I går berättade jag om något som hände näst sista arbetsdagen i Piteå i mars i våras.

Absolut sista dagen i Piteå, när jag traskade genom sjukhuset med famnen full med dokument på väg till dokumentförstöraren, stötte jag på dig. Senaste åren hade kontakten varit väldigt sporadisk, mest via facebook men tidigare desto mer i samband med paramotorflygning. Det var i sjukhusets foajé, du var på väg till en kontroll. Du undrade om jag kände igen dig. Ja, tveklöst, även om du nu inte hade något hår kvar och såg lite mindre ut. Vi hann inte prata så länge för du hade en tid att passa, men som alltid så visade du med din blick och dina alltid positiva ord i vårt korta samtal att du var en riktig vän, oaktat hur mycket eller lite vi faktiskt hade kontakt sista tiden.

Nu är du borta. Tack Pär för ditt mentorskap och vänskap. Nu får du flyga hur mycket du vill. Tankarna går till din familj och dina barn.