Det hela är över på ett par sekunder. Men det som händer hänger kvar i de medverkandes medvetande lite längre till, fast på olika sätt. Hos mig manifesteras det i ett leende, fast med lite latens, eftersom det tar en stund innan jag förstår vad som hänt. Hur det manifesteras hos den andre medverkanden är egentligen osäkert, men det som följer är en högst sannolik redogörelse över händelseförloppet och hans reaktion på det. Skulle jag råka ut för samma sak skulle jag nog reagera på samma sätt som jag för ett ögonblick ser att han gör. Med en väldigt förbryllad min. Han tittar sig runt axeln, undrande, forskande på omgivningen, på luften, hörde han rätt? Eller var allt i hans huvud?

Scenen är utrymmet på Norrlands universitetssjukhus där det finns en Bankomat och en Automat (kallades förr för Minuten). Själv har jag inget ärende till någon uttagsautomat utan jag sitter på en bänk i närheten, pillandes på min telefon. Måste ju passa på när Umeå Universitets
öppna WiFi-nätverk finns tillgängligt där. Mannen kommer och ställer sig och börjar knappa på en av automaterna. Nuförtiden ska ju allting låta, och så även bankomater. Det säger blopp när han trycker på en knapp på tangentbordet. Ett enkelt men rätt så fylligt ljud.

Under tiden då det säger blopp, blopp från bankomaten så avslutar jag mitt pill på min telefon, ser att den är satt på ljudlöst och bestämmer mig för att ställa in den så att den ringer med ljud när den ringer. På min telefonmodell (SonyEricsson Xperia X10 mini) åstadkommer man detta enkelt genom att man höjer på volymen. När man är klar med höjningen hör man ett ljud som signalerar att volymen är höjd. Ljudet är enkelt men rätt så fylligt.

Blopp.

I det ögonblick som min telefon säger blopp är jag på gående fot bort från uttrymmet där mannen står och knappar in saker på bankomaten. Ögonblicket efter ögonblicket, när jag traskar vidare mot ett hörn där jag kommer att förlora mannen ur sikte, noterar jag att han vänder sig om och tittar. Inte direkt på mig eller någon, utan ut i luften. Sökande. Undrande. Han hörde bankomaten framför honom säga blopp, men han hörde även något säga blopp från en okänd källa bakom honom. Ett ganska så identiskt ljud. Som att han undrar: Hörde jag rätt? Var det samma ljud? Skämtar någon med mig? Hörde jag i höre? Håller jag på att bli galen?

Just innan jag glider ur sikte runt hörnet ser jag att han har ena ögonbrynet uppe, det andra nere. Det uttryckte allt. En famlande undran.

Här kommer ännu en historia om något som hände på ett ögonblick, men som hade effekt på världen under en stund efteråt, en stund som är längre än själva det nämnda ögonblicket. Fast lite äckligare än ett litet blopp.

Jag har den senaste veckan dragits med en trevlig liten infektion i halsen. Inget som smittar (eller gör ont heller för den delen), men min hostreflex är minst sagt överaktiv. Regionerna under epiglottis har väl varit lite svullna, antar jag. Det har i alla fall inte varit något slem som legat där och irriterat. Jag har ätit Nipaxon, som enligt uppgift dämpar hostreflexen genom påverkan på hostcentrum i hjärnan utan att påverka hjärnans funktion i övrigt. Jag tror det har hjälpt en aning, till en del. Vid patientmöten och annat har hostreflexen satt in, och jag har lyckats stävja en hostattack som skulle te sig något olämplig just för den stunden, men inte utan ansträngning.

De senaste dagarna har slemmet gett sig till känna, och jag har gått över till Bisolvon, som enligt uppgift ”anses lösa upp segt slem så att det blir mer tunnflytande och därmed lättare att hosta upp”. Det har också hjälpt. En kort hosträcka eller kraftig harkling, rensar. Men slemmet måste ta vägen någonstans. Svälja, eller spotta ut. Trevligt.

Idag shoppade jag loss på ICA Supermarket på Morön. Ost, bröd, fil och mjölk. Betalade med kort. Godkänn, klart, tack till kassören. Medan jag packade ner varorna i min väska började den där reflexen säga ”hej, här kommer jag” och involverade muskler i hals, bröst och mage började vilja dra ihop sig. Slem på gång. Men nu var jag inte på någon patientmöte där man bör avhålla sig från otillbörliga läten som misstänkliggör mig som smittspridare på en vårdinrättning, utan på ICA Supermarket på Morön, och om man inte är på någon känslig avdelning där, till exempel i frukt och grönt-avdelningen, utan vid kassabandet, så tyckte åtminstone jag att det skulle vara ok att släppa på hosttrycket.

Så jag gör det. Det kan nästan vara skönt. Jag sträcker på halsen, låter diafragman ta sats och så släpper jag. En hostning, och en till direkt efter. Och det framkallande slemmet lösgöres från sitt ställe. Det är nu det händer. Det som gör ögonblicket eventuellt lite längre, det som eventuellt har någon slags inverkan på framtida skeenden.

Det är fri väg från glottis, där någonstans detta slem suttit, genom svalg, munhåla, tänder och läppar. Av den medföljande luftmassan formas den till en liten slemkula som går i en fin flygbana och landar på den halvan av varuband där inte mina varor finns. Just då finns inga varor där, men dom är på väg. Kunden (av manligt kön tror jag) efter mig har köpt ett par chipsdippåsar, lite frukt, ett smörpaket och andra mejerivaror. Vi kan kan kalla honom för min kassagranne.

Min slemkula, som i sin något mörkvita uppenbarelse avtecknar sig tydligt mot det mörkgråa varubandet, har alltså landad en bit före hans varor. Jag hinner tänka att ”uhbluäh… men det var ju tur, då hinner slemkulan åka ner på undersidan innan varorna kommer till slutet av bandet”. Som alla vet så finns där, på undersidan av bandet, en avlång borste som ligger an mot bandet och som är tänkt att borsta bort alla främmande ting som eventuellt fastnat sig fast på bandet. Borsten kommer att borsta bort det värsta av slemkulan innan det kommer runt, upp i början igen.

Men slemkulan är tillräckligt hållfast för att undgå att åka igen den där springan som utgör slutet av varubandet. Den ligger där och gosar. Och chipsdippåsarna och allt det andra närmar sig med hög fart. Det sista jag ser av slemkulan är när min kassagrannes varor landar ovanpå den och ramlar runt som varor gör i slutet av varuband.

Vid det laget har jag lastat min väska klart med varor, lyfter upp den och går. Jag vill inte stå kvar och ta konsekvenserna. Jag vill inte stå kvar och skämmas över att min kassagrannes varor har blivit nedsmetade av mitt hostslem. Vad kunde jag har gjort. Det som skett hade skett. Det är klart att jag kunde ha räddat hans varor från slemkulan genom att kast mig över dem och sopa undan dem från bandet, rädda dem från inslemning. Men så kvicktänkt är jag inte, och det är inte säkert att han såg slemkulan överhuvudtaget. I så fall hade mitt beteende tett sig än mer underligt.

