På många håll är sommarsverige slut nu. Loppisar, caféer och mindre muséer stänger och hälsar åter välkomna om elva månader. Åter-till-jobbet-efter-semestern-ångesten är påtaglig för många. Själv har jag inget jobb att återgå till, men jag återgår till att vara officiellt arbetssökande. Inom ramen för detta även avvaktande, ty jag har sökt ett vikariat som logoped på skelleftemottagningen tidigast förra veckan skulle de som bestämmer bestämma sig för vilka som ska kallas till intervju. Jag har en plan för ifall det inte skulle gå vägen, men just nu känns tillvaron lite oviss. Lägg till detta sju punkter på bilbesiktningsprotokollet som måste släckas samt cirkusen med vår sjövattenvärmepump som fortsätter indikera framtida bekymmer.

Det blir bättre.

Raseri: Vad är det för j*vla sverigedemokrat som slänger tomma cigarettpaket på vår uppfart?! Kom tillbaka så ska du få en verbal avhyvling.

Eller nej förresten. *ställer om till naiva Thomas som tror gott om alla människor* Jag förstår att du säkert hade tänkt att slänga ditt förbrukade cigarettpaket av märket Prince i ett dedikerat sopkärl (helst återvinningskärlet för pappersförpackningar respektive plast) men att du råkade ta ut sista ciggen ur paketet medan du höll det utanför bilfönstret och så – ojdåhoppsan – tappade du paketet i farten. Låt gå för det, det kan hända även den bäste, men då hade du väl ändå kunnat låta stanna bilen och gå tillbaka och plocka upp paketet och kasta det i ovan nämnda skräpkorg.

Ovanstående gäller inte bara detta specifika cigarettpaket utan även precis allt annat skit som ligger i dikena längs våra vägar genom byar, utanför byar, i samhällen och städer, ja överallt. Hur svårt kan det vara?

Stockholms centralstation, onsdag morgon. En miljö där jag kände mig rätt hemtam en gång i tiden.

Det kanske varit på det här viset länge, men jag noterar att personerna som ropar ut aktuella avgångstider, varningar för ficktjuvar med mera, har ersatts med datorer och en slags talsyntes. Ihopklippta ord, onaturliga pauser mellan fraser, grammatiska fel och betoningar på helt fel ställe. Rent obehagligt att lyssna på (om man nu lyssnar, vill säga). Den typen av tal kan vara förlåtet när det rör sig om till exempel en text-till-tal-funktion på mobilen, men när det gäller offentliga utrop på en centralstation…? Nja… Det blir stelt, omänskligt och konstigt. Gör om, gör rätt.

Ett litet inlägg på julafton måste man ju drista sig till. Det händer fortfarande mycket grejer och konstigt vore ju annat i en decembermånad. Det övervägande positiva vägde tyvärr över till att bli en smula mindre positivt – hela månaden hittills med start första lucköppningen har jag fått dras med halsont, lågenergi, svullen näsa och svalg, hosta from hell, lock i öronen, brusten röst, ögoninflammation och nu har inflammationen hittat in till bihålorna. Allt på en gång (förutom feber) och dessutom i flera veckors tid. Jobbigt men framförallt otroligt frustrerande och hindrande. Sånt här påverkar humöret. Jag blir sur. Jag får istället glädjas åt att Den Långa Rödhåriga för första gången på mycket, mycket länge känner sig frisk.

Utöver detta visade sig inte ”taxiprojektet” vara så lättsamt som jag trodde från början. När verkligheten kröp sig på. Många faktorer bidrar till detta men idag är det ju julafton så jag säger stopp till fortsatt negativism. Efter nyår tar jag tag i det här. Då kör vi Bosse med full gas.

God jul!

Facebook är ju egentligen inte så himla roligt nuförtiden, i alla fall inte som en kanal för privat offentlig exhibitionism. Förr kanske det var roligt att offentliggöra vad jag skulle äta till middag, och läsa vad andra skulle äta till middag, men inte idag. Behållningarna idag är mer av nyttoslag och fikonsurfande (=surfa på internet utan mål och mening). Och så blir man påmind om inlägg man gjorde denna dag tidigare år.

Dagens bild är en skärmdump från dagens minne på facebook.

Det var allt för idag.

Medan en annan satt nere i en källare och tryckte (förvisso med en helt okej utsikt men solen blir för stark att det blir störande med blänk och solbelyst damm på skärmen så jag drog för gardinerna och glömde bort att det faktiskt var vackert vårvinterväder ute) så var två andra familjemedlemmar ute och roade sig kungligt.

När det är konsert idag och klädkoden är blåjeans och vit långärmad skjorta och de skjortor man har hemma är antingen för tajta eller för vida, ja då måste man, på väg till generalrepetitionen köpa sig en (med tillhörande vit t-shirt för att brösthåret inte ska synas igenom i det starka strålkastarljuset). Kruxet är att man även skulle behövt ett strykjärn. Men äh, det syntes tydligen inte så mycket.

Idag blev den här rackaren besiktad hos en av alla de här härligt konkurrensutsatta bilbesiktningsföretagen. Dyrt som tusan. Tack för det, Alliansen.

(Observera att norra Västerbotten ännu inte har några större restriktioner när det gäller vattenförbrukning – det är alltså fortfarande tillåtet att fylla poolen här.)

Mona har fått en ny fin pool av mormor och morfar i födelsedagspresent. Den har färgglada glada fiskar på utsidan och framförallt är den vit på insidan. Och därmed syns med all tydlighet våra vårliga observationer att vårt kommunala vatten inte riktigt är i toppform. Det ser ju ut som om hon badar i kiss.

Dialog med kommunen är inledd, i alla fall genom att jag väntar på att en kommunvattengubbe ska höra av sig. Vilket i våras krävde, då jag tog kontakt med dem i värmepumpsärende, cirka fyra påminnelser till kommunens stackars kundtjänstarbetare, cirka 1,2 gånger i veckan, innan de faktiskt gjorde det.

En gång vartannat år dristar jag mitt till att byta tema på min smartphone. Just nyss släppte Sony ett midsommartema som jag tyckte vore trevligt att ha, i alla fall under en begränsad tid. Och den är fin och fiffig – det händer grejer kring midsommarstången ibland och den följer dygnets alla timmar med gryning, dagsljus, skymning och natt. Jag behöver bara klaga lite – aldrig att det är sådär mörkt på natten under midsommar där jag bor. Helt klart en söder-om-dalälven-produkt.

Årets midsommarsolstånd nådde inte sitt fulla potential i år i och med tjocka regntunga moln. Ändock. Så här mörkt var det halv ett natten mot 21 juni:

Här kom jag ut. Bränd. En före detta cykelstig genom hög växtlighet varav en avsevärt stor andel brännässlor. Det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa.

Den där jämrans tennisarmbågen vill inte ge sig.

Jag har fått övningar av en sjukgymnast och jag är flitig och gör dem när jag ska, men icket att en förbättring är i sikte. Hon tipsade även om ett band man kunde köpa och sätta över armen, som ska stödja och lindra. Och nu sitter det ett där. Vi ser väl.