I går tände jag tre ljus i adventsljusstaken, istället för ett. För att testa, för att vara lite avvikande, som en slags protest mot något jag då inte riktigt hade funderat ut. Och den allmänna reaktionen (på facebook) var att det var en synd, nävetduvad, något man helt enkelt inte gör, punkt. För den som fortfarande oroar sig (och som läser detta) kan jag meddela att jag kort därefter släckte två av ljusen och ersatte dem med nya fina obrända ljus. Även jag inser vikten av att hålla sig till traditionerna. Första advent är lika med ett ljus, andra advent – två ljus, och så vidare. Inget annat, basta. Men jag måste medge att det är med en gnutta ångest som jag ser det enda ljuset brinna där, bredvid de andra tre. För jag vet att målet är att efter fjärde advent ha en perfekt sned rak rad av brinnande ljus. En rät linje. y=kx+m där k är lutningen (helst inte större än 1) och m sjunker för varje brinnande minut. Det är ett misslyckande om ljus nummer ett är fem centimeter kortare än det andra, medan det andra är tre centimeter kortare än det tredje. Det innebär att man dessa tre veckor måste ha stenkoll på brinntiden, ljusen får icke brinna för länge eller för kort, så att det misstämmer när det väl är dags att tända nästa ljus. Hrmpf. Jag vill kunna ha mina levande ljus tända och släckta när jag vill, men jultraditionerna förbjuder mig det.

Ofrihet i en liten tändsticksask.