Vad lär vi oss av detta? Jo, håll för munnen när du hostar. Även vid varuband.

En tredje historia om något som hände på ett ögonblick men som har inverkan på världen i en långt vidare mening än ett bankomatljud eller ett varuband på ICA. En tragisk sådan.

Under min praktik i Umeå bor jag i ett av landstingets personallägenhetshus på sjukhusområdet. Ett till det yttre synes skabbigt hus bakom läkarvillan, just ovanför holmsundsleden som går längs älven i nord-sydlig riktning. Sett från Norrlands universitetssjukhusperspektiv otroligt centralt. En lagom fräsch trea på runt hundra kvadratmeter i ljus 1930-talsplanlösning, högt i tak och egen uteplats. I stora rummet satt jag igår och kollade mailen och fejjan och allt det andra. Bilarna på holmsundsleden brummade på. Ibland är det lite tystare än vanligt, då det är rött ljus på leden till fördel för de som kommer från Ålidbacken. Just så tyst var det strax före klockan arton, utan att jag direkt tänkte på det.

Men kom ett ljud som inte hörde dit. Ett motorljud som från en motorcykel. Ökade snabbt i volym, och plötsligt varvade motorn på väldigt höga varvtal, varpå ljudet avbröts med en ljud som närmast kan beskrivas som när man kastar något stort i en container. Stort metalliskt duns.

Ahopp, tänkte jag utan att egentligen analysera ljudet närmare, nu var det någon som åkte in i någon annan bakifrån. Jag reste på mig och tittade ut genom mina stora fönster. Inga bilar. Stängslen längs leden var intakta. Inget omedelbart tecken på en olycka någonstans. Men så sprang en person över vägen (med mobiltelefonen vid örat), bort till andra sidan, över stängslet på andra sidan, nedför slänten mellan vägen och järnvägen, och gjorde någonting där. Det gick inte att se vad eftersom slänten är rätt brant där. Så kom en till person. En bil stannade. En till. De gick alla ned till där jag inte kunde se varifrån jag stod. Jag visste inte vad som låg där, en bil eller två, eller hur många människor. (Tanken att rusa dit själv och hjälpa till slog mig men jag nöjde mig med att observera eftersom det redan var fullt med folk där.)

Först kom brandkåren. Sen en polisbil. Sen en ambulans. Han fördes till sjukhuset, vid medvetande. Men tillståndet var kritiskt och vid 23-tiden avled han. En lokalt känd ishockeyspelare.

Man tänker: Sånt händer inte mig, för jag kör inte motorcykel. Men så inser jag att det ena inte utesluter det andra och blir lite illa till mods.

Till helgen är det partaj i staan. Men slår upp en massa tält, fyller baren med öl och plastmuggar och bjuder in käcka underhållare, och så innevånare och hemvändare och förhoppningsvis besökare komma och njuta av varandra. Jag och Den Långa Rödhåriga har, med viss initial tveksamhet, köpt biljett till fredagens evenemang, främst för att Robyn kommer och spelar då. Vore skojigt att se. Priset är naturligtvis alldeles för högt – 370 kr plus den alltid obligatoriska serviceavgiften på 30 kr = 400 kronor. Det är med viss försiktighet jag ser fram emot att försöka medverka till göra upplevelsen värd pengarna.

Sanningen är en läskig sak. Om man säger något som förr eller senare visar sig vara en Osanning så kan man få på moppo. Då måste man ta tillbaka allt man sagt, om möjligt förklara sig och komma med den rätta Sanningen, och sen stå en bra stund i skamvrån.

För att säkerställa att det är Sanning man yttrar, och inte Lögn, så bör Sanningen genomgå en lusläsning och bearbetning och granskning och inte minst redigering på layout- och språknivå – Sanningen ska inte bara vara rätt utan bör helst också vara snygg.

När vi utvecklade vår Sanning under förra hösten granskades den fortlöpande av två handledare och slutligen av en examinator som tyckte att den var tillräckligt sann för att kunna komma ut i verkligen. Därefter lämnade vi vidare vår Sanning för vidare bearbetning till ett lite snyggare, behändigare och anpassat format. Detta arbete sköttes av våra två handledare som utgjordes av en lingvist och en logopedprofessor, plus några neurologer och en foniater. Deras arbete med vår Sanning granskades vidare av ett antal diffusa personligheter utomlands. Dessa utomlandspersoner gav, efter ett stort antal vändor, grönt ljus till vår Sanning att bli Den Slutliga Sanningen, nära obestridbar, i alla fall tills någon bevisar en Motsats-sanning som gått igenom samma nagelfareri som vår.

Vår Sanning, Den Slutliga, finns publicerad i den kända tidskriften Parkinson’s Disease och finns att lusläsa i sin helhet här.

Luleå, lagom sen eftermiddag, strosar längs gågatan i väntan på att en buss ska ta mig ännu längre söderut, hem, ljuva hem, ljuva helg. M83 dundrar på i lurarna, jag hör inget annat än det. Det är skön musik, och jag låter dem på bästa sätt ackompanjera den knappa timme som jag måste tillbringa i mellanlandningsstaden Luleå. Jag ser människor röra på sig längs gatan, jag ser reklam, affärer, jag känner dofterna från Lush och blomsteraffären och avgaser från bilar och etanolbussar. På avstånd på gågatan, ungefär där jag om några sekunder kommer att gå, ser jag en grupp tjejer med pappersbuntar i famnarna gå runt och prata med folk. Eftersom jag lyssnar på M83 och det är extra bra musik nu, det är ett favoritspår på ett favoritalbum och jag vill inte att den ska bli avbruten, så styr jag om mina steg en smula. Istället för att fortsätta spikrakt fram så viker jag lite lätt av mot höger, fortfarande längs gågatan, men tillräckligt för att jag ska hoppas råka bli missad av tjejerna med buntar av papper i famnen. Jag går snabbt, beslutsamt, ser dem i ögonvrån, de misslyckas fånga upp någon passerande och plötsligt verkar jag befinna mig i fritt skottläge för dem. Allt ser jag som sagt i ögonvrån, men det tycks som om en av tjejerna hoppar till av glädje över att jag verkar vara en kandidat för vad än de vill att jag ska köpa – eller skriva på. Det motsätter mina ambitioner att bara få vara ifred och låta M83 spela oavbrutet och vara mitt soundtrack denna mellanlandningstimme. Låt min bubbla vara, mitt skal, min integritet är hårdare än vanligt just nu. Hon kommer skuttande och när jag möter hennes blick ser jag hennes läppar röra sig, jag förstår att hon redan hunnit prata till mig i någon sekund, och hennes läppar fortsätter röra sig, men jag hör fortfarande bara M83 och inget annat. Då gör jag något jag inte brukar göra. I normala fall skulle jag vara artig och stanna och höra på vad hon ville säga och göra en bedömning och utifrån det skriva på eller bidra med pengar om det kändes bra och ofta gör det det, ofta handlar det om djurens rätt i samhället eller insamling till behövande, vilka dessa behövande än må vara, det är alltid någon som behöver mina pengar, och vem har hjärta att säga nej till det? Men det är precis vad jag gör nu. Jag drar ut vänster hörlur och ler och säger snabbt ”nej tack!”, utan att slå av på gångtakten, och omedelbart därefter pluggar jag in hörluren i vänsterörat igen och låter M83 fortsätta. Hurry Up, We’re dreaming. Jag hinner se att hon på ett bra, bekräftande sätt, kanske med ett leende tillbaka, svarar ”okej” och vänder sig om och söker efter något annat offer. Och jag är halvnöjd med mitt eget agerande. Jag försöker se det som en egenträning, att lära mig bemöta påträngande försäljare på gatan eller i affären eller i telefon, som stör min vardag med erbjudanden som inte intresserar mig, eller som jag i alla fall helt på egen hand vill bestämma mig för att anta. Konsten att så fort man kan tacka nej utan att känna sig som en dålig människa efteråt.

