Vissa dagar är bättre än andra. Det är dagar då man blir erbjuden ett jobb närmare än 15 mil från sin bostadsort. Det är dagar då man springer ut ur sängen på morgonen, pigg som en lärka, och hinner med en mil på längden innan man i avtalad tid kommer till ”kontoret” för intensivt och kreativt arbete. Det är dagar då man har full kontroll över sin röst och noter då man är en god och talangfull körmedlem.

Idag var inte en sån dag. Allt var tvärtom. Det började med en försovning och fortsatte med en hejdundrande huvudvärk av ett sällan känt slag.

Det bästa man kan göra då är att undvika kontakt med så många som möjligt. För att skona dem. Tyvärr kunde detta inte undvikas fullt ut, eftersom jag har en samarbetspartner i magisteruppsatsen och vårt försvar ska förberedas i dagarna tre. Stackars henne. Jag lovar att det är bättre imorgon.

Kontakt kunde inte heller undvikas med publiken till den lilla julkonsert som Campuskören höll idag, luciadagen. Min sceniska framställan och ton var inte direkt förstklassisk. Tur det bara var ett tiotal i publiken som jag kände igen. (Fast de andra sjuttio känner säkert igen mig hädanefter som den sure skäggiga gubben i tenorstämman.)

Inte heller kontakt med Den Långa Rödhåriga kunde undvikas men fascinerande nog ledde det inte någon som helst friktion eftersom hennes mentala ph-värde var lika lågt som mitt. Synkade, jämkade. Smidigt.

Nu blir det isterband till middag. Låter passande.