Den gigantiskt stora massan läsare undrar säkert hur livet ter sig för en nyexad logoped i Gällivare-exil. Och det är klart jag ska berätta. Jag vet bara inte vilken form denna berättelse ska ha – små lustiga nedslag i den lappländska vardagen i personalbostaden på lasarettsgatan eller rent gnäll över saker jag är ovan vid?

Det löser sig. Jag kan i alla fall berätta att stan – för visst räknas Gällivare som en stad? –  har riktigt välpreparerade längdskidspår, mitt bland husen. Bland annat ett stenkast från mitt rum. Efter ett fåtal kilometers stakning så är man vid tågstationen och köper en energidryck på Pressbyrån där. Åker man någon mil till så är man huxflux i den sorgligt fascinerande tvillingorten Malmberget med det svåruttalade Koskullskulle. Ytterligare en mil till så är man tillbaka i Gällivare. Har man flås kvar så saxar man vidare till Dundret, där man kan byta pjäxor, köpa ett liftkort och lägga tyngden på dalskidan i backarna där. Därefter har åtminstone inte jag orken att skida mig tillbaka hem, så i det fallet blir det förmodligen taxi hem. Eller skjuts. Whatever fits.

Jag köpte ingen energidryck, men jag köpte en Snickers. Jag må vara den enda i världen, men att ta skidorna ”hemifrån” och åka välpreparerade skidspår typ genom stan till tågstationen och pressbyrån där, och tillbaka, tycker jag var rätt coolt. Okej, stan är inte stor, men ändå. Det var allt jag ville säga idag.

Nu har snart två veckor sedan jag tog bussen och tåget långt norr om polcirkeln och inledde mitt liv som leg log i exil. Omställningen är stor – nytt jobb, ny bostadssituation, ny tillvaro. Nya slags längtanden – Den Långa Rödhåriga är kvar på samma plats, i samma hus där jag fortfarande bor. Det gäller att göra det bästa av situationen. Jag tror inte jag har några problem med det, även om jag redan haft några kraftiga duster av hemlängtan. Jag är hyggligt bra på att skapa aktiviteter åt mig. Vad den här platsen – Gällivare – har att erbjuda utöver ett kvalificerat arbete återstår att se. Visserligen har jag varit här två praktikvändor tidigare, men då skrapade jag mest på ytan. Nu har jag chansen, och tid, att studera närmare. Och det kommer jag göra. Och rapportera här. Vi kan kalla det för…

Gäll – hell or heaven?

Vi går hårt ut:

Dom som sköter väghållningen efter snöfall i Gällivare verkar vara fruktansvärt dåliga på att skrapa gator och vägar från hårt packad snö. Ifall det har snöat en del och bilar och fotgängare har hunnit trycka ihop snön innan plogsvängen kommer så verkar man anse att biffen är gjord och plogning inte behöver ske. Resultatet blir gator och vägar med hårda och djupa spår. Jag som är cykelburen blir lite olycklig över detta. Det är ett äventyr att ge sig ut och man får ständigt och noga planera var man låter cykelhjulen rulla. Detta kan eventuellt verka gnälligt – ska man verkligen cykla på vintern? – men jag utgår från hur de lyckas i Skellefteå (som till och med har mer snö i år) – där kan i alla fall inte jag klaga på hur de skrapar gatorna.

Så. Skrapning av vägar och gator i Gällivare: Hell.

Alla svenska (och helst norrländska) städer och samhällen av rang (och lite tur) har en alldeles egen skidanläggning. Skellefteå har sitt Vitberg, Burträsk har sitt Bygdsiljum, Piteå har sitt Vallsberg, Stockholm har sin Hammarbybacke. Gällivare har Dundret, bekant av många. Och dagens vackra väder måste utnyttjas, plus det faktum att jag nu tagit med mig slalomskidorna hit. Men ett problem som var tvunget att lösas var att ta sig dit. Ingen bil har jag här, bara min cykel, och inga bussar går dit. Taxi? Ja, det skulle ha kunna gå, det hade nog inte blivit så fasligt dyrt eftersom det bara är 4,5 km dit från där jag bor, men just idag hade Telias mobilnät bestämt sig för att klappa ihop så det gick icke att telefonledes få någon kontakt med omvärlden, Gällivare taxibolag inräknat.