Träningen fortsätter.

Att vi nu går in i en ny månad, ett nytt liv, firar vi genom att göra en EFIT – Ett Foto I Timmen. Egentligen ska detta göras under två förutbestämda datum i månaden, men jag tror inte någon skäller på mig för att jag avviker från schemat eftersom jag dessutom fyller år i dag. Jag uppdaterar inlägget löpande under dagen. Så här började den:

9:24 Normalt vaknade jag tidigare än såhär, men jag hade haft lite svårt att somna om efter att ha legat vaken onödigt länge från småtimmarna. När jag väl somnat dundrade Den Långa Rödhåriga in med varm choklad och ett tårtljus i ett singoallakex. När ljuset brann ner till kexet började sylten koka. Lustigt. Jag har aldrig sett sylten i ett singoallakex kokat förut. Dock oätlig. Stearinblandad singoallasylt.

10:24 Pudeln är, kors i taket, mer morgontrött och morgonsur än människorna.

11:31 Jag hade, dagen till ära, tänkt ta mig en skidtur idag. Men nä. Tejpen på skidornas fästzon är icket anpassad till sju komma två plusgrader. Med största sannolikhet nollglid. Och jag har ingen lust att börja kladda med klister. (EDIT: Termometern ska dammas av under dagen.)

12:32 Dagens första (och enda?) födelsdagspresent. En Dark Night Surprise Egg. Han kastar kaststjärnor tror jag. Ägget var inte av choklad men det innehöll förutom Läderlappen några fladdermus-sockerbitar. Mmmmmsocker.

13:30 Lite additional fördisk innan tårtbak.

14:32 Tårtbakerskan kom och satte igång och bakade tårtbotten. Vrooom. Den måste vara mjölkfri, och det finns inga sådana att köpa. Då får man göra en egen.

15:27 Toan var i skriande behov att skuras, så vad gör man?

16:27 Osvenska jättejordbuggar fick delas itu för garnering av framtida tårta. Stressfaktorn var något förhöjd – snart skulle tjocka släkten komma.

17:33 M släppte iväg en egenuppblåst ballong. Lyckan var fullständig. Men ballongen flög och gömde sig och ingen vet var. Den lär nog hittas om något halvår, dränkt i damm. M fick snabbt erbjudande om ny ballong. Oklart om hon antog erbjudandet.

18:37 R ägnade sig med magen full med tacos åt musikaliska äventyr med trumpet och klaviatur, och antog i samband med det även sociala utmaningar, framförallt med siblingen. Efter en kort pratstund övertalades han att posa för mig och kameran, enkom och allena och utan inblandning av någon annan. En herre med tilltagande funderingar om livet och omgivning och sig själv.

19:11 Man kan misstänka att de små trängtade efter tårtan, och så gjorde även de vuxna. Inte så stor i diametern, men rätt så hög, ca 15 centimeter. Tårtornas skyskrapa. Mörk choklad varvad med drottningssylt toppad med jätteblåbär och osvenska men ändå supersöta jordgubbar.

20:45 Efter hemgång av både unga och gamla gäster berömdes Pudeln för att ha lyckats hålla sig i över sex timmar. Han hade säkert kunna hålla sig längre om han hade vetat hur det såg ut ute. Slask deluxe i tövädret. Vår pudel gillar inte att bli blöt.

21:33 Den Stora 40-årspresenten från Den Långa Rödhåriga med familj. En bräda med hjul. Precis vad jag hade önskat mig. Ett tecken på 40-kris? Ska karln börja åka skate?? Nej. Snarare en symbol att ta med sig skidåkningen från spåren i snötäckta vinterskogen till landsvägarna i sommar.

22:32 Dags att ”koppla av” med Belinda som pekar och säger vem som ska får avbryta någon annan i svt:s Debatt. Man diskuterar bensinpriser. Oj, vad dom är upprörda.

23:35 Vissa har förstått det här med att gå och lägga sig. Gonatt.

Fyrtio år och en vecka gammal. Och för fyra dagar sedan kom en massa människor på besök. Det inleddes med hämtning av W på en flygplats, fortsatte med besök av vuxna och barn som smaskade i sig hembakta semlor och saft och kaffe. När eftermiddagskalaset var över tog de som skulle föra över sig själva till kvällsfest sig en tupplur i vår säng respektive kökssoffa. Intermezzo under sena eftermiddagen/tidiga kvällen med pauspizza. Under kvällen ramlade det in en massa människor med hjärtliga gratulationer och en och annan present. Egotrippstipsrundan bestod av fjorton frågor och de flesta frågor kunde man ta reda på på plats, men några var man hjälplös inför om man inte kunde svaret rakt av, men då rörde det sig om ren kuriosa som man fick reda på under rättningen. W vann tipsrundan såklart, imponerande tätt följt av M. Gästerna fick äta mer semlor och jag tolkade omdömet som att de var ”ovanligt goda för att vara hembakta”. Fluffiga och söta. Lösningen förefaller vara dubbelt så lång jäsningstid av både deg och bullar jämfört med vad som står i receptet samt applicering av grädde just före servering. Kvällen bjöd även på baklängesmusikmatch och en omgång Tabu.

Själv är jag tacksam för de fina, intressanta och goda presenterna jag fick, och inte minst och framförallt för alla de som kom och uppvaktade och bara var där. Det gör mig rörd. Tack, tack och tack! Allra mest tack till W, som skulle ägna sig åt alpina förlustelser på Ramundberget veckan efter – gjorde sig besväret att åka en nätt liten omväg på ca 115 mil (inklusive flyg Stockholm – Skellefteå) för att vara med på min fest. Det betyder mycket.

För hundra år sedan håller hon en konstant hög fart genom Atlantens vatten. Hennes telegrafister har mottagit fler högst relevanta isvarningar, men dom läggs på hög eftersom telegrafister är fullt sysselsatta med skicka hälsningar från passagerarna med det nya sättet att kommunicera med omvärlden. Om en timme kör hon på ett isberg och två timmar och fyrtio minuter senare lämnar hon vattenytan. Drygt 1500 människor dör. Hennes sista färd ned genom 3800 meter kompakt mörker illustreras här, och då hon landar på botten, illustreras här:

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/RMS-Titanic-III.mp3|titles=RMS Titanic: part III]

Det finns en part I och II också, men det är bara part III som jag gjort en remake på och därmed vågar lägga upp här.

