Måndag igen. Full rulle. Så mycket att hinna med. Ändå
känns som att jag inte fått mycket gjort på ett par timmar. Ska
ringa Film i Västerbotten för att höra om dom kan "ta in"
en praktikant", har hört från två olika håll att dom
kan tänkas göra det. Måste greja Huddinges nya sida. Måste
redigera och lägga upp filmerna från Rikslägret på rikslägerhemsidan.
Måste göra de sista turerna i jobbet med EMC. Träna Maya. Lägga
upp mer grejer i portfoliot. Söka fler jobb. Uff.

---

Onsdagden den 5 december 2001

Tänk så dum man kan känna sig.

I fredags var jag på återbesök på Arbetsförmedlingen,
dit man måste gå en gång var tredje månad, när man
är arbetslös, för att uppdatera ens handlingsplan och lite annat.
Vi diskuterade lite ditt och datt, bland annat det faktum att det lutar åt
att flytta till Umeå för att plugga till våren, för att
få en bättre inkomst. Jag klarar ju inte på den har nu, typ treå
fem i månaden. Då kommer han med ett tips på praktikplats på
Film i Västerbotten.

Det har Malin tipsat om tidigare, men jag har inte lagt ner speciellt mycket tankearbete
åt att utforska det närmare, eftersom jag "förväntade"
mig att det ändå skulle säga stopp på en gång. Det
är säkert högt tryck där redan… Jag vet inte.

Jag ringde dit på måndagen och idag var jag där, träffade
konsulenten, cyklade till arbetsförmedlingen, fixade papper. Så nu
är jag praktikant på Film i Västerbotten, där jag ska "driva
mina egna projekt, få kunskapsbyte och utveckla min egen kompetens"…
Vi får se vad jag sysslesätter mig med där med tiden. Känns
bra i alla fall.

Och varför känner jag mig dum då? Jo, därför att jag
inte hörde av mig dit tidigare… *suck*

---

Fredagen den 7 december 2001

Botaniserar bland mina gamla musikverka jag gjorde i början av nittitalet
på Amigan och en Roland D-10. Många kassettter blir det. Spelar in
på Sound Forge. Brusigt. Jag gör vad jag kan för att hålla
nere bruset, genom att pilla på equalizern och lite annat.

Det värsta är inte hur dålig en del av musiken är, för
det är den. Många tidiga grejer verkar det som om jag fått en
jättebra idé, nynnat på den, plitat ner den i Music-X, men efter
några takter helt glömt bort själva känslan jag hade när
jag kom på temat och börjat komponera nåt helt annat.
Som att blanda Vanilla Ice med Vangelis. Mycket går förfärligt
långsamt.

Men jag känner en viss skyldighet att spela in det i alla fall, och spara
det till eftervärlden. För visst vore det roligt att visa för sina
barn hur det lät när jag gjorde musik på min tid,
minsann.

Nä, det värsta är att jag inte kommer ihåg vad en del av
låtarna heter. Känns som en grymhet gentemot mitt tidigare jag, som
lagt ner så myket möda att omsorgsfullt döpa dem efter fullbordat
skapande.

Dumma jag.

---

Torsdagen den 13 december 2001

Dagen före lucia:
Thomas bestämmer sig för att lussa för Malin nästa morgonen.
Och för att vara lite crazy planerar han att göra det extra tidigt,
klockan fem ungefär.

Luciadagen:
Thomas kliver upp fem över fem på morgonen, hittar inte glasögonen,
har svårigheter att finna ett passande té (hittar bara chai-té,
vilket inte riktigt är vad han tänkt sig), samt letar febrilt efter
en tändare eller tändstickor. Till slut hittar Thomas allt det och sjunger
"Natten går tunga fjät". Fast han kommer bara ihåg
första strofen.

Luciadagen, på kvällen:
Thomas och Malin är trötta. Jättetrötta. De går och
handlar på Obs! klockan åtta. Släpar sig hem.

Man ska nog inte vara så crazy att man lussar för flickvännen
två timmar tidigare än nödvändigt.

