Snart ska jag, innan sänggåendet, hugga in på en semla. En av årets sista, om inte den sista. Som vanligt intas den på det enda rimliga sättet – i en skål med varm mjölk. Hetvägg. Jag har bara ätit en enda mjölklös semla i år, och det var ingen höjdare.

Det unika med detta semmeltillfälle är att det är årets nymodighet: en semmelwrap. Från början designad för att inmundigas på språng. Men självklart ska just denna ätas som hetvägg den också. Vilket ska dokumenteras och recenseras. Håll utkik.

Tills dess är mammas gamla lovord given. Publicerad här flera gånger tidigare, jag vet, men en klassiker tål ju att upprepas:

Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.

I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.

För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.

Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.

De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.

När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.

Men då!

Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.

Sic transit gloria mundi!

Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.

Anita Saeys, 1984