Sedan slutet av 80-talet har jag varit besatt av den där båten, människorna, skeenden, historia och öden före, under och efter. Jag var på vippen att gå med i Titanic Historical Society, men tyvärr blev det inte av. Att det allmänna intresset har ökat enormt de senaste åren, inte minst tack vare James Camerons film från 1997, är ju bara glädjande – det innebär ju att det finns mer material, böcker och dokumentärer att njuta av idag.

För exakt tjugo år sedan stod jag på en balkong i Skogås och konstaterade att natten var lika klar och stilla som den natten åttio år tidigare. Jag hade liksom min egen lilla minnesstund där och då. Ikväll har vi vår egna minnesstund genom att titta på A Night to Remember, filmen om katastrofen från 1958. Samtidigt kikar vi på twitterflödet från TitanicRealtime.

Olle och Leif plingade på en sömnig förmiddag mitt i veckan för ett tag sedan. Leif med ett par jättelika kameror och Olle med blott penna och litet anteckningsblock. Olle höll låda rätt mycket, men inte utan att hänvisa till uppenbara saker i min omedelbara närhet, som Krabaten i Den Långa Rödhårigas mage eller längdskidorna som stod och vilade i hallen. Han imponerades av att jag ännu inte gett upp säsongen, och varför skulle jag det, snöläget såg visserligen illa ut just då, men kalla nätter och framförallt de senaste decimetrarna snö som fallit igår, inatt och idag bäddar för en rejäl revival of the serious cross-country motionsåkare.

Han kom för att jag hade satt ut en liten, liten annons i lokaltidningen som berättar att jag fyller 40. Av någon skum anledning hade en kollega till honom kopplat ihop mig med den där sjungande moroten jag gjorde för en hiskelig massa år sedan. (En ful making-of-sida om filmen finns här.) Jag fattade inte riktigt det där – hur kollegan lyckas minnas den kopplingen, men det och mina fyra ord i födelsedagsannonsen (tror det var logoped, geocachare, skärmflygare, tenor) var tydligen tillräckligt för Olle att vilja göra ett vardagsreportage om mig. Norran publicerar några sådana vardagsreportage i veckan, en helsida med en person i fokus, om denna persons intressen, yrke eller bara varande.

Så vi satt i köket och han frågade en massa om mig, min bakgrund, mina intressen, och så pratade han såklart på själv rätt duktigt också, lite anekdoter och annat kring det vi samtalade om. Ungefär på samma sätt som han skriver, för hans berättarspråk är ju lite speciellt (och läsvärt!). Och som samtalare gav han ändå utrymme för mina egna ord och tankar, något som jag ofta känner en avsaknad av i vissa vardagliga situationer. Mycket trevligt. Mot slutet av besöket var det dags för lite plåtning och det kändes litegrann som att här visar Thomas upp sina ”coola” dyra utomhusprylar, rullskidorna och flygskärmen i skojiga vinklar. Plus ett straff-foto. Ska bli intressant att se slutresultatet som helhet, även om jag såklart fått läsa texten och komma med lite synpunkter.

Kommer i tidningen vilken dag som helst nu. Jag har mörka solglasögonen redo.

En halvintensiv helg är över. Repetitioner mest hela lördagen och en tur till Lövånger för vårkonsert på kvällen. Idag fick man minsann sova ut – vilket tydligen var välbehövligt – och sen mer mental laddning och repetitioner inför kvällens konsert i Anderstorpsalen. En relativt välfylld konsertsal och en kör som var överraskande avslappnad och lyckades träffa rätt de flesta svårare partierna. Och om dirigenten efter avklarad konsert uttryckligen säger att det lät bra så är det ett bra betyg.

En av de mer positiva upplevelserna för min egen del var den att sköta ljudupptagningen och samtidigt slippa allt jämrans jox med kablage, dator, mixer, mick i mickställ. Körens senaste inköp bäddade för en säkrare och smidigare inspelning. Ett ljudprov kanske kommer så småningom.

ICA Morön, Skellefteå, runt femtiden på måndageftermiddagen. Den Långa Rödhåriga sitter kvar i bilen ute på parkeringen tillsammans med Krabaten (som ju egentligen heter något annat). Kompletteringshandling, fil, mjölk, bröd, jag rycker till mig en ostkaka, en påse potatisbullar, färsktortellini och mozarella. Ett viktigt uppdrag tar mig till barnavdelningen. Roffar åt mig det sista paketet Baby Semp 1. Funderar en stund – det står ”napp” på listan också. Jag betraktar napparna som erbjuds. I snygga genomskinliga plastförpackningar hänger det nappar för ungar som är minst 6 månader. Det går ju inte. Vår unge är tre dagar gammal. Bredvid 6+-napparna hänger det massor av andra nappar, i förpackningar som ger en något billigare framtoning. Men på dessa förpackningar står det ingenting om någon ålder. Okej… hur ska man veta? Jag står där en stund och betraktar, fram och tillbaka. Gången just där jag står mellan hyllorna är ganska trång, men det stör mig inte, jag är fullständigt koncentrerad på att försöka förstå till vilken ålder de där napparna med en något billigare framtoning ska vara. Duger de åt en tre dagar gammal bebis, eller är de för stora? Denna storslagna fråga ockuperar hela min varsevärld, jag är helt omedveten om människor som rör sig runtomkring. Plötsligt känner jag något på min höft, ett upprepat duttande. Jag väcks ur min napphypnos, vänder på huvudet och ser en äldre dam som står med sin kundvagn och duttar med den på min höft. Min höft. Snett bakom står en man som förmodligen är hennes karl. Allt går väldigt fort, hon tittar menande på mig, men hon säger i alla fall ingenting. Hon bara står där och duttar med vagnen på min höft. Jag förstår naturligtvis vad hon vill, hon vill komma fram och jag står i vägen för henne i den trånga gången mellan hyllorna. Jag skuttar undan någon meter för att släppa fram henne samtidigt som jag utropar ”Men oj, ursäkta!”. Hon svarar mitt ursäktande med ett väldigt neutralt ”jaaa…” och hon och vagnen och mannen som förmodligen var hennes karl går raskt förbi mig. Jag återgår till min nappundersökning men en del av mig undrar förstås vad som just hände. Jag kan inte tänka mig att hon påkallade min uppmärksamhet verbalt och att jag inte hörde, så pass inne i napphypnosen var jag inte, dessutom vet jag med mig att jag är rätt auditivt uppmärksam. Så vad hon faktiskt gjorde för att få mig att flytta på mig var att köra på mig upprepade gånger med kundvagnen. Jag bekräftar detta stilla för mig själv. Var inte det ett ganska märkligt beteende, så säg. Det kändes inte… så fräscht. Jag lovar att själv aldrig aldrig köra på en för mig okänd människa med vilket fordon jag än framför, må vara cykel, barnvagn, bil, paramotor eller kundvagn, bara för att uppmärksamma denna människa att han eller hon står i vägen för mig. Jag säger ”Hej, ursäkta” och om det paralingvistiska buskapet inte går fram så lägger jag till ett ”Skulle jag kunna få komma fram?”. Inget jäkla duttande.