Men jag ville inte ge upp så lätt. 4,5 kilometer är ju inte så värst långt, ens på cykel. (När jag bodde här senast, i maj 2009, så bodde här också en läkarstudent som tagit med sig sin bräda. Trots att skidbackarna hade stängt och den varma våren hade smält bort det mesta av Dundrets snö förutom några envisa snölegor på nordsidan, så vägrade han ge upp tanken att kunna glida nedför någon backe. Flera kvällar i rad packade han ihop sina pinaler och vandrade bort till Dundret, gjorde sina åk, och kom inte hem förrän väldigt sent samma kväll. Respekt. Inspiration.) Jag slängde pjäxorna i ryggan tillsammans med lite extra kläder, spände fast skidorna på ryggan, äntrade cykeln och trampade iväg. Det tvivelaktiga vägunderlaget (se gårdagens inlägg) och uppförsbacke gjorde mig rätt svettig. På vägen var det många passerande bilister som tittade långt på mig. Det är förmodligen inte varje dag de får se en långskånk på en brun damcykel med slalomskidorna på ryggen. Det bjuder jag på. Nåja, så småningom kom jag fram.

Hur är Dundret som skidanläggning då? Wow, jag tror minsann det är läge för en…

Gäll – hell or heaven?

Jag orkar inte ge mig in på detaljer angående min förstagångsupplevelse av Dundret. Jag måste erkänna att jag inte är så imponerad. Jag kanske trodde att pistsystemet skulle vara mer omfattande än så, att man kunde välja sina vägar i större utsträckning (här är Jokkmokks Kåbdalis snäppet bättre), och att backarna skulle kännas längre. Dundret är ju ändå ett s k lågfjäll, mer än 800 MöH. Och det ser ju så stort och fint ut på kvällen, då man från stan ser pärlbanden av ljus slingra sig nedför fjället.

Samtidigt hade jag ett par trevliga timmar för mig själv i backarna. Tog en varm choklad i den mysiga fjällstugan (komplett med fåtöljer och öppen spis). Beundrade utsikten över Gällivare/Malmberget i nordost och Kebnekaisetopparna (tror jag) i nordväst. Hyggligt många svarta backar, jämnbranta, men inte för branta, lagom utmanande, och några backar där man bara kunde slappna av och leisure-åka.

Så jag kan varken ge Dundret hell eller heaven, utan jag måste nog lägga till ett ”mittenomdöme”. Inte super, men tillräckligt bra för att det ska vara värt att återbesöka.

Så, det samlade omdömet. Dundret, skidanläggning i Gällivare: Whatever.

En kort kvällspromenad ToR personalbostaden – ICA Supermarket i 23 minusgrader gav vid handen det dumma att försöka njuta av en kvällspromenad under dessa förhållanden. Under den enkla sträckan på 500 meter så ökas gånghastigheten jämnt, liksom för att försöka springa ifrån kylan. Många tänker nu: ”Ja, det är ju klart det är kallt. Du befinner dig ju i Gällivare, ganska så långt norrut.” Okej. Dags för en…

Gäll – hell or heaven? (or whatever)

Mot ovanstående hypotetiska påstående måste jag protestera en smula. Ja, det är klart det är kallt, men det är inte specifikt gällivarekyla. (Inte heller att 23 skulle vara i värsta laget.) 36 mil söderut, där min egentliga bostadsort är, är det precis lika kallt. Det är min generella uppfattning. (Ytterligare 77 mil söderut, i staden där jag växte upp, sjunker inte kvicksilvret lika mycket, men det känns likförbaskat lika kallt i och med fukten som tränger in i märg och ben och som inte går att stoppa hur man än klär sig.) Men det spelar ingen roll nu. Just nu. Det är i nuet vi lever. Och ser man till nuet, då till och med jag begränsas av kylan, vilken plats jag än befinner mig på, så måste domen bli:

Temperaturen i Gällivare den 10 februari: hell.

Detta omdöme kan såklart förefalla lite orättvist om det nu även skulle kunna gälla andra orter, men detta är min temporära upplevelse. Just nu. Och jag lovar – när det i maj kryper upp mot 20 plusgrader och man kan ta en sig en kvällsfjällspromenad upp på Dundret och solen knappt vill gå ned – då kommer jag ge Gällivare heaven.

Man skulle kunna ha trott att jag glömt bort

Gäll – hell or heaven? (or whatever)

men se det har jag inte. Det har bara inte hänt något som passar in under den rubriken sista tiden. Men plötsligt händer det. Och det har faktiskt hänt förut, fast då har jag inte haft ork att skriva om det. Men nu. Det handlar om skidåkning. Och musik. Jag skulle kunna vara kortfattad, och det är jag också nu: Att ha Daft Punks musik från filmen Tron: Legacy i öronen medan man i fantastiskt glid stakar sig fram längs Gällivare högkvalitativa spårsystem – den tillvaron kan jag inte ge något annat än högsta betyg i den här skalan:

Längdskidåkning i Gällivare med Daft Punks Tron: Legacy i öronen: Heaven.

