Jag hade bara en farhåga inför nuvarande pappaledighet och det var att bli dum i huvudet. Att jag sakta men säkert skulle bli något lite mer korkad på grund av avsaknaden av intellektuella utmaningar.

För att stävja en eventuell fördumning lovade jag mig själv och andra (inte minst kollegor) att läsa minst två sidor per dag ur en logopedibok eller annan bok av relevant slag. Allt för att jag inte helt och hållet skulle glömma bort vad jag arbetar med i normala fall. Att motverka känslan av att tappa greppet om logopedin. Och inte minst så att jag inte ska stå där helt handfallen när jag börjar om och jobbar och träffar patienter och föräldrar och inte vet vad jag håller på med. Ett av norrbottenlogopedernas värdegrundsord är professionalitet och det måste jag ju kunna stå för. (Okej, jag vet att jag har kompetensen och mer därtill men nu pratar vi egentligen om min egna känsla av vad jag kan och klarar av. Om jag tror att jag inte är kompetent (även om jag är det) så kan det lysa det igenom.)

Två sidor per dag ur en bok. Det har gått sådär.

Idag är det den sjunde februari. Jag har varit pappaledig sedan den 29 december. Jag borde ha läst 82 sidor. Jag har läst sex sidor ur en psykologibok om självets utveckling och social kognition, men jag måste medge att hade mer om intresse av Monas utveckling att göra än om att upprätthålla någon slags logopedisk kompetensnivå. Därtill har jag öppnat logopediboken och läst två sidor ur ett grundläggande kapitel om språk och språklig kommunikation. Det är skamligt lite.

Varför det inte blivit gjort kan man ju grubbla över. Det är knappast så att det är en trist aktivitet, det är ju intressant läsning. Faktiskt nästan lite lättsam då innehållet är för mig någorlunda bekant. Och jag skyller naturligtvis inte på Mona, jag skyller på halvdana prioriteringar. Dags att prioritera om och skärpa mig.