0 – 9
Jag föddes för ett halvsekel sedan på ett sjukhus i södra Amsterdam, tjugo minuter över tolv den första mars 1972. Min mamma har berättat att jag egentligen ville ut tidigare men att hon knep ihop för hon ville inte att jag skulle födas på skottårsdagen och därmed bara kunna fylla år vart fjärde år. Utöver detta har jag även fått höra att jag var en turpojke, eftersom jag inte var planerad som min 2,5 år äldre bror var.

Min första biltur var i en vit Volkswagen-bubbla. Jag var inlindad i en filt som jag fortfarande har kvar. Jag bodde blott två år i ett holländskt samhälle, Oude Wetering, i ett stort hus mellan kanaler, tills mamma såg sin livssituation som ohållbar, packade bubblan med två söner och lite nödvändiga saker och körde hem till Sverige. Där flyttade vi till slut in i en trerumslägenhet i Skogås, en betongförort med framtidstro i södra Stockholm. Utanför balkongen på andra våningen fanns världens största lekpark tyckte jag då, inklusive multipulkabacke, och en av mammas bästa väninnor bodde i samma portuppgång, samma våning.

Jag var sen i talet och hade knappt börjat yttra mina första ord när jag kom till Sverige. Men en placering i daghemmet Svalan som i princip låg vägg i vägg med vårt hus, gav mig den språkskjuts jag behövde. Till omgivningens förnöjsamhet uttalade jag mina första ord med holländsk dialekt, med lite lustigt avvikande betoning och vokalfärg. Men det rättade till sig till slut.

Jag var en ganska ensam pojke. En mamma som hade ett oförtjänt rykte om att vara sträng. Storebror gjorde sitt bästa att vara en god förebild, men det slet sig ofta eftersom vi delade rum och ofta gick varandra på nerverna. Några dagis- och klasskompisar kanske jag tydde mig till (och jag vet idag att vissa av dessa skulle ha kunnat bli riktigt goda vänner genom livet om ödet hade velat), och lekte kanske ibland med mammas väninnors barn när det passade, men jag kan inte minnas att jag hade så värsta många kompisar att leka med på fritiden, på eget bevåg och initiativ. Jag var nöjd, men kanske saknade jag något utan att riktigt veta vad. Jag var också ett tacksamt mobboffer. Som jag minns det idag så fanns plågoandarna överallt. Men jag flydde inte, jag stod kvar och krävde respekt även om det alltid gick som det gick.

Men trots allt minns jag mina första skolår med stor andel ljus, tack vare fina lärare. I ettan och tvåan hade vi Marianne Hedengran, hon var snygg och snäll. Ny lärare i trean, Siv Vikström, var lite mer som en mormor åt oss. I mellanstadiet styrde Marianne Trawén med järnhand. Formellt bedömdes jag vara noga med mitt skolarbete men ”det tar en evinnerlig tid”. Kunde skriva fint och räkna bra – när jag ville. Lysande duktig på att skildra saker med teckning. Bedömdes osäker och lite spänd i grupp men gav en helt annan kontakt enskilt. 

Familjen Saeys i Skogås satt dock inte i sin lägenhet året om och tryckte. Jag kan fortfarande förundras över mammas förmåga att som ensamstående med två pojkar, båda med sina bekymmer, med begränsade resurser hantera och hålla igång oss och inte minst ekonomin under dessa år. Det var varje år semesterresor till Spanien, Grekland, Bulgarien, Israel, skidresor till Idre, Duved och Kyrktåsjö. Under helgerna for vi ofta till Farstabadet, gick på teater eller något museum i stan. Skansen var en favorit. (Mormor och morfar jobbade båda på Skansen, träffades, blev kära, gifte sig och skaffade mamma.) Och med tiden spenderade vi även allt mer tid i stugan Anneborg på landet i Sörmland, vilken mormorsbror Kalle och hans far Erik hade byggt på trettiotalet. Jag och min bror skickades ganska ofta till Holland, medelst antingen flyg eller buss, för att vi skulle få träffa vår far och för att Holland skulle få fortsätta vara en del av oss. Och för att mamma behövde lite återhämtning från oss lite då och då. Några somrar spenderade jag och storebror ett par veckor i feriehem någonstans i Sverige.

10-19

I början av dessa år fortsamme den ensamme pojken att vara rätt ensam, men i högstadiet, då vi beblandades med fler klasser, hittade jag några fränder, som jag antar var i samma sits som jag – lite udda, lite egna, lite utanför. Jag började dock liksom ana att jag gick miste om något annat, coola klasskompisar som festade hemma hos varandra eller hängde i centrum på lördagkvällarna. Kanske inget att sakna idag ändå, men mången lördagkvällar ägnades åt att sitta i pojkrummet (när storebror var ute på galej) och tjuvkika ner på gängen som strök förbi mellan betonghusen.

