Kallas det för:
fördjupad verksamhetsförlagd utbildning (FVFU)? Eller
verksamhetsförlagd fördjupningsutbildning (VFFU)? Eller
verksamhetsförlagd utbildning med fördjupning (VFUF)?
Jag tycker utbildningsledningen har varit smått otydlig på den punkten. Man envisas ju med att kalla allt det andra för VFU (utan fördjupning). Varför inte kalla det med sitt rätta och väldigt enkla namn, även i formella sammanhang? Praktik (VFU). Och nu fördjupningspraktik (FVFU/VFFU/VFUF).

Denna fråga må vara en bagatell och rätt oviktig.

Det som är relevant och viktigt och lite högtidligt är att idag är sista dagen som student i kliniskt verksamhet. Börjar om en timma. Nästa gång har jag en legitimation och får lön, om allt går som planerat.

Och det går bra. Tredje arbetsdagen. Den förvirrade känslan från helgen har lagt sig lite, men det nya livet gör mig sjukt trött. Det är inte så konstigt. Från den skyddade verkstaden som man som student åtnjuter, till ett arbete till vilket jag har studerat, på annan ort, med så mycket nya saker att lära sig och komma in i. Samtidigt är jag beslutsam att hantera detta så bra som möjligt, att tycka att det är ok att veckopendla trettiofem mil för jag är van bussåkare och känner andra som pendlar åtminstone tre fjärdedelar så långt, att skapa sig ett trivsamt liv häruppe även om jag ständigt kommer längta hem till Den Långa Rödhåriga Med Storpudeln, att göra ett bra jobb där jag lyckas visa mig från min mest kvalitativa och kompetenta sida.

Förutsättningarna är goda; boendet är bra, mina grannar i huset är trevliga och det blir säkert läge för sociala aktiviteter framöver, när jag väl landat (och inte är så fasansfullt trött på kvällarna). Min nya kollegor är väldigt omtänksamma och måna om att jag ska få en så bra start som möjligt. Och är jag glad över att ha förhandlat till mig en 75%-tjänst så jag har normallånga helger på hemmaplan. Och längdskidspåret går alldeles utanför knuten. Whohooo.

För den som undrar så har jag sedan i måndags ett halvårsvikariat som logoped på mottagningen i Gällivare. Snabba ryck.

Och för den som undrar vidare så tar vi veckans trudelutt imorgon istället.

Det börjar märkas. Jag har cirka fem arbetsdagar kvar innan sommarledigheten sätter in. Vad är det mot sex månaders intensivitet, en startsträcka där det känns som om jag lärt mig lika mycket som under föregående fyra år. Klart man är slut. Jag välkomnas av de trevliga sjukgymnasterna på personalbostaden och de (och jag) roas av allt trötthetssludder en logoped kan vräka ur sig. Jag har sagt det till patienterna, och jag säger det till mig själv; även om man inte har afasi så kan man drabbas av fel språkljud på fel ställe, sludder, tankevurpor och andra lustiga fenomen när en lång och krävande (men givande) arbetsperiod tar ut sin rätt.

Men snart kan jag andas ut. Snart börjar vilan.

Nu är jag inne på andra veckan efter en lång underbar ledighet där min tillvaro kretsade runt en enda plats – inte där livet och veckan delades upp i två delar; borta och hemma. Förra veckan var intressant – jag stressade runt i en slags dimma av patienter, bedömningar, diagnoser, rådgivning, ”expertutlåtanden” – allt i en snabb och salig röra. På nätterna upptäckte min hjärna att den inte riktigt hade hängt med att processa klart allt under dagen och kvällen, så det var vad den ägnade sig åt då, när allt var tyst och mörkt och lugn runtomkring den. Naturligtvis var det tvunget att ske i vaket tillstånd.

Att igår sätta sig på bussen inför en sextimmarsresa till andra arbetsveckan var allt annat än lockande, men det var ju tvunget att göras. Efter dagens nio arbetade timmar (vilket icke har varit någon ovanlighet hittills denna period) börjar mitt arbetssinne så smått synka ihop med verkligheten. Snart är mitt eget tempo ikapp. Den hårda vägen.

Jag har tagit en paus.

Tror jag behövde det. En bit in på arbetsterminen efter semestern började skrivmotivationen tryta, och det hade sina naturliga förklaringar. Den viktigaste var det att jag inte kände något behov eller ork att sitta och författa texter efter arbetstid, under vilken jag redan gjorde det i tillräcklig mängd (journaler o dyl). Lägg därtill själva arbetsbördan som nådde/når ungefär upp till halsen, helt och fullt kontrollerbart men utan större marginaler, och som även innehöll/innehåller viss ångest gällande knepiga patientfall och en veckas arbetsrelaterad magont. Det är något jag håller på att lära mig hantera. Att jag sedan under de dagar jag har helg kopplar bort det mesta av måsten skulle man kunna tro är orsaken till att det inte heller då författas någonting här är egentligen bara en halvsanning. Att skriva här är inget måste, mer ett borde, och för det mesta positiva borden. Men ändå, en barriär har funnits. Tankarna finns där dock, och vill ut. Helst via någon annan kanal än genom Facebook.

Nu är jag åter.

Dagens lysande replik från en patient, ~10 år:

– Du är trött.

Nästan lika mycket bekräftande som oväntad kommentar. Ja, jag var trött. Det syntes uppenbarligen. Manifesterades av påsar under ögonen.