Imorgon tar det slut. Då arbetar jag sista dagen. Epoken som leg log på barnhab på Sunderby sjukhus är över. Många trevliga arbetskamrater. Många spännande patientmöten. Några tråkiga. Några roliga. Alla nyttiga.

Ikväll sista exilkvällen. Den spenderas på ett långt ifrån spännande vandrarhem i Boden. Men rent, ganska fräscht och mycket prisvärt.

Imorgon kväll, väl hemma, börjar nästa epok. Minst fyra månader helledig pappa. Sweet.

2013 började med hantering av bajs.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men hips vips satt jag på knä i en hall i ett hus i Hökmark, iförd smoking, runtomkring mig låg en massa skor och väskor och jackor och framför mig låg en bäbis på rygg, byxor och blöjor avlägsnade men inte allt av blöjinnehållet. Jan Malmsjö mässade någonting om några klockor bortifrån vardagsrummet och S hade hällt upp pommac i ett antal glas. Någon, jag vet inte vem, frågade långtbortifrån om jag inte hade kunna vänta par minuter med det där och det kanske jag hade kunnat, men så fort uppdraget hade uppdagat sig en stund tidigare hade jag satt upp som mål att åtgärda det omedelbart. Jag kanske hade någon slags förhoppning att kunna hinna det före tolvslaget. Att låta Mona börja det nya året nybytt och torr. En fräsch start.

Okej. Inskålandet av det nya året skedde inte exakt på tolvslaget, det blev fördröjt ett par minuter, men det är okej för mig. Jag är inte så tidsbunden. Det är roligare att konstatera att då klockan slog tolv så hanterade jag bajs. Vem kan skryta med det?

Stora grejer på gång.

Kanske.

Eller jo, allra troligast. Men på förekommen anledning vill jag inte avslöja för mycket just nu, så jag håller Er, Kära Läsare, på halster. Den som lever och läser skola se.

Men först ska jag åka skidor. Checka in här imorgon för att se hur det går.

En timma, sjutton minuter och trettiosex sekunder efter bästa motionär gled jag in i mål, efter fyrtiofem kilometer eller tre timmar, fyrtiofem minuter och fem sekunder efter start. Fast enligt min GPS:en, som troget hade rapporterat avstånd, total tid och medelhastighet hela vägen, så hade jag bara åkt fyrtiotre kilometer och fyrahundra meter. Vem har rätt? (Förra året åkte jag sträckan som påstods vara tjugofem kilometer men som GPS:en mätte till tjugotvå kilometer och fyra hundra meter. Milspåret uppe på Vitberget är nio kilometer och sexhundra meter. Jag anar ugglor i mossen.)

Sista kilometrarna uppför Degerbyn, Sjungande dalen och Erikslid var jobbigast. Allt som allt var det inte fullt så jobbigt som jag trodde det skulle vara. En hamburgare fick jag i målområdet men de utlovade prisplaketterna hade tagit slut.

Sen plockade jag fram ringen och friade till Den Långa Rödhåriga. Hon sa ja.

Hoppsan då. Inte varje dag man shoppar ett hus. Vi firar med pölsa och rödbetor.

Foto: Fastighetsbyrån Swedbank

Vi håller i varandra, i händerna och i famnen och på andra sätt. Släpper inte taget i första hand. Frågan ställdes i målfållan på skidstadion efter avslutat 45-kilometerslopp och hon tyckte nog att frågan var lite dumt ställd, ”du vet att jag vill” blev svaret.

Tänk, plötsligt händer det. Utmärkt fäste, utmärkt glid.

Eftersom jag inte haft tid att ha ångest över att en lång härlig pappaledighet var på väg till sin ända, så var det inte förrän återgången till arbete var ett faktum som opeppen och rostigheten sköljde över mig  som en våt gammal disktrasa. Stressmagen och magkatarren kom som på beställning men motades bort med lite novalukol. Det sätter sina spår att att börja på nytt jobb med delvis nya arbetsuppgifter på ny arbetsplats precis samma vecka som man flyttar med fästmö och tiomånadersdotter till ett nyinköpt hus. Men när själva flytten var överstökad och vi badade i kartonger i vårt nya hem kunde jag på nåt sätt lugna ner mig. Nu är det bara att ta en sak i taget. Och det är hanterbart – uppackning parallellt med renovering av sovrum, upphängning av allsköns lampor och en himla massa annan småfix. Ett av dessa steg var gårdagens återuppstart av dator och bredbandsfix. Till viss del den på denna sida veckolånga tystnaden därav.

Imorgon blir det rundvandring.

Sedan i fredags är jag inte längre ägare av ett 56,5 kvadrats penthouse i ett punkthus på Getberget. Aldrig mer sitta och njuta av kvällssolen och lyssna på galna björktrastar och beundra utsikten över Älvsbacka, allt på en gång. Ett svalt femtiotalshus, med bevarad tvätt-trumma i original i tvättstugan och snygga järnräcken och marmorplattor i trappuppgången.

Måste bevara nånting. Så idag besökte jag det som varit mitt hem sedan sex och ett halvt år, och hämtade vardagsrumsdörren med det fina glaset. Dom skulle ändå slänga bort allting. Nu ligger den på sniskan i ett förråd i Drängsmark. Inklusive karm. Följ med. Du ska upp så småningom.

Åsså ställde hon sig upp.

Vi ville fly brämsen och knotten och tog oss en tur till Furuögrunds småbåtshamn där de har ett café och gissningsvis svalkande vindar från havet. När vi lekte i gräset mellan båtarna reste sig Mona upp från alla fyra. Alldeles själv, utan stöd. Milstolpen. Ett år och tio dagar gammal. (Förra milstolpen var förra veckan då hon tog sitt första egna steg. Nästa milstolpe – att resa sig upp själv OCH ta ett steg – är nära förestående, tror vi.)

Det är fredag och vi är lediga, allihop, hela familjen. Den Långa Rödhåriga är drabbats av nån slags infektion och hon är på väg att tappa rösten. Logopeden säger – Röstvila… men han är samtidigt medveten om att det är ett hopplöst kommando. Så Mona och jag går ut och sparkar boll istället. Det är skymning ute och det blir snart riktigt mörkt, men gårdsplanen är upplyst av gatljusen och ljusslingorna som jag har satt upp på det halvdöda körsbärsträdet. Mona roas av att ömsom sparka bollen framåt, ömsom plocka upp den och ”kasta” den åt nåt håll. Och jag sparkar tillbaka. Men till slut blir hon less, vi går till postlådan som är tom idag, och sen går vi in. När vi kommit in, klätt av oss och varit inne några minuter så frågar Den Långa Rödhåriga Mona:

– Har du varit ute, Mona?