I gymnasiet, 3-årig naturvetenskaplig linje i Huddingegymnasiet, blev det bättre kompismatchning. Kretsen växte ordentligt, och därmed även tiden tillbringad på buss 142 mellan Skogås och Huddinge. I föreningen Vi Unga fann jag ytterligare mening, aktiviteter, medel att nyttja mina talanger och förmågor. Läger, styrelsearbete, idrott, datornörderi, närradio. Första gången att bli ihop med någon, och första gången att göra slut.

Kreativiteten fick sig en skjuts med nya verktyg. Mina slutbetyg i grundskolan var varken bra eller dåliga, men i gymnasiet föll de, både till följd av skoltrötthet och tack vare kreativt hunger. Skapa musik och ljud på dator och synthesizer var min grej (och är det fortfarande). Eftersom arbetsmarknaden såg så dyster ut i början av nittiotalet förlängde jag gymnasietiden med en slapp påbyggnadsutbildning inom datakommunikation. Och innan jag klev in i tjugoårsåldern knep jag ett jobb som kreatör och tekniker på en byrå som producerade telefonspel, en slags interaktiv radioteater via knapptelefon. Säkert har en och annan förälder suttit högröd i ansiktet och studerat en skyhög telefonräkning på grund av en väl tilltagen minuttaxa på dessa spel.

20-29

Jag flyttade till slut hemifrån. Jag blev kombo (kompisboende) i ett senapsgult hus i Stuvsta. Föreningen Vi Unga fortsatte att spela stor roll i livet; nya vänner, nya upplevelser och första sambon i första egna lägenheten i Östberga, vid kanten av Årstafältet. Min undulat Mio dog, över tolv år gammal. Jag avtackade mig jobbet som kreatör på byrån eftersom chefen och enda kollegan var en idiot. Istället inledde jag ett fartfyllt jobb som springvikarie på Pressbyrån. Jag for runt hela Stor-Stockholm och tog enstaka pass i kioskerna där det behövdes – Vällingby, Södertälje, Huddinge, Slussen, T-centralen, Centralstationen x3, Gamla Stan, Mariatorget, Skärholmen, för att bara nämna några. Jag sällade mig till och med till mormor och morfar genom att få jobba några gånger i en kiosk på Skansen.

Till slut landade jag i den stora pressbyråbutiken på Centralstationen, Stora hallen. Jag trivdes rätt bra med farten, att vara mitt i allt, de snabba mötena och servicen som oftast varade några sekunder i taget. Men efterhand blev ekorrhjulet för snävt och livet kom inte vidare. Stod och stampade. Första separationen. Ett försök att komma vidare. Började studera kulturgeografi på Stockholms universitet, men kunde inte riktigt se en framtid med det karriärsvalet, vilket jag idag kan beklaga.

En ny sambo och ny energi inför en oklar men skön framtid. Vi flyttade till hennes hemstad Skellefteå som kunde erbjuda utbildning i stillastående och rörlig datorgrafik. Ovant och spännande med ny stad men jag fann mig fint. Småskaligheten visade sig passa mig. Det var greppbart och ett tempo jag kunde hantera och ha kontroll över.

30 – 39

Framtidstron blev efterhand till kämpig nutid då jag började brottas med att hitta karriärsingångar. Det slet, och jag och sambon började vika av åt olika håll. Och nu inledde en svår tid. Mamma, kvar i Skogås, blev sjuk i cancer och gick hastigt bort sex månader efter första diagnos. Separation strax därefter. Ny ensam tid, och med detta var jag ovan och sökande. Ny hastig relation som svajade och då slog historiken till med depression, ångest och medicinering. Jag höll mig fast vid några goda lokala vänner som gav mig gott stöd. Kämpade mig upp, satte ner foten.

Ny ordentlig utbildning, denna gång ett sikte på ny karriär och en beslutsamhet att fixa detta. Logopedutbildningen låg i Umeå, två timmar bort, men jag valde att stanna i Skellefteå och pluggpendla härifrån, där jag ändå hade min trygga bas, några vänner och min lilla tvåa på Getberget. Nytt liv med studiekamrater, nya nätverk och en kort relation som inte svajade men bara inte hade någon framtid. Sommarjobb inom omsorgen. Där fanns hon, En Lång Rödhårig. Hon var klok, lugn, stilla, varm och tankarna var rätt. Hon blev min, och jag blev hennes. Hon och hennes kungspudel Göte flyttade in hos mig.