Tröttheten har sitt ursprung på flera plan. Det ena – jag vaknade alldeles för tidigt imorse, och kunde inte somna om. Det andra – det försöker jag inte låtsas om. Det får vänta tills efter den sista januari.

Den sjuttonde januari 2011, alltså för precis ett år sedan, var första dagen som legitimerad och praktiserande logoped. Då klampade jag in på mottagningen i Gällivare och kände mig välkommen tillbaka av mina kära kollegor (som jag ju träffat under två praktikvändor tidigare under utbildningen). Sedan dess har jag under hela året kämpat med att känna mig som en riktig, professionell och seriös yrkesutövare. Då och då ansträngt mig för att inte känna mig som en bluff (vilket jag naturligtvis aldrig varit, vilket kan vara skönt att höra för de av mina patienter som eventuellt snubblar över detta inlägg, jag ser det inte som helt otroligt eftersom det är hit man kommer om man googlar på mitt fullständiga och inte helt vanliga namn, och risken finns ju att någon av dem faktiskt gör det, googlar mitt namn menar jag). Ett år behövdes kanske för att nå upp till en ny känsla, en professionell självsäkerhet och trygghet i rollen. Osäkerhetskänslan har varit lite svår att tampas med, även om det inte alltid synts utåt. Men osäker eller inte, mitt utövande har alltid varit rätt och korrekt, aldrig direkt felaktig. Och, när jag ser tillbaka, för det mesta positiv och nyttiggörande. Hoppas jag. Dom säger det i alla fall.

En handledare sa till mig en gång att man är ny första året som logoped, och halvny andra året efter examen. Nu kan jag se tillbaka på året som ny, och med nya ögon och en smula mognare perspektiv se framåt mot en period som halvny. Nygräddad, inte längre så värst degig utan mer gyllenbrun till färgen och lite, lite hårdare skal. Nu hinner jag bara vara halvny i ett par veckor, ty snart går vikariatet här i Gällivare ut och jag kan äntligen få vara hemma i Skellefteå på heltid ett tag. Måste vila ett tag från pendlandet. Det behövs. Det har tagit på krafterna att fragmentera upp ett helt år mellan två städer med sex timmars restid emellan. Hur jag ska kunna fortsätta vara halvny logoped någon annanstans än Gällivare återstår att se. Det löser sig.

Öron-Näsa-Halsavdelningen på Gällivare sjukhus. Längre bort i korridoren bortanför logopedernas hörn, förbi audionomernas kontor och labbar och hörcentralen ligger ett rum med ett akustikbås som de använder för att göra audiogram. På väg in i rummet ligger en toalett och duschrum som personalen kan använda. Precis som alla rum så har även denna plats sin unika doft, i det här fallet en klinisk rent-lukt, handsprit, en sällan använd dusch och engångshandskar. Det var här jag gick på toa, gick undan, och laddade för min allra, allra, allra första patient under utbildningen. Det var snart fyra år sedan. Det var tunnelseende, det var en halv panikönskan att kunna försvinna, att kunna hoppa över den närmsta trekvarten, nervositeten var total. Jag minns inte alls besöket, vem patienten var eller vad vi gjorde. Jag vet bara att det handlade om barnspråk, ty det var temat för praktiken. A-L utförde sitt uppdrag som handledare för första praktiken på exemplariskt sätt, hon andades trygghet, man fick utrymme att andas, reflektera, känna in rummet, före och efter. Vid sidan om kom själva diagnosen, barnspråk alltså.

Igår återvände jag. Doften i rummet var densamma, åtminstone före utfört ärende. Men nu var läget ett annat. Då var det en början, den här gången var det ett avslut. Ett års vikariat som leg logoped på Gällivaremottagningen var inne på sista dagen. Ett år då varje vecka hade varit uppdelad i en hemmadel och en bortadel. Hemmadelen var semester och nästan totalt avkopplad och bortkopplad, ofta och helst tillsammans med Den Långa Rödhåriga, från den andra delen, bortadelen, som bestod av arbete under dagarna och en diffus tillvaro under kvällarna i ett före detta äldreboende med temporära sambos i form av läkar-, sjukgymnast-, sjuksköterske-, arbetsterapeut eller logopedstudenter (under hösten även i form av polske AT-läkaren M vars namn jag pinsamt nog lärde mig efter alldeles för många veckor). Nu stod jag och spritade händerna och funderade på då och nu. Nu. En annan person, terapeut, behandlare, mer skinn på näsan, långt mycket vidare perspektiv än bara tunnelseende. En klart ökad professionell självsäkerhet (med ödmjukhet!), en ny andning bara de senaste månaderna. Hade just fått en fin Gällivare-t-shirt och ursnyggt avskedskort som K scrappat ihop. Där stod:

Ett år går i rasande fart,
tänk att du redan jobbat klart.
Från början små trevande steg på vägen,
nu en ökad säkerhet i alla lägen.
Det har varit ett nöje att ha dig här,
lycka till vart än vägarna bär!

Nu har jag och Gällivare gjort slut med varandra. Och visst är det med sorg jag lämnar. Eldprovet är gjort. Jag är oerhört tacksam för allt jag lärt mig, och jag har lärt mig rentutsagt skitmycket. Jag hoppas glappet till nästa utövande inte blir för långt, var och i vilken form det än blir.

