Inte händer det mycket här inte.

Det bara blir så.

Man kan ju undra varför.

Det händer ju grejer hela tiden.

Men det kanske är just därför inte mycket händer just här.

Idag körde jag i vanlig ordning 13 mil till arbetet. Innan dess sade jag farväl till Den Långa Rödhåriga och en lycklig Krabat. Varken jag eller Krabaten kan låta bli att flina när vi tittar på varandra. Jag är rätt övertygad om att medan jag skrattar med henne, så skrattar hon åt mig.

Husvagnen är tillbaka på sin övervintringsplats i Kåge. Själv har jag hittat ett nytt boende – en kollegas föräldrars övervåning. Komplett med bastu och vävstol. Utanför fönstret är kyrkstugorna i Gammelstads kyrkby utslängda huller om buller. Ser ganska lustigt ut. Otroligt pittoreskt. Imorgon väntar ännu en intensiv arbetsdag med ett par patientbesök och ett par teammöten med ett par (som det känns) miljoner patientfall att diskutera. Sen kommer jag i vanlig god ordning misslyckas med att sluta arbetsdagen i tid men till slut så styr jag kosan hemåt. Och så mer skratt och flin ikapp med Krabaten.

Jag fattar inte.

Varför måste hon vara så jäkla glad jämt?