Vi lever i en brytningstid. Alltid. Alla måste anpassa sig. Även jag. När den här blo… förlåt nätdagboken fyllde 10 år i våras aktualiserades frågan om att jag borde modernisera till den på något sätt, för sättet på vilket jag fram till nu har uppdaterat inlägg har känts mer och mer förlegat och omodernt och stelt. Skriva inlägg i HTML och Dreamweaver? Näe. Använda sig av ett anpassningsbart CMS-verktyg som funkar med mina behov, så att jag kan skriva mina inlägg direkt online eller på mobilen, så att folk kan kommentera det jag skriver, så att jag kan utveckla sidorna precis i den takt som passar mig, med förbättringar men utan kompromisser? Jaa…

Samtidigt har jag gjort det till en utmaning att försöka bevara så mycket av utsidan som möjligt. Hur många bloggar därute har till exempel en kronologisk inläggsordning, det vill säga att tiden går rätt väg när man läser uppifrån och ner? I fallet utformning är jag ganska konservativ, jag vill ha kvar utseendet, det blåa, den förhållandevis smala ljusblåa remsan med text i i mitten, jag vill ha alla extralänkar till arkiv och andra sidor längst ner, jag vill har kvar det där #senaste-ankaret som gör att man direkt hamnar på det senaste inlägget, längst ner. Jag vet att sidans utseende lämnar saker att önska för vissa (det är ingen direkt dröm för en bra art director), men den här layouten är lite av den här bloggens själ. Den har i princip sett ut såhär sedan starten (fast den var rödaktik de första två-tre åren). Så får det bli, damn it.

So here goes. Största förändringen för er, kära läsare, är att det går att kommentera varje inlägg, något som har efterlysts. Klicka i så fall på rubriken eller länken under texten. Helt fantastiskt vad man kan göra med data nuförtiden, ojojoj… (Den gamla gästboken finns kvar, men mest som en kuriosa numera.) Skrik till om du har synpunkter, önskemål eller om något är trasigt.

Förresten, den gamla adressen var ju www.saeys.se/dagbok/#senaste. Den ”nya” lyder www.saeys.se/dagboken/#senaste. Glöm inte att uppdatera eventuella bokmärken (annars kan du ju prova RSS – även det helt fantastiskt!). Häpp!

Har jag glömt hur man gör för att skriva om annat än en massa dammiga trudelutter på den här sidan? Den luttrade kanske tror det, den mindre luttrade läsaren har säkert tröttnat för länge sedan.

Då gör jag en försiktig comeback genom att sammafatta den senaste tidens händelser (inklusive påskhelgen):

• Jag har skaffat en ny ”mobiltelefon”. Ack så stor den här. Men snabb. Jag lessnade på minins laggande. (Ett resultat av eviga programvaruuppdateringar bortom dess egentliga kapacitet?)
• Körens nya hemsida har äntligen färdigställd. Jag har lyft bort en tyngd från mitt bröst.
• Den långa rödhåriga (utan pudel) gjorde mig sällskap i Gäll-hell i en hel vecka innan påsken inträdde.
• Jag beträdde Åke på toppen, ett av årets få skidmål.
• Jag glömde bort L:s födelsedag. Fy på mig.
• Jesu lidande på långfredagen firades meddelst grisgrillning hos en grisfarmare.
• På påskaftonen krälade jag i byggleran utanför nybyggda Lakkapää på solbacken.
• Påskdagen avslutades med tidernas kortaste flygtur ovanför en lägda i Ostvik. Kvällslurv i luften och för mycket obehagskänsla. Take off, en åtta och så landning.
• Vid sidan om Geocachingen så har jag börjat testa Turf.

Jag har börjat notera att den här bl… förlåt dagbokens layout ser så smått überkatastrofal ut om man använder MS Internet Explorer som webbläsare. (Google Chrome, Opera och Firefox såväl som webbläsaren i min Android visar alla (hyfsat) rätt layout.) Även om jag verkligen inte rekommenderar någon att använda Internet Explorer så ägnas dagarna åt att fundera vad man kan göra åt problemet. Bara så att ni som oroar er vet att jag vet, och att åtgärd ligger i pipelinen.

Jag har semester. Tydligen även härifrån. Återkommer med en fråga.

Jag har tagit en paus.

Tror jag behövde det. En bit in på arbetsterminen efter semestern började skrivmotivationen tryta, och det hade sina naturliga förklaringar. Den viktigaste var det att jag inte kände något behov eller ork att sitta och författa texter efter arbetstid, under vilken jag redan gjorde det i tillräcklig mängd (journaler o dyl). Lägg därtill själva arbetsbördan som nådde/når ungefär upp till halsen, helt och fullt kontrollerbart men utan större marginaler, och som även innehöll/innehåller viss ångest gällande knepiga patientfall och en veckas arbetsrelaterad magont. Det är något jag håller på att lära mig hantera. Att jag sedan under de dagar jag har helg kopplar bort det mesta av måsten skulle man kunna tro är orsaken till att det inte heller då författas någonting här är egentligen bara en halvsanning. Att skriva här är inget måste, mer ett borde, och för det mesta positiva borden. Men ändå, en barriär har funnits. Tankarna finns där dock, och vill ut. Helst via någon annan kanal än genom Facebook.

