Sanningen är en läskig sak. Om man säger något som förr eller senare visar sig vara en Osanning så kan man få på moppo. Då måste man ta tillbaka allt man sagt, om möjligt förklara sig och komma med den rätta Sanningen, och sen stå en bra stund i skamvrån.

För att säkerställa att det är Sanning man yttrar, och inte Lögn, så bör Sanningen genomgå en lusläsning och bearbetning och granskning och inte minst redigering på layout- och språknivå – Sanningen ska inte bara vara rätt utan bör helst också vara snygg.

När vi utvecklade vår Sanning under förra hösten granskades den fortlöpande av två handledare och slutligen av en examinator som tyckte att den var tillräckligt sann för att kunna komma ut i verkligen. Därefter lämnade vi vidare vår Sanning för vidare bearbetning till ett lite snyggare, behändigare och anpassat format. Detta arbete sköttes av våra två handledare som utgjordes av en lingvist och en logopedprofessor, plus några neurologer och en foniater. Deras arbete med vår Sanning granskades vidare av ett antal diffusa personligheter utomlands. Dessa utomlandspersoner gav, efter ett stort antal vändor, grönt ljus till vår Sanning att bli Den Slutliga Sanningen, nära obestridbar, i alla fall tills någon bevisar en Motsats-sanning som gått igenom samma nagelfareri som vår.

Vår Sanning, Den Slutliga, finns publicerad i den kända tidskriften Parkinson’s Disease och finns att lusläsa i sin helhet här.

Jag var väl förberedd. Hade vräkt i mig fyra knäckebrödmackor och en skitstor kopp välling alldeles före tolvslaget. Det stod ju så i lilla broschyren, att det är viktigt att jag fastar (nattfasta) minst åtta timmar före provtagningen. Jag fick bara dricka små mängder vatten under natten. För att fukta munnen. Allt för en god munvård.

Och jag vet ju hur ett sånt förfarande gick för ungefär ett år sedan, då jag som nyanställd i Norrbottens läns landsting anmodades att genomföra en hälsoundersökning. De ville väl ha stenkoll på alla sina arbetares hälsa. Även då skulle jag låta bli att äta något inför undersökningen, under minst åtta timmar innan. För mig som ofta är rätt hungrig på morgonen och har svårt att tänka mig en dag utan frukost, blev den dagen en pärs. Själva undersökningen gick bra men att jobba resten av dagen… Hu. Trötthet, yrsel, rejäl huvudvärk, svårigheter att hålla tankarna i styr – den dagen var inget vidare produktiv vill jag minnas.

Så jag ville undvika detta fenomen denna dag då Västerbottens läns landsting också vill ha stenkoll på sina medborgares hälsa, åtminstone för de som fyller 40 i krokarna (vilket för mig sker om några veckor). Effekterna av fastan mildrades väl av de där fyra knäckebrödmackorna och den skitstora koppen välling – plus de två och en halv decilitrarna sockerdricka jag fick hälla i mig varpå jag skickades ut i väntrummet för att sitta där och titta på tevefyras morgonprogram och fylla i en hälsoenkät under ett par timmar. Jag undrar om jag inte hade känt mig ännu konstigare om inte jag där fått sällskap av en pratsam gammal svåger och en ungefär lika, fast på ett annat sätt, pratsam fd hyresvärd till Den Långa Rödhåriga. Jag fick helt enkelt inte tid att bara sitta och känna efter.

