Top of Lake Ida är ett hyfsat slumpvist återkommande race där det gäller att med vid tillfället gällande transportmedel klara av en specifik tävlingsbana (ca 155 meter) i eller på tjärnen nedanför vårt hus. (Tjärnen heter inofficiellt Idatjärn, passande nog uppkallad efter en grannes dotter.) Transportmedlet första tävlingssäsongen var en radiostyrd båt. Då hade jag tagit ledningen med tiden 0:49,4 mot W:s tid på 1:02,2. Ett par veckor provade D som gjorde sin bästa runda på 1:03,2.

Därefter har jag lyckats åka samma bana på skridskor med tiden 1:01,5. Den tiden krossades samma dag av Monas kompis O:s pappa H, som lättsamt explosivt (hur nu det går att kombinera) skrinnade banan på 0:25,3.

Igår var det dags igen, denna gång på skidor. Med vita blixten-träskidor sprang jag runt på tiden 1:12,5. Notera sprang, inte gled, ty på grund av tjock isbildning på undersidan av laggarna var det helt omöjligt att glida en enda millimeter på underlaget. (Dags att dränka dem med tjära igen.) Tiden inkluderar en vurpa efter andra kurvan. A, utrustade med välpreppade motionsskidor, gick i mål med tiden 0:54,3. Han filade senare ner den tiden med nästan tio sekunder, till 0:44,8. Efter att ha bytt till glidande motionsskidor lyckades jag komma ner till 0:50,1, men icke mindre än så. Jag måste träna mer på min kurvteknik. Cinclus kom på en hedrande tredjeplats med tiden 1:21,0 (inklusive vurpa även här). Tack för stroopwaflarna!

I sommar blir det simtävling.