Samtidigt är jag glad att kunna vara hemma, hemma, hemma. På heltid. I samma stad, dygnet runt. Få en veckotillvaro som inte är upphuggen i två. Jag är glad, Den Långa Rödhåriga är glad, jag tror bestämt att fler än vi är glada, även sådana som inte vet om det ännu. Ännu icke namngivna.

Välkommen hem, jag!

Dagen efter vårdagjämningen. Nu är dagen längre än natten. Jag har hört någon säga att nu går vi mot ljusare tider. Ja, det stämmer, det har stämt i tre månader.

Flera saker blir ljusare. I dryga en och en halv månad behövde jag stå till arbetsmarknadens förfogande. Äkta utanförskap. Men nu är det slut med det. Jag driver numera omkring i korridorerna på barn- och ungdomshabiliteringen i Sunderby sjukhus någon mil från Luleå. Blir där fyra dagar i veckan. Det blir ett  mellanting mellan dagpendling och veckopendling. Nu pågår leta-ett-lämpligt-ställe-att-sova-över-i-Luleå-trakten-två-enstaka-dagar-i-veckan-projektet. Någon som har något tips?

Så – en ny spännande roll som habiliteringslogoped. Förväntningarna på mig själv från mig själv är rätt så höga. Har sett fram emot detta. Ska bli spännande. Yey.

Detta nånting föranledde en något försiktigare inställning till tretton mils pendling till Sunderby sjukhus, åtminstone inkluderande övernattning i Kusån. Jag åkte ändå till jobbet igår morse, ty det fanns ytterligare några insatser att beta av, varav de flesta kunde klaras av tack vare ett par överflextimmar. Körde hem på kvällen. Idag beredskapssemester, fastän detta nånting visade sig inte vara något att ha panik över. Men det är väl dumt att chansa.

Så bortsett från en eventuell arbetsplatsträff i Kalix på måndag så är jag härmed ledig från och med idag i rätt så många veckor framöver, månde det kallas semester, pappadagar eller föräldraledighet. Känns lite konstigt. Planerad men planerad paus från logopedin. Jag tog hem en famnfull litteratur för att inte helt tappa greppet. Den får dock ligga ett tag tror jag, nu tar vi en dag i sänder. Som dagen idag till exempel. Studenter tar studenten som kreatur i bur, elefanter betar i gräset och telefonen är en sandwich-glass.

Här bor jag ibland.

Just ikväll, dagen till ära, sitter jag i sjuttiotalsvagnen i ösregnet och njuter av en mjölk och en kanelbulle. Man kunde ju ha det sämre.

När jag och L hastade från ett möte (länslogopedins arbetsplatsträff) till ett annat (barn- och ungdomshabiliteringens arbetsplatsträff) så undrade vi vad det där andra mötet skulle handla om. Vi habiliteringslogopeder är inhyrda konsulter på plats i barnhuset och brukar inte delta i arbetsterapeuternas, sjukgymnasternas, specialpedagogernas, kuratorernas och psykologernas arbetsplatsträffar, men den här gången ville de att vi skulle dyka upp sista kvarten. Bara kort information. Nånting om anhöriggrupper. På vägen spekulerade vi över vad det betydde. Någon har ju nämnt behovet att samla föräldrar som har barn med en viss problematik, till exempel de med ätovilja eller autism. Downsfamiljerna är redan hyfsat väl organiserade, men de andra…

När vi äntrade salen visade det sig att det inte alls skulle handla om några anhöriggrupper. Det var ju bara nonsens. Det var istället presentutdelning. L har ju gift sig nyligen, och då måste hon uppvaktas. Och jag har tydligen gått och blivit pappa, och även det måste uppmärksammas, även bortom Fars dag. L fick ett par fina ugnsformar. Själv fick jag egentligen inget annat än ett fint kort med fina ord i – paketen jag i alla fall fick öppna innehöll saker till Krabaten: En plastservis á la Elsa Beskow och en skojig Bamsebok med tillhörande plastmorot som ljudar rätt eller fel beroende på om man svarar rätt eller fel med den. Tack, habbare!

Mycket som händer på samma gång.

På arbetet återstod endast att skriva lite intyg och sammanfattningar och utlåtanden och nåt samtal att ringa. Naturligtvis blir jag tilldelad en remiss till slutenvården, till vilken jag, som enda logoped på sjukhuset under mellandagarna, lovat att serva. Det var snart ett år sedan jag ägnade mig åt den sidan av logopedin, det kändes lite stapplande men det slutade bra.

Någon domedag syntes inte till. En blek sol med tillhörande ispelareffekt sken in i lunchrummet mitt på dagen. Vackert. Sen gick den ner och det var dags att försöka hinna säga ajöss till arbetskamrater som skulle vara lediga till och med nästa år. Det är trist med avsked. Försöker halvt och halvt undvika dem, men man måste ju vara artig också.

Vet inte om det har nån speciell betydelse att jag har namnsdag mörkaste dagen på året. Gratulationerna vällde in – från bror, några arbetskamrater, cdon.com, min namne W, och Den Långa Rödhåriga såklart. En smällkaramell väntade på mig när jag kom hem.

Och Krabaten är på väg att fatta grejen med att mödosamt förflytta sig framåt.

Jag hade bara en farhåga inför nuvarande pappaledighet och det var att bli dum i huvudet. Att jag sakta men säkert skulle bli något lite mer korkad på grund av avsaknaden av intellektuella utmaningar.