Sessionen på Morö Backe vårdcentral avslutades med litet blodstick i fingret och sen var det intag av medhavd panik-”frukost” i bilen innan jag rattade mig in till stan för att… (fortsättning följer imorgon)

(fortsättning från igår) …lämna bort en kär ägodel för några veckors tid. En sak som jag använder flitigt varje dag. Jag talar naturligtvis om min ”smarta” telefon, vars kamera började bete sig lite märkligt en vackert mörk decemberkväll 2011. När jag skulle ta en bild på premiären på Hellnerstadions upplysta spår verkade den envisas med att lägga fokus på någonting annat än motivet. Jag vet att det normalt skulle fungera felfritt – kameran hade dittills presterat finfint även i mörka miljöer. Alltid fina bilder. Men nu vägrade den visa skärpa, åtminstone på motiv som var längre bort än ungefär en meter. En bild från en vacker dag (förra årets ”mörkaste” dag) vid Kiruna kyrka och fjällbjörkskogen bakom får illustrera. Klicka så förstår du:

Det mesta hamnar ur fokus. Bästa skärpan återfås uppe i vänstra hörnet. Just den här bilden får nästan en slags tilt-shift-effekt av fenomenet. Intressant, men inte bra. På ett forum frågar någon om jag har rätt fokusläge och motivläge på. Naturligtvis har jag kollat det. Någon annan påstår att det inte är fel på kameran, utan att det är den hårda bildkomprimeringen som ställer till det. Visst kör dom med en rätt hård JPG-komprimering, men nja.

Efter den där mörka decemberkvällen försökte jag leva med det ett tag för att se om det gick över, men icke. Luddigheten höll i sig. Det oundvikliga började närma sig: att lämna in på reparation, medans det fortfarande var garanti kvar. Och man drar sig ju alltid för att lämna in en teknisk pryl på reparation – vare det är en bil, en telefon, en teve – man vet aldrig riktigt vad man får tillbaka. Kalla mig skrockfull, men efter att man lämnat prylen i händerna på någon reparatör kan det likagärna vara så att prylen fått någon annan defekt på köpet, även om felet man lämnade in den för är reparerat. Jag målar gärna fan på väggen i sådana här fall.

Jag får se det som en utmaning att plötsligt och under de två-tre veckorna som reparationen beräknas ta vara utan ficklampan, anteckningsblocket, spelen, tevetablån, filmtipset, mailen, webbläsaren, youtuben, timern, banken, twitterflödet, RSS-kanalerna, videospelaren, kartan, GPS:en och träningscoachen under skidpassen, spotify, ljudinspelaren, MIDI-keyboardet, vädret, språktolken, kameran, radion. Visst, med min ersättningstelefon inköpt 2004 kan jag faktiskt skicka sms och ringa och lite mer men det är helt och hållet utan förtjusning. Internet på den är knappt användbart. Måtte dessa två-tre veckor verkligen ta två-tre veckor och inte fler, och måtte det gå fort. Och måtte jag få tillbaka den hel och ren.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är skönt att vara hemma (i samma stad) på heltid, men det är lite småjobbigt att inte kunna jobba. Trådarna och möjligheterna finns ute, och nya läggs ut (för information för eventuella snokande a-kassehandläggare och presumtiva arbetsgivare). Det kommer att ordna sig, men i stunden känns det frustrerande. Det tar tid, det måste få ta sin tid. Frustrationen späs på genom brist på leksak (se föregeånde inlägg). Lättas meddelst skidåkning och flygning. Flygpremiären ägde rum i förrgår. Det var jobbigt, kort, inte så högt (26 meter) men härligt och peppande.

Efter den trettioåttonde tillryggalagda milen på hårda spår väntade en dusch, en skål gröt, en tupplur och… ett par upphängda långkalsonger.

Påsken ägnas åt diverse måsten eller aktiviteter som blivit över:

Magont och diarré.

Ett par inställda besök hos samma familj, båda gångerna av samma skäl men ändå olika ursprungsorsak.

Förundran och glädje över den stenhårda skaren i Gärdsmark. Det föranleder att tro att skaren är lika hård även på andra ställen, till exempel på ett favoritflygfält inom en nära framtid. Adjö plumsande i djupsnö.

Fet påskmiddag hos släkten.

Ökat intresse för hockey.

Konstnärligt arbete. I detta inkluderas de upphängda långkalsongerna.

