En liten promenad. Jag började fem i halv tio och var framme vid tretiden. Av femton kilometer trampades max 800 meter asfalt, resten var ungefär hälften skogsväg eller stig av varierande kvalitet och hälften ingen stig alls. För att navigera använde jag mig av mobilen, solen och kompass. Målet var Byskeälven till fots, så rakt norrut genom terrängen som möjligt. Syftet var vandring – den enda hittills i år på grund av vårens ryggkomplikationer.

Bortsett från ett möte med en man med hund strax efter att jag lämnat Drängsmark så var jag ensam hela tiden, så vitt jag vet. Kanske var jag det inte ändå, men det vet bara de eventuella älgar och björnar som iakttagit mig på vägen. Skogarna var djupa, orörda och rörda, öppna och risiga, det var myrmark och det var torra hällor på höjd. Smala stigar och bortglömda skogsbilvägar. Ett par jaktkojor med gästböcker. Byskeälven var fin och strid. Landskapet vittnade om en betydligt våldsammare vårflod i maj men nu guppade älven nedströms med en förhållandevis lugn självklarhet.

På några klippor intill en liten fors åt jag upp ett päron och en schweizernöt innan en röd SAAB kom och plockade upp mig på grusvägen till Lundbäck och Byske och E4 och hem.