Sen kom en kylig vindpust och lade sig över norra sverige, och med den en stadig frisk luft med hög bärighet och jag gav mig av ut på ett fält och drog igång motorn och sprang och fick upp skärmen och steg till skyn och upplevde en jämn och fin flygtur. Som en slags revansch på det som inte hade blivit som jag tänkt mig några dagar tidigare.

Några dagar senare drog jag iväg till Norge för att vandra genom fjällen in i Sverige. Genom närmast arktiska landskap, över toppar, frivandring längs hedarna, sicksackat över nationsgränsen,
genom fjällbjörkskogar, längs en två kilometer lång sandstrand, vadat, sovit djupt i tält, sett renar, lämlar, en järv, ripor och rovfåglar. Åtta mil på mindre än fyra dagar jämt. En rask promenad.

Mina knän gjorde ondare efter vandringen än under. Tack för det. Vill du titta på bilder från turen så finns de som ett album på min facebooksida. Observera att du inte måste facebook-användare för att kunna se dem. Finns här.

Imorgon kväll är det rutinartat konsert med Skellefteå kammarkör i Burträsk och på måndag börjar allvaret om, på allvar, på riktigt allvar, ty då är jag i Umeå och har fördjupningspraktik i habiliteringslogopedi. Återigen är jag nervös över det faktum att jag inte är nervös. Eller också grundar sig nervositeten på just prestationen, det normala. Det är svårt att veta ibland.

Som alla vet så är det idag sommarsolståndet idag (eller sommarstolståndet som jag brukar säga). Norra halvklotets längsta dag, eller i alla fall söder om polcirkeln, ty här, en schysst bit norr om polcirkeln har det varit dag sedan 12 juni, och kommer så vara några veckor till. Uppifrån Dundret har man en fantastisk vy över en elftedel av Sverige, och i midnattssolen kan jag tänka mig att den vyn ter sig ännu fantastiskare. (De snobbar som varit upp på Kebnekaise säger nu – men hallå, hur kan man se en elftedel av Sverige från lilla Dundret när man kan se lika stor portion Sverige från Keb, som ju är 1283 meter högre, och jag svarar jag vet inte, men en teori kan vara att det är en massa berg i vägen som skymmer sikten?)

Och självklart ger man sig upp på Dundret denna kväll. Mest av principskäl, för regnet strilar ner och har så gjort de senaste två dygnen. Jag knäpper en bild, och njuter av den fantastiska utsikten jag vet vinns bakom alla regndropparna.

Jag drog på mig mössan, kollade att backen låg i, och klev ut ur bilen. Bildörren fick jag hålla i så att den inte slängde igen på mig. Ty ovanför molnbasen på 750 meters höjd på Dundret blåste det rejält. Jag började springa uppför, längs vägen, men vände ganska snart eftersom det inte är så hemskt trevligt att springa i tät dimma. En bit nedanför, och medvinds, var det klarare. Tog mig ner till just ovanför trädgränsen, sedan vände jag uppåt igen. Vägen upp kändes dubbelt så lång som vägen ner, i och med konstant uppförsbacke multiplicerat med kraftig motvind. Bra träning. Alldeles för korta vadmuskler. Alldeles för korta lårmuskler. Mjölksyra. Var tvungen att gå ibland. Långa, tänjande steg. Undrar om jag får sendrag inatt.

I helgen drog jag, Den Långa Rödhåriga, Mona och Arkitekten till fjällen. En vän rådde om den enda av STF:s fjällstugor som man kan nå med bil, så vi bokade ett rum och två nätter för lite lek i snö och för att bli hänförda av storslagen fjällmiljö:

I Porjus, på vägen upp, är det bäst att vi tankar. Sista bensinen innan hundratals kilometer väg i ödemarken.

Väl framme vid fjällstugan säger hon att hon vill gå upp dit. (Vilket skulle innebära en stigning på ca 500 meter.) Jag nickar gillande, men säger att det är svårt. ”Man kan prova”, säger hon. ”Prova du”, säger jag. Efter ca 20 meter ger hon upp. Nästa gång kanske.

Vi lyckades pricka in en solig, vindstilla och kring nollan-dag mitt i en period av hård vind och snö. Tur eller skicklighet? Nåväl. Tjärvallningen på mina och Den Långa Rödhårigas vita blixten fungerade inte riktigt med dagens snötemperatur. Men vad gör det när man lika gärna kan promenera på den utmärkta skaren på Suorvajaures is?

På andra sidan Suorvajaure tornar isbergen upp sig och vi och E gör oss redo för lite fika.