Kommer hem. Skickar ett sms till körens ordförande: ”Skippar kören idag. Trött och sur. …”. Första gången det händer tror jag, att jag skolkar från en körrepetition för att jag är trött och sur.

Jag delar inte in veckorna i två delar; fem arbetsdagar och två helgdagar. För min del börjar veckan med två dagar arbete, sen hemma en ledig dag, sen två arbetsdagar, sen hemma två lediga dagar. Sen börjar det om. När jag nu kommer hem och skickar det där sms:et så markerar det slutet av ett tvådagarspass som leg logoped på barnhabiliteringen, Sunderby sjukhus. (Fast ”slutet” utgörs i och för sig av en rätt luddig gräns på 90 minuters bilkörning på väg 97 och framför allt E4.) Och detta tvådagarspass har inte varit ett av de bästa. Inte så att jag inte kunnat sköta mitt jobb, jag hoppas jag gör det, jag hoppas att de jag möter, kollegor och andra, åtminstone inte är missnöjda med min insats, jag gör mitt bästa utifrån att jag tog examen för 18 månader sedan och detta är ett rätt komplext område inom logopedin, habiliteringslogopedi innebär långt mer pannrynkande och osäkerhet och hur går vi vidare nu och fråga kollegor även om de inte heller har alla svaren och ibland längtar jag tillbaka till neurologopedin och stamningslogopedin för då lyckades jag i alla fall hitta en hygglig säkerhet och skapa ett förhållningssätt som jag tryggt fann mig i, nu är utmaningen större och utmaningen är för mig överraskande nog lite av det som lockar men ändå… Jag hoppas säkerheten kommer till mig så småningom även om jag nästan förväntar mig att det tar lite längre tid att hitta den.

Nåväl, gårdagen börjar med att jag lämnar kvar nyckel och passerkort när jag kör hemifrån. Ingen större katastrof egentligen, men irriterande. Man går omkring på jobbet och låser och låser upp titt som tätt. Skönare då att ha nyckeln med sig än att ständigt behöva låna av kollegor. Sen kommer beskedet att mannen vars stuga jag övernattat i, i Kusån utanför Boden, nu var uthyrd, men det var ingen fara, jag kan bo i hans vindsloft som hans kompisar gör när de hälsar på. Jag tackar ja till det, men ångrar mig snabbt – det var precis en sån lösning jag tackade nej till fast i Södra Sunderbyn, granne med jobbet, ty jag är mån om enskildheten och har ingen lust att dela toalett och dusch och kök med min hyresvärd i hans hus (har jag höga krav?). Att hantera ett arbete som kräver ständig koncentration och skapar ständig huvudbry och samtidigt känna sig hemlös gör mig rätt stressad. Trött och sur. Lyckas lösa natten genom att boka ett rum på ett ganska bra vandrarhem i Boden.

Jag lyckas pusta ut en smula på måndagkvällen. Roar mig med att leta gömda plastburkar runtom i Boden. Checkar in på vandrarhemmet. Sover. Vaknar. Duschar. Äter frukost. Går till bilen för att köra till jobbet.

Naturligtvis glömde jag låsa bilen kvällen innan, och naturligtvis har någon med en speciell agenda upptäckt det under natten och rotat runt i bilen i jakt på en bilnyckel, ty denne någon har varit i behov av att stjäla min bil. När denne någon inte hittat några nycklar så har han (jag utgår från att personen är av manligt kön och att han även slänger skräp i naturen) provat att tjyvstarta den med hjälp av något slags verktyg och ett par asfaltsklumpar. Rattlåset har gått sönder och det är repor i plasten runt låskolven. Tändningslåset beter sig annorlunda nu än tidigare genom att man man numera kan starta om motorn utan att behöva dra ut nyckeln först. Den biten kan ju nästan ses som en förbättring, peppar peppar. CD-skivor, kartor, isskrapor, skräp och gammalt godis är lagom halvhjärtat urvräkt ur diverse fack utom konstigt nog handskfacket. Otroligt nog är inget stulet, inget (förutom rattlåset) är förstört, bilstereon är orörd och bilbarnstol och dyra skikes ligger kvar i bakluckan. Jag tror inte ens han har kollat där. Men jag blir arg på mig själv som slarvar med att låsa bilen på kvällarna – tänk om mannen lyckats starta bilen? Skulle det innebära bye bye kära ELLan, nya rullskidor inkl stavar och kläder, bilbarnstol och arbetslitteratur?