För att stävja en eventuell fördumning lovade jag mig själv och andra (inte minst kollegor) att läsa minst två sidor per dag ur en logopedibok eller annan bok av relevant slag. Allt för att jag inte helt och hållet skulle glömma bort vad jag arbetar med i normala fall. Att motverka känslan av att tappa greppet om logopedin. Och inte minst så att jag inte ska stå där helt handfallen när jag börjar om och jobbar och träffar patienter och föräldrar och inte vet vad jag håller på med. Ett av norrbottenlogopedernas värdegrundsord är professionalitet och det måste jag ju kunna stå för. (Okej, jag vet att jag har kompetensen och mer därtill men nu pratar vi egentligen om min egna känsla av vad jag kan och klarar av. Om jag tror att jag inte är kompetent (även om jag är det) så kan det lysa det igenom.)

Två sidor per dag ur en bok. Det har gått sådär.

Idag är det den sjunde februari. Jag har varit pappaledig sedan den 29 december. Jag borde ha läst 82 sidor. Jag har läst sex sidor ur en psykologibok om självets utveckling och social kognition, men jag måste medge att hade mer om intresse av Monas utveckling att göra än om att upprätthålla någon slags logopedisk kompetensnivå. Därtill har jag öppnat logopediboken och läst två sidor ur ett grundläggande kapitel om språk och språklig kommunikation. Det är skamligt lite.

Varför det inte blivit gjort kan man ju grubbla över. Det är knappast så att det är en trist aktivitet, det är ju intressant läsning. Faktiskt nästan lite lättsam då innehållet är för mig någorlunda bekant. Och jag skyller naturligtvis inte på Mona, jag skyller på halvdana prioriteringar. Dags att prioritera om och skärpa mig.

Eftersom jag inte haft tid att ha ångest över att en lång härlig pappaledighet var på väg till sin ända, så var det inte förrän återgången till arbete var ett faktum som opeppen och rostigheten sköljde över mig  som en våt gammal disktrasa. Stressmagen och magkatarren kom som på beställning men motades bort med lite novalukol. Det sätter sina spår att att börja på nytt jobb med delvis nya arbetsuppgifter på ny arbetsplats precis samma vecka som man flyttar med fästmö och tiomånadersdotter till ett nyinköpt hus. Men när själva flytten var överstökad och vi badade i kartonger i vårt nya hem kunde jag på nåt sätt lugna ner mig. Nu är det bara att ta en sak i taget. Och det är hanterbart – uppackning parallellt med renovering av sovrum, upphängning av allsköns lampor och en himla massa annan småfix. Ett av dessa steg var gårdagens återuppstart av dator och bredbandsfix. Till viss del den på denna sida veckolånga tystnaden därav.

Imorgon blir det rundvandring.

Trots härlig badpremiär och trots trevliga körrepetitioner och en konsert som enligt vår stjärndirigent Leif Åkesson var bland det bästa han hört så kunde jag tydligen inte riktigt vila ut förra helgen. Det ledde till en så pass trött måndag att jag i yrseln knappt kunde gå rakt i Piteå älvdals sjukhuskorridorer. Jag fick stanna på två ställen längs vägen söderut för att vila och när jag kom hem så grät jag av trötthet. På arbetet samlar dokumentationen ihop sig och hemma samlar alla hus-måsten ihop sig.

Men nu är det fredag kväll. Under veckan som gått har jag försökt vara disciplinerad kring sömnen. Jag har lyckats jobba undan en del skrivararbete på arbetet. Jag har börjat ställa om mina prioritering vad gäller hemmaarbetet. Inse att jag inte hinner med allt jag skulle vilja. Prio ett punkt noll är att vara del i faderskapet och fästmanskapet. Prio ett punkt ett är att klara av arbetet utan att stressa sönder.

När jag kom hem från jobbet stannade gråten kvar där inne. Den försvann helt efter en sillmiddag, en promenad till den lokala kiosken och årets andra dopp från egen brygga. Nu vankas ett avsnitt Game of Thrones på en tjock-teve nära oss.

Ibland tar man en paus från inläggandet av olika anledningar. Man har inte tid, eller så har man inte ork. Eller lust. Den här sidan har inte blivit påfylld på nästan en månad. Varför inte? Jo, det var just det. Brist: Tid. Lust. Ork. Det har varit en lite kämpig tid fram till min första semesterperiod. Då har aktiviteterna på den här blå sidan fått prioriterats bort.

Vad har hänt då? Ja, det ska jag tala om i korta ordalag:

Förvärvsarbetet på logopedmottagningen i Piteå har fortsatt. Jag är ganska ovan vid att jobba heltid, och det märks vid arbetsdagarnas och arbetsveckornas slut, även om det nu under våren varit få femdagarsveckor. Många helgdagar, klämmisar och en utlandsresa. Och jag trivs på mitt jobb. Eller gör jag? Försöker jag intala mig det? Okej, jag avvaktar med att säga hur jag trivs tills att jag eventuellt fått upp ångan igen till hösten. Nämnas bör dock att  jag är lite halvbitter över att mina arbetskamrater ”misslyckades” med att gemensamt planera sina semestrar så att den som hade minst att säga till om (vikarien) (jag) skulle slippa jobba helt ensam på mottagningen i fyra veckor under juli månad. (Men okej, under en av dessa fyra veckor har de förbarmat sig över mig och lovat att komma in några enstaka (3) dagar.) Så min semester är uppsplittrad i två. Just nu avnjuter jag en tvåveckors runt midsommar (och det kanske är talande att jag börjar om att skriva just nu när jag hunnit vila upp hjärnan några dagar). Gott nog. Den ljusaste och grönaste tiden. Göken kokoar, fåren bräker, syrenerna sprider sina dofter, pionerna exploderar, midnattsdimman tågar stillsamt över tjärnen (se nedan). Jag tar ett kvällsdopp från egen brygga då och då. Klipper lite gräs. Hamrar fast lite golvlist. Packar upp ännu en flyttkartong. Något flyg har jag inte hunnit eller haft lust till. Mona har börjat ta sina första steg. Hon säger ”tack”, ”hatt”, ”titta” och en himla massa andra oförståeliga saker. Hon spexar och skojar och klappar och kramas. BVC-sköterskan mätte upp 80 cm häromdagen, en bit över två standardavvikelser över genomsnittslängd. Hon är en lång tjej, såklart. Och det är klart att jag saknade henne då jag och Skellefteå kammarkör reste ner från högsommarvärmen i Skell till ruggregnet i Österrike för att tävla i körsång för några veckor sedan. Vi vann två diplom på silvernivå vilket kören ska vara nöjd över. Det var en trevlig resa, trots att Donau svämmade över sina breddar och trots att jag med infektion i halsen mimade mig igenom flera av låtarna. Några fler resor är inte planerade i detta nu. Kanske en biltur någonstans i augusti. Imorgon (idag) reser vi i alla fall till Hökmark och dansar runt stången där. Fortsättning följer.

Så här ser en midnattsdimma ut:

I nära två års tid har jag har haft en tegelvägg som utsikt. Från och med idag har jag sjöutsikt från mitt kontor.

Som många säkert redan vet så slutade jag som logoped i Norrbottens läns landsting förra veckan. Vikariaten i Piteå tog slut och jag kunde inte tacka ja till de erbjudna vikariaten längre norrut. Avstånden ni vet…

Så jag skrev ett avskedsmejl till en massa kollegor och samarbetsmänniskor, och jag vill med detta säga tack för alla fina tack, hälsningar, lyckönskningar och andra ord som jag fick som svar! Det värmer!

Jag menar allvar med att vi har fika och gäststuga vid behov ifall ni har vägarna förbi! Enklaste sättet att signalera att ni är på väg hit är per sms eller telefon eller mejl. Och nu vet vi att vi har gott om alternativ till boenden ifall vi drar norrut på semester…

Första veckan var lite tuff, för jag körde fast och hade lite svårt att komma ut ur ett beslutsläge. Men efter ett otal grubblerivändor så lossnade det andra veckan. Jag kör på Gideros, en utvecklarmiljö som är inriktad mot 2D-spel och som fokuserar på ett enkelt skriptspråk istället för ett för mig tungt programmeringsspråk (Lua istället för Java som annars är standardspråket när man utvecklar Androidappar) och enkel och effektiv utveckling mot både Android– och iOS-plattformen. Workflow för testing och debugging på desktop och mobil och platta är hyfsat säkrat efter en del huvudbry kring teknikaliteterna runt de olika SDK:erna och Android Studio. Det finns till och med en mall till en huvudperson, som är en grodliknande figur vars mun är lika stor som resten av kroppen. Mer än att jag tror att han heter Bosse säger jag inte.

Jag lägger djupa veck i pannan. Det går framåt, och jag är övertygad om att jag kommer att ro detta i land. Ibland stöter jag på patrull, men det löser sig oftast ganska snabbt, och jag kan marschera vidare. Jag följer en tutorial där jag bygger en app som innehåller alla element och funktionalitet som jag behöver kunna för att konstruera min egen. Bosse finns i ett par varianter, men jag ska rita om honom för jag är inte nöjd med hur han ser ut just nu. Sen funderar jag på att byta namn på Bosse. Eller? Bara kort och gott Bo? Vi pratar ju CV-stavelser här (Consonant – Vowel). Nån som har nån annat namnförslag?

Idag har termometern visat på 7 plusgrader, och jag kan sitta med källardörren öppen, lyssna på takdropp och fågelkvitter och samtidigt sitta och koda. Det är andra grejer än en tegelvägg det!

Nu är det en vecka kvar av min så kallade arbetsfria månad. Vad som händer sen är lite ovisst, men fram tills dess är det bråda dagar att hinna så mycket som möjligt av mitt projekt. Så här ser min arbetsplats ut:

En dator, ett ritplatta, några android-enheter, ett IPA-alfabet, anteckningar och en massa andra papper. Och sjöutsikt.

Säg hej till… Bosse.

På många håll är sommarsverige slut nu. Loppisar, caféer och mindre muséer stänger och hälsar åter välkomna om elva månader. Åter-till-jobbet-efter-semestern-ångesten är påtaglig för många. Själv har jag inget jobb att återgå till, men jag återgår till att vara officiellt arbetssökande. Inom ramen för detta även avvaktande, ty jag har sökt ett vikariat som logoped på skelleftemottagningen tidigast förra veckan skulle de som bestämmer bestämma sig för vilka som ska kallas till intervju. Jag har en plan för ifall det inte skulle gå vägen, men just nu känns tillvaron lite oviss. Lägg till detta sju punkter på bilbesiktningsprotokollet som måste släckas samt cirkusen med vår sjövattenvärmepump som fortsätter indikera framtida bekymmer.