Det är säkert så att jag en vacker dag har tröttnat på den musiken, men då har säkert snön smält bort för länge sen. Och när det gäller detta så lever jag i nuet.

Igår åkte jag från det här:

Till det här:

Jag blundar och minns med njutning det nyss upplevda sommarklimatet i Svealand med vetskapen om att den även så småningom kommer till norraste Sverige. Jag vet att det är så, för annars hade den där stackars kala björken inte stått där. Och gräset är ju faktiskt sådärnågorlunda grönt.

Som alla vet så är det idag sommarsolståndet idag (eller sommarstolståndet som jag brukar säga). Norra halvklotets längsta dag, eller i alla fall söder om polcirkeln, ty här, en schysst bit norr om polcirkeln har det varit dag sedan 12 juni, och kommer så vara några veckor till. Uppifrån Dundret har man en fantastisk vy över en elftedel av Sverige, och i midnattssolen kan jag tänka mig att den vyn ter sig ännu fantastiskare. (De snobbar som varit upp på Kebnekaise säger nu – men hallå, hur kan man se en elftedel av Sverige från lilla Dundret när man kan se lika stor portion Sverige från Keb, som ju är 1283 meter högre, och jag svarar jag vet inte, men en teori kan vara att det är en massa berg i vägen som skymmer sikten?)

Och självklart ger man sig upp på Dundret denna kväll. Mest av principskäl, för regnet strilar ner och har så gjort de senaste två dygnen. Jag knäpper en bild, och njuter av den fantastiska utsikten jag vet vinns bakom alla regndropparna.

I skrivande stund (20:32) stannar tåget till i Murjek på sin väg upp till Gällivare och Kiruna. I vagn 61 plats 48 (naturligtvis 1:a klass eftersom benutrymmena i 2:a klass är knädödande) sitter kanske en man på väg till sitt jobb på sjukhuset i Gällivare. Han kanske tittar på en film eller läser en bok. Kanske sitter han och äter en keso men müsli eftersom han inte hann köpa något mer ordentligt i Luleå eftersom den anslutande bussen söderifrån var försenad.

Han skulle kunna vara jag. Men det är det inte. För jag är ledig. Hemma. I Skellefteå. Njuter av ledigheten tillsammans med Den Lång Rödhåriga. Och nedräkningen har inte ens börjat.

I fem veckor har jag haft ett annat liv än de sex månaderna innan dess, ett liv då jag inte har behövt dela upp veckorna i två – en bortadel (jobb i Gällivare) och en hemmadel (ledig i Skellefteå). Om en stund bär det av, norrut igen. Tre nya månader med veckopendling. Jag har ingen ångest över att mina fem veckors hemmavarande är över. Det är som det är. Jag intalar mig själv att det rör sig om korta veckor och långa helger. Snart är jag hemma igen.

Och i och med den nya vardagen kommer skrivandet igång här igen. Vi börjar med en liten bildgåta. För några veckor sedan fick Den Långa Rödhåriga ett eggande reklambrev från en av dessa bokklubbar (som hon inte är medlem i men ändå får välkomnande semi-personliga brev ifrån). I brevet fanns följande föremål bifogat:

En orange, vinklad plastbit. Något tunnare utåt kanterna. Det fanns ingen förklaring till vad det var eller vad man ska ha den till. Vi spekulerade i att man kan ha den när man låser en pocketbok, att den hjälper till att hålla boken öppen när man håller den med en hand med tummen i mitten. Men det verkade inte speciellt praktiskt. Hm. Är det någon som kan tänkas veta svaret? Vi står i alla fall handfallna.

När jag efter bara 4 timmar och 40 minuters sträckkörning (nästan) (innehållandes Rachmaninovs pianokonsert no.2 i C-moll och symfoniska dikt Stormen, sommarpratande Johan Wester och Cecilia Uddén, samt P3 dokumentär om folkmordet i Rwanda) kom fram till Gällivare igår så var det mörkt. Mörker i Gällivare hade jag inte upplevt sedan i början av maj. Och i och med mörkret såg jag inte heller att många av björkarna kommit ganska långt i sin höstbeklädnad – det noterade jag imorse. Huvva. Fullt med gula björklöv på motorhuven. Redan? Vi har inte ens kommit in i september ännu.