Detta bäddar inte för en glad och harmonisk Thomas på jobbet men jag gör mitt bästa att hålla det inom mig, och jag lyckas väl hyggligt bra med det, bortsett från vissa stressymtom, ospecificerat vilka. Lyckas köra hem utan incidenter. Kommer hem. Skickar ett sms till körens ordförande.

Här skrivs ingenting.

Och det är för att inget egentligen händer. Det är som vanligt. Jag kör bil, jobbar, åker skikes, är hemma och hänger med Den Långa Rödhåriga och hennes mage. Den där därinne stretchar och steppar men den ger inga signaler att vilja komma ut. Tror vi, för hur ska man veta? Nu på morgonen stöter och blöter vi om huruvida det är värt att jag sätter mig i bilen och kör till jobbet eller inte, för nånting är det men det är så helsikes svårt att veta om det är nåt som relaterar till processen att komma ut eller om det inte alls har med det att göra.

Pudeln morrar i sömnen, ute kvittrar fåglarna och livet går vidare.

ICA Morön, Skellefteå, runt femtiden på måndageftermiddagen. Den Långa Rödhåriga sitter kvar i bilen ute på parkeringen tillsammans med Krabaten (som ju egentligen heter något annat). Kompletteringshandling, fil, mjölk, bröd, jag rycker till mig en ostkaka, en påse potatisbullar, färsktortellini och mozarella. Ett viktigt uppdrag tar mig till barnavdelningen. Roffar åt mig det sista paketet Baby Semp 1. Funderar en stund – det står ”napp” på listan också. Jag betraktar napparna som erbjuds. I snygga genomskinliga plastförpackningar hänger det nappar för ungar som är minst 6 månader. Det går ju inte. Vår unge är tre dagar gammal. Bredvid 6+-napparna hänger det massor av andra nappar, i förpackningar som ger en något billigare framtoning. Men på dessa förpackningar står det ingenting om någon ålder. Okej… hur ska man veta? Jag står där en stund och betraktar, fram och tillbaka. Gången just där jag står mellan hyllorna är ganska trång, men det stör mig inte, jag är fullständigt koncentrerad på att försöka förstå till vilken ålder de där napparna med en något billigare framtoning ska vara. Duger de åt en tre dagar gammal bebis, eller är de för stora? Denna storslagna fråga ockuperar hela min varsevärld, jag är helt omedveten om människor som rör sig runtomkring. Plötsligt känner jag något på min höft, ett upprepat duttande. Jag väcks ur min napphypnos, vänder på huvudet och ser en äldre dam som står med sin kundvagn och duttar med den på min höft. Min höft. Snett bakom står en man som förmodligen är hennes karl. Allt går väldigt fort, hon tittar menande på mig, men hon säger i alla fall ingenting. Hon bara står där och duttar med vagnen på min höft. Jag förstår naturligtvis vad hon vill, hon vill komma fram och jag står i vägen för henne i den trånga gången mellan hyllorna. Jag skuttar undan någon meter för att släppa fram henne samtidigt som jag utropar ”Men oj, ursäkta!”. Hon svarar mitt ursäktande med ett väldigt neutralt ”jaaa…” och hon och vagnen och mannen som förmodligen var hennes karl går raskt förbi mig. Jag återgår till min nappundersökning men en del av mig undrar förstås vad som just hände. Jag kan inte tänka mig att hon påkallade min uppmärksamhet verbalt och att jag inte hörde, så pass inne i napphypnosen var jag inte, dessutom vet jag med mig att jag är rätt auditivt uppmärksam. Så vad hon faktiskt gjorde för att få mig att flytta på mig var att köra på mig upprepade gånger med kundvagnen. Jag bekräftar detta stilla för mig själv. Var inte det ett ganska märkligt beteende, så säg. Det kändes inte… så fräscht. Jag lovar att själv aldrig aldrig köra på en för mig okänd människa med vilket fordon jag än framför, må vara cykel, barnvagn, bil, paramotor eller kundvagn, bara för att uppmärksamma denna människa att han eller hon står i vägen för mig. Jag säger ”Hej, ursäkta” och om det paralingvistiska buskapet inte går fram så lägger jag till ett ”Skulle jag kunna få komma fram?”. Inget jäkla duttande.