Det blir bättre.

Jag sitter och spelar in allsköns enskilda språkljud och CV-stavelser åt mitt ”lilla” logopediska app-projekt. Tur att ingen är hemma. Det låter väldigt konstigt. Jag hoppas att slutresultatet inte blir lika konstigt.

En av de sista besöken i mars var en liten kille från inlandet som hade svårt att forma munnen rätt när han skulle prata. Att härma och säga enskilda ljud som till exempel K eller Ö var inte alls svårt om han bara koncentrerade sig lite, men att lägga ihop dessa ljud till att bli riktiga ord, till exempel KÖ, var desto svårare. Följden blev att han var svår att förstå i vardagligt samtal. Vi satt där, han och jag, med mamman och pappan bredvid, och vi hade de där ljudkorten framför oss och sa de här ljuden, om och om igen, för det mesta enskilt och var för sig, men pausen mellan konsonant och vokal blev mindre och mindre och jag visade med munnen hur han kunde forma Ö-munnen och säga K samtidigt och han provade själv och tittade på sin egen mun i spegeln och det var svårt i början men efter att han tappert kämpat några gånger så lyckades han. En omedelbar och varm känsla i mitt bröst spred sig upp till smilbanden och det smittade av sig och hans blick sa allt: Jag lyckades, jag klarade det! Så provade han igen och det var svårt igen, ett steg bakåt, men efter några repetitioner och spegeln så lyckades han igen. Två steg framåt. Och mamma och pappa uttryckte glädje och ett visst mått av tacksamhet. Mer pirrande värme i bröstet. Jag – en bra terapeut.

Leendet satt kvar på vägen till bussen hem. Samtidigt en känsla av sorg. Detta var näst sista arbetsdagen som logoped i grannstaden, jag hade sagt upp mig på grund av att vikariatet tagit slut och en erbjuden tjänst i en stad längre bort kunde jag inte ta av familjeskäl. Utsikterna att få en logopedtjänst i hemstaden var osäkra. Innebar det att den här killen var en av de sista jag fick träffa som logoped? Är en epok slut nu? Vad skulle jag göra nu?

Kontakt med logopedin i hemlänet, både med chef och logopeder, det lutade mot att kommunen skulle ersätta en pensionerad talpedagog med en logoped och när det blev ett faktum kom det ut en annons om ett vikariat för denne logoped och jag sökte. Tyckte mig ha goda chanser tack vare att jag jobbat några år just inom de diagnosområden som efterfrågades, samt med tanke på tillgången tillgängliga logopeder med yrkeserfarenhet i stan. Fick jag tjänsten skulle de dessutom plötsligt ha en manlig logoped i länet, till skillnad från ingen alls. Nå, jag blev ju kallad till intervju, två och en halv månad efter inskickad ansökan.

De som känner mig kan bekräfta att jag som person är något reserverad och inte den mest sprudlande, entusiastiske och extroverte, jag är mer av den tänkande, betraktande och lyssnande sorten. Vad ger det mest positiva och bestående intrycket under en trekvarts intervju, där jag inte fick fler utmanande frågor än den om vem jag är, vad jag kan och mina bra/dåliga sidor? Jag pratade på och intervjun tycker jag gick bra även om man alltid funderar över hur man framställer sig själv och vad man väljer att ta upp.

Nu gick tjänsten till någon annan baserat på magkänsla framför reell yrkeserfarenhet och jag ska försöka låta bli att grubbla över vad det betyder. Besvikelsen är stor och påtaglig, men jag hanterar den. Omsättningen av logopeder i stan är fortsatt låg och det dröjer troligen länge innan chansen dyker upp igen. I så fall måste jag dessutom bemästra en magkänsla.

Så känslan av en avslutad epok än mer befäst. Mer sorg. Jag minns den där pirrande terapeutiska värmen i bröstet.

Livet går vidare. Framtiden är ljus.

Kan man inte försörja sig på sin logopedlegitimation får man väl skaffa sig en annan legitimation.

Det var jag och näringslivseliten i Skellefteå.

Och så Bosse förstås, fast det kändes mest som att jag pratade om mig själv. Att då beskriva sig själv som introvert (vilket det finns en god vetenskaplig grund för att jag är) måste ha verkat lite motsägelsefullt.

Hur som helst, medlemmarna i juryn satt där och verkade ärligt intresserade och en del visade bra engagemang inför det jag visade upp. Bosse själv gjorde ett bra jobb, även om jag tyvärr inte lät henom briljera som jag vet att hen kan. Och på grund av den nyfallna snöyran hade jag ju såklart kommit lite sent, vilket gjorde att jag inte riktigt hann med att presentera och prata om alla delarna i min affärsidé. Men jag gjorde så gott jag kunde. Gott nog, IMHO.

Jag har ingen aning om hur många hade tagits ut för denna första urvalsomgång. Om jag går vidare blir det en ny, längre presentation. Spännande!

