Man kan argumentera om vilken låt man tycker är bäst, man kan argumentera om vilken låt man tror kommer vinna, och man kan argumentera om vilken låt som kommer ha störst chans i Eurovision Song Contest. Dessa låtar behöver inte alls vara en och samma. Att den låt jag gillar bäst kanske inte kommer att vinna får jag vara beredd på. Jag har två fina tjejer som kan trösta mig om jag blir alltför besviken.

Christer Björkman säger att årets startfält är ovanligt svårtippat. Hm. Säger han inte det varje år?

Nåja, av de tio så är Ralfs låt min favorit. Varför? Jo, den är lagom svulstig vilket jag gillar. Schlagerrockspampig utan att vara pretto. Han har en bra röst som passar låten. Han har skrivit text och musik själv. Låten i sig är bra, melodi och refräng passar bra ihop. Texten är enkel utan att vara banal, handlar om en sömnlös natt. Han spelar piano (precis som Salem Al-Fakir 2010) hela låten igenom. Låten levererar utan vare sig tonartshöjning eller att Ralf måste ställa sig upp och dansa.

Men om Ulriks låt vinner kommer jag inte bli besviken heller. Den känns äkta på nåt vis. Melodin i refrängen går inte av för hackor. Den utspelas delvis ute i rymden vilket är ett plus. Den för tankarna till välproducerad A-ha från 00-talet blandat med U2 från 90-talet.

Spaning: En lite tråkig trend är att man verkar börja producera många av låtarna nuförtiden utan ett ordentligt avslut. Det är som om man vet att publiken bara är intresserade av en bra inledning och hur refrängen går (och om artisten ser bra ut och dansar bra förstås), men när treminutersgränsen närmar sig så vet man som låtskrivare att publiken är på väg att tröttna och att man hellre kan använda de sista sekunderna att ösa på lite mer refräng istället för att förpacka låten med några takters outtro. Särskilt tydligt blir detta i David Lindgrens bidrag. När låten är slut undrar man lite vad som hände…