Vissa dagar är bättre än andra. Det är dagar då man blir erbjuden ett jobb närmare än 15 mil från sin bostadsort. Det är dagar då man springer ut ur sängen på morgonen, pigg som en lärka, och hinner med en mil på längden innan man i avtalad tid kommer till ”kontoret” för intensivt och kreativt arbete. Det är dagar då man har full kontroll över sin röst och noter då man är en god och talangfull körmedlem.
Idag var inte en sån dag. Allt var tvärtom. Det började med en försovning och fortsatte med en hejdundrande huvudvärk av ett sällan känt slag.
Det bästa man kan göra då är att undvika kontakt med så många som möjligt. För att skona dem. Tyvärr kunde detta inte undvikas fullt ut, eftersom jag har en samarbetspartner i magisteruppsatsen och vårt försvar ska förberedas i dagarna tre. Stackars henne. Jag lovar att det är bättre imorgon.
Kontakt kunde inte heller undvikas med publiken till den lilla julkonsert som Campuskören höll idag, luciadagen. Min sceniska framställan och ton var inte direkt förstklassisk. Tur det bara var ett tiotal i publiken som jag kände igen. (Fast de andra sjuttio känner säkert igen mig hädanefter som den sure skäggiga gubben i tenorstämman.)
Inte heller kontakt med Den Långa Rödhåriga kunde undvikas men fascinerande nog ledde det inte någon som helst friktion eftersom hennes mentala ph-värde var lika lågt som mitt. Synkade, jämkade. Smidigt.
Nu blir det isterband till middag. Låter passande.
Den började inte så märkligt – jag steg upp i ottan för att ta mig till bussen till Umeå. Snön fortsatte att falla, vilket den gjort i princip oavbrutet sedan i fredags. Bussresan gick bra. Det var inte så märkligt att jag tände lampan ovanför min stolsgranne som i mörkret försökte läsa en bok och inte själv tände den för att hon – och det här är spekulationer – inte våga störa min skönhetssömn. Det var inte så märkligt att jag satt och läste julmusiknoter eller en uppsats om åtgärdsprogram för barn med läs- och skrivsvårigheter i årskurs tre till sex.
Det som var märkligt var att som opponent sitta och inför publik komma med beröm och kritik av ovan nämnda uppsats. E & H (2010) hade i alla fall gjort ett hästjobb, riktigt viktigt och med bra och engagerande innehåll.
Det var inte märkligt att 14:25-bussen norrut från hållplats Umeå NUS var 15 minuter försenad. Den kom ju ända från Sundsvall och det var inte vad man kan kalla det mest optimala vägföret längs norrlandskusten idag. Det var egentligen inte heller så märkligt att den nästan var fullsatt, så endast två av de dryga 40 som stod och huttrande väntade på bussen fick stå och vänta på en extrainsatt buss som enligt uppgift skulle komma ”snart”. Länstrafiken har gjort om tidtabellen en smula från den 12:e december, vilket innebär något färre avgångar norrut från Umeå på eftermiddagarna. Det som är märkligt i sammanhanget var att de inte tänkt att kompensera för de förre avgångarna med fler bussar för varje avgång. Antalet resenärer är ju ändå lika högt. Och ökar.
Den extrainsatta bussen avgick ca 15:25. Ytterligare en märklig sak var att bussen ifråga var en s k konferensbuss, med komplett konferensbord i aktern. Där satt mina medpassagerare och besvärades över skandalen kring busseriet och spelade kort. Implikationen av denna försening var att det inte skulle bli någon inspelning av kvällens julkonsert med kammarkören, eftersom jag därmed inte skulle hinna samla ihop och rigga inspelningsutrustningen i god tid före. Om det nu är så att inspelningarna uppskattas av mina koristvänner och deras släkt och vänner kring julfirandet så är det bara att beklaga. (Utöver att vi inte har någon dokumentation av konserten.) Det är tack vare länstrafikens slarv.
Ytterligare en märklig sak var att stå i Anderstorpsalen med renhorn och clownnäsa och sjunga om Rudolf med röda nosen. Jag lovar att det inte var min idé.
Efter fem dagar är jag tillbaka. Och nedräkningen har tydligen börjat för alla utom jag. Om audionomerna, sjuksköterskorna, överläkarna, sekreterarna eller de övriga logopeder inte redan gått på semester så ägnar de fikarasterna åt att belysa hur få dagar eller veckor de har till semestern. För min del har jag sex veckor kvar. Det är nära nu.
Men jag ska inte klaga efter den gångna helgen. Fem dagar:
Dag ett hade jag, Den långa Rödhåriga och pudeln, E och M ett ärofyllt uppdrag upp på Vithatten, landskapet Västerbottens näst högsta topp. Uppdraget innefattade bland annat en jättestor blyertspenna, ett par Hälgesockar, en mjuk varning-för-älgar-skylt och en LP-skiva.
Dag två tog jag farväl till Den Långa Rödhåriga som skulle iväg till Småland för en kort bröllopsvisit. Själv drog jag med Skellefteå kammarkör till Pite havsbad för att inför dryga 1800 personer framföra allehanda verk av Simon Åkesson, som dagen till ära skulle motta ett fint musikstipendium.
Dag tre sov jag länge, för att sedan underhålla och underhållas av F och tre kids i Gummark.
Dag fyra sov jag också länge, för att sedan ägna ett par svettiga timmar på en beachvolleyplan i Hökmark och därefter häng och spontanövernattning i lilla gula huset där.
Dag fem inleddes med en skjuts av W till flygplatsen och hämtning av Den Långa Rödhåriga på samma plats. Eventuellt tog vi det lite väl coolt i och med att vi visste att planet var försenat. Sånt tar tydligen inte inchecknings- och säkerhetskontrollspersonalen hänsyn till. Efter en kort titt på nationaldagsfirande med hög medelålder i Bonnstan rattade jag en nybesiktad ELLan norrut. Imponerades av Storforsens mäktighet på vägen. Kanske kommer det en film på det imorgon, eller någon annan dag.
Det börjar märkas. Jag har cirka fem arbetsdagar kvar innan sommarledigheten sätter in. Vad är det mot sex månaders intensivitet, en startsträcka där det känns som om jag lärt mig lika mycket som under föregående fyra år. Klart man är slut. Jag välkomnas av de trevliga sjukgymnasterna på personalbostaden och de (och jag) roas av allt trötthetssludder en logoped kan vräka ur sig. Jag har sagt det till patienterna, och jag säger det till mig själv; även om man inte har afasi så kan man drabbas av fel språkljud på fel ställe, sludder, tankevurpor och andra lustiga fenomen när en lång och krävande (men givande) arbetsperiod tar ut sin rätt.
Nu har jag varit Leg log i exakt ett halvår. Nu väntar en sista resa norrut (självklart i 1:a klass) samt en bonusvecka på några dagar, sen åker Thomas och ELL söderut för en månads i mitt tycke välförtjänt vila. Jag rider på känslan. Snart slutar det. Snart börjar det.
Jag tror man lyckats ta semester om man lyckas med konststycket att sova till efter klockan ett på eftermiddagen (efter att ha varit uppe till ca halv två föregående natt). Nu när jag klivit upp ur sängen återstår bara den ytterst svåra frågan: Vilken strumpa ska jag välja?
Nu är jag inne på andra veckan efter en lång underbar ledighet där min tillvaro kretsade runt en enda plats – inte där livet och veckan delades upp i två delar; borta och hemma. Förra veckan var intressant – jag stressade runt i en slags dimma av patienter, bedömningar, diagnoser, rådgivning, ”expertutlåtanden” – allt i en snabb och salig röra. På nätterna upptäckte min hjärna att den inte riktigt hade hängt med att processa klart allt under dagen och kvällen, så det var vad den ägnade sig åt då, när allt var tyst och mörkt och lugn runtomkring den. Naturligtvis var det tvunget att ske i vaket tillstånd.
Att igår sätta sig på bussen inför en sextimmarsresa till andra arbetsveckan var allt annat än lockande, men det var ju tvunget att göras. Efter dagens nio arbetade timmar (vilket icke har varit någon ovanlighet hittills denna period) börjar mitt arbetssinne så smått synka ihop med verkligheten. Snart är mitt eget tempo ikapp. Den hårda vägen.
Måndag, tisdag onsdag – arbetsdag och vardagkväll i Gällivare. Kvällarna fylls med utpustande från dagens arbete, kanske ett löp i skogen (så länge det är ljust efter jobbet), fikonsurfning, handla, äta, sova.
Torsdag – utgörs till stor del av resande (ca 6 timmar) till staden där jag bor.
Fredag, lördag – hela helgdagar. Kopplar fullständigt bort livet under ovanstående dagar. Går i en skog, flyger lite, ser en film eller tre, hälsar på folk, bara hänger med Den Långa Rödhåriga och Pudeln.
Söndag – till stor del ledig dag hemma men tillika ungefär lika mycket resande (ca 6 timmar).
Den sjuttonde januari 2011, alltså för precis ett år sedan, var första dagen som legitimerad och praktiserande logoped. Då klampade jag in på mottagningen i Gällivare och kände mig välkommen tillbaka av mina kära kollegor (som jag ju träffat under två praktikvändor tidigare under utbildningen). Sedan dess har jag under hela året kämpat med att känna mig som en riktig, professionell och seriös yrkesutövare. Då och då ansträngt mig för att inte känna mig som en bluff (vilket jag naturligtvis aldrig varit, vilket kan vara skönt att höra för de av mina patienter som eventuellt snubblar över detta inlägg, jag ser det inte som helt otroligt eftersom det är hit man kommer om man googlar på mitt fullständiga och inte helt vanliga namn, och risken finns ju att någon av dem faktiskt gör det, googlar mitt namn menar jag). Ett år behövdes kanske för att nå upp till en ny känsla, en professionell självsäkerhet och trygghet i rollen. Osäkerhetskänslan har varit lite svår att tampas med, även om det inte alltid synts utåt. Men osäker eller inte, mitt utövande har alltid varit rätt och korrekt, aldrig direkt felaktig. Och, när jag ser tillbaka, för det mesta positiv och nyttiggörande. Hoppas jag. Dom säger det i alla fall.