Jag gick inte vidare i Vinn ett Aktiebolag-tävlingen. Men jag är inte alls bitter. (Obs – EJ ironi)

Kommunens näringslivssekreterare ringde upp med beskedet. Att hon ringde upp och inte bara skickade ett mejl (vilket hon också gjorde) är ett stort, stort plus. Hon tyckte att jag hade gjort en väldigt bra presentation och idén var mycket intressant, men juryn tyckte att mitt bidrag saknade bredden litegrann. Jag skulle kunna skylla på tidsbrist – att delen då jag pratade om utvecklingsmöjligheter och just breddning av produkten, den blev lite väl påstressad och tunn, även om jag fick med det mesta. Men sen är jag ju medveten om andra element som talade emot att jag skulle gå vidare. (Utan att förringa alla styrkor som min idé har.) Vi var tio bidrag varav fyra gick vidare.

Däremot vill juryn fånga upp och träffa alla ”förlorare” vid ett senare möte och se vad man kan göra för att utveckla idéerna. Det blir spännande. Tills dess (och därefter) fortsätter jag jobba vidare med Bosse.

Det finns ju många fördelar med att jobba hemifrån. (Eller jobba hemma kanske det är det rätta uttrycket för min del.) Och såklart en och annan nackdel. En av fördelarna är att man kan ta lunch när man vill, dra på sig sina vita blixten och ge sig ut för en D-vitaminstärkande skidtur. Svårslaget!

Hemträsket, Drängsmark, norra Västerbotten. Vårt hus skymtar bakom träden till vänster.

Tänk att det finns tre (3) allmänna tennisbanor i byn Drängsmark. Det var flera år sedan jag spelade tennis, och när W hälsar på är det ju givet att man provar. Och det gick ju bra. Ungefär hälften av ”på riktigt” slagna servarna hamnade där de skulle.

(Den observante och trogne läsaren noterar att jag numera försöker ge mig på en slags EFOD – Ett Foto Om Dan. Observera även att jag egentligen inte har semester utan jobbar på med mitt företag på typ daglig basis. Bilderna speglar sådant som händer på dagarna utanför arbetstid. Bilder från ordinarie arbetstid skulle bli sååå tråkiga.)

Idag blev det inte mycket roligare än såhär.

Jag skådar ljuset i tunneln. Det låter förvisso som om resan på något sätt är tung och jobbig, och visst tar man två steg fram, ett steg bak, två steg fram under programmeringsfasen. Men alla svåra utmaningar är nu överkomna (peppar peppar) och kvar är lite utforming av en tips-från-coachen-sida. Sen är appen klar för släpp, och då tar något nytt och spännande vid: export till Google Play och Apple App Store och en väldans massa marknadsföring och andra nå-ut-aktiviteter. Spännande!

Nähäpp, det bidde ingen bild idag. Hela dagen satt jag nedkrypen i källaren och försökte knäcka den sista kodnöten (som jag inte trodde fanns). Och den knäcktes till slut och nu har jag börjat fylla på med instruktioner och tips från coachen. När jag trodde klockan var fem visade sig den vara halv åtta. Så går det när man har flow.

Imorgon fortsätter EFOD.

Eftersom företaget har köpt in en bärbar macdator av senare modell tänkte jag prova det här med att flytta kontoret någon annanstans. Valet föll på Skeribi, numera (sedan tio år tillbaka?) Campusbiblioteket, där jag och studentvänner spenderade mången timmar under min utbildning. Sedan jag fick legitimationen har jag satt min fot där kanske en gång, så det var väl hög tid nu.

Det gick alldeles utmärkt att arbeta där idag, men det var också ganska lugnt och folktomt. Skolorna på högskolenivå har ju inte riktigt kommit igång ännu. Om någon vecka är det nog mer livat där.

(Kerstin satt troget och hälsade vid ingången. Hej, det var inte igår.)

Jämfört med veckans tidigare arbetsdagar så var denna tämligen usel. Jag har förvisso hunnit registrera en ny domän för firman samt jobba lite på utkastet till appen på Googles developersidor, men under tiden jag höll på med det så blev jag plågsamt varse om att allt inte stod rätt till med min dator. Tillfälliga frysningar, utforskarfönster som kraschar, filöverföringar som tar femtio gånger längre tid än normalt. Det började troligen redan igår, då jag och Den Långa Rödhåriga noterade att hårddisken på vilken alla dokument ligger lagrade, började arbeta frenetiskt. Utan egentlig anledning. 100% aktivitet. Känns skakigt.

Så idag har jag ägnat större delen av dagen åt felsökning och googlande till tusen. Som tur är har jag arbetsfilerna säkrade i ständig backup mot det s k molnet, men inte allt det andra, personliga. Så en panikbackup är på sin plats. Problemet är att det med nuvarande överföringshastighet så skulle det ta en dag eller så att kopiera över allt. Innan den är klar med det har jag en känsla av att hårddisken skulle lägga av helt. Så jag försöker hitta andra lösningar på problemet.

Nu är klockan är kvart i tio på kvällen.

Det mest ”konsekventa” jag kan göra när jag glömt ta en bild under dagen, och dessutom glömt skriva om det, är att göra ett bildlöst inlägg dagen efter, men med den aktuella dagens publiceringsdatum. Det kan måhända betraktas som fusk, men det lär ju komma en bild senare idag, och två inlägg på samma datum kan eventuellt orsaka överhettning i vissa system.

