Har man tur så får man som medpassagerare på linje 100 eller 20 mellan Piteå och Byske se mig gråta offentligt.

Om man inte är det minsta insatt så förstår jag att det låter rätt konstigt, för inte förväntar man sig bli rörd till tårar av Star Trek? Men jo, Star Trek är ju egentligen något helt annat än Star Wars, som så många jämför med. (Okej, båda ”fenomenen” har ”star” i namnet och utspelar sig i rymden, men där slutar verkligen likheterna.) Det finns så mycket djupare, bredare och fler bottnar. Och fina skådespelare. IMHO.

I dagens avsnitt av Star Trek: Deep Space Nine (The Visitor) rycks huvudkaraktören Benjamin Sisko från sin 18-åriga son Jake i en olycka i rymdskeppet Defiants maskinrum. Han dör egentligen inte, utan försvinner in i en parallell dimension där ingen tid förflyter. Jake blir förstås förtvivlad över att förlora sin far (och mor flera år tidigare). Han kan inte heller, inte under hela sitt liv, släppa taget och gå vidare med sitt liv, familj och andra vägval i livet, ty så länge Jake är i livet återkommer Benjamin till verkligheten under korta minuter, med flera års mellanrum. Han söker efter sätt att rädda sin far ur den där parallella dimensionen, utan att lyckas. Han blir en gammal man. Med sorg över ett förlorat liv.