---

Fredagen den 21 december 2001

Igår var jag på skolan med Malin och Dan och en av hans klasskompisar
och lyfte skrot, första gången sedan gymnasiet (vilket var tio år
sedan). Oaaaj… nu har jag ooont i mina armar. Orkar knappt lyfta armen för
att peta mig i näs… örat.

Och idag har jag namnsdag. På årets mörkaste dag.

Sen var jag inne och kikade i min sorgliga gästbok och konstaterade att ingen
har skrivit där sedan i början av september. Den är ju trots allt
en till fem besök varje dag, fast den kanske är å pass ointressant
att ingen bryr sig… Eller också är det på sin plats för
en ny design. Lite flash, någon?

---

Lördagen den 5 januari 2002

Gott nytt år. Nyårsnatten var det tjugofem minusgrader ute, lika kallt
som förra året. Konstiga Calle stod därute och rökte cigarr
och frös inte om öronen. Sa han i alla fall.

Jag gillar i alla fall när det är kallt. Det är ju vinter. Och
man känner att man lever. I förrgår steg temperaturen från
minus tjugofem till plus fem. Nu är det barmark på många ställen.
Deppigt.

---

Söndagen den 13 januari 2002

Sverige har tippat på ändan. Södra landet har råkat ut för
snöoväder och kyla som inte är riktigt brukligt, och häruppe
har det varit plusgrader och töväger i en vecka. Barmark. Stackars all
skoterförare. Stackars mig!

Varför luktar det så mycket skit, bajs, när det töar.
Jo, för att mindre ansvarkännande hundägare låter bli att
plocka upp efter sig. Är det den enda sanningen? Malin hade en teori om att
gödningsmedlen i alla rabatterna som gör sig till känna. Kan vara.
Och att det tinar som börjar vädra, är inte så konstigt.

Men varför luktar det så mycket just när det tinar, men inte annars?
När det är sommar? Bode ju stinka då också tycker man…
Eller blir det som en chock för bajshögen när det plötsligt
inte längre är fruset längre, och måste svettas extra mycket
luktämnen just bara därför?

---

Måndagen den 14 januari 2002

Att äta pepparkakshus är gott. Mumsch.

---

Tisdagen den 15 januari 2002

Från pepping till depping.

Nu är jag alltså deppig igen. Det verkade ju för bra för
att vara sant. Reklambyrån kontaktar mig eftersom jag är på jakt
efter jobb. De i sin tur är på jakt efter en AD-ass/originalare som
kan, så att säga, lätta på arbetsbördan, en
manlig sådan, eftersom dom är fem tjejer och en kille på byrån.
Jag får komma dit, det känns bra, fast dom verkar lite ovana vid anställnignsintervjuer.
Jag får göra arbetsprover (annonser) som dom vid senare tillfälle
tycker ser bra ut, så bra att de ska presentera det för en kund. De
ska konferera tillsammans och bestämma sig om jag är nåt att satsa
på och höra av sig måndag eller tisdag, även om det skulle
vara negativt.

Nu är det tisdag kväll och ingen har ringt. Jag har lärt mig att
det brukar betyda en sak, ett negativt besked. (Såvida de inte helt enkelt
inte hunnit.) Nu är det ju så att man inte ska förvänta
sig för mycket, men kändes ju rätt bra, att vara den enda kandidaten
och veta att jag är en rätt så kvalificerad sådan. Och de
borde de veta, efter att ha träffat mig och läst på min hemsida.
Det var inte så mycket att orda om de arbetsuppgifter jag skulle ha fått,
de kändes faktiskt rätt enkla och självklara. Jag har visat vad
jag kan åstadskomma, så mycket som jag kunnat.. Jag är usel på
att sälja mig själv, men väl värd att satsa på.

Och om det blir som sist, att jag ringer själv och får det negativa
beskedet – då kommer jag vara nyfiken över vad jag föll på.
Kvalifikationer? Personlighet? Vad fattades?

Jahaja. Jag ringde idag, och det var ju ett negativt besked.

---

Onsdagen den 16 januari 2002

Fast det känns som det bästa av negatvia besked. De hade tappat två
viktiga kunder bara den här veckan så det fanns inget utrymme för
en ny provanställning. Men det sköna är att jag i alla fall känner
mig bekräftad. Jag helt klart kvalificerad för dem men har haft himla
otur.