Mona svarar direkt:

– Boll.

Och våra hjärtan värms. Det är första gången vi hör att hon verbalt refererar till något som hänt för en relativt god stund innan, innan vi klädde av oss, innan vi gick in, innan vi gick och kollade postlådan. Mys.

Mona avslutar året med en viktig fonologisk milstolpe. Imorse sa hon ”bajs”. Med alla ljuden korrekt placerade och utförda på ett godkänt sätt. Bilabial tonande klusil (b), diftong (aj) och framför allt tonlös sibilant (s). Det är den sistnämnda som utgör milstolpen. Att hon använde ljudet i ett ord. Visserligen inte helt finslipad och helt dental, utan med förträngningen något längre bak i gommen, men fullt och gott godkänd som språkljud i svenska ord. Nu är det ju ett bra tag innan ljudet bör sitta med rätt artikulationsställe och användas överallt i alla ord, men det första steget dit är taget.

Gott nytt år!

Från altanfönstret, som blev vårt i april 2013, kunde man se isen smälta, löven spricka, badkläder på strecket, gräset klippas, träden färgas av höst, första, andra och tredje snön samt en kollektorslang på nylagd is. Året har varit fantastiskt och Ljungblads hoppas på ett icke sämre år 2014.

Tårtfrågan är i stort sett löst. Vigselplatsen är redo att ta emot. Folk är kontrakterade till olika uppgifter. Vägbeskrivning och anvisningar är utskickade.

Förberedelserna är i full gång.

Gårdagens tilldragelse var, inte minst nere på isen, mer makalöst mäktigt än vi hade kunnat föreställa oss. Det här bär vi med oss länge, länge. Tänk vad man kan åstadkomma med lite vatten, några hinkar och ett åk-tefat. Buffébordet bågnade av alla godsaker, fast av någon skum anledning hade vi inte tid att smaka av alltihop. Istället smakade vi av alla goda vänners närvaro. Tack alla som var med! Tack alla som hjälpte till!

En mer fullständig bröllopsberättelse och foton (bland annat av vår gode vän och fotograf Christer Dahl) kommer så småningom på en bröllopshemsida nära dig.

Nu har jag varit gift i två veckor. Och mitt efternamn är nu icke Saeys. Mitt namn är nu Thomas Adriaan Ljungblad. Adjö, allt kämpande med att var och varannan dag för främlingar i telefon bokstavera fram bokstav för bokstav: ”Sigurd, Adam, Erik, Yngve, Sigurd”, och alltför ofta behöva ta om det igen eftersom mottagaren inte hade beredskap för en sådan ovändad radda vokaler. Och ofta har slutresultatet ändå blir ”Sayes”, ”Seyes” eller något annat unikt. Nytt körkort, nytt pass, nytt SITHS-kort, ny underskrift, nytt avsändarnamn i mejlen. Den som fortsättningsvis vill kalla mig ”Saeys” får göra det, det har jag inget emot.

Att jag byter efternamn är alltså till stor del ett praktiskt beslut, men även en statement för mina band till Mona, Ida och hennes familj.

Imorgon drar vi på bröllopsresa. Det blir några dagar i London. Vi har aldrig varit från Mona så många dagar i sträck. Det går säkert bra. Vi ska kanske gå på lite muséer, titta på britter, dricka afternoon tea, åka tunnelbana, gå på musikal, gå på 3-pubars byapubrunda i en by som är mindre än Drängsmark (fastän vi inte dricker öl), och allt annat man kan tänka sig att hitta på där.

Om man ska se det som att vi knyter ihop säcken vad gäller vinterns bröllopsprojekt så är det väl lämpligt att vår fina vigselcirkel gör sin definitiva sorti just i detta nu? Isen på Idatjärn drar sig undan, och just igår blev cirkeln, platsen på vilken ett hundratalet gäster bevittnade min och Den Långa Rödhårigas vigsel i värsta Expedition Robinson-scenografi, öppet vatten. Aldrig mer skola vi se den fina Star Trek-inspirerade och bananformade fonden som Dopat skottade upp åt oss. Utom på bild förstås.

Före:

Efter:

(De röda cirkeln representerar vigselplatsen, i ungefärlig storlek och ungefärlig position.)

Bussen kränger till och saktar ner vid busshållplatsen nedanför sjukhuset. Klockan är tjugo i sju på morgonen och en ny arbetsdag stundar. Tredje dagen efter en lång och skön sommarledighet (och tänk, det är mer än hälften av sommaren kvar!). Jag blinkar trött med ögonen, knäpper upp säkerhetsbältet, lutar mig framåt för att resa på mig. I den fullföljande rörelsen från sittande till stående lägger jag märke till en strumpa vid mina fötter. Det är ingen fot i den, det är en tom strumpa, ganska smutsig, vit och grå i breda ränder. Den fortsätter ligga där när jag gör en 180, går några steg längs gången, och stapplar nedför trappen till bussens bakre utgång (ja, det är en dubbeldäckare). På väg uppför backen till logopedmottagningens bakdörr funderar jag över vad jag just såg. Var inte strumpan väldigt lik en som jag själv äger? Jo. Kan det där ha varit en strumpa jag har haft i min ägo. Sannolikheten att det ska ligga en borttappad strumpa med det hyfsat unika mönstret vit-grå-randig, precis vid mina fötter just vid den stolen jag just den morgonen sjönk ned i fem över sex på morgonen i Byske, sannolikheten att denna strumpa skulle ha tillhört någon annan ser jag som ganska liten. I alla fall mindre än att det faktiskt var min strumpa.

Men hur hamnade den där? Jag hade ju redan ett par strumpor på mig. Ett par mörkmörkblå med små vita prickar och mörklila tådel och häl. Hur hade den vit-grå-randiga strumpan lyckats följa med mig hela vägen från golvet sovrummet i sovrummet, där den allra troligast låg från början, gjort en svängom i köket i de snabba frukostbestyren halv sex på morgonen, hakat med lilla språngmarschen över gården till garaget, in i SAABen, ut igen för att stänga garageporten, in i SAABen igen, tolv minuters biltur till Byske lyssnandes på nattens tolv sista minuters Notturno i P2, ut ur bilen på parkeringen i Byske, ombord på bussen och några steg uppför den främre trappen? En teori, svår att bevisa men ännu svårare att motbevisa, är att strumpan på något sätt hamnat i mina jeans’ ena byxben under sista vistelsen på golvet i sovrummet, lyckats klamra sig fast där medan jag trött dragit på mig byxorna och hållit sig kvar ända tills den skakat sig ner under de fem milen Byske – Piteå.

Hemkommen sent på eftermiddagen hittar jag strumpans tvilling. Nytvättad och fin. Så värdelöst. Jag har inga andra liknande strumpor. Hur omaka får man egentligen vara, rent estetiskt? För att inte tala om det obekväma i att ha två olika strumpor, med olika tyngd och densitet och tjocklek och gudvetvadförparametrar, på sig. Så. Värdelöst. Vad ska jag göra med den nu? Det är ju inte direkt så att jag tänker ta kontakt med en bussvärd eller busschaufför och efterlysa en tappad, ganska smutsig vit-grå-randig strumpa. Den gör bäst i att avsluta sina dagar i ett upphittat lager i Haparanda eller Umeå, ty det är där de borttappade lite slumpvist hamnar.