Inte händer det mycket här inte.

Det bara blir så.

Man kan ju undra varför.

Det händer ju grejer hela tiden.

Men det kanske är just därför inte mycket händer just här.

Idag körde jag i vanlig ordning 13 mil till arbetet. Innan dess sade jag farväl till Den Långa Rödhåriga och en lycklig Krabat. Varken jag eller Krabaten kan låta bli att flina när vi tittar på varandra. Jag är rätt övertygad om att medan jag skrattar med henne, så skrattar hon åt mig.

Husvagnen är tillbaka på sin övervintringsplats i Kåge. Själv har jag hittat ett nytt boende – en kollegas föräldrars övervåning. Komplett med bastu och vävstol. Utanför fönstret är kyrkstugorna i Gammelstads kyrkby utslängda huller om buller. Ser ganska lustigt ut. Otroligt pittoreskt. Imorgon väntar ännu en intensiv arbetsdag med ett par patientbesök och ett par teammöten med ett par (som det känns) miljoner patientfall att diskutera. Sen kommer jag i vanlig god ordning misslyckas med att sluta arbetsdagen i tid men till slut så styr jag kosan hemåt. Och så mer skratt och flin ikapp med Krabaten.

Jag fattar inte.

Varför måste hon vara så jäkla glad jämt?

Måndagkvällar och torsdagkvällar är de kvällar då jag inte är hemma. Då borde jag ha helt fritt med tid att knåpa ihop texter och allehanda klurigheter och lustigheter här, men se det går ju inte, ty då kvällen inträder har jag varit igång sedan halv fem på morgonen och det finns verkligen ingen ork, åtminstone inte till något kreativt. Okej, jag sover en liten stund på bussen mellan staan och Piteå, men det fyller bara på litegrann på sömnkontot.

Så jag orkar egentligen inte skriva detta.

De andra kvällarna och dagarna i veckan gullar jag med Krabaten, och har verkligen inte tid med trivialiteter som att skriva i bl… förlåt nätdagboken. Eller? Är det så det är? Eller är det så att min sista lilla, lilla gnutta av extroverthet, exponeringslusta, exhibitionism är som bortblåst av livets omprioriteringar? Det hoppas jag egentligen inte, det här blåa sida är för mig ett slags andningshål, på ett sätt som jag aldrig någonsin kommer låta facebook vara, ty det jag skriver och målar och spelar här, det är mitt, min egendom och dessutom inte påtvingande, det finns inte för någon som inte är intresserad, det är bara till för den uppletande, den som gör det aktiva valet, den eventuella individ som är nyfiken på vad som rör sig i mitt liv och huvud.

Okej. Jag fortsätter väl skriva lite till då. Lite oftare. Ska försöka.

Dagens datum. Internationella soundcheckingdagen. Ett två ett två ett två.