När pluggpendlandet var över så var dock inte pendlingen över. Den blev två och en halv gånger längre i avstånd. Eldprovet under året som veckopendlande legitimerad logoped i Gällivare gav mig mycket och är mig ett kärt minne, men var ändå som en slags egen provanställning – karriären var inledd men hur kunde jag utforma den till min?

Sent en torsdagkväll efter en femtimmars bussresa hem avslutade dessa tio år med det mest omvälvande beskedet – det att bli pappa. Det finns inget större.

40 – 49

Mona Matilda föddes en tidig junimorgon. Natten utanför BB hade varit oändligt ljus och så var även barnet som chockade oss med känslor ”all over the place”. Namnet Mona tyckte vi klingade fint, var lite ovanligt och var ett modenamn på det glada 50-talet. Matilda efter sin farmorsmor, farmorsmormor och (kanske) farmorsmors kusin och hennes mor. Hon växte (växer) såklart upp som en spegling av både mor och far och det är så mycket som återkommer, så mycket som reinkarneras. På gott… och på ont?

Tvåan högst upp på Getberget var förstås för liten för tre människor och en pudel, så vi köpte ett litet hus i Drängsmark, en levande by ett par mil norr om Skellefteå. Ett hus med betoning på trädgård med egen brygga. Ute på isen i en mörk februariafton gifte vi oss omgivna av goda vänner och massor av islyktor. Prästen var en god vän och altaret var egenhändigt byggd av snö och is. Fackeltåg till tårtknytisbröllopsfest.

Karriären som legitimerad logoped tog lite fart, men bara lite – inte full fart. Jag hamnade i ett slags vikarie-hell och tog det som erbjöds i grannregionen. Ett år med stroke- och stamningspatienter, några år med barnspråk och barnhabilitering. Det sistnämnda minst sagt utmanande på så många plan. Pendlingsavstånden blev steg för steg kortare, men närmare än Piteå kom jag inte. Jag var logopeden med andra drömmar. När vikariaten tog slut fick jag chansen att ta tag i en liten dröm – jag kombinerade min yrkeskompetens med tidigare talanger, startade företag och byggde en app som hjälper barn att utveckla sina språkljud. Väl etablerad sålde och säljer den rätt bra men den förblev en bisyssla även då jag för två år sedan åter högg in på logopedmottagningen i Piteå. Det hugget varade dock bara i två år. Nu är framtiden återigen öppen, oviss men ändå ljus på något sätt.

Jag har inte haft konstaterad Covid-19. Jag är fullt frisk förutom smärre återkommande rygg- och knäbesvär samt supraventrikulära extraslag då och då. Vi har ett tryggt socialt nätverk och hyfsad ekonomi. Vi odlar bin och skördar honung på höstkanten. Jag har slutat flyga paramotor, men susar istället gärna fram i velomobilen, en slags snabb liggcykel i ett färgglatt aerodynamiskt kolfiberskal. Annars kör vi elbil. Det händer fortfarande att jag komponerar musik, men det är alltför sällan. Men jag har i alla fall fått för mig att samla ihop verk genom åren och försöka släppa mitt eget lilla album på mitt egna lilla hörn på Spotify (ifall jag får medgivande av de som var partiledare i Sverige sommaren 2006). Några få körarrangemang har jag också lyckats knåpa ihop, vilka Skellefteå kammarkör med varierande succé har framfört. Jag hjälper ibland till i den lokala Folkets hus-föreningen. Jag har börjat släktforska lite – jag har hittat morfars okända släktingar (morfarsfar Heinrich var eldare från Lübeck!) och jag har lyckats gräva mig bort till 1480-talet på mormors sida – en stor del av mina rötter finns i sydöstra Värmland. Jag åker gärna skidor, helst i spår, och hejar på Mona i den lokala skidklubben när jag inte tjatar att det är dags att fara hem nu när hon klättrar och gräver med nån kompis i högsta snöhögen.

Detta var väl det första seriösa inlägget på två år i den här blo… förlåt nätdagboken. Jag startade den för tjugotvå år sedan, då begreppet ”blogg” inte var uppfunnet och det sågs som lite skumt, nästan excentriskt, att skriva en massa om privata saker offentligt på internet. Nuförtiden är jag en grinig gammal gubbe som på sociala medier inte vill påhyvla onödiga skrytsamheter eller annat på folk när de inte har bett om det eller om jag inte tror att de är verkligt intresserade. Men jag älskar er alla ändå.