Det är middag, vi sitter i glasverandan och ska börja äta makaronipudding. Mona sitter i sin trappstol, haklappen fastspänd, är beredd att hugga i. Jag sitter pch blåser på hennes portion eftersom puddingen kommer direkt från ugnen. När den är lagom varm lägger jag upp hennes portion på hennes tallrik. Äntligen.

Men! Var är besticken? Gaffeln? Skeden? Vi tittar oss omkring. Mona lutar sig åt sidan, tittar ner på golvet, säger: – Unne! som i en fråga ifall skeden eller gaffeln ligger under stolen. Sen vänder hon sig om och säger: – Baakuu?

Jag höjer på ögonbrynen. Prepositioner? Innan ungen har fyllt två?? I en normal språkutveckling brukar inte användandet av prepositioner komma förrän kring tre års ålder. Detta är inget vi har tränat på (om inte Den Långa rödhåriga gjort det i smyg). Och hon är inte jätteofta på förskolan, ifall dom nu jobbar specifikt med såna saker där.

Det är klart att logopedfarsan är nöjd, men i ett förvirrat ögonblick undrar jag om vi råkat missa ett år. Istället för två så kanske hon fyller tre i sommar?