3,14159265358979323846264338327950288419716939937510
5820974944592307816406286208998628034825342117067982
1480865132823066470938446095505822317253594081284811
1745028410270193852110555964462294895493038196442881
0975665933446128475648233786783165271201909145648566
9234603486104543266482133936072602491412737245870066
0631558817488152092096282925409171536436789259036001
1330530548820466521384146951941511609433057270365759
5919530921861173819326117931051185480744623799627495
6735188575272489122793818301194912983367336244065664
3086021394946395224737190702179860943702770539217176
2931767523846748184676694051320005681271452635608277
8577134275778960917363717872146844090122495343014654
9585371050792279689258923542019956112129021960864034
4181598136297747713099605187072113499999983729780499
5105973173281609631859502445945534690830264252230825
3344685035261931188171010003137838752886587533208381
420617177669147303598253490428755468731159562…

Tjoff. Plötsligt var en arbetsvecka till ända. Det kändes kort. Helt okej. Och igår tog jag mig ett dopp igen. Det är sjutton grader i vattnet. Visst kändes det lite kallt, men uthärdligt. Som det känns nu så ska det vara några grader kallare för att jag inte ska vilja hoppa i.

Jag kommer sakna möjligheten när kylan sätter in på allvar.

Den Långa Rödhåriga lagar en köttbit. Den ska ligga i en lergryta några timmar i ugnen innan den är färdig att ätas. I receptet står att man ska hälla en skvätt olja nånstans, i ett skede.

Jag blir mörkrädd. En skvätt. Hur mycket är det, exakt?

Skriv om, skriv rätt.

Häromdagen hade Mona fått ett vykort från Västerbottens Läns Landsting, i vilket de informerade henne att hon i år fyller två och det är dags att gå till tandläkaren. Det var ju trevligt. De vitklädda människorna på bilden är tydligen tandläkare eller tandsköterskor med munspeglar i högsta hugg. Utom en, som har en dubbelspegel inkörd rätt igenom munnen. Uää. Så olyckligt.

Det här är konst.

På många håll är sommarsverige slut nu. Loppisar, caféer och mindre muséer stänger och hälsar åter välkomna om elva månader. Åter-till-jobbet-efter-semestern-ångesten är påtaglig för många. Själv har jag inget jobb att återgå till, men jag återgår till att vara officiellt arbetssökande. Inom ramen för detta även avvaktande, ty jag har sökt ett vikariat som logoped på skelleftemottagningen tidigast förra veckan skulle de som bestämmer bestämma sig för vilka som ska kallas till intervju. Jag har en plan för ifall det inte skulle gå vägen, men just nu känns tillvaron lite oviss. Lägg till detta sju punkter på bilbesiktningsprotokollet som måste släckas samt cirkusen med vår sjövattenvärmepump som fortsätter indikera framtida bekymmer.

Det blir bättre.

Jag sitter och spelar in allsköns enskilda språkljud och CV-stavelser åt mitt ”lilla” logopediska app-projekt. Tur att ingen är hemma. Det låter väldigt konstigt. Jag hoppas att slutresultatet inte blir lika konstigt.

Ett litet sidoprojekt. Ideellt arbete wtf! 

En gång vartannat år dristar jag mitt till att byta tema på min smartphone. Just nyss släppte Sony ett midsommartema som jag tyckte vore trevligt att ha, i alla fall under en begränsad tid. Och den är fin och fiffig – det händer grejer kring midsommarstången ibland och den följer dygnets alla timmar med gryning, dagsljus, skymning och natt. Jag behöver bara klaga lite – aldrig att det är sådär mörkt på natten under midsommar där jag bor. Helt klart en söder-om-dalälven-produkt.

Årets midsommarsolstånd nådde inte sitt fulla potential i år i och med tjocka regntunga moln. Ändock. Så här mörkt var det halv ett natten mot 21 juni:

Varför grinar jag så där? Hur lång är piren? Hur kallt är vattnet? Hur lång semester har jag kvar? Hur mycket lyckas jag koppla av? Kommer midjemåttet öka eller minska under semestern? Är detta enda solbrännan jag får i år? Hur många norrmän bor i Byske idag?