Men än har inte tåget gått. Det finns andra lösningar än
bara en ren provanställning…

Andra små tecken som påminner att det går andra tåg: I
går registrerade min hemsidesräknare ett besök av hosten "inexus.mill.co.uk".
Mill Film är ett hyfsat stort företag i London som bland annat gör
specialeffekter till film (Harry Potter, Gladiator, Lara Croft, Chocolat). Jag
skickade mitt reel till dom tidigt i höstas. Och även om det säkerligen
inte leder till nånting, så visar det att jag finns, ute i världen.
Tralala, hihi…

---

Onsdagen den 23 januari 2002

Jaha, nu har man blivit långpendlare. Eller nä… en långpendlare
är väl en sån som stannar borta över veckorna. Nä, en
sån, det är en veckopendlare. Ok, jag är en långpendlare.
Jag pendlar långt.

Skellefteå – Umeå – Skellefteå 26 mil. Varje dag. I en buss
som är anpassad för folk med två decimeter kortare lårben
än vad jag har.

Och min klass är inte så stor. Vi är sju stycken. Alla utom jag
är utbildade bildlärare, det är därför de går den
gär utbildningen, för att kunna vara lärare på mediagymnasium
eller liknande. Tror jag. Så jag känner mig alltså lite malplacé.
Och det vi hittills har berört känns rätt enkelt, det handlar kablar
och kablage, videosystem och videoformat. Vi ska lusläsa manualer till kameror,
MD-spelare och en TV.

Det är väldigt mycket som jag redan kan, men jag försöker
hålla en låg profil… Det kan inte vara bra i längden om man
glänser för mycket. ;)

---

Söndagen den 27 januari 2002

Som Hans så riktigt påpekade (tack!) så hade jag visst glömt
att det var ett nytt år. Jag hade skrivit 2001 före alla inlägg,
även nu under januari 2002. Så nu har jag ändrat. Undrar hur många
fler reagerade på det?

Sen kan man ju spekulera i varför jag i alla årets inlägg envisades
med att skriva 2001. Kan det vara så att jag desperat försöker
hålla mig fast vid att det är år tjugohundraett, inte två?
Bara för att tjugohundratvå är det år som jag fyller trettio
och jag försöker hålla mig kvar i tjugoårsåldern?

Nä, tror inte det. Jag är fortfarande en mycket, mycket barnslig man.

---

Fredagen den 1 februari 2002

Första februari. Tjugoåtta dagar kvar till trettio. Igår sa Lotta
till mig att jag är den första av hennes kompisar sjm fyller trettio.
Minnesluckorna ökar, liksom hårtunnheten. (Läsarna av denna ytterst
privata dagbok får avgöra om alla dessa skriverier om min tunnhårhet
är tecken på trettioårsångest eller nåt annat. Ska
jag berätta sanningen? Jag bara låtsas.) Just nu sitter jag på
bussen till Umea. Klockan 06:48. Om enoch en halv timme är jag framme i Umeå.
Nu ska jag försöka sjunka ihop, så långt det går,
en halv centimer ska väl gå, det sitter ingen framför som ksmmer
fälla ner ryggstödet och göra livet surt för mig. Och så
ska jag försöka sova. Eftersom jag är ganska lång så
är det precis ryggstödet slutar en bit ovanför nacken, och jag
sitter och sover med näsan pekandes uppåt med 45 graders vinkel. Det
måste se rätt konstigt ut. I öronen har jag streamad mp3-musik
jag spelat in på datorn och sedan bränt. Cryo-sleep zero beat deep
ambient. Zzzz…

---

Lördagen den 2 februari 2002

Idag har det snöat en massa.
Dom har inte plogat.
Igår åt jag en semla.
Världen är full av florsocker.

---

Torsdagen den 7 februari 2002

Trött så in i… Pendla fram och tillbaka, fram och tillbaka. Två
timmar gånger två i stort sett till ingen nytta. I alla fall by my
standards. Visst, lyssna på radio, läs en bok eller tjugotvå.
Men man känner sig rätt låst i alla fall. Särskilt som cd-spelarn
är stöttålig, batterierna tar slut och det strömmar missljud
ur hörlurarna vid låga frekvenser.