Jag leker med tanken att ändå ta på mig den, gå med den utan skor under en dag utomhus att den blir minst lika skitig som dess tvilling på bussen, ta med mig den till bussen på måndag morgon, och lämna den på exakt samma ställe innan jag stiger av. Chansen är hög att samma person, anställd av Veolia och städar ur bussar, som hittade den första strumpan och tog hand om den, hittar den andra också. Tänk så förbryllad hen kommer att bli. Två skitiga strumpor funna med ca en veckas mellanrum på samma plats i samma busstur. Vad är oddsen för det? Är det någon som spelar henom ett spratt? Kommer hen ta hand om båda? Kommer hen att tvätta upp dem och vika ihop den ena över det andra? Kommer personen börja bära dem själv, utan att veta vilken historia som ligger bakom? Eller kommer hen göra samma sak som hen gjorde med första strumpan, det vill säga kasta den i papperskorgen?

Jag gjorde slag i saken. Jag glömde visserligen att skita ner strumpan, men jag tog med mig den en arla morgon, klev på bussen, åkte, och innan jag klev av i Piteå så släppte jag den på bussgolvet, mellan mina fötter. Där skulle den få ligga, ända tills en person med buss-städarfunktion i slutdestinationen Haparanda plockar upp den. Förhoppningsvis är denna person med buss-städarfunktion samma person som plockade upp en likadan, fast skitig, strumpa, på samma plats, en vecka tidigare. Tänk så förvånad personen kommer bli.

Mona har väldigt länge sagt ”hjälpa dej” eller ”bära dej” när hon vill att man ska hjälpa eller bära henne. Hur förklarar man den grammatiska skillnaden mellan ”mej” och ”dej”? Det går inte med en två-och-en-halvåring.

Idag sa hon ”hjälpa mej”. Varvat med ”hjälpa dej”. En språklig milstolpe! Hej possessiva pronomen!

Jag är en smitare.

För två månader sedan skulle jag göra några ärenden i stan. Kör bil dit som vanligt och hittar en parkeringsficka på Stationsgatan. Börjar fickparkera, något jag brukar lyckas ganska bra med om jag får säga det själv. Men jag missbedömer såklart avståndet till bakomvarande Mercedes, chunk säger det när jag kör på den. Rätar till min bil och sitter kvar några sekunder och begrundar läget. Vad händer nu? Hur gör jag? Antar att jag lämnar en lapp på Mercedesen ifall jag nu har haft sönder något. Kliver ut, går bakåt, kollar. Ingen skada på min bil, såklart, SAABen har ju en maffig stötdämpare som fått all möjlig stryk utan att det syns en skråma. Plus kroken. Kollar Mercedesen. Den har ingen maffig stötdämpare men jag ser ändå ingen skada där. Nähäpp. Då kanske chunk lät värre än det var. Okej. Då går jag vidare.

Några veckor senare får jag ett brev från Folksam. Skaderegleringsärende. Det kommer att komma en räkning på självrisken 1000 kronor. Jag ringer upp Folksam för det framgår inte särskilt mycket mer än så i brevet vad det gäller. Folksam berättar detaljer och långsamt erinrar jag mig episoden med Mercedesen. Så det blev en skada ändå? En icke synlig? Jaha, jo, det var ju inte så att jag krälade på marken för att kolla. Och det fanns tydligen ett vittne. Uppenbarligen inget vittne som gav sig till känna, gatan var i stort sett tom på folk. Kan ju hända att vittnet satt och åt fisk i sushirestaurangen på andra sidan gatan. Nåväl. My bad. Jag betalar självrisken och tänker att det hela är ur världen nu.

Idag ringer polisen och vill förhöra mig per telefon. Och jissenammen vad man skärper till sig när polisen ringer. Försöker låta så lugn och glad som möjligt. Jag har ju rent mjöl i påsen. Det hela handlar ju förstås om Mercedesen. Anmälan om smitning är gjord. Nu får jag reda på att vittnet inte var bilägaren, bara en hederlig människa som tycker att rätt ska vara rätt. Vad jag skulle ha gjort är att ha lämnat en lapp på Mercedesen, även fast jag inte såg någon skada. När jag nu inte gjorde det så är det ett brott och det rubriceras som smitning. (Vilket låter som att jag drog iväg med bilen, smet, så fort jag bara kunde. Och det gjorde jag ju inte. Jag gick och handlade på Clas Ohlsson. När jag kom tillbaka så tror jag Mercedesen hade kört iväg.)

Ja, jag erkänner brottet. Igen. (Förra gången var det till försäkringsbolaget.) Jag frågar konstapeln om det blir en plump i registret nu. Nej, inte för enstaka förseelser.

Boten kommer så småningom. 1200:-. Jag betalar. Och hoppas att saken är ur världen nu.

Och samtidigt hoppas att jag är den enda i detta ärende som inte hållit mig på rätt sida om lagen.

— Det skulle kunna vara så att jag fick en gammal science fiction-bok av en vän. Hon hade hittat den på ett antikvariat i vår huvudstad, och skickat den per post.
— Det skulle kunna vara så att jag aldrig kontaktade henne för att tacka.
— Det skulle kunna vara så att jag istället gick till Teknikmagasinet och köpte den minsta och billigaste radiostyrda båt de kunde frambringa, och skickade den per post till henne. Utan avsändare och hälsning.
— Det skulle kunna vara så att hon aldrig förstod vem den var ifrån, och varför just hon hade fått den.

Alla påståendena utom det sista är egentligen rena rama fakta, uppbackade av dokumenterade och/eller verkliga händelser. Det sista utgörs i jämförelse bara av ett högst troligt antagande baserat på… en känsla?

Igår kom Bosse hit för att såga ner en tall på vår tomt.

Bosse la den i en perfekt 45-gradersvinkel mot den gamla Cembratallen. Jag utgår från att det var meningen. (Cembratallens dagar är också räknade.)

Hur som helst – inga bekymmer. Bosse sågar vidare längre upp på stammen.

Sådärja. Lagd tall ligger.

Det gör även förra årets sista stora pysselprojekt, vår kära julbock, tillverkad av hönsnät och LED-ljusslinga. Icke inplockad efter julen eftersom den hade frusit fast. Nu är den platt, stackarn. Tack för den här tiden.

Dagens mest hysteriska födelsedagsunge bland alla firare i lokaltidningen.

Som hon har längtat. Pratat i ett helt år om tårta och presenter och dom som sjunger för en. När vi lite löst hintade om det igår verkar det som hon inte helt förstod vad det var för slags dag idag. Hon lyckades liksom inte koppla ihop det här med att hon skulle få (en) present och att hon då var två men idag skulle vara tre år. Trots att pratet om den annalkande födelsedagen (från alla håll) har blivit hetare och mer intensiv senaste tiden.