En handledare sa till mig en gång att man är ny första året som logoped, och halvny andra året efter examen. Nu kan jag se tillbaka på året som ny, och med nya ögon och en smula mognare perspektiv se framåt mot en period som halvny. Nygräddad, inte längre så värst degig utan mer gyllenbrun till färgen och lite, lite hårdare skal. Nu hinner jag bara vara halvny i ett par veckor, ty snart går vikariatet här i Gällivare ut och jag kan äntligen få vara hemma i Skellefteå på heltid ett tag. Måste vila ett tag från pendlandet. Det behövs. Det har tagit på krafterna att fragmentera upp ett helt år mellan två städer med sex timmars restid emellan. Hur jag ska kunna fortsätta vara halvny logoped någon annanstans än Gällivare återstår att se. Det löser sig.
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är skönt att vara hemma (i samma stad) på heltid, men det är lite småjobbigt att inte kunna jobba. Trådarna och möjligheterna finns ute, och nya läggs ut (för information för eventuella snokande a-kassehandläggare och presumtiva arbetsgivare). Det kommer att ordna sig, men i stunden känns det frustrerande. Det tar tid, det måste få ta sin tid. Frustrationen späs på genom brist på leksak (se föregeånde inlägg). Lättas meddelst skidåkning och flygning. Flygpremiären ägde rum i förrgår. Det var jobbigt, kort, inte så högt (26 meter) men härligt och peppande.
Att vi nu går in i en ny månad, ett nytt liv, firar vi genom att göra en EFIT – Ett Foto I Timmen. Egentligen ska detta göras under två förutbestämda datum i månaden, men jag tror inte någon skäller på mig för att jag avviker från schemat eftersom jag dessutom fyller år i dag. Jag uppdaterar inlägget löpande under dagen. Så här började den:
9:24 Normalt vaknade jag tidigare än såhär, men jag hade haft lite svårt att somna om efter att ha legat vaken onödigt länge från småtimmarna. När jag väl somnat dundrade Den Långa Rödhåriga in med varm choklad och ett tårtljus i ett singoallakex. När ljuset brann ner till kexet började sylten koka. Lustigt. Jag har aldrig sett sylten i ett singoallakex kokat förut. Dock oätlig. Stearinblandad singoallasylt.
10:24 Pudeln är, kors i taket, mer morgontrött och morgonsur än människorna.
11:31 Jag hade, dagen till ära, tänkt ta mig en skidtur idag. Men nä. Tejpen på skidornas fästzon är icket anpassad till sju komma två plusgrader. Med största sannolikhet nollglid. Och jag har ingen lust att börja kladda med klister. (EDIT: Termometern ska dammas av under dagen.)
12:32 Dagens första (och enda?) födelsdagspresent. En Dark Night Surprise Egg. Han kastar kaststjärnor tror jag. Ägget var inte av choklad men det innehöll förutom Läderlappen några fladdermus-sockerbitar. Mmmmmsocker.
13:30 Lite additional fördisk innan tårtbak.
14:32 Tårtbakerskan kom och satte igång och bakade tårtbotten. Vrooom. Den måste vara mjölkfri, och det finns inga sådana att köpa. Då får man göra en egen.
15:27 Toan var i skriande behov att skuras, så vad gör man?
16:27 Osvenska jättejordbuggar fick delas itu för garnering av framtida tårta. Stressfaktorn var något förhöjd – snart skulle tjocka släkten komma.
17:33 M släppte iväg en egenuppblåst ballong. Lyckan var fullständig. Men ballongen flög och gömde sig och ingen vet var. Den lär nog hittas om något halvår, dränkt i damm. M fick snabbt erbjudande om ny ballong. Oklart om hon antog erbjudandet.
18:37 R ägnade sig med magen full med tacos åt musikaliska äventyr med trumpet och klaviatur, och antog i samband med det även sociala utmaningar, framförallt med siblingen. Efter en kort pratstund övertalades han att posa för mig och kameran, enkom och allena och utan inblandning av någon annan. En herre med tilltagande funderingar om livet och omgivning och sig själv.
19:11 Man kan misstänka att de små trängtade efter tårtan, och så gjorde även de vuxna. Inte så stor i diametern, men rätt så hög, ca 15 centimeter. Tårtornas skyskrapa. Mörk choklad varvad med drottningssylt toppad med jätteblåbär och osvenska men ändå supersöta jordgubbar.
20:45 Efter hemgång av både unga och gamla gäster berömdes Pudeln för att ha lyckats hålla sig i över sex timmar. Han hade säkert kunna hålla sig längre om han hade vetat hur det såg ut ute. Slask deluxe i tövädret. Vår pudel gillar inte att bli blöt.
21:33 Den Stora 40-årspresenten från Den Långa Rödhåriga med familj. En bräda med hjul. Precis vad jag hade önskat mig. Ett tecken på 40-kris? Ska karln börja åka skate?? Nej. Snarare en symbol att ta med sig skidåkningen från spåren i snötäckta vinterskogen till landsvägarna i sommar.
22:32 Dags att ”koppla av” med Belinda som pekar och säger vem som ska får avbryta någon annan i svt:s Debatt. Man diskuterar bensinpriser. Oj, vad dom är upprörda.
23:35 Vissa har förstått det här med att gå och lägga sig. Gonatt.
Dagen efter vårdagjämningen. Nu är dagen längre än natten. Jag har hört någon säga att nu går vi mot ljusare tider. Ja, det stämmer, det har stämt i tre månader.
Flera saker blir ljusare. I dryga en och en halv månad behövde jag stå till arbetsmarknadens förfogande. Äkta utanförskap. Men nu är det slut med det. Jag driver numera omkring i korridorerna på barn- och ungdomshabiliteringen i Sunderby sjukhus någon mil från Luleå. Blir där fyra dagar i veckan. Det blir ett mellanting mellan dagpendling och veckopendling. Nu pågår leta-ett-lämpligt-ställe-att-sova-över-i-Luleå-trakten-två-enstaka-dagar-i-veckan-projektet. Någon som har något tips?
Så – en ny spännande roll som habiliteringslogoped. Förväntningarna på mig själv från mig själv är rätt så höga. Har sett fram emot detta. Ska bli spännande. Yey.
Efter den trettioåttonde tillryggalagda milen på hårda spår väntade en dusch, en skål gröt, en tupplur och… ett par upphängda långkalsonger.
Påsken ägnas åt diverse måsten eller aktiviteter som blivit över:
Magont och diarré.
Ett par inställda besök hos samma familj, båda gångerna av samma skäl men ändå olika ursprungsorsak.
Förundran och glädje över den stenhårda skaren i Gärdsmark. Det föranleder att tro att skaren är lika hård även på andra ställen, till exempel på ett favoritflygfält inom en nära framtid. Adjö plumsande i djupsnö.
Okej, inga mörka solglasögon åkte på. Jag hade ändå lite extra mycket skägg, och hoppades på ingen skulle känna igen mig av den anledningen. Jag ser ändå relativt renrakad ut på bilderna. Och ingen hoppade på mig på E4an igår kväll, då vi lyssnade på Emil Jensens lysande ord. När berättarfestivalen är över på söndag kommer vi ha sett ungefär hälften av det vi tänkt. En historia om en båt i måndags och en järnväg i onsdags missades på grund av plötslig tidsbrist, men Emil fick insupas igår och strax ska vi, halvt chockade över händelseutvecklingen i Game of Thrones, bege oss till Nordanå och underhållas av ett mord i Medle.
EDIT: Det där med hälften av faktiska genomförda besök på berättarfestivalsevenemang reducerades plötsligt till mycket mindre än hälften. Vi konstaterar att vi måste bli bättre på att komma tidigare än precis på klockslaget då evenemanget börjar – den här gången var lokalen fullsatt och vi nekades mordunderhållning. Istället fick jag chansen att prova peruker och leka frisör på museets hårutställning.
En halvintensiv helg är över. Repetitioner mest hela lördagen och en tur till Lövånger för vårkonsert på kvällen. Idag fick man minsann sova ut – vilket tydligen var välbehövligt – och sen mer mental laddning och repetitioner inför kvällens konsert i Anderstorpsalen. En relativt välfylld konsertsal och en kör som var överraskande avslappnad och lyckades träffa rätt de flesta svårare partierna. Och om dirigenten efter avklarad konsert uttryckligen säger att det lät bra så är det ett bra betyg.
En av de mer positiva upplevelserna för min egen del var den att sköta ljudupptagningen och samtidigt slippa allt jämrans jox med kablage, dator, mixer, mick i mickställ. Körens senaste inköp bäddade för en säkrare och smidigare inspelning. Ett ljudprov kanske kommer så småningom.
Kommer hem. Skickar ett sms till körens ordförande: ”Skippar kören idag. Trött och sur. …”. Första gången det händer tror jag, att jag skolkar från en körrepetition för att jag är trött och sur.
Jag delar inte in veckorna i två delar; fem arbetsdagar och två helgdagar. För min del börjar veckan med två dagar arbete, sen hemma en ledig dag, sen två arbetsdagar, sen hemma två lediga dagar. Sen börjar det om. När jag nu kommer hem och skickar det där sms:et så markerar det slutet av ett tvådagarspass som leg logoped på barnhabiliteringen, Sunderby sjukhus. (Fast ”slutet” utgörs i och för sig av en rätt luddig gräns på 90 minuters bilkörning på väg 97 och framför allt E4.) Och detta tvådagarspass har inte varit ett av de bästa. Inte så att jag inte kunnat sköta mitt jobb, jag hoppas jag gör det, jag hoppas att de jag möter, kollegor och andra, åtminstone inte är missnöjda med min insats, jag gör mitt bästa utifrån att jag tog examen för 18 månader sedan och detta är ett rätt komplext område inom logopedin, habiliteringslogopedi innebär långt mer pannrynkande och osäkerhet och hur går vi vidare nu och fråga kollegor även om de inte heller har alla svaren och ibland längtar jag tillbaka till neurologopedin och stamningslogopedin för då lyckades jag i alla fall hitta en hygglig säkerhet och skapa ett förhållningssätt som jag tryggt fann mig i, nu är utmaningen större och utmaningen är för mig överraskande nog lite av det som lockar men ändå… Jag hoppas säkerheten kommer till mig så småningom även om jag nästan förväntar mig att det tar lite längre tid att hitta den.