Igår satt jag mest nere i källaren och var konstant arg på Apple. Jag som trodde att Apple stod för enkelhet och lättanvändbarhet. Jag som trodde det skulle vara enklare att distribuera en app till App Store än till Google Play. Det visade sig ju vara helt tvärtom, med råge. Det är D-U-N-S-nummer, Legal Entity Name, Sole-proprietorships, Device IDs, Certificates, Licences, Keys, Store/AD Hoc Development/Distribution Provisioning Profiles, Team Agents, Archive Validations, Build Versions, Localizations, Explicit/Wildcard App Identifiers, Capabilities, Developer Teams, Entitlements… Listan kan göras ännu längre. Visst, detta är mina första stapplande steg in i den här världen så med tiden kanske jag förstår vikten av samlingen av alla dessa begrepp. Men faktum är att arbetssättet mot Google motsvarighet är låååångt mycket mindre invecklat. De här stapplande äppelstegen känns konstant nära avgrunden.

Det kanske också är en strategi för Apple – ty det är ju förstås lätt att konstatera att den samlade kvaliteten på apparna på App Store är högre än den på Google Play. Mindre skräp. Men hallå, Apple, ge er. Jag citerar en kommentator på utmärkta utvecklarforumet stackoverflow.com:

Apple needs to find an alternative to everything they’re doing. This process is f***ing insane – mpowered Jun 18 ’15 at 17:27

Boo är Made in Drängsmark.

Under omarbetningen av appen Ljuda med Boo! till en engelskljudande dito måste jag göra några nya ljudbilder. Engelskan har ju några ljud som inte finns i svenskan. Ett tonande S representeras naturligt nog av ett snällt bi. (Pedagog alternativt logoped med engelskt modersmål skall konsulteras och förhoppningsvis ge tummen upp.)

E kunde förstås inte hålla fingrarna i styr och var tvungen – för andra gången i rad – att komma med en nytolkning:

Han är ju förstås bara en sketen planarkitek utan fördjupad kunskap om verbal dyspraxi och fonologisk språkstörning och tillämplig terapi vid dessa diagnoser.

Inte helt mitt i prick, men bra nära. Jag är inte helt säker på att jag skulle kunna hitta en bättre ljudillustration (men det är ju förstås subjektivt). Det engelska språkljudet /dʒ/, såsom man säger ”Jeep” eller ”Jim”. Tack M!

När det lackar mot jul måste man ju göra en engelsktalande version av Ljuda med Boo! I samarbete med brittisk logoped samt australisk-svensk engelskalärare som förhoppningsvis ska ge tummen upp åt min svengelska.

Jag köpte inte tidningen själv, utan fotograferade den i smyg i affären. Det räcker att konstatera att annonsen finns där, i Vi Föräldrar julnummer (nr 1 2017).

Nu är rivandet nästan över. Då tar snickeriet över. Mäta och rita och räkna. Såga till på millimetern, växla av, skruva skruva skruva, tänka, tänka, tänka. Ett litet steg i taget (jag försöker ju jobba och umgås med min familj också), men till slut borde vi ha en dörröppning med skjutdörr och karmar och tröskel och ny väggbeklädnad (reglar, spånskiva, gips men inte tapet, än) och hela härligheten.

ICA Maxi, tisdag efter körrepetition. Jag är främst där för att byta en DVD-film och en zigzagsax, men självklart grabbar jag några liter mjölk, och självklart smygfotograferar jag annonsplatssidorna i tidningen Vi Föräldrar, i vilken en annons skildrande en bekant uttalsgroda är införd. Jag köper inte tidningen, det räcker med att konstatera att annonsgrannen inte säljer sexleksaker såsom var fallet i decembernumret.

Medan en annan satt nere i en källare och tryckte (förvisso med en helt okej utsikt men solen blir för stark att det blir störande med blänk och solbelyst damm på skärmen så jag drog för gardinerna och glömde bort att det faktiskt var vackert vårvinterväder ute) så var två andra familjemedlemmar ute och roade sig kungligt.

Den här killen är inte så hysterisk som han ser ut. Nytt sedan förra veckan är att han numera även kan prata engelska. Finns i en appbutik eventuellt nära dig. (Androidanvändare må vänta ett litet slag till pga föreliggande tekniska svårigheter.)

Produktionen fortsätter… En massa vokal-konsonant-stavelser är färdiganimerade, men många behöver spelas in på nytt (med efterföljande tajmingjusteringar). Det är bara att invänta normal röstklang. Just nu låter den lite tilltäppt.

På engelska ee, ah, oo, brittisk engelska er eller aw samt amerikansk engelska eh eller ur, följt av en konsonant; p, b, t, d, k, g, s, z, f, v, sh, ch, m, n, l eller w. Etthundratolv stavelser inspelade. Imorgon ska de sju ljudfilerna innehållandes dessa stavelser huggas upp och bli tvåhundratjugofyra stycken, en lång och en kort av varje stavelse.

Min en smula för stora mage uppskattas med säkerhet av åtminstone en familjemedlem, som dessutom håller sig hemma, dock utan att utföra något arbete. I vissa fall kan jag vara produktiv även i detta tillstånd, men inte hur länge som helst.

Boo hakar på trenden och rear ut sig själv! Eller kanske inte sig själv, det skulle nog inte kännas bra för någon, men själva appen är i alla fall 70 procent billigare på fredag. Jag har inte så många plattformar att exponera honom på, så det ska bli spännande att se om rean ger någon merförsäljning just under denna dag.