När det väl händer, klockan sju en måndagmorgon, med sång, present och kanske inte tårta men i alla fall en pepparkaka, verkar hon först inte heller helt med på noterna. Det krävs lite pepparkaksknaprande och paketuppslitning innan det faller på plats. Idag är det hennes dag. Mer än alla de andra dagarna.

I eftermiddag kommer släkten. Tårtbakning och ballonguppblåsning i full gång.

Nu lät det ju i förra inlägget som om Mona bara skulle få en present, men det var bara det vi hintade om dagen före, om vad som skulle hända. Det blev trehjuling, böcker, kläder, docka, liten mjukiskatt och annat. Och tårtan! Och ballongerna! Och korven! (istället för laxen) Och melonen! Och släkten! Och sången!

När det började närma sig läggdags verkade hon tycka att det räckte, så hon gav godnattpussen till en annan än den som helst ville ha en, och gick helt sonika och lade sig. Firandet på Drängen (förskolan) dagen efter (idag) hägrade.

Det blev en relativt kort stockholmsresa förra veckan, men en resa som hade sin slev av bisarra intryck, som har fått mig att fundera på en gammal mans historia och liv, och som troligen ger konsekvenser för framtiden. Nästa stockholmsresa om några veckor blir ännu kortare.

Ett av intrycken var från hemresan, då tåget var fyllt av flyktingar på väg norrut. Den unge mannen som sov i samma kupé som jag, var läkare till yrket, från Irak, och på väg till Finland för att söka asyl, eftersom det går fortare att få sin sak prövad där än i Sverige. Han såg inte fram emot mörkret och kylan, men jag hoppas han får ett varmt mottagande och inte en mänsklig mur. Han fick min mejladress. Jag hoppas han hör av sig och berättar hur det går.

De andra intrycken var av mer familjärt sorgligt slag. Upplevelser med flera bottnar. Jag ska nog skriva mer om det här framöver. Just nu nöjer jag mig med denna lite retfulla teaser. Moahaha.

Det var jag och näringslivseliten i Skellefteå.

Och så Bosse förstås, fast det kändes mest som att jag pratade om mig själv. Att då beskriva sig själv som introvert (vilket det finns en god vetenskaplig grund för att jag är) måste ha verkat lite motsägelsefullt.

Hur som helst, medlemmarna i juryn satt där och verkade ärligt intresserade och en del visade bra engagemang inför det jag visade upp. Bosse själv gjorde ett bra jobb, även om jag tyvärr inte lät henom briljera som jag vet att hen kan. Och på grund av den nyfallna snöyran hade jag ju såklart kommit lite sent, vilket gjorde att jag inte riktigt hann med att presentera och prata om alla delarna i min affärsidé. Men jag gjorde så gott jag kunde. Gott nog, IMHO.

Jag har ingen aning om hur många hade tagits ut för denna första urvalsomgång. Om jag går vidare blir det en ny, längre presentation. Spännande!

Det var ju egentligen EFIT idag och jag började faktiskt ta ett foto i timmen men händelser under dagen fick mig att tappa lusten så jag fortsätter med mitt EFOD – Ett Foto Om Dagen.

Idag drog vi till Piteå. En eftersläntrarutprovning av min uttalsapp och så var det första gången nånsin som jag varit på Noliamässan. Mona hade allra mest peppat för att få träffa pyssel-Jenny (känd från teve) och när pyssel-Jenny uppenbarade sig i egen hög person och hälsade på Mona så var Mona bara lite, lite blyg. Och så gjorde vi en ekorre av en kotte, några trästumpar och lite målarfärg. Gissa vem som ska få den…

Åtta ungar föddes sommaren 2012. Åtta ungar träffas på Kyrkholmen varje sommar och får presenter.

Okej för att jag har en stark cykellampa, men det är ändå kolsvart i skogen bredvid och bakom. Och fullt med björnar. Och det spelar ingen roll hur fort jag cyklar, mörkret förföljer mig ändå.

Mona fick sig ett par nya stövlar idag.

Begravning för fina BM idag. Sorg och ljus.

Runt tvåhundra hurtiga står redo att mestadels staka sig de 17 kilometerna från Skellefteå skidstadion till Skelleftehamn. Jag sällar mig i ledet och undrar hur det här ska gå. 17 km är ju mer än dubbelt så långt som den längsta rundan hittills för mig i år. Jag meddelar Den Långa Rödhåriga att det här har säkert två timmar, jag kommer troligen vara ordentligt trött efter en mil och då kommer det gå långsamt.

Nu visade det sig att jag kom i mål på ca 1 tim 20 min. Förvisso bland de sista, men vad gör det. Jag fick ju ändå en medalj, banan och vatten när jag hade kommit i mål.

Det är inte varje dag, inte nån gång varje vecka eller månad eller ens år man vinner nåt. Men så plötsligt händer det. Dessutom på egna meriter. Man skulle, under hela juli och halva augusti ta en bild på sig själv på minst tio av de platser som tas med i Visit Skellefteå sommarbroschyr, hashtagga bilden med platsen samt #staycationskellefteå, och lägga upp på Instagram. Rolig tävling. Arton bilder blev det. Förstapriset var ett presentkort på 5000 kronor i butikerna i centrala staan. Ett par vandringskängor av kvalisort blev det till en början.

Idag är en glädjens dag för många. Skellefteå ska få bygga Northvolts batterifabrik, vilket kommer att generera 2000-2500 nya arbetstillfällen. Min gamla ungdomsvän Daniel Stenberg får motta Polhemspriset ur kungens hand.

Själv cyklade jag över ett färskt kalhygge, bara några stenkast från vårt hus.

Den största skandalen på mycket länge är ett faktum. Måndag, tisdag, onsdag och torsdag har gått utan en enda EFOD. Folket kräver upprättelse. Här får folket upprättelse (även om jag ändå inte riktigt når ända fram.)

Måndag: Efter vardagsmiddag på folkan så går vi hem och vittjade en musfälla. Det är lite synd om stackarna, men de får faktiskt inte vara i vårt hus.

Tisdag: Hon gör en pärlplatta åt mig. Det här är äkta kärlek.

Torsdag: Femochettalvtårskontrollen hos distriktssköterskan genomfördes med lysande resultat.

När jag liks var i stan och jobbade passade jag på att svischa omkring på skidspåren där, innan hemfärd. De 20 minusgraderna på förmiddagen var nu blott tolv, så det var ju riktigt behagligt. Och utsikten från Nöppelberget kan man ju aldrig klaga på.

Middag hemma. Efter veggogrytan (V skulle ha varit stolt!) bjöd Mona på efterrätt med mandelmasse-, mango- och chokladkladdkakehjärtan. Och vispgrädde.

Ty den åttonde februari firar vi bröllopsdag. Fruktbröllop (4 år). (Det var ju frukt i efterrätten!)

Vi firar dock inte att mamma farmor gick bort denna dag för tretton år sedan. Jag saknar dig. Vi saknar dig.