Och gårdagens mysterium med plastbiten löste sig ganska snabbt, tack Kicki och Walle. Det är ingen tepåsehållare, utan, som vi misstänkte, en bokupphållare – man har tummen i mitten och klämmer mot ett bokuppslag så håller sig boken öppen. Verkar ganska meningslöst, om jag får säga det själv. Det görs väl även utan plastbit. Å andra sidan har jag inte testat den i praktiken. Ska göras till helgen.

Jag drog på mig mössan, kollade att backen låg i, och klev ut ur bilen. Bildörren fick jag hålla i så att den inte slängde igen på mig. Ty ovanför molnbasen på 750 meters höjd på Dundret blåste det rejält. Jag började springa uppför, längs vägen, men vände ganska snart eftersom det inte är så hemskt trevligt att springa i tät dimma. En bit nedanför, och medvinds, var det klarare. Tog mig ner till just ovanför trädgränsen, sedan vände jag uppåt igen. Vägen upp kändes dubbelt så lång som vägen ner, i och med konstant uppförsbacke multiplicerat med kraftig motvind. Bra träning. Alldeles för korta vadmuskler. Alldeles för korta lårmuskler. Mjölksyra. Var tvungen att gå ibland. Långa, tänjande steg. Undrar om jag får sendrag inatt.

Efter kvällens grötmiddag drog jag iväg med bilen en mil norrut. Vad kan locka mer än en höstruskig promenad (jo, det är ordentligt med höst här) i ett villakvarter där 95% av husen står tomma och obebodda sedan något år tillbaka? Malmberget som stad är drygt hundra år gammal men är idag i en rejäl utförsbacke, med kraftig fallande befolkningsmängd, ända sedan sjuttiotalet, då Gropen började äta sig igenom samhället.

Den äter sig fram rakt söderut och man ser tydligt vilken del av samhället som står näst på tur att offras för gruvnäringens skull. Det är en paradox – malmen måste brytas för att samhället ska ska kunna leva, och samhället måste rivas för att malmen ska kunna brytas (Ur ”Mannen från Malmberget” av Svante Lindqvist). Men husen står ännu kvar, redo att plockas bort, med tomma, gapande fönster, med frostbitna väggar och översnöade uppfarter på vintrarna och en aningens för oklippta gräsmattor på somrarna, även om LKAB säkert gör sitt bästa för det inte ska se alldeles för förfallet ut. Av hänsyn till de få som ännu inte flyttat ut?

Titta på bilderna nedan. Om du tycker att det ser ut som vanliga bilder på vanliga hus, så titta en gång till. (Klicka för förstoring.)

Not: Inget av de fotograferade husen är bebodda. Jag har varit noga med att inte få med något hus där det faktiskt bor någon. Någon måtta med ödesfrossa får det väl ändå vara. Bilderna är tagna i skymning med SonyEricsson Xperia Arc med Pro HDR Camera.

Måndag, tisdag onsdag – arbetsdag och vardagkväll i Gällivare. Kvällarna fylls med utpustande från dagens arbete, kanske ett löp i skogen (så länge det är ljust efter jobbet), fikonsurfning, handla, äta, sova.

Torsdag – utgörs till stor del av resande (ca 6 timmar) till staden där jag bor.

Fredag, lördag – hela helgdagar. Kopplar fullständigt bort livet under ovanstående dagar. Går i en skog, flyger lite, ser en film eller tre, hälsar på folk, bara hänger med Den Långa Rödhåriga och Pudeln.

Söndag – till stor del ledig dag hemma men tillika ungefär lika mycket resande (ca 6 timmar).

Slut på meddelandet.

Den sjuttonde januari 2011, alltså för precis ett år sedan, var första dagen som legitimerad och praktiserande logoped. Då klampade jag in på mottagningen i Gällivare och kände mig välkommen tillbaka av mina kära kollegor (som jag ju träffat under två praktikvändor tidigare under utbildningen). Sedan dess har jag under hela året kämpat med att känna mig som en riktig, professionell och seriös yrkesutövare. Då och då ansträngt mig för att inte känna mig som en bluff (vilket jag naturligtvis aldrig varit, vilket kan vara skönt att höra för de av mina patienter som eventuellt snubblar över detta inlägg, jag ser det inte som helt otroligt eftersom det är hit man kommer om man googlar på mitt fullständiga och inte helt vanliga namn, och risken finns ju att någon av dem faktiskt gör det, googlar mitt namn menar jag). Ett år behövdes kanske för att nå upp till en ny känsla, en professionell självsäkerhet och trygghet i rollen. Osäkerhetskänslan har varit lite svår att tampas med, även om det inte alltid synts utåt. Men osäker eller inte, mitt utövande har alltid varit rätt och korrekt, aldrig direkt felaktig. Och, när jag ser tillbaka, för det mesta positiv och nyttiggörande. Hoppas jag. Dom säger det i alla fall.