Dr E Nordvik, arkitekt och upptäcksresande.

Istapparna längtar in i värmen i STFs fjällstuga i Vakkotavare.

Akkamassivet tornar upp sig i fjärran. (Från massivets fot och sjön Akkajaure upp till topparna är det ca 1500 meter.) Vi är på en liten roadtrip till Ritsem.

I Ritsem, som förväntas vara en utpost nära vildmarken, är det påsksopberget det man minns mest.

Förutom stora friliggande fjällmassiv så är stora istappar bland det bästa som finns!

På hemvägen stannar vi till vid Harsprånget för lite GC-underhåll. Tyvärr är skaren här inte lika bärande som på Suorvajaure. Snön är dock ungefär lika midjedjup.

Blomhåret var ju född ur ett vattenfall, och i ren inbillning att vattenfallet ifråga var Hällingsåfallet så drog vi dit för att titta. Helt klart en mäktig upplevelse att stå rakt ovanför dessa vattenmassor som efter dagarnas myckna regnande med ursinniga krafter kastade sig 42 meter ner i norra europas längsta vattenfyllda kanjon.

Klart inspirerade av detta drog vi vidare till Brakkå, det allvetande fallet som visste allt man frågade honom om, till exempel var Dunderklumpen och hans vänner befann sig. Mona kunde inte kasta sten lika långt som Jens, och inte heller hoppa jämfota lika högt, men var ändå ruskigt nöjd med en liten fin sten och en liten vacker blomma att lägga i egen skattkista.

Innan dess hade vi stannat vårt ekipage och kikat på Jätten Jorm. Han låg och sov med magen och näsan i vädret och det var knappt att man kunde skilja honom från bergen runtomkring.

I närheten hittade vi Jorms egna förskola.

Sen var det dags för vila i Ankarvattnet, en skön plats, trots det idogna regnandet. Bilen och husvagnen var ordentligt nedskitade av många mils grusväg (vägarbeten pågår). Och tamejtusan – hade inte Jorm gått och lagt sig där på andra sidan sjön?

Efter att ha suttit på en hästrygg för första gången i sitt liv somnade Mona nöjt i baksätet. När vi hade kommit upp på Stekenjokkplatån vaknade hon till tonerna av Elvira Fattigans sång, såg sig omkring och utbrast tämligen omgående: – Jaa, det är ju kalfjället! Vi är på kalfjället!

Tyvärr hittade vi inte Enögas koja däruppe på fjället, men Mona ville heller inte sluta leta. Vi studerade jokkar, renbajs?, snölegar och fjärran fjälltoppar. Mersmak…

Där kunde man tro att vår resa i Dunderklumpens spår var över och att det bara var att styra hemåt. Och det gjorde (gör) vi också, men på vägen ner till Vilhelmina passerade vi Malgomaj(sjön). Vid dess västra ände bodde en gång en gammgubbe som kunde berätta hur Enöga förlorade sitt ena öga. Men det är en annan historia…

Min utsikt i skrivande stund.

Bäst jag skriver detta nu, innan jag går ner i radioskugga. Det är några kilometer kvar ner till Jurunjaure, sjön som skymtar i ”förgrunden”. Därefter är det ytterligare sex kilometer till Ikesjaure, Skellefteälvens källsjö. Oklart om jag ska gå dit imorgon eller om jag ska stanna kvar i tältet eftersom det ska regna mest hela tiden. Ett stycke oplanerad fjällvandring. Det var liksom dags för det.

Ja, det blev ju en relativt kort vandring. Jag som hade planerat för två eller tre tältningar. Det blevo en, ty idag regnade det, och det visste jag ju att det skulle, men framförallt mina vanringskängor från 2001 håller inte riktigt måttet längre längre, efter minst en rejäl skomakarlagning. Mot slutet av dagens vandring var det rätt gischigt för varje steg jag tog.

Men min fjällabstinens är någorlunda stillad, efter 9,9 km igår och 12,7 blöta km idag.

Ordet någorlunda måste dock framhållas. Givet torra kläder och torr väderlek hade jag kunnat gå minst en dag till.

Här gick jag, igår och i förrgår. Leden går från Silvervägen (nere i bild) upp till Seldutjåhkå (Skellefte älv) och Jurun (uppe till höger i bild). Sen gick jag halvvägs uppströms till Jurunjaure (den blå sjön uppe i bild) och slog upp tältet där. Dagen efter (igår) fortsatte jag att gå stiglöst längs med sjöstranden, för att sedan vända söderut, traggla mig över platån och ansluta leden tillbaka till bilen.