Vägen dit går fort, då somnar man in ganska fort och vaknar vid
Pyskorsningen fem minuter före Universitetet. Pyskorsningen är korsningen
där bussen saktar in för första gången på en timme
och svänger av E4:an och halva passagerarbesättningen släpper ut
luften ur sina nackkuddar.

Vägen hem är jobbigare, det är ljust, alla passagerarna är
vaknare än på morgonen (även jag) och är således duktigare
på pladderkonstens utövande. Då är det svårare att
döda tid genom att sova. Och E4:an mellan Umeå och Skellefteå
är inte världens mst intressanta vägsträcka.

Och imorgon, samma sak…

Idag ringde jag till arbetsförmedlingen för att tala om att jag inte
längre går på praktik. Kvinnan jag talade med verkade chockad
över att jag börjat plugga utan att tala om det för dom. Och efter
ett par frågor angående en "utbildning" på ett företag
som senare eventuellt skulle kunna anställa mig gav hon mig en stark föreställning
om att paragrafrytteriet kommer sätta p för mina möjligheter att
få komma till gem reklambyrå… Suck. Träla på.

Tur att kursen är någorlunda kul och intressant. Man får göra
kreativa saker. Härnäst är det linjär redigering av vår
parallell-ödes-film och min 8 frames/sekund-animation. Ska göra ännu
en sTV-vinjett á la Monty Python. Och inom en vecka är jag klar med
ytterligare en sTV-vinjett. Bättre än den första jag gjorde. Håll
utkik i mitt portfolio.

---

Torsdagen den 14 februari 2002

Första dan hemma från skolan sen den började för tre veckor
sedan. Skööööööööööönt!
Jag drönar omkring här och bara njuter att slippa den eviga granskogen
svischa förbi, att slippa stanna i Bureå, Lövånger, Ånäset,
Sikeå, Bygdeå… Vet inte om det är rätt ortsordning på
vägen ner till Ume, de har blivit till en enda massa av samhällen som
man i dåsigt lägge märke till när bussen svänger av.
Sen sover man vidare. Jag kommer säkert att lära mig i vilken ordning
de kommer, tids nog. Jag vet bara att en dag kommer jag kliva av bussen i Bygdeå
och gå in på Frasses och ta mig en hamburgare. Bara för att ha
gjort det.

Men likförbannat kommer jag inte slippa det eviga bussåkandet idag
ändå, för ikväll ska jag till Umeå för att ta
tåget ner till Stockholm och sen vidare till Örebro för att fira
Örebrokurirens redaktionschefs nya lägenhet och min 30-årsdag.
Två veckor för tidigt.

Och jag ser fram emot det så in i norden!!

---

Tisdagen den 19 februari 2002

Dofter, dofter, dofter.

Har upplevt dofter under helgen, då jag var i Stockholm och Örebro:
Biodoft, äcklig popcorn och sur Gott&Blandat.
Hötorget-doft, rosor och bananer.
Kulturhuset-dofter, Kristina Lugn och knarrande golv.
Tågdoft, tidningssvärta och tåsvett.
Björn&Inger-doft, damplings och cykeldäckgummi.
Örebrodoft, McDonald’s och chipsdipp.
H&M-doft, underkläder och oskyldigt prisuppgiftsljug.

Dofter är minnesstämplar som hänger kvar länge, länge.

Synd bara att när man nu kommer hem, ska ta cykeln på en vådafärd
på isen till Obs!, så känner man en härlig kräkslukt
över Anderstorp. Den börjar vid Bladgatan och slutar inte förränn
vid affären. Urk.

---

Lördagen den 23 februari 2002

Nu ska vi tala om vädret igen.

Min klasskompis Jenny, som också bor i Skellefteå och som också
pendlar till skolan i Umeå, hade hört på radion i går morse
att det skulle bli trafiksvårigheter under dagen på grund av snöovädret.
Nu har hon tidigare råkat ut för en bussolycka i samband med oväder
så hon stannar hemma, vilket man kan förstå. Själv lyssnar
jag inte på radion på morgonen, utan beger mig tillsammans med Malin
till bussen halv sju, som vanligt. Det är stillsmat ute, inte en snöflinga,
inte en vindpust. Jag sätter mig i bussen, faller i dvala och när jag
vaknar en oh en halv timma senare är det full storm ute. Stackars umeå.

