Mona fick bestämma var ljuset skulle stå. Bland ljungbladen, i lagom avstånd till, men ändå tillsammans med, andra ljus, andra älskade bortgångna.

Sen kunde hon inte hålla sig längre, benen sprattlade och hon ville springa, eller i alla fall röra på sig. Mitt i springet anade jag små ögonblick då hon faktiskt sög i sig det stjärnlika landskapet av tända ljus på Alhems sluttningar, som är en av de vackraste kyrkogårdarna jag känner till. Mitt i bland pelarliknande tallstammar ägnade hon en bra stund åt att klättra upp och ner på en mur, jag var stora björn och hon var lilla. Men jag fick inte prata med den där rösten, jag skulle prata vanligt.

Hemma, innan vi for dit, fick hon titta extra noga på det där porträttet av farmor som sitter uppe i vardagsrummet. Hon bor här sa hon. Ja, på sätt och vis, men hon bor också väldigt, väldigt långt bort. Och hon älskar dig, sa jag. Jag älskar henne också, sa hon.

Värmen i bröstet och gråten i halsen.