När jag och L hastade från ett möte (länslogopedins arbetsplatsträff) till ett annat (barn- och ungdomshabiliteringens arbetsplatsträff) så undrade vi vad det där andra mötet skulle handla om. Vi habiliteringslogopeder är inhyrda konsulter på plats i barnhuset och brukar inte delta i arbetsterapeuternas, sjukgymnasternas, specialpedagogernas, kuratorernas och psykologernas arbetsplatsträffar, men den här gången ville de att vi skulle dyka upp sista kvarten. Bara kort information. Nånting om anhöriggrupper. På vägen spekulerade vi över vad det betydde. Någon har ju nämnt behovet att samla föräldrar som har barn med en viss problematik, till exempel de med ätovilja eller autism. Downsfamiljerna är redan hyfsat väl organiserade, men de andra…

När vi äntrade salen visade det sig att det inte alls skulle handla om några anhöriggrupper. Det var ju bara nonsens. Det var istället presentutdelning. L har ju gift sig nyligen, och då måste hon uppvaktas. Och jag har tydligen gått och blivit pappa, och även det måste uppmärksammas, även bortom Fars dag. L fick ett par fina ugnsformar. Själv fick jag egentligen inget annat än ett fint kort med fina ord i – paketen jag i alla fall fick öppna innehöll saker till Krabaten: En plastservis á la Elsa Beskow och en skojig Bamsebok med tillhörande plastmorot som ljudar rätt eller fel beroende på om man svarar rätt eller fel med den. Tack, habbare!