Nåväl, gårdagen börjar med att jag lämnar kvar nyckel och passerkort när jag kör hemifrån. Ingen större katastrof egentligen, men irriterande. Man går omkring på jobbet och låser och låser upp titt som tätt. Skönare då att ha nyckeln med sig än att ständigt behöva låna av kollegor. Sen kommer beskedet att mannen vars stuga jag övernattat i, i Kusån utanför Boden, nu var uthyrd, men det var ingen fara, jag kan bo i hans vindsloft som hans kompisar gör när de hälsar på. Jag tackar ja till det, men ångrar mig snabbt – det var precis en sån lösning jag tackade nej till fast i Södra Sunderbyn, granne med jobbet, ty jag är mån om enskildheten och har ingen lust att dela toalett och dusch och kök med min hyresvärd i hans hus (har jag höga krav?). Att hantera ett arbete som kräver ständig koncentration och skapar ständig huvudbry och samtidigt känna sig hemlös gör mig rätt stressad. Trött och sur. Lyckas lösa natten genom att boka ett rum på ett ganska bra vandrarhem i Boden.
Jag lyckas pusta ut en smula på måndagkvällen. Roar mig med att leta gömda plastburkar runtom i Boden. Checkar in på vandrarhemmet. Sover. Vaknar. Duschar. Äter frukost. Går till bilen för att köra till jobbet.
Naturligtvis glömde jag låsa bilen kvällen innan, och naturligtvis har någon med en speciell agenda upptäckt det under natten och rotat runt i bilen i jakt på en bilnyckel, ty denne någon har varit i behov av att stjäla min bil. När denne någon inte hittat några nycklar så har han (jag utgår från att personen är av manligt kön och att han även slänger skräp i naturen) provat att tjyvstarta den med hjälp av något slags verktyg och ett par asfaltsklumpar. Rattlåset har gått sönder och det är repor i plasten runt låskolven. Tändningslåset beter sig annorlunda nu än tidigare genom att man man numera kan starta om motorn utan att behöva dra ut nyckeln först. Den biten kan ju nästan ses som en förbättring, peppar peppar. CD-skivor, kartor, isskrapor, skräp och gammalt godis är lagom halvhjärtat urvräkt ur diverse fack utom konstigt nog handskfacket. Otroligt nog är inget stulet, inget (förutom rattlåset) är förstört, bilstereon är orörd och bilbarnstol och dyra skikes ligger kvar i bakluckan. Jag tror inte ens han har kollat där. Men jag blir arg på mig själv som slarvar med att låsa bilen på kvällarna – tänk om mannen lyckats starta bilen? Skulle det innebära bye bye kära ELLan, nya rullskidor inkl stavar och kläder, bilbarnstol och arbetslitteratur?
Detta bäddar inte för en glad och harmonisk Thomas på jobbet men jag gör mitt bästa att hålla det inom mig, och jag lyckas väl hyggligt bra med det, bortsett från vissa stressymtom, ospecificerat vilka. Lyckas köra hem utan incidenter. Kommer hem. Skickar ett sms till körens ordförande.
Och det är för att inget egentligen händer. Det är som vanligt. Jag kör bil, jobbar, åker skikes, är hemma och hänger med Den Långa Rödhåriga och hennes mage. Den där därinne stretchar och steppar men den ger inga signaler att vilja komma ut. Tror vi, för hur ska man veta? Nu på morgonen stöter och blöter vi om huruvida det är värt att jag sätter mig i bilen och kör till jobbet eller inte, för nånting är det men det är så helsikes svårt att veta om det är nåt som relaterar till processen att komma ut eller om det inte alls har med det att göra.
Pudeln morrar i sömnen, ute kvittrar fåglarna och livet går vidare.
Detta nånting föranledde en något försiktigare inställning till tretton mils pendling till Sunderby sjukhus, åtminstone inkluderande övernattning i Kusån. Jag åkte ändå till jobbet igår morse, ty det fanns ytterligare några insatser att beta av, varav de flesta kunde klaras av tack vare ett par överflextimmar. Körde hem på kvällen. Idag beredskapssemester, fastän detta nånting visade sig inte vara något att ha panik över. Men det är väl dumt att chansa.
Så bortsett från en eventuell arbetsplatsträff i Kalix på måndag så är jag härmed ledig från och med idag i rätt så många veckor framöver, månde det kallas semester, pappadagar eller föräldraledighet. Känns lite konstigt. Planerad men planerad paus från logopedin. Jag tog hem en famnfull litteratur för att inte helt tappa greppet. Den får dock ligga ett tag tror jag, nu tar vi en dag i sänder. Som dagen idag till exempel. Studenter tar studenten som kreatur i bur, elefanter betar i gräset och telefonen är en sandwich-glass.
Dagens datum är tydligen fastställt som en av de två junidagarna som är aktuella för de som vill ta ett foto i timmen, publicera och lägga upp på ettfotoitimmen.se (EFIT). Vad passar då bättre än sista arbetsdagen före semestern snedstreck föräldraledigheten, tillika dagen före beräknat datum? Inget alls, skulle jag vilja påstå. Så sagt och gjort:
Cirka kvart över sex stiger jag upp, kliver sömndrucket ut på balkongen och noterar halvsurt väder. Men ändå friskt på nåt vis.
Proppar i mig frukost, säger adjö till Den Långa Rödhåriga och Pudeln, springer ner till bilen och kommer iväg strax efter sju. På vägen uppför Östra leden, innan jag angör E4 norrut, börjar tankmätaren stirra på mig. Jaha, next stop OKQ8.
Färden fortsätter. Efter en knapp timme passerar jag Alterälven norr om Piteå. Jag har en bra bit kvar.
Efter ytterligare en timme stannar jag för en mikrosträck på benen. Jag är inte direkt trött men det är skönt att få fokusera på något annat än vägen några sekunder. Vad gör man då? Jo, man tar en bild på detsamma.
En liten stund senare är jag framme. Kalix sjukhus. Arbetsplatsträff med länslogopedin i Norrbotten. Det börjar med fika. Tre minuter i tio har sekreteraren bredvid mig förberett för intensivt anteckningsarbete.
Bensträckare sex minuter över elva. Inte alla sträcker på benen.
Lunchen intages på Kalix folkhögskola. Ganska medioker mat, men aulabyggnaden på området är rätt snygg med lite skojiga detaljer och materialval. Vilket tyvärr gör sig rätt dåligt på bild.
Efter lunch fortsätter mötet en liten stund till…
…innan vi avslutar det formella mötet och driver genom sjukhuskorridorerna för att beskåda Kalixlogopedernas nya, fräscha lokaler.
Efter lite avslutningsfika bar det av söderut igen. Nu börjar jag bli lite, lite less på att köra bil. Tjugo över tre.
Är man riktigt less så köper man en Cornetto Enigma på en mack vid Porsön.
Efter ytterligare en timmes gasen i botten (utan att överskrida hastighetsbegränsningarna förstås) hamnar man i Jävre. Turiststationen har inte öppnat ännu. Däremot hittar man en plastlåda under en sten (haqre ra fgra) en bit in i skogen.
En sissådär trekvart senare tornar husen av framtidstro upp sig på Getberget.
Efter intag av kebabkött, potatis, sallad och en klick aioli lägger sig Krabaten tillrätta i magen på kökssoffan och jäser.
Pudeln vinner dock tävlingen om vem som kan jäsa mest och längst.
Sen drar fotbollen igång. Alla utom Zlatan verkar på tok för nervösa på plan. Jag konstaterar roat att tjejen som sitter jämte André Pops i tevestudion har samma frisyr som den fängslade ukrainska oppositionspolitikern Julia Tymosjenko.
Men vad är lite bitter fotboll mot en klase små men köttiga vindruvor, som trots avsaknanden av kärnor smakar just… kärnor.
En lång dags färd mot slut. Godnatt! Imorgon är det beräknat. Ska Krabaten tillhöra de ynka fem procenten som faktiskt kommer ut det beräknade datumet?
Idag är det en såndärninga EFIT-dag igen. Förra gången, för två och en halv vecka sedan, var sista arbetsdagen innan en längre tids ledighet. Idag ser dagen rätt annorlunda ut. Mitt och Den Långa Rödhårigas tillvaro har skakats om i sina grundvalar och vi har ett nytt liv att älska och skämma bort så mycket vi kan (utan att för den skull glömma bort våra egna behov, förstås). Den här EFIT-dagen inleddes då klockan slog midnatt och man kan även förvänta sig några småtimmarsbilder, ty Krabaten (eller egentligen Distriktssköterskan) kräver matning så hon storknar exakt var tredje timme.
Detta inlägg uppdateras löpande under dagen. Saknar du bilder så kommer dom senare.
00:05 Natten är ljus trots locket av moln som lagt sig över stan. Bortifrån centrum hör man stadsfestens partybuller. I luften hovrar en polishelikopter omkring, inte bara över centrum utan även över närliggande stadsdelar. Polisen tycker nämligen det är lämpligt att spana efter kriminell aktivitet från luften just under denna helg (och trästockhelgen). Med följden att även de som inte bor i centrum inte heller får någon nattro.
01:05 Inomhus äger matning rum. Är över en timme efter midnatt. Då är man helt däckad. Åtminstone för en liten stund.
05:57 Vi försover oss en smula, men Krabaten väcker och påminner oss. Matning.
06:57 Timmarna i sovrummet går. Det blir om möjligt ännu ljusare utanför, men när Krabaten är tankat behöver föräldrarna tanka lite sömn.
09:54 Vi vaknar till ett oväder. Regn och blåst och inte speciellt varmt. Stackars stadsfesten. Hoppas ingen av tivoliattraktionerna blåser omkull.
10:55 Efter förmiddagsluren kommer nästa måltid. Avslutas med att toppa med ersättning. Som sagt – order från Distriktet. Krabaten dricker så hon storknar, i vanlig god ordning.
12:05 Efter ”frukost”: en efterlängtad dusch med tillsnyggning av skägget som jag inte trimmat sedan dagen före Krabatens födelse.
13:20 En snabbtur iväg på ICA för inköp av saft, müsli och blöjor. Jag återvänder till platsen där duttande av kundvagn på höft blev verklighet. Det var här det hände.
