad kring sömnen. Jag har lyckats jobba undan en del skrivararbete på arbetet. Jag har börjat ställa om mina prioritering vad gäller hemmaarbetet. Inse att jag inte hinner med allt jag skulle vilja. Prio ett punkt noll är att vara del i faderskapet och fästmanskapet. Prio ett punkt ett är att klara av arbetet utan att stressa sönder.

När jag kom hem från jobbet stannade gråten kvar där inne. Den försvann helt efter en sillmiddag, en promenad till den lokala kiosken och årets andra dopp från egen brygga. Nu vankas ett avsnitt Game of Thrones på en tjock-teve nära oss.

Jag är tillfredsställd. Ordningen är återställd. Mitt liv är något mindre bekymmersfritt från och med idag. Det hela började för dryga tre veckor sedan. Då lämnade jag in. Och det är inte alls så dramatiskt som det låter.

Om jag sätter det i samband med andra saker om händer i världen, till exempel en förrymd sköldpadda eller åskoväder som ställer till det för tågtrafiken, så är det ganska tramsigt att påstå att min ordning är en viktig grej, att glädjas ordentligt över att det nu är över. Förresten är sköldpaddor och åskoväder i sin tur små, små bagateller om man jämför med vad som händer ute i världen, det brinner lite extra i Västmanland just nu, Ebola sätter fart, islamistiska Isis i Irak och Syrien och Boko Haram i Nigeria förtrycker och fördriver dem som råkar ha en smula annan världsuppfattning och etiskt tänkande som de, och inte minst Israel som utan någon som helst självkritik fortsätter bomba, skjuta, förtrycka och förnedra ett folk som sedan länge är i lågt underläge, ett folk som genom demokratiska val valt ledare som stora delar av den övriga världen stämplat som terrororganisation och jag är i detta läge osäker på vad Hamas har sagt eller gjort som på något sätt överträffar det Israel gjort mot män, kvinnor och barn i Gaza de senaste veckorna. Jag mår riktigt dåligt över det som händer där nu. En vapenvila har inletts, och det är ju bra. Jag hoppas innerligt att det som hänt får långt gångna och kännbara konsekvenser för Israel, att Israels folk tänker om och ser sig själva i nytt ljus. Rannsaka er, tack. (Och nu pratar jag om Israel och israeler och Palestina och palestinier, inte om judar och muslimer. Det finns de som har svårt att skilja på begreppen – de antingen attackerar judar och synagogor eller försvarar Israels agerande.)

Nej. Det jag är tillfredställd över är att Sony har skickat mig en splitterny mobiltelefon sedan de konstaterat att den förra (den jag lämnade in för tre veckor sedan) var bortom all räddning efter en vattenskada. Jag var helt inställd på att Sony skulle ropa ”handhavandefel!” och att jag skulle vara tvungen att skaffa en ny för egna pengar. Men icke. Garantin gällde. Tack för det. Jag mår lite, lite bättre nu.

Snöstormen rasar utanför. Klockan är åtta på söndagmorgonen. Hon, som är drygt två och ett halvt år gammal, kommer kravlande, upp mellan mig och Den Långa Rödhåriga. Innan hon lägger sig tillrätta säger hon genom nappen (och detta är helt ordagrant transkriberat):

– Hej pappa. Jag älskar dig, pappa.

Sen somnar hon om. Det gör inte jag.

Kära dagbok. Idag, den 8 februari, firar jag och Den Långa Rödhåriga ettårig bröllopsdag. Men istället för att skriva mer om det så vänder jag mig nu till mamma. Och tårarna kommer.

Hej mamma. Det är idag precis 10 år sedan du dog. Under våra sista samtal där på Ersta Hospice sa jag till dig att allt kommer att bli bra. Det skulle bli det. Jag försökte lyfta något annat för dig än det där hemska som ägde rum just där och då, få tankarna mot en framtid och tillvaro, både din och min, bortom det okända men säkra slutet och ingentinget som du måste haft sådan ångest inför.

Du lever kvar inom oss, mig och min bror och alla andra, genom våra egenheter, kvalitéer, tankar och värderingar och det är jag enormt tacksam för. Tack för att du blev jag, för att jag blev du. Jag föreställer mig att du på nåt sätt håller koll på vad som har hänt och händer i mitt liv, men jag vill ändå berätta.

Att jag och M var på väg mot separation var inget vi yppade om innan du försvann, du hade tillräckligt med ditt, men jag misstänker att du hade det på känn. Jag hade goda vänner och sysselsättning här i norr som fick mig att stanna kvar och leva vidare och se framåt. Jag blev bonuspappa i en relation som visade sig vara alltför komplex för mamman och sedermera även för mig. Alla dessa förluster – en förälder, en lång relation, en ny relation med barn – gav psykisk kris och jag fick medicin för att klara det.

Men sen började det ljusna. Jag blev gudfar åt en tjej jag tyvärr träffar alltför sällan nuförtiden. Jag fick en närmare kontakt med pappa än jag haft tidigare, en närhet som tyvärr inte höll i sig. Min halvsyster M har jag dock en stadig kontakt med än idag och jag tror du hade tyckt om henne, en varm person i en varm familj.

Sysselsättningen nådde en slags vägs ände och jag högskoleprovade in mig på en lång utbildning för att kunna praktisera som legitimerad logoped. Det har jag nu gjort i fyra år och det har varit både upp och ner med det. Mest upp.