Nu är jag åter.

Måndagkvällar och torsdagkvällar är de kvällar då jag inte är hemma. Då borde jag ha helt fritt med tid att knåpa ihop texter och allehanda klurigheter och lustigheter här, men se det går ju inte, ty då kvällen inträder har jag varit igång sedan halv fem på morgonen och det finns verkligen ingen ork, åtminstone inte till något kreativt. Okej, jag sover en liten stund på bussen mellan staan och Piteå, men det fyller bara på litegrann på sömnkontot.

Så jag orkar egentligen inte skriva detta.

De andra kvällarna och dagarna i veckan gullar jag med Krabaten, och har verkligen inte tid med trivialiteter som att skriva i bl… förlåt nätdagboken. Eller? Är det så det är? Eller är det så att min sista lilla, lilla gnutta av extroverthet, exponeringslusta, exhibitionism är som bortblåst av livets omprioriteringar? Det hoppas jag egentligen inte, det här blåa sida är för mig ett slags andningshål, på ett sätt som jag aldrig någonsin kommer låta facebook vara, ty det jag skriver och målar och spelar här, det är mitt, min egendom och dessutom inte påtvingande, det finns inte för någon som inte är intresserad, det är bara till för den uppletande, den som gör det aktiva valet, den eventuella individ som är nyfiken på vad som rör sig i mitt liv och huvud.

Okej. Jag fortsätter väl skriva lite till då. Lite oftare. Ska försöka.

Studera ovanstående graf. Den visar besöksstatistiken på den här sidan de senaste två veckorna. Alla dagar utom en har jag mellan en och femton besökare. Några av dem är mina trogna återkommare. Jag vet väl ungefär vilka ni är. Resten har oftast hittat hit genom en sökning på google. Den tionde februari sköt besöksantalet i höjden – 130 besökare den dagen! Allt tack vare att det var EFIT-dag och att jag publicerade en länk på facebook med tillhörande gullig bild på Mona.

Dagen efter var allt som vanligt igen. Femton besökare. Åtta stycken igår och två hittills idag. Man kan ju inte direkt påstå att de flesta av besökarna den tionde februari fick ett särskilt starkt incitament att återkomma. Nåja. Det kommer fler EFIT-dagar. Och vill jag bara boosta statistiken litegrann är det väl bara att skriva något extra intressant, publicera en till gullig bild på Mona och sen länka till inlägget på facebook. Jag har full kontroll.

I begynnelsen fanns Dreamweaver. Och det som idag är blått, var då i röda nyanser. (Jag tror också att den var grön en gång i tiden, eller var det min kompis Inger som ville ha samma layout till sin egen nätdagbok, fast i en annan färg?) På den tiden finns knapp begreppet blogg utan det var nätdagbok eller reload som gällde. Detta var långt innan alla började blogspotblogga i omvänd kronologisk ordning i mitten av 00-talet. Men jag stod på mig, på den här sidan läser vi fortfarande uppifrån och ned – äldre inlägg överst och nyare nederst.

Och Dreamweaver hängde med länge, nästan för länge. I en strävan efter automation och intern modernisering byggde jag om blo… f’låt nätdagboken i augusti 2010. Med ett villkor – att den yttre designen bevarades så långt som möjligt. En principsak. Det var inledningsvis en kamp att lyckas göra detta i WordPress, men till slut hade jag lyckats. Och mina läsare märkte knappt nånting. Tjohoo.

Tack, WordPress. Vad hade jag gjort utan dig?

Idag fyller den här blo… förlåt nätdagboken 15 år. För exakt 15 år sedan tyckte jag det verkade vara en bra idé att skriva små krönikor över vardagen och lägga upp för publik exposé på det där relativt nya internet som sedan några år tidigare hade börjat bli populärt i stugorna. Det fanns redan då folk som skrev Nätdagbok eller Reload men det skulle dröja några år till innan begreppet Blogg myntades och folk till höger och vänster började skriva av sig om allt de tyckte var viktigt att dela med sig. Sen kom mikrobloggen Twitter och Facebook och Instagram och varför kommer jag nu osökt in på att jag tycker att alla som kan ska gå på vår vårkonsert nästa söndag?

Nåväl. När just den här blo… förlåt nätdagboken fyllde 10 år hade jag inte fru (dock a priori), barn, hus och två bilar så då hade jag tid att göra ett storslaget quiz i vilket svaren till frågorna fanns att finna bland tio års inlägg. Man kunde vinna två biobiljetter, gensvaret var enormt (typ 8 inkommande svar) och det var jämnt skägg i toppen mellan E och W. Pudeln fick avgöra:

Idag, när solen skiner och Mona längtar till Hökmark (men först ska vi göra klart och sätta upp vimplarna på hennes studsmatta), så får jag nöja mig med att lägga upp två likadana bilder på ballonger och hoppas att alla som läst så här långt utropar ett rungande GRATTIS i kommentarsfältet (klicka på länken under ”Dagboken”-taggen här under). HURRA! HURRA! HURRA!

Det här blo… förlåt nätdagboken är inte död. Den tar bara lite paus. Bear with me. I’ll be back soon.