14:14 Moster E och kusin M kommer på blixtvisit. Har med sig presenter till Krabaten.
15:40 En hord kommer på besök. L, S, A, E, J, J, N och A har köpt kakor och små apelsinmer.
16:57 En av två-veckor-och-en-dagpresenterna till Krabaten var en tumme med snuttefunktion.
18:15 Dags för lyxig lördagsmiddag. Spröda panerade Torskfiléer med några färskpotatisar. Jag låter potatisen koka lite innan jag öppnar förpackningen…
18:44 …och som sig bör har förpackningen en obegriplig öppningslösning. Man tror att det ska gå att öppna paketet snyggt, men det kan man ju glömma.
19:13 Äntligen, efter en stunds matning av Krabat samt toalettbesök, så kan middagen intagas.
20:26 Snabbvisit på Den Långa Rödhårigas kompis B:s 40-årskalas. En bit smörgåstårta får göra den panerade fisken sällskap. Gott!
22:10 Väl hemma igen görs vi sällskap av ett par avsnitt av Downton Abbey, säsong 2. Visserligen repris, men mycket sevärt ändå.
23:30 Och istället för lördagsgodis mumsar vi i oss lite glass. Godnatt!
Hipp som happ så var det EFIT-dag igen, fyra dagar efter förra. Jag vet inte hur det går till när han som bestämmer väljer ut dagar, förutom att en av de två månatliga dagarna ska vara på en vardag, och en på en helg. Nåväl, jag rättar mig i ledet och tar en foto i timmen.
Runt tolvtiden på natten är det dags för sista matningen innan de vuxna själva knoppar in för några få timmar. Vi har lånat ett matnyttig bok av en vän som jag slår i och högläser utvalda delar för Den Långa Rödahåriga.
Runt fyratiden på morgonen glömmer jag i min sömndruckenhet att ta ett foto. Jag går hellre iväg och byter blöjor.
Runt femsnåret vakar vi över Krabaten som försöker somna om.
Runt sexsnåret har det gått si och så med omsomnandet och vi ligger kvar och sällskapar. Dagen tycks för länge sedan ha grytt.
Runt niotiden är det dags för frukost för vissa. Andra är också hungriga, men vuxna nog för att ha tålamod att vänta. Dessutom lyckas vi vuxna hålla oss vakna då vi äter frukost…
Runt tiotiden ligger Den Långa Rödhåriga fortfarande kvar och serverar frukost. Undertecknad försöker underhålla med lite vetenskapsnyheter. Han är inte säker på om det uppskattas.
Runt elvatiden har är vi äntligen färdiga med frukostbestyren. Krabaten befinner sig i det till synes obehaglia gränslandet mellan vakenhet och sömn.
Runt tolvtiden sitter jag och meckar handtagsförlängning till barnvagnen. D som kom på besök igår hade nämligen utmärkta ideer om hur vi skulle kunna lösa det. Det visade sig att jag själv hade de kritiska delarna som behövdes för att lösa måndagens problem. En tempobåge på min gamla punkterade racer som stått i grannhusets källare sedan åtta år fick offras.
Runt ettiden har jag en miniturné runt Mullbergets industriområde på jakt efter ett 22 mm tjockt och ca 35 cm långt metallrör. Wima Plåt är behjälpliga.
Runt tvåtiden är det dag för sillunch. Skrubbar potatis.
Runt tretiden sitter vi och njuter av en solig sillunch uppe bland trädtopparna.
Runt fyratiden är det dags att påbörja detta inlägg. Jag kommer inte långt, ty vi får trevligt besök av svärmor och svärfar och Pudeln.
Runt femtiden har Den Långa Rödhåriga tagit med svärmor på ärenden på stan. Hemma tränar vi magligg med handledspush. Det går sådär, men kanske lite bättre än gårdagen ändå.
Runt sextiden har svärfar hjälpt mig så långt som det är möjligt med förlängda handtaget. Det återstår att såga av del av röret framför fästet, samt borra hål för säkerhetsspärr. Sen kan vi gå ut med vagnen utan att ständigt försöka undvika sparka i underredet.
Runt sjutiden är det dags att laga middag. Pasta med köttfärssås. Mycket anspråkslöst.
Runt åttatiden är middagen halvt uppäten.
Runt niotiden försöker undertecknad hitta tid att uppdatera den här sidan. Med en hand, ska tilläggas, ty den andra handen ska se till att Krabaten inte råkar sprattla till utanför min kontroll. Att ingen hand syns på bilden är endast ett undantag.
Runt tiotiden ser det ut som om jag fortfarande sitter vid datorn, men så är icke fallet, jag har gjort en massa annat däremellan. Uppdatering av detta inlägg.
Runt elvatiden syns Tom Cruise och Nicole Kidman i rutan i filmen Drömmarnas Horisont. Och det är dags att knoppa. Imorgon skall jag giva av mitt blod.
En ny såndärninga Ett Foto I Timmen-dag. Jag försöker ställer klockan på nedräkning till varje timme och försöker vara så spontan som möjligt, med blandat resultat. Here goes:
Runt tolvtiden på natten går vi och lägger oss. Vårt spännande mål är att vända tillbaka dygnet, delvis inför att jag ska börja jobba på tisdag. Krabaten får vackert följa med och lägga sig i sin säng, men att vara trött och somna in, det är icke att tänka på.
Först runt fyratiden behagar Krabaten vakna och tala om att hon är hungrig. Efter fullbordad måltid går vi på toa tillsammans. Ledlampan lyser svagt upp badrummet.
Krabaten sover ända till efter niotiden, föräldrarna likaså. Hon får äta en slurk, sen äter föräldrarna själva frukost runt tiotiden.
Runt elvatiden sitter jag och meckar med vår mikrovågsugn. När den är på så skramlar den fruktansvärt. Oljudet verkar komma från nån rörlig del inuti mikron. Svärföräldrarna har en likadan och den hummar bara lite. Om man öppnar upp den lite försiktigt kanske det går att se varifrån oljudet kommer ifrån. Men nej. Jag vågar såklart inte demontera den helt, mikrovågor är ju farliga grejer. Konstaterar dock att skramlet försvinner när man vänder den upp och ner. Vilket förstås inte hjälper oerhört mycket.
Runt tolvtiden gör vi ett besökt på toa för blöjbyte. Krabaten uppskattar hennes vy från där hon ligger på skötbordet.
Dammsugning runt ettiden.
Runt tvåtiden fångar jag krabaten liggandes i en sjalficka. Verkar positivt utslagen.
Runt tretiden är vi på en mataffär och handlar wokgrönsaker, blöjor och godis inför kvällens biobesök. Alltså, endast godiset är avsett för biobesöket.
Runt fyratiden förbereder jag några flaskor till kvällens barnvakteri.
Runt femtiden äter vi middag med barnvakterna/svärföräldrarna.
Runt sex, sju och åttatiden sitter vi i en biosalong och de tre timmarna får dela på en bild. Jag talar inte om vilken film vi ser, ty det är ju högst olagligt att fotografera en film inifrån en biosalong.
När vi kommer hem så visar det sig att Krabaten varit ytterst asocial och sovit sig igenom mest hela barnvakteriet. Jag glömmer återigen att ta en EFIT-bild vid niotiden, men runt tiotiden njuter vi av sommarens första tropiska natt. Varmt, fuktigt och helt vindstilla. Hade vi inte varit på bio idag hade jag garanterat varit iväg och flugit en sväng.
Bråda dagar är över. Sommarens ledighet var över, men jag var ju naturligtvis inte utvilad, av förklarliga skäl. Det där med att vara utvilad, det kan man väl glömma de närmsta 15 åren. Men det är okej. Alternativet verkar ju vara så mycket trevligare. Två förvirrade arbetspass följdes av ett efterlängtat dygns vårdnadshaveri med W, tätt följt av en ärad visit av brodern, brorsönernas och broderns flickvän. Aktivitetslistan toppades av en välkomstfest för Krabaten i söndags. Vädret var fantastiskt och Krabaten sov sig igenom i stort sett hela tillställningen. Under måndagen gick tempot ned en aning med endast en föräldraträff på räkmuseet och en körning med husvagn till Södra Sunderbyn. Det krävdes 1,5 arbetsdagar att känna en uns av arbetstempo över huvudtaget. En förälder noterade hur trött jag såg ut. Ojdå. Sen återstod en halv arbetsdag innan det var dags att bege sig hem igen. Men nu är livet annorlunda, nu finns inga andra planer än att krama en Krabat.
Förresten – hur uttalar man bebis – bébis eller bäbis eller bejbis?
Idag är det EFIT igen. Men med risk att bli portad därifrån så lägger jag fotograferandet åt sidan och kör en ELIT istället – Ett Ljud I Timmen. Blev lite inspirerad av sista instansen i senaste EFIT-inlägget jag gjorde. Så here goes. Med reservation för ett litet tidsglapp på några timmar mitt på dagen då vi ägnade oss långt mer viktiga saker än att dokumentera samtiden.
Dryga paret timmar efter uppstigning är vi äntligen i färd med att avsluta vår frukost. Slurpar de sista dropparna te ur tekoppen, skrapar de sista resterna av filen ur skålen, vänder till sista sidan av morgontidningen. Hyfsat arrangerat.
Vi har hämtat upp E vid Hjorten, och är i färd med att hämta upp A vid Klutmarks station. Vi stannar bilen, E kliver ur och hämtar A, jag kliver ut och tar en mikropromenad för att spana in omgivningarna. A ska hjälpa oss bedöma en sak. Vad är det värt för oss? finns det några skavanker? Kommer vi stöta på patrull i framtiden?
Senare på eftermiddagen sitter jag och matar Krabaten i ett väntrum på BVC Heimdall. Krabaten gör inte mycket väsen av sig – suger och andas, suger och andas.
Lugnet har sänkt sig i ett penthouse på Getberget. Från balkongen hörs ett ambient sus från trafiken nedanför. En och annan cykel. En kepsgubbe i en välskött Volvo. En motorcyklist i fjärran som vill visa hur många cylindrar hans maskin faktiskt har.
