I helgen drog jag, Den Långa Rödhåriga, Mona och Arkitekten till fjällen. En vän rådde om den enda av STF:s fjällstugor som man kan nå med bil, så vi bokade ett rum och två nätter för lite lek i snö och för att bli hänförda av storslagen fjällmiljö:

I Porjus, på vägen upp, är det bäst att vi tankar. Sista bensinen innan hundratals kilometer väg i ödemarken.

Väl framme vid fjällstugan säger hon att hon vill gå upp dit. (Vilket skulle innebära en stigning på ca 500 meter.) Jag nickar gillande, men säger att det är svårt. ”Man kan prova”, säger hon. ”Prova du”, säger jag. Efter ca 20 meter ger hon upp. Nästa gång kanske.

Vi lyckades pricka in en solig, vindstilla och kring nollan-dag mitt i en period av hård vind och snö. Tur eller skicklighet? Nåväl. Tjärvallningen på mina och Den Långa Rödhårigas vita blixten fungerade inte riktigt med dagens snötemperatur. Men vad gör det när man lika gärna kan promenera på den utmärkta skaren på Suorvajaures is?

På andra sidan Suorvajaure tornar isbergen upp sig och vi och E gör oss redo för lite fika.

Dr E Nordvik, arkitekt och upptäcksresande.

Istapparna längtar in i värmen i STFs fjällstuga i Vakkotavare.

Akkamassivet tornar upp sig i fjärran. (Från massivets fot och sjön Akkajaure upp till topparna är det ca 1500 meter.) Vi är på en liten roadtrip till Ritsem.

I Ritsem, som förväntas vara en utpost nära vildmarken, är det påsksopberget det man minns mest.

Förutom stora friliggande fjällmassiv så är stora istappar bland det bästa som finns!

På hemvägen stannar vi till vid Harsprånget för lite GC-underhåll. Tyvärr är skaren här inte lika bärande som på Suorvajaure. Snön är dock ungefär lika midjedjup.