Det är fredag och vi är lediga, allihop, hela familjen. Den Långa Rödhåriga är drabbats av nån slags infektion och hon är på väg att tappa rösten. Logopeden säger – Röstvila… men han är samtidigt medveten om att det är ett hopplöst kommando. Så Mona och jag går ut och sparkar boll istället. Det är skymning ute och det blir snart riktigt mörkt, men gårdsplanen är upplyst av gatljusen och ljusslingorna som jag har satt upp på det halvdöda körsbärsträdet. Mona roas av att ömsom sparka bollen framåt, ömsom plocka upp den och ”kasta” den åt nåt håll. Och jag sparkar tillbaka. Men till slut blir hon less, vi går till postlådan som är tom idag, och sen går vi in. När vi kommit in, klätt av oss och varit inne några minuter så frågar Den Långa Rödhåriga Mona:

– Har du varit ute, Mona?

Mona svarar direkt:

– Boll.

Och våra hjärtan värms. Det är första gången vi hör att hon verbalt refererar till något som hänt för en relativt god stund innan, innan vi klädde av oss, innan vi gick in, innan vi gick och kollade postlådan. Mys.