Stillheten bryts då Krabaten väcker sig själv ur sin skönhetssömn och upptäcker att hon är rejält hungrig. I hennes värld är mycket antingen eller, nu eller aldrig, lycka eller olycka. En tutte av latex lindrar tillfälligt medan kvällmaten tillreds. (Om 15 år kommer Krabaten förmodligen vara rätt sur på pappa över att han publicerat ljud på henne gråtandes och jämrandes.)
Det här låter kanske lite gulligare. Medans mamman och pappan äter vårrullar med ris och sötsur sås så ligger hon och snackar med en rosa hund som hänger i ett presentsnöre från kökslampan.
Och jag som hade tagit en massa roliga bilder med min lilla lilla och coola vidvinkelkamera. Nästan varje timme. Och så blir jag så här trött. Det går ju inte. Nu finns ingen ork att lägga upp dom. Inte ikväll i alla fall. Jag får försöka göra det imorgon. Nu gäller det att slockna i tid, så att jag orkar med en tisdag också. Viktiga möten, viktiga patienter.
Jag orkade med tisdagen också, samt att köra de tretton milen hem. Men inte så mycket mer än så. Kom hem med dunkande huvudvärk. Umgänge med Krabaten och Den Långa Rödhåriga gjorde att symtomen lättade något, men att ordna upp måndagens EFIT fanns inte på kartan. Det blir idag. Och en något annorlunda presentation i galleriform. En beskrivning finns i anslutning till varje storbild.
Idag fyller hon tre. Månadsdagen till ära kämpar hon med sitt livs första förkylning. Dock övergående. Hon är vid överraskande gott mod. Man kan knappast kalla henne för gnällunge.
Annat är det med föräldrarna. Den Långa Rödhåriga genomled en miniflunsa förra veckan och klagade med rätta. Stackars.
Pappan är förskonad från förkylning. Men nånting är det ändå, har varit sedan drygt två veckor, det började en morgon i husvagnen med stelhet i nacke och en återkommande och hemskt varierande huvudvärk (ibland sprängande, ibland bara lite tunghuvad), lite värk i skelettet och yrsel och obalans och så har det hållt på mer eller mindre sedan dess. Men inget snor, ingen feber. Doktorn får titta närmare på mig på onsdag. Jag förväntar mig att han inte kommer fram till något, tittar på mig med alltså-nu-är-du-allt-lite-hypokondrisk-blick, skriver ut lite diklo och säger att det där ska nog gå över ska du se. Spänd förväntan.
Men det kanske är just därför inte mycket händer just här.
Idag körde jag i vanlig ordning 13 mil till arbetet. Innan dess sade jag farväl till Den Långa Rödhåriga och en lycklig Krabat. Varken jag eller Krabaten kan låta bli att flina när vi tittar på varandra. Jag är rätt övertygad om att medan jag skrattar med henne, så skrattar hon åt mig.
Husvagnen är tillbaka på sin övervintringsplats i Kåge. Själv har jag hittat ett nytt boende – en kollegas föräldrars övervåning. Komplett med bastu och vävstol. Utanför fönstret är kyrkstugorna i Gammelstads kyrkby utslängda huller om buller. Ser ganska lustigt ut. Otroligt pittoreskt. Imorgon väntar ännu en intensiv arbetsdag med ett par patientbesök och ett par teammöten med ett par (som det känns) miljoner patientfall att diskutera. Sen kommer jag i vanlig god ordning misslyckas med att sluta arbetsdagen i tid men till slut så styr jag kosan hemåt. Och så mer skratt och flin ikapp med Krabaten.
Jag har missat några gånger, men nu är det dags för en EFIT igen. Novembermörkret bäddar för luddiga och gryniga bilder, men jag antar att det är konst det också. Ovanligt många Krabatbilder blev det. Lev med det och håll till godo.
På arbetet återstod endast att skriva lite intyg och sammanfattningar och utlåtanden och nåt samtal att ringa. Naturligtvis blir jag tilldelad en remiss till slutenvården, till vilken jag, som enda logoped på sjukhuset under mellandagarna, lovat att serva. Det var snart ett år sedan jag ägnade mig åt den sidan av logopedin, det kändes lite stapplande men det slutade bra.
Någon domedag syntes inte till. En blek sol med tillhörande ispelareffekt sken in i lunchrummet mitt på dagen. Vackert. Sen gick den ner och det var dags att försöka hinna säga ajöss till arbetskamrater som skulle vara lediga till och med nästa år. Det är trist med avsked. Försöker halvt och halvt undvika dem, men man måste ju vara artig också.
Vet inte om det har nån speciell betydelse att jag har namnsdag mörkaste dagen på året. Gratulationerna vällde in – från bror, några arbetskamrater, cdon.com, min namne W, och Den Långa Rödhåriga såklart. En smällkaramell väntade på mig när jag kom hem.
Och Krabaten är på väg att fatta grejen med att mödosamt förflytta sig framåt.
This is it. Dagen alla väntat på. (Vissa väntade förstås på den 21:a, men efter ett förmodat antiklimax kunde även dessa styra om till en mer positiv förväntan.) Och här är en digital representation av det handgjorda julkort endast ett tjugotal nogsamt utvalda av våra vänner och släktingar erhållit i fysisk form. God jul igen! Hoppas den blir fröjdefull!
Imorgon tar det slut. Då arbetar jag sista dagen. Epoken som leg log på barnhab på Sunderby sjukhus är över. Många trevliga arbetskamrater. Många spännande patientmöten. Några tråkiga. Några roliga. Alla nyttiga.
Ikväll sista exilkvällen. Den spenderas på ett långt ifrån spännande vandrarhem i Boden. Men rent, ganska fräscht och mycket prisvärt.
Imorgon kväll, väl hemma, börjar nästa epok. Minst fyra månader helledig pappa. Sweet.
Idag är det en sån där EFIT-dag igen. Lite synd att det inte var igår, ty då hände det betydligt mer än vad som kommer vara på tapeten idag. Men, men. Here goes. Klicka på bilden för att se en större version samt en fantastiskt spännande beskrivning. Sidan skola fyllas på med fler bilder alltmedan dagen fortlöper.
Vi vill önska dig en strålande födelsedag med ett rungande hipp hipp hurra! Hoppas du får en bra dag, kantad av pompa och ståt, en enkel tulipan, ballonger, en jättestor tårta och tusentals gratulationer.
Du är bäst!
Glada hälsningar från
Martin VD, och alla andra på Avanza Bank
Avanza Bank är den bank jag råkar ha lite gamla aktier hos. Först och främst undrar jag om den där Martin verkligen heter VD i efternamn. Sen tycker jag väl det är liiite konstigt att få ett sådant familjärt mejl från en sådan institution. Det Långa Rödhåriga tycker rentav det kan kännas lite obehagligt. Dom tycker jag är bäst. Känner vi varandra? (förutom att jag råkar vara kund hos er)
Eller också tackar jag bara och tar emot. Trevligt att fylla år.
Och för att bekräfta: Ja, jag har en bra dag men utan så värst mycket pompa och ståt, jag har fått en enkel bukett tulpaner, inga ballonger, en prinsesstårta hos Nordviks igår och en dajmtårta idag, några sms och telefonsamtal och några dussin gratulationer på facebook.
En vacker påskdag dag så såg jag ut som en lagom sur och aggressiv pundare. Jag beslöt mig för att klippa till mig och snygga till mustaschen. (klicka på bilden)
Så jag gjorde det. Sen begav vi oss ut i det vackra påskvädret. Solen sken från en klarblå himmel, och vi vandrade längs en av de tal(l)rika skoterspåren i Drängsmarks tallhedar. Det gick inte så fort, ty Mona har inte lärt sig gå ännu.
Och istället för att krypa fram så intresserade hon sig mest för underlaget.
Nåja. Vi tog henne i bärselen och gick vidare. Plötsligt skymtade vi ett rött hus mellan björk- och tallstammarna.
Huset såg väldigt bekant ut. Vi gick närmare. Kan det vara det huset vi snart flytta in i?
Men jo! Där ska vi bo! Snart! Vi kan knappt bärga oss! Det riktigt spritter i kartongbärararmarna!
Star Trek Into Darkness var bra. Jag är mycket nöjd. Men det var länge sedan. Det rinner vatten under broarna hela veckan lång. Det rinner vatten i bäcken mellan Idatjärn och den stora sjön i Drängsmark vars namn jag har svårt att minnas. På dagarna låter jag timmarna gå genom att göra mitt bästa på logopedmottagningen i Piteå älvdals sjukhus. På kvällarna tapetseras det. Det läggs golv. Det krattas. Det studeras grodor i tjärnen. De sjunger för varandra och skogens alla invånare. Göken bidrar till konserten. Och jag försöker verkligen gå och lägga mig i tid varje kväll för att orka ta mig till jobbet morgonen därpå.
Trots härlig badpremiär och trots trevliga körrepetitioner och en konsert som enligt vår stjärndirigent Leif Åkesson var bland det bästa han hört så kunde jag tydligen inte riktigt vila ut förra helgen. Det ledde till en så pass trött måndag att jag i yrseln knappt kunde gå rakt i Piteå älvdals sjukhuskorridorer. Jag fick stanna på två ställen längs vägen söderut för att vila och när jag kom hem så grät jag av trötthet. På arbetet samlar dokumentationen ihop sig och hemma samlar alla hus-måsten ihop sig.
Men nu är det fredag kväll. Under veckan som gått har jag försökt vara disciplinerad kring sömnen. Jag har lyckats jobba undan en del skrivararbete på arbetet. Jag har börjat ställa om mina prioritering vad gäller hemmaarbetet. Inse att jag inte hinner med allt jag skulle vilja. Prio ett punkt noll är att vara del i faderskapet och fästmanskapet. Prio ett punkt ett är att klara av arbetet utan att stressa sönder.
När jag kom hem från jobbet stannade gråten kvar där inne. Den försvann helt efter en sillmiddag, en promenad till den lokala kiosken och årets andra dopp från egen brygga. Nu vankas ett avsnitt Game of Thrones på en tjock-teve nära oss.
