Jag åker tåg. Första klass. Det är det värt. Ont i knät. Och tyst i kupén.

På andra sidan gången sitter en man och tittar ut genom mitt fönster. Förmodligen för att han inte har något eget fönster att titta ut genom. Så jag förstår honom. Jag kanske skulle ha gjort likadant. Det är bara det att det hela tiden känns som om han tittar på mig.

Han kanske ska gå av i Gällivare och följa efter mig till personalboendet och bryta sig in i mitt rum på natten och styckmörda mig.

Nej usch. Nu måste jag tänka på annat. Kanske sätta igång en film lagom till att internettäckningen försvinner. Vi hörs. Hej.