Den här hittade jag i min dator häromdagen. En dikt som mamma skrev för en herrans massa år sedan, och som jag läste upp på min brors bröllop i somras. En gränslös beskrivning där det bortom oändligheten blottas ett ljus och en obetvinglig vilja att gå framåt.

Så seglar tanken iväg
med hjälp av känslornas vind
med svällande segel
bortåt det bär
bortåt och ut på haven

En farkost är tanken
av vinden beroende
för flykt över vidare vatten
och det finns inga horisonter

Stiltjen, oberäknelig
med sina slaka segel
och blanka vatten
är besinning

När så vinden från ingenstans
med en jublande kraft
fyller de svällande seglen
bär det framåt och uppåt
och för tanken finns inga horisonter

Anita Saeys, december 1983