Ibland tar man en paus från inläggandet av olika anledningar. Man har inte tid, eller så har man inte ork. Eller lust. Den här sidan har inte blivit påfylld på nästan en månad. Varför inte? Jo, det var just det. Brist: Tid. Lust. Ork. Det har varit en lite kämpig tid fram till min första semesterperiod. Då har aktiviteterna på den här blå sidan fått prioriterats bort.
Vad har hänt då? Ja, det ska jag tala om i korta ordalag:
Förvärvsarbetet på logopedmottagningen i Piteå har fortsatt. Jag är ganska ovan vid att jobba heltid, och det märks vid arbetsdagarnas och arbetsveckornas slut, även om det nu under våren varit få femdagarsveckor. Många helgdagar, klämmisar och en utlandsresa. Och jag trivs på mitt jobb. Eller gör jag? Försöker jag intala mig det? Okej, jag avvaktar med att säga hur jag trivs tills att jag eventuellt fått upp ångan igen till hösten. Nämnas bör dock att jag är lite halvbitter över att mina arbetskamrater ”misslyckades” med att gemensamt planera sina semestrar så att den som hade minst att säga till om (vikarien) (jag) skulle slippa jobba helt ensam på mottagningen i fyra veckor under juli månad. (Men okej, under en av dessa fyra veckor har de förbarmat sig över mig och lovat att komma in några enstaka (3) dagar.) Så min semester är uppsplittrad i två. Just nu avnjuter jag en tvåveckors runt midsommar (och det kanske är talande att jag börjar om att skriva just nu när jag hunnit vila upp hjärnan några dagar). Gott nog. Den ljusaste och grönaste tiden. Göken kokoar, fåren bräker, syrenerna sprider sina dofter, pionerna exploderar, midnattsdimman tågar stillsamt över tjärnen (se nedan). Jag tar ett kvällsdopp från egen brygga då och då. Klipper lite gräs. Hamrar fast lite golvlist. Packar upp ännu en flyttkartong. Något flyg har jag inte hunnit eller haft lust till. Mona har börjat ta sina första steg. Hon säger ”tack”, ”hatt”, ”titta” och en himla massa andra oförståeliga saker. Hon spexar och skojar och klappar och kramas. BVC-sköterskan mätte upp 80 cm häromdagen, en bit över två standardavvikelser över genomsnittslängd. Hon är en lång tjej, såklart. Och det är klart att jag saknade henne då jag och Skellefteå kammarkör reste ner från högsommarvärmen i Skell till ruggregnet i Österrike för att tävla i körsång för några veckor sedan. Vi vann två diplom på silvernivå vilket kören ska vara nöjd över. Det var en trevlig resa, trots att Donau svämmade över sina breddar och trots att jag med infektion i halsen mimade mig igenom flera av låtarna. Några fler resor är inte planerade i detta nu. Kanske en biltur någonstans i augusti. Imorgon (idag) reser vi i alla fall till Hökmark och dansar runt stången där. Fortsättning följer.
Han som bara någon kväll innan kallades för Zlatan gjorde som vanligt vid den årliga fotbollsgolfen, det vill säga på (delad) näst sista plats.
Sen fyllde vi husvagnen och drog den norrut.
Jag hade som bekant sovit i husvagn förr, men jag hade aldrig tidigare varit på husvagnssemester. Olika typer av campingplatser har jag dock erfarenhet av, och kan därav om möjligt rata de stora stadscampingarna till fördel för de mindre, avsides och mer familjära campingplatserna. Så i Luleå valde vi bort både Örnvik konferens och hotell (för nära E4) och First Camp Luleå **** (för mycket asfalt) och valde den något enklare husvagnsuppställningen vid EFS-gården i Gäddvik. Den rostiga SAABen och polarvagnen från 1977 stoltserade bredvid de något större ekipagen med förtält och trädgårdar.
Dagen efter fortsatte färden norrut med ett stopp i Kalix och vidare till Haparanda. Natt nummer två spenderades på ännu en enkel camping ett par mil norr om Haparanda, intill Torne älv, där vi var de enda gästerna bortsett från norrmannen som dök upp sent på kvällen och drog iväg tidigt morgonen därpå.
Som av en händelse gick vi på IKEA på lördagen. Ett besök som beräknades ta 2-3 timmar tog runt 6 timmar, och då hann vi ändå inte få med oss allt vi tänkt handla. IKEA-besök nummer två dagen efter lyckades vi inte heller på grund av att tre BILLY-hyllor faktiskt väger en del men däremot fyndade vi en matta och en större fotpall till mindre än halva priset. Dessa packeterades noga i presenning och bands fast på biltaket.
Efter IKEA-besök nummer ett drog vi tillbaka norrut, till Kukkolaforsen. Här fiskar man med håv från ramliga bryggor.
Ett besök på Rajalla fick naturligtvis inte missas.
På vägen tillbaka övernattade vi i Töre, inte långt från det som räknas som bottenvikens nordligaste punkt. Om man kommer med båt ska man runda denna boj och känns sig stolt.
På vägen hemåt blev besvikelsen stor då järnvägsmuseet visade sig vara stängt på grund av sjukdom. Vi trösteåt varsin fantastiskt dyr laxmacka på ett café i Gäddvik (igen). Caféet huserade även några höns, kaniner, en minigris och kanske en gammal Austin, kanske från fyrtiotalet.
Det var skönt att komma hem igen, och nu har undertecknads årliga roadtrip-hunger dämpats något. Och tur vi hade vår beskyddare med oss. Han eller hon har ögarna döpts till Ringen. Ringens uppsyn är bland det mest skrämmande jag har sett i dockväg. Hu.
Dags för en såndärninga dag där man ska ta Ett Foto I Timmen och lägga upp för allmänhetens beskådan. Det var ofantligt länge sedan, men nu är det jul och vi ser till att göra något vettigt av årets sista arbetsdag. (Och ja, det var ofantligt länge sedan det skrevs något här överhuvudtaget, men låt oss låtsas som ingenting och läsa vidare.)
Kring sexsnåret på morgonen kommer jag, efter en tolv minuters jagande på en mörk E4, fram till Byske, varifrån färden medelst buss fortsätter till arbetet i Piteå.
Kring sjusnåret har varit på jobbet en liten stund, försöker vakna till i fikarummet med en kopp värmande mjölkfritt silverté.
Kring åttasnåret är det dags för årets sista patient, och jag förbereder med lite journalläsning. Djupa fåror i pannan.
Kring niosnåret är besöket över. På mitt bord står en björn med vilken man kan blåsa såpbubblor.
Kring tiosnåret har de flesta av mina kollegor förmiddagsfikat klart. Kvar står bland annat en skål med hemmagjorda polkagrisar.
Kring elvasnåret, efter några samtal med olika professionaliteter, skriver jag journaler så att knogarna brinner.
Kring tolvsnåret serveras det i sjukhusrestaurangen en salig blandning av köttbullar, janssons frestelse, mimosasallad, potatisgratäng och kikärtsgryta.
Kring ettsnåret har jag ett litet ärende in till vår kära sekreterare, och hennes knogar glöder på every-minute-basis.
Kring tvåsnåret har jag bänkat mig i en buss. Plattan visar ett avsnitt av Enterprise, en hyggligt modern och hyfsad Star Trek-serie från 2001-2005.
Kring tresnåret är jag tillbaka på E4, och det är precis lika mörkt som sist. På väg till vår älskade krabat på Drängens förskola.
Kring fyrasnåret dricker Mona direkt ur kranen. Hon nobbar erbjudandet att dricka ur en vanlig mugg. Och varför skulle hon?
Kring femsnåret håller pannkakorna på att bli färdiga. Mona klättrar upp och gör sig redo.
Från altanfönstret, som blev vårt i april 2013, kunde man se isen smälta, löven spricka, badkläder på strecket, gräset klippas, träden färgas av höst, första, andra och tredje snön samt en kollektorslang på nylagd is. Året har varit fantastiskt och Ljungblads hoppas på ett icke sämre år 2014.
Igår var det en EFIT. Jag var så duktig att ta bilder minst varenda timme, företrädesvis på Mona. En detalj som hjälpte att ta mig igenom dagen var att jag nu har en ny mobiltelefon i vilken det finns en fungerade timer som säger till när det är dags att ta en ny bild. Appen i min gamla telefon kraschade jämt och ständigt (och jag har aldrig haft sinnesnärvaro nog att prova en annan app).
Nåväl. När kvällen närmade sig sitt slut, Mona var nedbruten i sin säng, soporna utburna, hälften av alla leksaker inte längre var utspridda över hela huset och Den Långa Rödhåriga kommit hem från jobbet så var jag alldeles slut och vägrade sitta en god stund till och välja ut och ordna till och lägga upp alla bilderna här. Så det fick vara. Kanske kommer lite bilder idag istället. Utan EFIT-stämpel.
För den som undrar hur det gick på bröllopet (kan tänka mig att det finns åtminstone en läsare som inte var där men som undrar) så jobbas det på bilder och berättelse. Kort sagt var det i alla fall makalöst. De flesta gäster verkar också ha gott om superlativ när det gäller att beskriva spektaklet, i alla fall ceremonin.
Idag är det en såndärninga EFIT-dag. Hard core vardagsbilder. Och idag ska jag verkligen lyckas fullfölja det, för vid åtminstone två tidigare EFIT-dagar har jag gett upp i elfte timmen (dvs klockan 23) då jag har däckat i sängen av utmattning istället för att lägga upp dagens bilder. Idag är förutsättningarna annorlunda; jag har haft sovmorgon, jag är ledig, jag är ledig imorgon, jag har en ny telefon som klarar av att ha en timer-app som verkligen fungerar (förra telefonen misslyckades med att påminna mig när det var dags att ta en ny bild). Here we go.
Ett ljud säger mer än tusen bilder, har jag hört. Så istället för att ta Ett Foto I Timmen idag så spelar jag in lite vardagsljud och lägger upp. Så stäng av allt annat ljud, sätt på hörlurar eller bra högtalare, och lyssna. Vissa ljud kan vara lite svåra att uppfatta och identifiera, men så är det ju. Så här låter det min vardag. (Detta inlägg uppdateras minst en gång till under dagen.)