En handledare sa till mig en gång att man är ny första året som logoped, och halvny andra året efter examen. Nu kan jag se tillbaka på året som ny, och med nya ögon och en smula mognare perspektiv se framåt mot en period som halvny. Nygräddad, inte längre så värst degig utan mer gyllenbrun till färgen och lite, lite hårdare skal. Nu hinner jag bara vara halvny i ett par veckor, ty snart går vikariatet här i Gällivare ut och jag kan äntligen få vara hemma i Skellefteå på heltid ett tag. Måste vila ett tag från pendlandet. Det behövs. Det har tagit på krafterna att fragmentera upp ett helt år mellan två städer med sex timmars restid emellan. Hur jag ska kunna fortsätta vara halvny logoped någon annanstans än Gällivare återstår att se. Det löser sig.

Öron-Näsa-Halsavdelningen på Gällivare sjukhus. Längre bort i korridoren bortanför logopedernas hörn, förbi audionomernas kontor och labbar och hörcentralen ligger ett rum med ett akustikbås som de använder för att göra audiogram. På väg in i rummet ligger en toalett och duschrum som personalen kan använda. Precis som alla rum så har även denna plats sin unika doft, i det här fallet en klinisk rent-lukt, handsprit, en sällan använd dusch och engångshandskar. Det var här jag gick på toa, gick undan, och laddade för min allra, allra, allra första patient under utbildningen. Det var snart fyra år sedan. Det var tunnelseende, det var en halv panikönskan att kunna försvinna, att kunna hoppa över den närmsta trekvarten, nervositeten var total. Jag minns inte alls besöket, vem patienten var eller vad vi gjorde. Jag vet bara att det handlade om barnspråk, ty det var temat för praktiken. A-L utförde sitt uppdrag som handledare för första praktiken på exemplariskt sätt, hon andades trygghet, man fick utrymme att andas, reflektera, känna in rummet, före och efter. Vid sidan om kom själva diagnosen, barnspråk alltså.

Igår återvände jag. Doften i rummet var densamma, åtminstone före utfört ärende. Men nu var läget ett annat. Då var det en början, den här gången var det ett avslut. Ett års vikariat som leg logoped på Gällivaremottagningen var inne på sista dagen. Ett år då varje vecka hade varit uppdelad i en hemmadel och en bortadel. Hemmadelen var semester och nästan totalt avkopplad och bortkopplad, ofta och helst tillsammans med Den Långa Rödhåriga, från den andra delen, bortadelen, som bestod av arbete under dagarna och en diffus tillvaro under kvällarna i ett före detta äldreboende med temporära sambos i form av läkar-, sjukgymnast-, sjuksköterske-, arbetsterapeut eller logopedstudenter (under hösten även i form av polske AT-läkaren M vars namn jag pinsamt nog lärde mig efter alldeles för många veckor). Nu stod jag och spritade händerna och funderade på då och nu. Nu. En annan person, terapeut, behandlare, mer skinn på näsan, långt mycket vidare perspektiv än bara tunnelseende. En klart ökad professionell självsäkerhet (med ödmjukhet!), en ny andning bara de senaste månaderna. Hade just fått en fin Gällivare-t-shirt och ursnyggt avskedskort som K scrappat ihop. Där stod:

Ett år går i rasande fart,
tänk att du redan jobbat klart.
Från början små trevande steg på vägen,
nu en ökad säkerhet i alla lägen.
Det har varit ett nöje att ha dig här,
lycka till vart än vägarna bär!

Nu har jag och Gällivare gjort slut med varandra. Och visst är det med sorg jag lämnar. Eldprovet är gjort. Jag är oerhört tacksam för allt jag lärt mig, och jag har lärt mig rentutsagt skitmycket. Jag hoppas glappet till nästa utövande inte blir för långt, var och i vilken form det än blir.

Samtidigt är jag glad att kunna vara hemma, hemma, hemma. På heltid. I samma stad, dygnet runt. Få en veckotillvaro som inte är upphuggen i två. Jag är glad, Den Långa Rödhåriga är glad, jag tror bestämt att fler än vi är glada, även sådana som inte vet om det ännu. Ännu icke namngivna.

Välkommen hem, jag!