Okej, vi fortsätter som om ingenting har hänt:

Min storebror prenumererade på tidningen Svenska MAD på åttiotalet. Jag läste och fnissade, tyckte det var lite väl mycket text här och var, men varje gång jag fick lov att läsa blaskan var det alltsomallt en trevlig upplevelse.

Idag for vi på en loppisrunda i några byar i den norra kommundelen. Där hittade jag en ”inbunden” årgång från 1987.

Nu fnissar jag.