Halv sju på morgonen. Mona låter som vi andra känner det såhär tidigt en lördagmorgon:
Tio i åtta är frukosten färdigäten, Den Långa Rödhåriga har gett sig av till arbetet, Mona leker DUPLO-cirkus på plattan medan jag stökar undan frukost:
Kring nio är vi ute och gungar ljudlös gunga. Mona pekar på vad hon tycker är en sol? (I alla fall inte en stol eller kjol.) Jag visar var solen är, hon kisar och blundar och gungar vidare. Fåglarna kvittrar och en fjärran hund ropar ”hörru! hörru! hörru!”:
När jag tröttnat på att putta gunga och hon är på väg att somna bestämmer vi oss för att ta fram skottkärra och krattor:
Det blev en kort krattning. Kvart i tio har vi varit tvungna att gå in för toabestyr. Efter det leker vi i vardagsrummet. Dockan behöver åka rutschkana och byta kläder. Blomman är med på ett hörn:
Kvart i elva sover vi:
Strax efter tolv hjälper Mona mig att töma diskmaskinen:
Strax efter ett leks det med stenar (alla stenar!) innan vi traskar till den ljudlösa gungan igen:
Strax efter två räfsar jag löv:
Strax efter tre äter vi macka. Har man lessnat på att äta kan man spexa lite:
Halv fem leker Mona med en ljudleksak och sjunger Blinka Lilla:
Kvart över fem har S & L & V kommit på besök. De ska titta på lite träd som de eventuellt ska såga ner åt oss. Mitt i hamburgersteket visslar jag på filmmusiken till Atonement:
När T mixar smoothie så stämmer L min mammas gamla gitarr, drar lite melodier för att känna efter:
Tandborstning:
Mona har somnat in. Storspoven har inte somnat in riktigt än:
I ett (nytt) försök att hålla denna ”bl”… förlåt, ”nätdagbok” vid liv så försöker jag surfa på dagens kollektiva Ett Foto I Timmen-tilldragelse. Here goes. Uppdateras löpande.
Dags för en EFIT igen. Och idag är det en helt vanlig tråkig arbetsdag, så varning för ungefär lika tråkiga bilder. Lika bra att vara inställd på det från början.
Vissa öser ut statusar på facebook (eller lite mer moderat på google+) men det är ju såååå 2007 – det är mer inne att göra EFITar de dagar det påbuds. Idag är en sån dag. Uppdateras löpande.
Ett års filmprojekt är över! Premiär i detta ögonblick i en tub väldigt nära dig. Klicka gärna upp till fullskärm och ändra till hög upplösning (kugghjulet nere till höger).
Under hela 2014 togs alltså en bild om dagen (typ) från glasaltanen mot trädgården i nordväst. Idatjärn skymtar till vänster. Vägen in till Drängsmark och Hemträsket till höger. Bilderna tog av Ida och mig med en GoPro HD Hero, redigerad med Adobe After Effects. Musik av mig.
Se även 2013 års film, i en annan vinkel mot tjärnen:
Den här söndagen är helt oskriven i almanackan – jag har bara luddiga föreställningar om vad vi ska hitta på idag. Kanske bygga en pulkabacke, troligen ta bilen till närmaste större samhälle och handla mat, förhoppningsvis hinna plugga lite data. Det enda som är någorlunda säkert är att jag ”måste” ta ett foto i timmen och lägga upp här. Uppdateras löpande.
Tiden rusar och jag ser med förvåning att det var närmare två veckor sedan senaste inlägget. Då: EFIT #18. Idag: EFIT #19. Vi busar till det och varvar lite bilder och autentiska ljud omvartannat.
Kring åttasnåret stiger jag upp, efter att Mona (2 år 8 mån) och Den Långa Rödhåriga bjussat på sovmorgon. Barnkanalen i full gång:
Kring niosnåret står pappan inte ut längre utan måste äta frulle. Mona vill ha flingor:
Kring tiosnåret kollar vi in klädbytardagen på Drängsmarks Folkets Hus (i Monamun även kallad Bröllopet). Fullt ös:
Kring elvasnåret är jag och Mona på väg hem från klädbytarkaoset. Hon har med sig sin nyinköpta elefant. Hon ser en sten på vägen till sparken. Några kunder går förbi, glada i hågen, och kommenterar fynden de har gjort. Mona ska köra sparken och beordrar mig att stå en bit bort:
Kring tolvsnåret är det grötdags. Pappan har pysslat ihop ett litet pappersmarsvin:
Kring tvåsnåret har middagsluren gjorts bort (fast det är min tur snart) och vi lirar lite Bamselotto:
Kring tresnåret beger vi oss till Centrumhörnan för att inhandla lite mjölk, pommes, snask och läskeblask:
Kring fyrasnåret, efter en grundlig genomgång av småleksakerna på loppisen, är vi på väg tillbaka. Från vagnen hörs dagens favvolåt ”Lille katt”:
Kring halvfemsnåret sätts små fjärilar på hår och näsa:
Kring halvsexsnåret leks det med My Little Ponysar i ett dockhus. Hästarna fyller tydligen tre år. Man ska bjuda på något ätbart då. Jaha…?
Så går ytterligare en dag och kommer aldrig åter. Min fyrtiotredje födelsedag inleddes med en besvikelse. En minipneumoni alternativt lungsäcksinflammation gör det lite svårt att andas vid fysisk ansträngning, och jag beslutade således tidigt i morse att lämna in handduken och avstå från årets subarktiska expedition till Klavträskskidans fyndplats, det EGENTLIGA vitberget och Kalfträsk historiska museum. Den Långa Rödhåriga och Mona kom med semla på sängen och morgonens fyndiga födelsedagspresent i form av matsäck till dagen får ätas upp någon annan dag. Det fick duga med en semi-subarktisk utflykt för semi-invalidiserade till Siretorp vid Sandfors, där det finns ett kafé och en L-formad skidbacke med släplift. Lagom flåsigt.
Idag ska solen, tillsammans med en upptillsjugrader-temperatur, bränna bort ytterligare en ansenlig mängd snö från vår värld. Jag är splittrad inför detta faktum; å ena sidan finns sorgen över att det vita guldet även i år rycks bort från oss i förtid, å andra sidan glädjen över en solig och ljus dag med familj och vänner.
Vid middagsbordet ställer jag en fråga av reflekterande art till Den Långa Rödhåriga: ”I wonder what we will do tomorrow.” Hon jobbar imorgon, så jag och Mona får hitta något själva. Jag vet egentligen inte varför jag ställer frågan på engelska, som om frågan innehåller information som bör undanhållas barnet, som till exempel när man ska prata om glass utan att barnet ska förstå det… Det spelar ingen roll, för direkt efter den ställda frågan kommer speglingen från Mona själv:
”Vad vi göra imorgon?”
Okej. Visserligen finns det likheter mellan ”tomorrow” och ”imorgon”, men ändå. Ska man inte kunna prata engelska ifred i sin inte ens tre år fyllda unges närvaro?
Dagens mest hysteriska födelsedagsunge bland alla firare i lokaltidningen.
Som hon har längtat. Pratat i ett helt år om tårta och presenter och dom som sjunger för en. När vi lite löst hintade om det igår verkar det som hon inte helt förstod vad det var för slags dag idag. Hon lyckades liksom inte koppla ihop det här med att hon skulle få (en) present och att hon då var två men idag skulle vara tre år. Trots att pratet om den annalkande födelsedagen (från alla håll) har blivit hetare och mer intensiv senaste tiden.
När det väl händer, klockan sju en måndagmorgon, med sång, present och kanske inte tårta men i alla fall en pepparkaka, verkar hon först inte heller helt med på noterna. Det krävs lite pepparkaksknaprande och paketuppslitning innan det faller på plats. Idag är det hennes dag. Mer än alla de andra dagarna.
I eftermiddag kommer släkten. Tårtbakning och ballonguppblåsning i full gång.
Nu lät det ju i förra inlägget som om Mona bara skulle få en present, men det var bara det vi hintade om dagen före, om vad som skulle hända. Det blev trehjuling, böcker, kläder, docka, liten mjukiskatt och annat. Och tårtan! Och ballongerna! Och korven! (istället för laxen) Och melonen! Och släkten! Och sången!
När det började närma sig läggdags verkade hon tycka att det räckte, så hon gav godnattpussen till en annan än den som helst ville ha en, och gick helt sonika och lade sig. Firandet på Drängen (förskolan) dagen efter (idag) hägrade.
När det begav sig senast för bara några dagar sedan började jag faktiskt att ta en bild i timmen, men kom aldrig till skott att ordna till ett inlägg med bilder, sen glömde jag fota nån timme eller så, sen blev det helt enkelt lite för stressigt, så då fick det vara. Men nu rackarns sätter jag igång med dagens EFIT redan dagen innan. Så nu är jag igång och tuffar på, utan återvändo. Here goes.
På många håll är sommarsverige slut nu. Loppisar, caféer och mindre muséer stänger och hälsar åter välkomna om elva månader. Åter-till-jobbet-efter-semestern-ångesten är påtaglig för många. Själv har jag inget jobb att återgå till, men jag återgår till att vara officiellt arbetssökande. Inom ramen för detta även avvaktande, ty jag har sökt ett vikariat som logoped på skelleftemottagningen tidigast förra veckan skulle de som bestämmer bestämma sig för vilka som ska kallas till intervju. Jag har en plan för ifall det inte skulle gå vägen, men just nu känns tillvaron lite oviss. Lägg till detta sju punkter på bilbesiktningsprotokollet som måste släckas samt cirkusen med vår sjövattenvärmepump som fortsätter indikera framtida bekymmer.
Idag är det återigen en såndärninga EFIT-dag, så jag river fram mobilkameran varje timme och tar ett kort. Det finns andra som gör samma sak – deras vardag går att beskåda här.
Hej ba. Två inlägg under november 2015. Händer det ingenting i livet?
Jo, det kanske är det som är grejen. Det händer grejer. Kanske en aningens lite för mycket grejer. Alltså, det inte nåt jag inte hanterar, men grejerna som händer är sånt som jag inte riktigt är van vid. Det rör sig nödvändigtvis inte om några negativa grejer. När jag tänker efter så är egentligen inget av grejerna som händer speciellt negativt, men grejerna kräver energi. Energi från tanke och det mentala. Spänningen som uppstår av denna energi, den är svår att släppa när jag behöver, och när jag väl lyckas blir jag trött, slut.