Det är fortfarande full storm när jag sätter mig på bussen
hem, beredd att den kommer att bli ordentligt försenad hem till Skellefte.
Jag somnar in (med dödsförakt?). När jag vaknar ungefär vid
Bureå, ett par mil söder om staan, så är det vackert väder.
Det blåser en aning men annars… Vart tog stormen vägen? Stormen kanske
inte gillar skellefte.

Helt ok för mig, och för mågna andra. Nu på lördagen
snöar det ymnigt, men någon storm… nä, den verkar ha flugit
sin kos. Eller också är den kvar i Ume. Och resten av landet.

Nu är det florsocker igen. Äntligen kanske man kan ta ut skidorna igen!

---

Söndagen den 24 februari 2002

Att skapa sitt egna, harmlösa lilla snöskred:

Gå ut i en skog med snötyngda träd. Ställ dig under ett träd.
Skaka till det en gång (eller kicka till det med kängan om det är
ett kraftigare träd). Titta upp. Notera all den vita materian som rusar mot
dig. Sug i dig spänningen! Vänd ner ansiktet precis före kollision.
Njut av att försvinna i vit värld för ett par sekunder.

Jacka med huva rekommenderas.

---

Måndagen den 25 februari 2002

Jag måste protestera mot det här att jag fråntagits rätten
att ha något som kallas "Veckans Bild" och "dagbok".
Ugh!

I en dagbok ska man skriva varje dag – det är ju därför det heter
DAGbok. Visst. Och att det ibland händer att det går flera dagar (ibland
över en vecka) mellan inläggen – det är jag lessen över. Ibland
hinner jag inte, ibland har jag ingen lust och ibland glömmer jag helt enkelt.
Förlåt.

Fast "Veckans Bild"… Begreppet har jag ju själv myntat. Vad är
det som säger att det måste vara en ny bild varje vecka? (förutom
att jag har skrivit det nånstans…) Astrid är även denna vecka
Veckans Bild, precis som förra veckan, och veckan innan dess. Det är
hon värd. Hehe. Bortförklaringar.

OK, jajaa, jag vet att det borde vara dags nu, det har ju gått en hel månad!

Å Dawid, börja skriva egen dagbok på nätet istället
för att gnälla! ;-) Jag vet att den skulle bli hilarious!

---

Tisdagen den 26 februari 2002

Nån som har några tips om vad min födelsedagtårta ska innehålla?
Skriv i min något redesignade gästbok! Oseriösa förslag beivras.

---

Torsdagen den 28 februari 2002

Det slog mig idag… idag är det sista dagen som jag betecknas som "en
man i 20-årsåldern". Från och med imorgon är jag en
man i 30-årsåldern. Tänk så moget det låter.

Fast det låter så fel. Usch, jag vill inte. Alla tror att jag är
yngre än vad jag är. Min klasskamrater trodde jag var runt 25, Malins
kompis Malin blev förvånat över att jag var så gammal,
och i höstas fick jag nobben på Systembolaget när jag hade glömt
mitt leg och skulle "köpa ut" åt en kompis (och han är
28 år, måste jag tillägga). Tanten i kassan sade: "Aaa,
du ser allt lite ung ut!" Jag tror jag har skrivit om den incidenten tidigare.
(Som tur var så kom en annan kompis som "köpte ut" åt
mig. Det var verkligen en konstig känsla…)

Det finns väl olika typer av trettioårskriser. En typ är när
30-åringen i fråga har jätteångest över att inte hunnit
med så mycket i livet som han/hon borde. Där borde jag definitivt ligga
i riskzonen, men det gör jag inte. Istället handlar min kris mer om
en siffra och vad folk i min omgivning tror om min ålder. Dom två
går inte direkt hand i hand. Och det är ju i och för sig positivt
att dom tror det dom tror. Så min kris är mera åt det, lugna,
konstaterat realistiska, mindre ångestladdade hållet.

Hoppas jag.