Jag behövde en paus.

Den trogna och uppmärksamma har noterat att jag under hösten mer och mer ofta låtit bli att uppdatera den här blo… förlåt dagliga nätdagboken, som ju de senaste 18 månaderna annars haft den bästa uppdateringsfrekvensen under dess 18-åriga historia. Många gånger har jag helt enkelt glömt göra inlägg. Eller så har jag aktivt låtit bli, för jag inte orkat just den dagen, eller hunnit. Till slut var det hyfsat tydligt att det var nåt som satt i vägen. Det rann över till ett aktivt val att ta en paus. Att låta det gå en tid utan att behöva/vilja/ha orsak till/måsta lägga upp en bild från någon av dagens aktiviteter och klämma fram en lustig/underfundig/klok/narrativ text om bilden.

Och den här pausen var välbehövlig. Min allra, allra närmaste, det vill säga min fru, har noterat jag verkat stressad under hösten. Och visst, med lite perspektiv så köper jag det. Jag har liksom gått in i mig själv en smula, skärmat av mig, haft svårt med minnet, svårt att lyssna, varit extra irritabel, varit ovanligt disträ och har haft svårt att koncentrera mig. Orsakerna känner jag inte för att konkretisera, i alla fall inte här, just nu. Det är väl ”sånt som händer”, eller?  Däremot försöker jag ändra mitt tänk till mer här och nu, att se till det som händer runtomkring, att försöka slappna av mentalt. Läsa en bok. Ägna mer icke inramad tid till nära och kära. Fokusera på jobbet när jag är på jobbet. Ta en skidtur, solo eller med sällskap. Försöka fjärma mig från sociala medier.

Att jag nu lägger ut detta på just sociala medier kan ju verka motsägelsefullt, men det ser jag mest som en påminnelse till världen om att jag börjat om. Basånivet. Ty skillnaden mellan att lägga upp en bild här varje dag (såsom jag gjort fram till pausen) och att lägga upp en bild på Instagram varje dag är att den som är intresserad går till den här sidan, aktivt, och tittar och läser. Så har det varit ända sen jag började med den här blo… förlåt nätdagboken (inte heller layouten har förändrats nämnvärt sen dess heller). På den tiden, detta årtusendes första skälvande år, tyckte folk i allmänhet att det var lite skrämmande att jag fläkte ut mig på det här viset och skrev om mitt liv och lade ut det för vem som helst att läsa. Att du vågar, sa de. (Och då var det inte fråga om att lägga upp några bilder – det var enbart text som gällde.) Men nuförtin’ gör alla det. Nu är alla exhibitionister. Okej, inte alla, men ”alla”.

Men skillnaden är fortfarande att sociala medier är ”allas” ställe, där ”alla” tränger sig på. Eller fram. Jag vill inte tränga mig fram, inte särskilt ofta i alla fall. Den som inte är intresserad av mitt liv ska få slippa ta del av det. Det räcker för mig att lägga upp en bild och text på ett ställe som är mitt, där jag äger mitt material och där jag inte känner mig beroende av mängden uppåttummar och hjärtan för att dela en bild nästa dag.

—

Vad har hänt under den här absenten då?

Jo, jag skrapade ju upp en skridskobana på tjärnen i slutet av november. Först en i formen av en åtta just utanför bryggan men då det visade sig att jag gillade att skotta upp skridskobanor på is med begränsad mängd snö så förlängde jag banan längs med hela ena långsidan av tjärnen, inklusive ögla, och vips hade jag ca 150 meter skridskobana att sköta om. Sen visade sig denna decembermånad vara extra snörik… Men att skotta snö är utmärkt konditionsträning och jag satte prestige i att upprätthålla en 100% handgjord naturisbana tillgänglig för allmänheten. Och allmänheten kom faktiskt – både bekanta och obekanta bybor tog sig några varv på isen!

Till slut blev det myckna snöandet även mig övermäktigt, så en bit in på det nya året tog jag den sista skridskoturen. Men hej, jag vann minsann en termos av kommunen för att vara den första att hashtagga deras tävling #mingrejskellefteå.

—

Vi klädde en spinkig, egenodlad gran:

—

Nån gång efter lucia fyllde Skellefteå kammarkör pampiga landskyrkan med folk som ville höra en varm och traditionell julkonsert. För min del går det mesta med kören mer på rutin än passion nuförtiden (och det sägs utan ett uns av förmätenhet). Ändå ska Leif, körledare sedan 30 år, efteråt ordagrant ha sagt att ”så här bra har Skellefteå kammarkör aldrig låtit på trettio år”. Bra betyg. Mycket är den nybyggda basstämmans förtjänst.

—

Vi for till Mickelbo Gård och gosade med alpackor, åsnor, lamor och hundratals smådjur. Och kameler:

—

Mitt liv som egenföretagare börjar stå och stampa lite, vilket säkert delvis kan förklaras med ovan nämnda mentala status. (Något som lärda och olärda skulle tvista om är att stampandet även skulle kunna bero på undertecknads brist på härligt äkta entreprenörskap.) Boo säljer helt okej i Sverige tack vare ett ganska kompakt nätverk och vad jag tror är ett gott rykte. Men förutsättningarna på marknaden är helt annorlunda när det gäller engelsktalande Boo, så där går det riktigt trögt med att få fart på nedladdningar. (Att få en fin recension på en av världens största katalogsajter för skolappar har till exempel inte alls speglat sig i försäljningen.) Så under våren måste förändringar till för min del, till exempel att komplettera med en annan sysselsättning. (Och samtidigt fokusera på nuet…) (Någon som kan erbjuda ett halvtidsjobb utan krav på utbildning åt en högutbildad soon 46-åring?)

—

Inom ramen för #subarcticsunday bestegs vid två tillfällen tre av Skellefteås sju högsta punkter – Järpkullen (481 m.ö.h.), Storklinten (516 m.ö.h.) och Granberget (474 m.ö.h.):

—

Jag summerade även året på cykelsadeln. 57 turer gav 758 kilometer på 47 timmar. Mycket terrängcykling blev det. Nästa år siktar jag på att cykla lite längre hemifrån.

—

Och vardagen utanför husets väggar präglas av snömängden. Snötäcket på gräsmattan har nu nått över metern. Jag har ännu inte kommit till att säga ”nu räcker det”.

—

Inte riktigt på banan. Men jag jobbar på det. Ses imorrn.