Dom säger att man blir extra blödig från och med den dan då man får barn. Jag vet inte. Jag tycker jag är lika känslig som förr inför välgjort sentimentala filmer och musikverk. Men det är klart, det går i perioder, ibland är man på humör, ibland inte.

Igår rattade jag bilen en bit på Skelleftehamnsleden, uppför Östra leden och vidare ut på E4:an norrut. Klockan var sex på morgonen och man kunde kanske, kanske skymta en ljusstrimma bakom granarna längs vägen. Solen skulle vara ovanför horisonten lagom till ankomsten i Sunderbyn, Luleå, Norrbotten. I öronen sjöng Tomas Andersson Wij om gröna vagnar och jag vet precis vad den låten gör med mig. Efter några verser var bölandet igång i full skala, gitarrackorden ackompanjerade tårarna och snoret. Och jag som sällan lyssnar på låttexter, men med hans texter är det annorlunda. Dom är såå mycket tillgängliga. Och just den låten berör mig, dess perspektiv, åren som rinner förbi, relationer som växer och bryts, dör och den hopplösa gnistan som tänds och obönhörligen släcks. Jag känner igen mig så väl.

Och missförstå mig inte nu, jag är lyckligare nu än någonsin tidigare. Men man har en historia och den kan inte tas bort, i alla fall inte upplevda känslor.

Ikväll kom Tomas till Nordanå och spelade. Och naturligtvis brände det till bakom ögonen när de gröna vagnarna kom farandes tillbaka. Bara att släppa ut. Jag vet inte om Den Långa Rödhåriga, tätt intill mig, märkte något. Men tack Tomas. Du gjorde vår kväll, vår vecka, vår höst ännu bättre.