2015 var bannemig ett konstigt år. Den spontana känslan är att det var lite av ett kräftgångsår. Icke desto mindre fyllt med glädjeämnen och upplevelser. I detalj ska jag med idel ofullständiga meningar förmedla årets mest minnesvärda händelser, i icke kronologisk ordning:
Slask-o-isvinter men med minst en snökanon.
Egenuppsägning med frimånad.
Semmelwrap.
På tok för lite skidor.
Trädfällning och bål på is.
Stora Sjöfallet i vinterskrud.
Sista patienten.
Bosse.
Fågeltwitter, Bara sport och nya ögon på barock.
Färdigmålat hus.
Bror- och brorsdottersbesök.
Nordviks-, Cinclus- och Wahlbergshäng.
Star Trek, inklusive utställning i källartrappen.
Smultron, äpplen, tomater, pumpor, fysalis, krusbär och vinbär.
Iskallt men tappert havsbadsbad.
Stenbergsbesök.
Världens längsta linbanetur med W.
Logopedchefsmagkänsla.
Regnig husvagnssemester i Dunderklumpens spår.
Taxi.
Morbrorsbegravning.
Pelle Propeller-begravning.
Tegelhuskaos.
Värmepumpslångbänk.
Med reservation för ev tillägg.
Men nu byter jag vy. Jag blundar för en stor del av det som varit och väljer att se framåt. 2016 blir förhoppningsvis ett år med ljus, hårt men roligt arbete, lättsamhet, mer glädje och drömmar som uppfylls.
Det nya året skålades in med årsgammal Pommac. Vi hade inga fyrverkerier, inga smällare, inte ens några tomtebloss, så vi höll oss inne, ty det var långt till närmaste granne. Malena Ernman ringde ut och in med en ny, fin tolkning.
Som en smula sen nyårskaramell ger jag här förra årets (nästan) alla dagar, komprimerade till knappa minuten. Idatjärn skymtar till vänster. Vägen in till Drängsmark och Hemträsket till höger. Bilderna tog av Ida och mig med en GoPro HD Hero, redigerad med Adobe After Effects. Musik av mig.
Här är 2014 års film, med samma vy:
Och här är 2013 års film, med vyn ut mot Idatjärn:
Klockan hann bli halv elva innan jag lyckades erinra mig om att det minsann var EFIT idag. Efter allt flängande i veckan blir det en hemmadag idag. Huset behöver städas.
Så var det dags igen för en sån där dag igen då jag tar ett foto i timmen och lägger upp så att mitt privatliv blir till allmän beskådan. När jag började skriva bl… förlåt nätdagbok för sexton år sedan tyckte många i bekantskapskretsen att det verkade märkligt och läskigt att göra vardagen offentlig på det sättet. Och då lade jag inte ens upp några bilder. Idag är det vardagsmat och många rycker på axlarna (och då tänker jag inte på EFIT i sig utan på Facebook, Instagram och alla de där sociala medier-nymodigheterna som jag numera är för gubbig för att hålla reda på). Nåväl, here goes dagen:
Jag har missat några gånger, men den här gången hade jag satt klockan på ringning. Dessutom är det sommar och nån slags pseudo-semester. I’m shooting. Andra som gör samma sak, det hittar du här.
När det är lunch lägger jag ner arbetet för en stund och tar cykeln till Centrumhörnan. Vi beställer en souvas till mamma, en panini till mig och en varm macka till Mona. Gott!
Jag kom igång lite sent med dagens EFIT, men har man varit på resande fot så räknar jag med att post-travel-förvirringen godkänns som skäl till giltigt förfall. Dessutom gör jag EFOT (Ett Foto Om Dagen) nuförtiden, so my conscience is clear. Sidan uppdateras typ löpande hela dagen.
Nähäpp, det bidde ingen bild idag. Hela dagen satt jag nedkrypen i källaren och försökte knäcka den sista kodnöten (som jag inte trodde fanns). Och den knäcktes till slut och nu har jag börjat fylla på med instruktioner och tips från coachen. När jag trodde klockan var fem visade sig den vara halv åtta. Så går det när man har flow.
Idag har jag slitit i källaren mest hela dagen. Men en liten, liten sväng på cykel i skogarna blev det i alla fall. Vi bor under den gröna ärtan till höger på kartan:
Jag glömde ju en EFOD i förrgår. Beklagar detta djupt. Jag gör allt som står i min makt för att det inte ska hända igen. Bara därför blir det fyra bilder idag. Och en liten reseberättelse.
Under dagens lunchpauscykeltur bar det av mot Ostträsket. Man cyklar någon kilometer rak bilväg, svänger av och cyklar lika långt på lika rak barrtäckt skogväg. Sedan kommer man ut på en så kallad lägda:
Detta är yttersta delen av byn Tällåsen. En lite avsides ställe i höjd med Norra Drängsmark. Ändock en vacker plats med de öppna fälten. Det finns lika många trasiga hus här som hela hus som det bor folk i.
Jag cyklar vidare till fågeltornet vid Ostträsket, skrämmer upp en hyfsat stor flock (=ca 100 st?) tranor på vägen. Jag klättrar inte upp i fågeltornet, ty jag har ändå ingen kikare med mig. Istället styr jag kosan mot Buholmen, till vilken en skylt nära fågeltornet pekar rätt in i den täta skogen, lagom mystiskt. Stigen är tämligen igenvuxen men med visst besvär cykelbar (helst bör man ha en 29″ MTB, annars är man rökt), man har visserligen inte visuell men väl auditiv närkontakt med sjön och de tusentals trumpetande tranorna på andra sidan slystranden. En kilometer senare tar stigen slut och jag traskar upp på själva Buholmen, som är en torr höjd intill Ostträsket södra strand. Däruppe kan jag höra trankonserten ännu bättre, men icke att det går att se mycket bättre:
Ser du nånting vitt där i mitten, ja, då har du sett det i ornitologiska kretsar berömda Ostträsket från Buholmen. Nej, man ser bättre från fågeltornet. Glöm inte kikaren.
Plötsligt, uppe på höjden, börjar jag vissla och sjunga kentlåtar, högt och ljudligt för mig själv. Ty Bamse har varit här:
Det är oklart hur länge sedan Bamse var här. Kanske nyss, kanske förra veckan. Men tydligt är att Bamse har varit här och käkat lingon (det var inte många bär kvar) och krafsat bort mosslager på berget på jakt efter småkryp. Mitt besök på Buholmen blir en smula stressat, ty jag har ingen lust att stå öga mot öga med en nyfiken brunbjörn. Jag cyklar hem samma väg, duschar och fortsätter arbeta.
Idag är det den där dagen då T(h)omas har namnsdag och det är årets mörkaste dag. Exakt klockan 10:44 tog jag den här bilden från vår balkong. Exakt då vände jordens rotationsaxel från att ha lutat sig ”bort” från solen mer och mer, till att börja luta sig mot solen igen. Hence, vi går åter mot ljusare tider (i alla fall när det gäller dagsljuset – världsläget lämnar jag därhän).
Men just idag, 10:44, blev det inte bättre än så här.
EDIT: Jo, något bättre än så där blev det faktiskt, ty klockslaget gällde 10:44 UTC, vilket innebar 11:44 lokal tid. Men rent visuellt knappt märkbart ändå, skulle jag vilja påstå.
Idag var ingen vanlig dag. Bortsett från att det var min födelsedag så kom det, för året, ovanligt mycket snö idag. Minst ett par deci. Och då får man lägga ner arbetet och skotta. Tur att man har en snäll granne med en traktor. Sjukt mycket tack, Jonny!
Medan en annan satt nere i en källare och tryckte (förvisso med en helt okej utsikt men solen blir för stark att det blir störande med blänk och solbelyst damm på skärmen så jag drog för gardinerna och glömde bort att det faktiskt var vackert vårvinterväder ute) så var två andra familjemedlemmar ute och roade sig kungligt.
Som av en händelse noterade jag att det är ensåndärninga EFIT (Ett Foto I Timmen) idag. Alltsedan jag började med EFOD (Ett Foto Om Dagen) i juli förra sommaren så har EFIT fått stryka om foten, men just idag är det en dag utan schemalagda måsten (bristen på schemaläggning säger dock intet om själva mängden måsten), vilken ter sig som högst lämplig dag att ta en bild i timmen och lägga upp här. Uppdateras således löpande. Det finns fler som gör detta idag – de finns inte på Facebook eller Insta utan på EFITs hemsida.
Som av en händelse upptäckte jag att det var EFIT (Ett Foto I Timmen) idag. Så jag dissar EFOD (Ett Foto Om Dagen), och gör som flera andra gör idag. Uppdateras löpande under dagen. Öppna en bild för att se bildtext.
Hur länge sedan var det vi var inne i Skellefteå senast. Okej, jag var i stan i måndags och provianterade, men en fjällvandring, hur kort den än må ha varit, gör att sex dagar känns som sexton. Nu for vi in för att titta på gamla bilar och köpa gamla saker på retroloppis.
Okej, inga mörka solglasögon åkte på. Jag hade ändå lite extra mycket skägg, och hoppades på ingen skulle känna igen mig av den anledningen. Jag ser ändå relativt renrakad ut på bilderna. Och ingen hoppade på mig på E4an igår kväll, då vi lyssnade på 
Rattlåset har gått sönder och det är repor i plasten runt låskolven. Tändningslåset beter sig annorlunda nu än tidigare genom att man man numera kan starta om motorn utan att behöva dra ut nyckeln först. Den biten kan ju nästan ses som en förbättring, peppar peppar. CD-skivor, kartor, isskrapor, skräp och gammalt godis är lagom halvhjärtat urvräkt ur diverse fack utom konstigt nog handskfacket. Otroligt nog är inget stulet, inget (förutom rattlåset) är förstört, bilstereon är orörd och bilbarnstol och dyra skikes ligger kvar i bakluckan. Jag tror inte ens han har kollat där. Men jag blir arg på mig själv som slarvar med att låsa bilen på kvällarna – tänk om mannen lyckats starta bilen? Skulle det innebära bye bye kära ELLan, nya rullskidor inkl stavar och kläder, bilbarnstol och arbetslitteratur?
Hem