Jag har lärt mig flyga. Jag har blivit en uppskattad kugge i kören som sjöng Dagen är nära på din begravning. Jag har byggt upp nya vänkretsar som jag värdesätter högt.

Jag träffade Den Långa Rödhåriga, Ida, och vi hörde ihop direkt, vi var och är ett men samtidigt två, vi köpte ett hus intill en liten sjö på landet, vi gifte oss på isen i skenet av eld och snö och hundra släkt och vänner. Och nu är vi tre, vi har Mona, ditt tredje barnbarn och första sondotter. Hon vet vem du är och var du är. Vi säger att du är uppe i himlen, även om du kanske inte hade föreställningen att det är där man hamnar.

Så det har blivit bra. Jag bara sörjer att inte ha kunnat dela detta med dig i levande livet. Älskar och saknar dig oerhört.

t

Om man upplever gränslös lycka när man är på ett äventyrsbad…

…så upplever man motsvarande mängd bedrövelse när man inte är där.

I går berättade jag om något som hände näst sista arbetsdagen i Piteå i mars i våras.

Absolut sista dagen i Piteå, när jag traskade genom sjukhuset med famnen full med dokument på väg till dokumentförstöraren, stötte jag på dig. Senaste åren hade kontakten varit väldigt sporadisk, mest via facebook men tidigare desto mer i samband med paramotorflygning. Det var i sjukhusets foajé, du var på väg till en kontroll. Du undrade om jag kände igen dig. Ja, tveklöst, även om du nu inte hade något hår kvar och såg lite mindre ut. Vi hann inte prata så länge för du hade en tid att passa, men som alltid så visade du med din blick och dina alltid positiva ord i vårt korta samtal att du var en riktig vän, oaktat hur mycket eller lite vi faktiskt hade kontakt sista tiden.

Nu är du borta. Tack Pär för ditt mentorskap och vänskap. Nu får du flyga hur mycket du vill. Tankarna går till din familj och dina barn.

Mona fick bestämma var ljuset skulle stå. Bland ljungbladen, i lagom avstånd till, men ändå tillsammans med, andra ljus, andra älskade bortgångna.

Sen kunde hon inte hålla sig längre, benen sprattlade och hon ville springa, eller i alla fall röra på sig. Mitt i springet anade jag små ögonblick då hon faktiskt sög i sig det stjärnlika landskapet av tända ljus på Alhems sluttningar, som är en av de vackraste kyrkogårdarna jag känner till. Mitt i bland pelarliknande tallstammar ägnade hon en bra stund åt att klättra upp och ner på en mur, jag var stora björn och hon var lilla. Men jag fick inte prata med den där rösten, jag skulle prata vanligt.

Hemma, innan vi for dit, fick hon titta extra noga på det där porträttet av farmor som sitter uppe i vardagsrummet. Hon bor här sa hon. Ja, på sätt och vis, men hon bor också väldigt, väldigt långt bort. Och hon älskar dig, sa jag. Jag älskar henne också, sa hon.

Värmen i bröstet och gråten i halsen.

Hej ba. Två inlägg under november 2015. Händer det ingenting i livet?

Jo, det kanske är det som är grejen. Det händer grejer. Kanske en aningens lite för mycket grejer. Alltså, det inte nåt jag inte hanterar, men grejerna som händer är sånt som jag inte riktigt är van vid. Det rör sig nödvändigtvis inte om några negativa grejer. När jag tänker efter så är egentligen inget av grejerna som händer speciellt negativt, men grejerna kräver energi. Energi från tanke och det mentala. Spänningen som uppstår av denna energi, den är svår att släppa när jag behöver, och när jag väl lyckas blir jag trött, slut.

Och då får skrivandet stryka på foten.

Jag återkommer. Är det inte EFIT snart?

Vi såg bondfilmen Spectre igår. Den började bra men var sen rätt tunn i jämförelse med de andra senaste bondfilmerna. Men ändå. Mycket hot och död och våld och världen och arga män.

Inatt drömde jag att jag var ensam hemma en kväll, eller i alla fall vaken, Mona kanske låg och sov. Det var mörkt ute. Jag upptäckte att det stod ett par bilar med folk i på vår garageuppfart. Jag blev såklart nyfiken. Jag gick ut för att kolla vilka det var, just när det såg ut som om de skulle köra iväg. Ut ur en av bilarna kliver en kvinna i medelåldern, börjar prata engelska. Hon visade mig en bunt kort, typ kreditkort och visitkort med lite skrivet på. Hon undrade om jag kände igen någon av namnen som var skrivna på korten. Det gjorde jag inte först, det stod ”Lindvall” och något annat svenskklingande efternamn, men sen dök det upp ett kort med mitt gamla namn ”Thomas Saeys” på, och sen ett till. I samband med det klev en man ut ur den andra bilen, en stor man med rysk dörrvaktsuppenbarelse. Jag tittade på korten, och blev rädd. Jag tror jag sade att jag inte kände igen namnen, och de for iväg. Efteråt tilltog rädslan och grubblerierna. Var jag och min familj i fara? Skulle jag ha sagt att det var jag som var ”Thomas Saeys”? Vad hade hänt då? Eller var det lika farligt att göra som jag gjorde, ljuga och säga att det inte var jag? Det är ju inte så svårt att luska ut att jag bytt namn.

Tydlig koppling dröm och filmupplevelse. Tur det inte händer oftare.

Depressionen.

Det är inte varje dag som man får kärleksbrev i brevlådan. Men plötsligt händer det.